I en predikan sade jag bl.a. följande:
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar