Dopet och nattvarden är den lutherska kyrkans två sakrament, heliga handlingar där människan handlar, men Gud handlar ännu mer. Av dessa kan varje person ta del av dopet endast en gång, medan en döpt kristen ofta och gärna får delta i nattvarden. I dopet blir vi kristna och Guds barn, medan vi i nattvarden får del av gemenskapen med Kristus och med alla andra kristna oberoende av tid och rum.
Sakramenten är instiftade av Jesus till människans bästa. För att visa på deras vikt och skydda både dem och dem som tar del av dem från ovärdigt och felaktigt bruk och missbruk, har den lutherska kyrkan anförtrott skötseln av sakramenten till vissa medlemmar, som därmed har fått ansvaret att verka som pastorer (som i Norden ofta, tekniskt felaktigt, kallas "präster"). Och detta förvaltande av sakramenten sker endast och enbart inom kyrkan, på det sätt som kyrkan har föreskrivit. Andra kan ha det annorlunda, men så här gör vi lutheraner.
En följd av detta är att den lutherska nattvarden i princip endast tillhör den lutherska kyrkans döpta medlemmar. Olika fördrag och överenskommelser gör det ändå möjligt för medlemmar i vissa andra kyrkor att delta i nattvarden i en luthersk kyrka, och tvärtom för lutheraner att delta i dessa kyrkors nattvard. Jag kan nämna Borgågemenskapen med vissa anglikanska kyrkor och det nyligen ingångna avtalet med metodisterna. Denna nattvardsgemenskap mellan olika kyrkor är ett av de stora (och fjärran) målen för den ekumeniska rörelsen.
Men nattvarden tillhör alltså bara kyrkomedlemmar. De som inte är medlemmar eller som har avsagt sig sitt medlemskap genom att skriva ut sig ur kyrkan har ingen rätt till sakramenten eller till annan kyrklig service. För de flesta som skriver ut sig är detta knappast något problem; de har antagligen inte varit intresserade av sådant tidigare heller.
Mem så finns det troende kristna som skriver ut sig ur kyrkan för att de anser att den har förflackats, att den inte längre står på Bibelns grund eller att dess biskopar och präster leder folket bokstavligen åt helvete. Symptom på detta anser de vara prästvigda kvinnor och - ännu värre - acceptans av sexuella minoriteter.
Dessa troende kristna vill fortfarande få del av sakramenten, samtidigt som de har ställt sig utanför kyrkans gemenskap. Vad göra? En del skapar egna gudstjänstgemenskaper eller kyrkosamfund. Detta är rätlinjigt och respektabelt. Andra vill fortfarande delta i den kyrkas gemenskap som de har avsagt sig. Detta är dock problematiskt, för då vill de ju äta kakan och ha den kvar. En sådan halvmesyr är Luther-stiftelsen, som jag har bloggat om emellanåt. En annan är den finska evangeliföreningen (SLEY), som vid sina möten och gudstjänster erbjuder sakramenten också åt sådana som har lämnat kyrkan.
En motivering till detta handlande är att också dessa troende hör till "den universella Kyrkan" och på den grunden skulle ha rätt till Herrens bord (som nattvarden också kallas). Men den förklaringen är svag. Den universella Kyrkan (med stort K) kommer till synes just i de olika kyrkoorganisationer som finns, och den som helt ställer sig utanför dessa organisationer ska inte vänta sig att de ska kunna ta del i deras gemenskap. Jag beklagar. Det låter kanske hårt, men om medlemskapet i kyrkan har någon betydelse överhuvudtaget, så är det så här man måste tänka.
Kyrkans medlemmar har rätt till medlemskapets förmåner (och skyldigheter). De som inte är medlemmar har det inte. Är inte det rätt klart?
Sley kelpuuttaa kirkosta eronneetkin ehtoolliselle (Kotimaa 23.2.11)
Jolkkonen: Pappi ei voi kannustaa kuokkavierailuun ehtoolliselle (Kotimaa 7.3.11)
Sakramenten är instiftade av Jesus till människans bästa. För att visa på deras vikt och skydda både dem och dem som tar del av dem från ovärdigt och felaktigt bruk och missbruk, har den lutherska kyrkan anförtrott skötseln av sakramenten till vissa medlemmar, som därmed har fått ansvaret att verka som pastorer (som i Norden ofta, tekniskt felaktigt, kallas "präster"). Och detta förvaltande av sakramenten sker endast och enbart inom kyrkan, på det sätt som kyrkan har föreskrivit. Andra kan ha det annorlunda, men så här gör vi lutheraner.
En följd av detta är att den lutherska nattvarden i princip endast tillhör den lutherska kyrkans döpta medlemmar. Olika fördrag och överenskommelser gör det ändå möjligt för medlemmar i vissa andra kyrkor att delta i nattvarden i en luthersk kyrka, och tvärtom för lutheraner att delta i dessa kyrkors nattvard. Jag kan nämna Borgågemenskapen med vissa anglikanska kyrkor och det nyligen ingångna avtalet med metodisterna. Denna nattvardsgemenskap mellan olika kyrkor är ett av de stora (och fjärran) målen för den ekumeniska rörelsen.
Men nattvarden tillhör alltså bara kyrkomedlemmar. De som inte är medlemmar eller som har avsagt sig sitt medlemskap genom att skriva ut sig ur kyrkan har ingen rätt till sakramenten eller till annan kyrklig service. För de flesta som skriver ut sig är detta knappast något problem; de har antagligen inte varit intresserade av sådant tidigare heller.
Mem så finns det troende kristna som skriver ut sig ur kyrkan för att de anser att den har förflackats, att den inte längre står på Bibelns grund eller att dess biskopar och präster leder folket bokstavligen åt helvete. Symptom på detta anser de vara prästvigda kvinnor och - ännu värre - acceptans av sexuella minoriteter.
Dessa troende kristna vill fortfarande få del av sakramenten, samtidigt som de har ställt sig utanför kyrkans gemenskap. Vad göra? En del skapar egna gudstjänstgemenskaper eller kyrkosamfund. Detta är rätlinjigt och respektabelt. Andra vill fortfarande delta i den kyrkas gemenskap som de har avsagt sig. Detta är dock problematiskt, för då vill de ju äta kakan och ha den kvar. En sådan halvmesyr är Luther-stiftelsen, som jag har bloggat om emellanåt. En annan är den finska evangeliföreningen (SLEY), som vid sina möten och gudstjänster erbjuder sakramenten också åt sådana som har lämnat kyrkan.
En motivering till detta handlande är att också dessa troende hör till "den universella Kyrkan" och på den grunden skulle ha rätt till Herrens bord (som nattvarden också kallas). Men den förklaringen är svag. Den universella Kyrkan (med stort K) kommer till synes just i de olika kyrkoorganisationer som finns, och den som helt ställer sig utanför dessa organisationer ska inte vänta sig att de ska kunna ta del i deras gemenskap. Jag beklagar. Det låter kanske hårt, men om medlemskapet i kyrkan har någon betydelse överhuvudtaget, så är det så här man måste tänka.
Kyrkans medlemmar har rätt till medlemskapets förmåner (och skyldigheter). De som inte är medlemmar har det inte. Är inte det rätt klart?
Sley kelpuuttaa kirkosta eronneetkin ehtoolliselle (Kotimaa 23.2.11)
Jolkkonen: Pappi ei voi kannustaa kuokkavierailuun ehtoolliselle (Kotimaa 7.3.11)
1 kommentar:
Det är ju rimligt, de betalar ju medlemsavgift. Och är det inte tryggt att veta att alla företag och arbetsgivare står under vår Herres synnerliga hägn!
Skicka en kommentar