Homo homini lupus (människan är människans varg) sade de gamla romarna. Mänskligheten har på denna punkt inte tvecklats under de senaste par millennia - åtminstone inte till det bättre.
I vårt land har det rått fred under en tidstymd som i historiskt perspektiv är överraskande lång. På andra håll är situationen inte lika lycklig; vi behöver bara öppna tidningen eller TV:n för att se krig och katastrofer av de mest olika slag.
För oss här i Finland är det svårt att förhindra dessa företeelser som förorsakar så mycket mänskligt lidande. Vi gör försök - fredsbevarare, katastrofhjälp, flyktingkvoter - men de är uppenbart otillräckliga.
Ett särskilt problem är det faktum att Finlands flyktingkvoter inte uppfylls. Staten har förbundit sig att ta emot ett visst antal flyktingar, men de blir kvar i sina flyktingläger år ut och år in, eftersom kommunerna är ovilliga att ta emot dem. Orsaken - åtminstone den orsak som uppges - är, som så ofta, ekonomisk. Staten ger en ersättning för de kostnader som flyktingarna (naturligtvis) förorsakar kommunerna, men ersättningen är knapp och tidsbegränsad.
Ändå är detta inte i grunden en ekonomisk fråga, utan en moralisk. Vårt ansvar tar inte slut vid kommunens eller landets gränser, utan vårt ansvar sträcker sig till alla dem som någonstans i världen är i sämre situation än vi. Här invänder någon att vi främst har ett snsvar för de svaga i vårt eget samhälle, men det håller jag inte med om. Vi kan hjälpa båda grupperna, bara viljan finns. Och det är där det brister.
I en uppmärksammad dom tog Högsta domstolen ställning till gränserna för hur man verbalt får uttrycka sig om den som är annorlunda än vi själva. Detta var en positiv signal. Om vi inte i handling kan följa upp denna signal, är den dock bortkastad.
Det vore viktigt att både statsmakten och kommunerna kunde visa god vilja när det gäller att hjälpa de utsatta i världen. Kommunerna bör visa större intresse av att ta emot kvotflyktingar, medan staten bör ersätta de uppkomna utgifterna i större grad och framför allt under längre tidsrymd.
Mitt Borgå - välkomnande, hjärtligt, varmt - får gärna föregå med gott exempel!
I vårt land har det rått fred under en tidstymd som i historiskt perspektiv är överraskande lång. På andra håll är situationen inte lika lycklig; vi behöver bara öppna tidningen eller TV:n för att se krig och katastrofer av de mest olika slag.
För oss här i Finland är det svårt att förhindra dessa företeelser som förorsakar så mycket mänskligt lidande. Vi gör försök - fredsbevarare, katastrofhjälp, flyktingkvoter - men de är uppenbart otillräckliga.
Ett särskilt problem är det faktum att Finlands flyktingkvoter inte uppfylls. Staten har förbundit sig att ta emot ett visst antal flyktingar, men de blir kvar i sina flyktingläger år ut och år in, eftersom kommunerna är ovilliga att ta emot dem. Orsaken - åtminstone den orsak som uppges - är, som så ofta, ekonomisk. Staten ger en ersättning för de kostnader som flyktingarna (naturligtvis) förorsakar kommunerna, men ersättningen är knapp och tidsbegränsad.
Ändå är detta inte i grunden en ekonomisk fråga, utan en moralisk. Vårt ansvar tar inte slut vid kommunens eller landets gränser, utan vårt ansvar sträcker sig till alla dem som någonstans i världen är i sämre situation än vi. Här invänder någon att vi främst har ett snsvar för de svaga i vårt eget samhälle, men det håller jag inte med om. Vi kan hjälpa båda grupperna, bara viljan finns. Och det är där det brister.
I en uppmärksammad dom tog Högsta domstolen ställning till gränserna för hur man verbalt får uttrycka sig om den som är annorlunda än vi själva. Detta var en positiv signal. Om vi inte i handling kan följa upp denna signal, är den dock bortkastad.
Det vore viktigt att både statsmakten och kommunerna kunde visa god vilja när det gäller att hjälpa de utsatta i världen. Kommunerna bör visa större intresse av att ta emot kvotflyktingar, medan staten bör ersätta de uppkomna utgifterna i större grad och framför allt under längre tidsrymd.
Mitt Borgå - välkomnande, hjärtligt, varmt - får gärna föregå med gott exempel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar