Den tragiska och utdragna konflikten mellan Israel och palestinierna har tyvärr blossat upp igen. Kristna debattörer (och för den delen alla andra) som tar ställning i konflikten har en svår uppgift och tar ofta oacceptabla genvägar. Situationen är ju nämligen fruktansvärt komplicerad, och rötterna tränger djupt ner i historien. Men det är nu som frukterna skördas.
Jag är ingen expert på Mellanöstern, men vill ändå komma med några synpunkter.
För det första kan vi konstatera att det aldrig har funnits någon palestinsk stat. De enda enhetliga och självständiga stater som har funnits i området är judiska: den som bl.a. David regerade över efter år 1000 f.Kr., den mackabeiska som erövrades av Rom på första århundradet f.Kr., och så den nuvarande staten Israel från 1948 e.Kr. I övrigt har det Heliga Landet hört under olika imperier, nu senast det ottomanska imperiet fram t.o.m. första världskriget.
För det andra är det inte Israel och judarna som bär den yttersta skulden till den skamliga behandlingen av det palestinska folket. Stormakternas velande under första hälften av 1900-talet och deras kolonialistiska inställning till Mellanöstern är en viktig faktor i konflikten.
En annan, minst lika allvarlig, är arabländernas fullkomligt oförsonliga förhållningssätt, där de helt enkelt vill utplåna judarna och förinta Israel utan någon som helst vilja till fred. Den enda arabledare som genom historien har slutit fred med Israel är Egyptens Anwar Sadat, som mördades av de sina på grund av detta. Arabländerna har helt enkelt sett det som sitt intresse att upprätthålla och underblåsa konflikten, med det palestinska folket som spelknappar och offer.
Från Israels sida har man upprepade gånger försökt följa principen ”land mot fred”, utan att få genklang hos motparten, som helt enkelt inte vill ha fred.
För det tredje är, såsom ofta framhålls, Israel den enda demokratin i Mellanöstern. Alla arabstater är någon slags diktaturer, en del häftigare, andra mer moderata – men ingen av dem är en demokrati enligt västerländskt sätt att se.
Också demokratier kan begå misstag, och det har också Israel gjort – det mest kända är väl massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatilla i Libanon, som israelerna inte utförde men nog tillät – men diktaturer är i grunden byggda på olika slag av brutalitet, både mot det egna folket och mot andra. Arabvåren har som bekant inte lett till mycket annat än att diktatorerna har bytts ut mot andra diktatorer.
För det fjärde framhåller en del det ojämlika antalet dödsoffer i den nu aktuella krisen. De palestinska raketerna har enligt radionyheterna 23.7.14 skördat 3 civila israeliska dödsoffer, medan de israeliska anfallen mot Gaza har förorsakat 700 palestiniers död. Men vems fel är det? Den krigiska och diktatoriska organisationen Hamas, som styr på Gazaremsan, har beordrat befolkningen att stanna kvar i sina hem, trots israeliska varningar om att de skall bombas.
Hamas vill öka det egna folkets lidande för att vinna propagandasegrar. Ledarskapet sitter väl däremot i säkerhet.
För det femte har många kristna Israel-vänner något som tycks vara en halvt magisk inställning till det som de betecknar som det utvalda folket eller Guds egendomsfolk. Oberoende av vad Israel gör bör det stödas, och Israel kan inte göra fel, verkar det som.
Jag tycker att detta är både intressant och obibliskt. Gamla testamentet, särskilt profeterna, går ju till mycket stor del ut på att Gud skäller på sitt folk, uppmanar det att omvända sig från allt orätt det gör och både utlovar och utmäter straff åt den motsträviga nationen.
Om vi vill vara verkliga vänner till Israel och judarna, ska vi väl inte vara tysta om de gör något fel. Vad är det för vänskap som sopar allt under mattan? En sådan förljugen inställning är väl inget värd! Tvärtom bör varje verklig vän påtala sådant som vi gör fel – vänligt och kärleksfullt, förstås, men i alla fall – så att vi kan ändra vår inställning och vårt beteende till det bättre. Så bör också vi kristna göra med Israel: kritisera det som bör kritiseras, men inte kasta ut barnet med badvattnet.
Dessutom har vi kristna många trosfränder bland palestinierna, och dem får vi inte heller glömma.
Det mänskliga lidandet i Mellanöstern i allmänhet och i de palestinska områdena i synnerhet är oerhört. Det ligger i världssamfundets intresse att få slut på det och att skapa en varaktig fred. Men ingen fred är möjlig så länge den ena parten helt enkelt vägrar att gå med på att den andra parten ens har rätt att existera. Att den andra parten, Israel, därför är tvungen att försvara sig är väldigt beklagligt men helt förståeligt.
Tyvärr är jag pessimistisk vad gäller fred i Mellanöstern.
Jag är ingen expert på Mellanöstern, men vill ändå komma med några synpunkter.
För det första kan vi konstatera att det aldrig har funnits någon palestinsk stat. De enda enhetliga och självständiga stater som har funnits i området är judiska: den som bl.a. David regerade över efter år 1000 f.Kr., den mackabeiska som erövrades av Rom på första århundradet f.Kr., och så den nuvarande staten Israel från 1948 e.Kr. I övrigt har det Heliga Landet hört under olika imperier, nu senast det ottomanska imperiet fram t.o.m. första världskriget.
För det andra är det inte Israel och judarna som bär den yttersta skulden till den skamliga behandlingen av det palestinska folket. Stormakternas velande under första hälften av 1900-talet och deras kolonialistiska inställning till Mellanöstern är en viktig faktor i konflikten.
En annan, minst lika allvarlig, är arabländernas fullkomligt oförsonliga förhållningssätt, där de helt enkelt vill utplåna judarna och förinta Israel utan någon som helst vilja till fred. Den enda arabledare som genom historien har slutit fred med Israel är Egyptens Anwar Sadat, som mördades av de sina på grund av detta. Arabländerna har helt enkelt sett det som sitt intresse att upprätthålla och underblåsa konflikten, med det palestinska folket som spelknappar och offer.
Från Israels sida har man upprepade gånger försökt följa principen ”land mot fred”, utan att få genklang hos motparten, som helt enkelt inte vill ha fred.
För det tredje är, såsom ofta framhålls, Israel den enda demokratin i Mellanöstern. Alla arabstater är någon slags diktaturer, en del häftigare, andra mer moderata – men ingen av dem är en demokrati enligt västerländskt sätt att se.
Också demokratier kan begå misstag, och det har också Israel gjort – det mest kända är väl massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatilla i Libanon, som israelerna inte utförde men nog tillät – men diktaturer är i grunden byggda på olika slag av brutalitet, både mot det egna folket och mot andra. Arabvåren har som bekant inte lett till mycket annat än att diktatorerna har bytts ut mot andra diktatorer.
För det fjärde framhåller en del det ojämlika antalet dödsoffer i den nu aktuella krisen. De palestinska raketerna har enligt radionyheterna 23.7.14 skördat 3 civila israeliska dödsoffer, medan de israeliska anfallen mot Gaza har förorsakat 700 palestiniers död. Men vems fel är det? Den krigiska och diktatoriska organisationen Hamas, som styr på Gazaremsan, har beordrat befolkningen att stanna kvar i sina hem, trots israeliska varningar om att de skall bombas.
Hamas vill öka det egna folkets lidande för att vinna propagandasegrar. Ledarskapet sitter väl däremot i säkerhet.
För det femte har många kristna Israel-vänner något som tycks vara en halvt magisk inställning till det som de betecknar som det utvalda folket eller Guds egendomsfolk. Oberoende av vad Israel gör bör det stödas, och Israel kan inte göra fel, verkar det som.
Jag tycker att detta är både intressant och obibliskt. Gamla testamentet, särskilt profeterna, går ju till mycket stor del ut på att Gud skäller på sitt folk, uppmanar det att omvända sig från allt orätt det gör och både utlovar och utmäter straff åt den motsträviga nationen.
Om vi vill vara verkliga vänner till Israel och judarna, ska vi väl inte vara tysta om de gör något fel. Vad är det för vänskap som sopar allt under mattan? En sådan förljugen inställning är väl inget värd! Tvärtom bör varje verklig vän påtala sådant som vi gör fel – vänligt och kärleksfullt, förstås, men i alla fall – så att vi kan ändra vår inställning och vårt beteende till det bättre. Så bör också vi kristna göra med Israel: kritisera det som bör kritiseras, men inte kasta ut barnet med badvattnet.
Dessutom har vi kristna många trosfränder bland palestinierna, och dem får vi inte heller glömma.
Det mänskliga lidandet i Mellanöstern i allmänhet och i de palestinska områdena i synnerhet är oerhört. Det ligger i världssamfundets intresse att få slut på det och att skapa en varaktig fred. Men ingen fred är möjlig så länge den ena parten helt enkelt vägrar att gå med på att den andra parten ens har rätt att existera. Att den andra parten, Israel, därför är tvungen att försvara sig är väldigt beklagligt men helt förståeligt.
Tyvärr är jag pessimistisk vad gäller fred i Mellanöstern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar