Detta tal hade jag tänkt hålla på Lovisa gymnasiums dimission 2.6.2012. Sedan krånglade printern, så jag fick framföra grundtankarna ur huvudet. Men idén var väl den samma i alla fall. Och sedan använde jag tankarna också i följande dags predikan. Det är miljövänligt med återanvändning!
Också på Facebook blev det diskussion om saken. Förstås.
Bästa abiturienter, elever, föräldrar, skolpersonal och andra närvarande!
Inför skolavslutningarna diskuterar man ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok.
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor.
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt.
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land.
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra.
Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen.
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt.
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt.
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan.
Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda.
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3.
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet.
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna.
När vi om en stund sjunger ”Den blomstertid”, hoppas jag att den gamla psalmen skall få inleda en skön och välsignad sommar för alla och ett vilsamt och uppfriskande sommarlov för alla som fortsätter i skolan, både elever och personal.
Till er som blir studenter och går helt nya utmaningar till mötes vill jag önska Guds välsignelse och glädje och visdom när ni gör era val i livet. Gud vare med oss alla!
Också på Facebook blev det diskussion om saken. Förstås.
Bästa abiturienter, elever, föräldrar, skolpersonal och andra närvarande!
Inför skolavslutningarna diskuterar man ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok.
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor.
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt.
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land.
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra.
Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen.
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt.
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt.
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan.
Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda.
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3.
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet.
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna.
När vi om en stund sjunger ”Den blomstertid”, hoppas jag att den gamla psalmen skall få inleda en skön och välsignad sommar för alla och ett vilsamt och uppfriskande sommarlov för alla som fortsätter i skolan, både elever och personal.
Till er som blir studenter och går helt nya utmaningar till mötes vill jag önska Guds välsignelse och glädje och visdom när ni gör era val i livet. Gud vare med oss alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar