I ledaren i Kyrkpressen 20/2012 (16.5.12) skriver May Wikström om rumpavtrycken i Lovisa kyrka.
Som bekant var målfärgen på kyrkbänkarna inte helt torr då en stor konsert hölls i kyrkan i december i fjol, med påföljd att många konsertbesökares ändalykt lämnade avtryck i bänkarna och några av dem fick färg på kläderna. Detta berodde på att målarfirman inte rätt hade beräknat hur länge det tar för den linoljefärg som användes att torka. Nyheten, som först publicerades av den finska lokaltidningen Loviisan Sanomat, skapade stort gaudium när den kablades ut över världen.
Det är klart att en sådan här miss av hantverkarna borde korrigeras på garanti, och så kommer också att ske. Dock har församlingarnas beslutsfattare och medlemmar diskuterat om en bänk borde bevaras för eftervärlden p.g.a. den mediestorm som saken gav upphov till. Åsikterna är lika delade som den kroppsdel som gjort avtrycken.
Wikström skriver bl.a.:
Precis som vi alltid har rumpan med oss, sade jag, så har vi våra andligt och psykiskt sämre sidor med oss hela tiden. Precis som rumpavtrycken finns i kyrkan, får vi ta också våra dåliga sidor, våra synder, misslyckanden och felsteg med oss till kyrkan för att där, inför Gud, få lämna dem ifrån oss och ta emot hans förlåtelse.
Men det är klart att även om också rumpavtrycken kan användas som en bild för andliga sanningar, betyder det inte att de nödvändigtvis måste bevaras. Vi får se vilket beslut gemensamma kyrkofullmäktige kommer fram till.
Som bekant var målfärgen på kyrkbänkarna inte helt torr då en stor konsert hölls i kyrkan i december i fjol, med påföljd att många konsertbesökares ändalykt lämnade avtryck i bänkarna och några av dem fick färg på kläderna. Detta berodde på att målarfirman inte rätt hade beräknat hur länge det tar för den linoljefärg som användes att torka. Nyheten, som först publicerades av den finska lokaltidningen Loviisan Sanomat, skapade stort gaudium när den kablades ut över världen.
Det är klart att en sådan här miss av hantverkarna borde korrigeras på garanti, och så kommer också att ske. Dock har församlingarnas beslutsfattare och medlemmar diskuterat om en bänk borde bevaras för eftervärlden p.g.a. den mediestorm som saken gav upphov till. Åsikterna är lika delade som den kroppsdel som gjort avtrycken.
Wikström skriver bl.a.:
Visst är det sympatiskt att tänka sig att en kyrka har synliga spår som förkunnar för eftervärlden: här har suttit människor som jag och du många gånger förut. Men alla tolkar inte så djupt. Och det som orsakar fniss och löje är också en plats som andra ser som ett heligt rum. Fort stämplas de som enbart humorlösa och bigotta [...]Jag blev själv i vintras intervjuad i TV-nytt som församlingens t.f. kyrkoherde. I intervjun vinklade jag rumpavtrycken till en förkunnelse av evangelium.
På film är prästerna töntiga, de troende inskränkta och trista. Om rumpscoopet ska speglas mot den ”sanningen” är det ännu tristare. Kyrkan och tron ger anledning till glädje bara när man kan skratta åt dem.
Precis som vi alltid har rumpan med oss, sade jag, så har vi våra andligt och psykiskt sämre sidor med oss hela tiden. Precis som rumpavtrycken finns i kyrkan, får vi ta också våra dåliga sidor, våra synder, misslyckanden och felsteg med oss till kyrkan för att där, inför Gud, få lämna dem ifrån oss och ta emot hans förlåtelse.
Men det är klart att även om också rumpavtrycken kan användas som en bild för andliga sanningar, betyder det inte att de nödvändigtvis måste bevaras. Vi får se vilket beslut gemensamma kyrkofullmäktige kommer fram till.
3 kommentarer:
Billigt av "kyrkan" om man tänker spara rumpavtrycken. Ett tecken på vad man tänker med, i såfall.
Den här bloggen tycks inte intressera många, åtminstone inte av kommentarerna att döma. Kanske det är synd, men knappast en dödssynd.
Menar du bloggen eller inlägget?
Bloggen har under den senaste månaden haft ca 3200 sidvyer. Specifikt detta inlägg har laddats upp 45 gånger.
Väldigt mycket är det väl inte, nej, men en del i alla fall...
Skicka en kommentar