Spöktext

Jag fick ett hedersuppdrag härom veckan. Jag blev ombedd att komma med ett utkast till en del av det tal som kulturminister Stefan Wallin skulle hålla vid öppningen av kyrkomötets höstsession 8.11.10. Min text var alltså tänkt som råmaterial för hans stab att jobba vidare från, så det var från början klart att förändringar och strykningar skulle komma. Detta är vad jag skrev; jämför det gärna med pressmeddelandet och med Kyrkpressens referat.

Under den senaste tiden har en våg av utskrivningar drabbat vår kyrka. Den började i samband med en TV-sänd diskussion om homosexualitet, och har ofta tolkats som en reaktion på den negativa inställning till fenomenet som vissa kristna debattörer gav uttryck för.
Å andra sidan har även motsatta motiveringar synats, nämligen en oro för att kyrkan inte längre skulle stå på biblisk grund. Ett tidigare symptom på detta är den präst som av den svenska Missionsprovinsen lät sig vigas till biskop, och som sedan var förvånad över att han fråntogs sitt prästämbete inom vår kyrka. Men Tammerfors domkapitel fattade naturligtvis helt rätt beslut – den som bryter mot kyrkoordningen måste ta konsekvenserna av det. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Hur som helst verkar det som om kyrkan läcker åt både höger och vänster.

Tiotals tusen medlemmar som skriver ut sig på någon vecka är förstås mycket. Alltför mycket. Det har en ekonomisk inverkan i miljonklassen och en inverkan på de anställdas arbetsmotivation. ”Vi jobbar och sliter, och här är tacken!” tänker en del bland personalen. Och det kan naturligtvis kännas otacksamt. Men jag tror att det är viktigt att minnas några saker i detta sammanhang.
För det första har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland kring fyra miljoner medlemmar. Av dem är 40 000 bara en procent. Att så många lämnar kyrkan innebär inte någon grundläggande katastrof, även om det naturligtvis är tråkigt. Allvarligare är ändå den långsiktiga trend av långsamt läckage som redan har pågått i många decennier.
För det andra är det knappast de som är starkast bundna till kyrkan som lämnar den. I de flesta fall torde avståndstagandet ha mognat under en längre tid, och man skred till handling när den sista droppen kom. Denna ”droppe” verkar också ha den positiva effekten att valdeltagandet i det pågående församlingsvalet blir ovanligt livligt, och det skall bli intressant att se vilka förändringar som blir följden av detta.
För det tredje torde utskrivningarna i de flesta fall bero på en känslomässig reaktion på vad man upplever som ett negativt budskap. I sin iver eller förbittring har många knappast tänkt på allt det goda som kyrkan, dess anställda och frivilliga gör. Utskrivningarna är säkert inte riktade mot detta vardagsslit, utan de flesta av kyrkans f.d. medlemmar skulle nog hålla med mig om att ni gör ett gott arbete. Tack ska ni ha! Kämpa vidare!

Under denna kyrkomötessession kommer frågan om kyrkans inställning till sexuella minoriteter upp. Den som hade tagit sig tid att ta reda på detta kunde ha väntat med att skriva ut sig tills det blir klart vad kyrkomötet egentligen beslutar. Men många hastade iväg. Ändå har säkert många också väntat. Detta ger kyrkomötesdelegaterna ett extra stort ansvar när denna fråga behandlas. Kyrkomedlemmarnas och samhällets ögon följer med vad ni gör mycket noggrannare än vanligt, och oberoende av vad ni gör kommer ni att möta hård kritik. Var därför öppna i era diskussioner. Lyssna på varann. Sök ledning i Bibeln och i samvetet. Fråga er en hurdan kyrka vi ska ha i framtiden.

För folkkyrkans framtid börjar här och nu. Det är nu, vid denna kyrkomötessession, som vi väljer väg. Ska vi bli öppnare, och i så fall hur öppna? Ska vi kanske vidga kyrkans väggar så mycket att taket ramlar in? Eller ska vi tvärtom sluta till om oss? Ska vi exempelvis sträva till att ha endast en enda accepterad tolkning av Bibeln – och vilken tolkning är det i så fall? Vill vi att kyrkan ska ha så många medlemmar som möjligt, eller är det viktigare att bara behålla dem som är verkligt troende?
Sanningen finns väl, som så ofta, någonstans emellan dessa ytterligheter. Folkkyrkans kall är att betjäna hela folket med evangelium. Det betyder att den bör vara tydligt kristen, men inte exkluderande. Genom att följa Jesu exempel kan vi uppnå detta. Han hade ett klart och varmt gudsförhållande, men stötte inte ifrån sig dem som samhället såg ner på eller upplevde som annorlunda. Detta är också folkkyrkans styrka. Vi öppnar famnen för dem vi möter, sådana som de är – inte sådana som någon tycker att de kantänka borde vara.
Här har vi framtiden för vår kyrka: vi är Guds famn i världen.