Jag har bearbetat detta inslag.
Det finns på bloggen Hbt-bibeln,
men jag ville införa det också här
- som info, om inte annat.
Det finns på bloggen Hbt-bibeln,
men jag ville införa det också här
- som info, om inte annat.
Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - "människa". Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna "skapelseordning" (alltså mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot det s.k. "täcka könet" praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt; se nedan). Enligt den första skapelseberättelsen (i 1Mos 1) skapades "människan" till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både det manliga och det kvinnliga i oss. I den andra skapelseberättelsen (i 1Mos 2) säger Gud: "Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam," (v. 18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, när inget av dem kan bota hans ensamhet, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt; se nedan). Enligt den första skapelseberättelsen (i 1Mos 1) skapades "människan" till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både det manliga och det kvinnliga i oss. I den andra skapelseberättelsen (i 1Mos 2) säger Gud: "Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam," (v. 18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, när inget av dem kan bota hans ensamhet, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att "mannen" inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet adam vore "människa". Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av "Me Tarzan, you Jane", alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men som vi ser av den korrekta översättningen hör inte tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Därför strider inte heller andra kombinationer än man-kvinna mot detta avsnitt.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men som vi ser av den korrekta översättningen hör inte tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Därför strider inte heller andra kombinationer än man-kvinna mot detta avsnitt.
Ofta motiveras vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden.
Men - och här parafraserar och citerar jag bloggen Senapskorn - det är likheten som betonas här, inte olikheten. Mannens ensamhet botas när han möter någon som är som han själv. Ben av hans ben, kött av hans kött. När mannen ska ge namn åt kvinnan väljer han ett namn som är så likt hans eget som möjligt. Berättelsen gör en poäng av detta. De är ish och ishá. Det är därför en ish lämnar sin far och mor för att leva med sin ishá, som Jesus säger (Mt 19:3-9) - för att han har funnit någon som han passar ihop med, någon som är som han och som han känner en fysisk samhörighet med. Efter att Gud låtit tusentals andra varelser passera förbi har han nu äntligen hittat den som kan bli hans livskamrat.
Det går bra att läsa den här berättelsen heteronormativt: Gud har skapat ett pussel med två bitar. Man och kvinna. De två bitarna passar ihop som - ja, som snopp i snippa. Men det går lika bra att läsa berättelsen en smula mer romantiskt: Gud har skapat ett pussel med många tusen bitar. Och bland dessa tusenden gäller det att finna någon som är ben av mina ben, kött av mitt kött. Någon som jag passar ihop med till både kropp och själ.
Och det är den "romantiska" läsningen som fungerar bättre, både med mänsklig erfarenhet och med den tolkning som Jesus gör. Inte för att Jesus är så värst romantisk när han nekar mannen rätten att skilja sig från sin hustru. Men för att han menar att det som är sammanfogat, det är det enskilda paret som faktiskt lever tillsammans. Om det vore ett pussel med bara två bitar, då skulle ju män och kvinnor vara utbytbara inbördes. Mannen kan skilja sig och gifta om sig och det är fortfarande man och kvinna. Men Jesus menar tydligen att relationen mellan makarna är unik. Hustrun är inte utbytbar. Inte för att makarna vigts på något särskilt sätt, utan helt enkelt för att de "lämnat sin far och sin mor" för att leva med varandra. De är de facto ett med varandra. Och därmed är de sammanfogade av Gud.
Men - och här parafraserar och citerar jag bloggen Senapskorn - det är likheten som betonas här, inte olikheten. Mannens ensamhet botas när han möter någon som är som han själv. Ben av hans ben, kött av hans kött. När mannen ska ge namn åt kvinnan väljer han ett namn som är så likt hans eget som möjligt. Berättelsen gör en poäng av detta. De är ish och ishá. Det är därför en ish lämnar sin far och mor för att leva med sin ishá, som Jesus säger (Mt 19:3-9) - för att han har funnit någon som han passar ihop med, någon som är som han och som han känner en fysisk samhörighet med. Efter att Gud låtit tusentals andra varelser passera förbi har han nu äntligen hittat den som kan bli hans livskamrat.
Det går bra att läsa den här berättelsen heteronormativt: Gud har skapat ett pussel med två bitar. Man och kvinna. De två bitarna passar ihop som - ja, som snopp i snippa. Men det går lika bra att läsa berättelsen en smula mer romantiskt: Gud har skapat ett pussel med många tusen bitar. Och bland dessa tusenden gäller det att finna någon som är ben av mina ben, kött av mitt kött. Någon som jag passar ihop med till både kropp och själ.
Och det är den "romantiska" läsningen som fungerar bättre, både med mänsklig erfarenhet och med den tolkning som Jesus gör. Inte för att Jesus är så värst romantisk när han nekar mannen rätten att skilja sig från sin hustru. Men för att han menar att det som är sammanfogat, det är det enskilda paret som faktiskt lever tillsammans. Om det vore ett pussel med bara två bitar, då skulle ju män och kvinnor vara utbytbara inbördes. Mannen kan skilja sig och gifta om sig och det är fortfarande man och kvinna. Men Jesus menar tydligen att relationen mellan makarna är unik. Hustrun är inte utbytbar. Inte för att makarna vigts på något särskilt sätt, utan helt enkelt för att de "lämnat sin far och sin mor" för att leva med varandra. De är de facto ett med varandra. Och därmed är de sammanfogade av Gud.
Vad är alltså ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt. Dessutom är det tydligt att äktenskapet som sådant inte är en kyrklig, utan en samhällelig angelägenhet.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?
1 kommentar:
Vackert skrivet!
Skicka en kommentar