Jag skrev ett inlägg i Frågespalten 8.10.06 under rubriken Gud och Allah. På frågan om Gud och Allah är en och densamma sarade jag då "ja och nej". Nu är det aktuellt med lite mer funderingar kring temat.
Om vi ser på den utveckling som sker i Gamla testamentet, märker vi att den ursprungliga polyteismen (som inte är representerad i GT, även om den emellanåt stack upp sitt huvud) gav vika för monolatri. Grekiskans latreia betyder "tillbedjan", och monolatri är alltså tanken om att man endast får tillbe en enda gud. "Alla folk har sina gudar, men vår gud är Gud, och det är honom vi för vår del tillber," är en tanke som förekommer i tidigare delar av GT, exempelvis sådana som kan dateras till kungadömets tid. Den stränga monoteismen gör sitt intåg först i senare delar av GT, sådana som härstammar från exilen i Babylon eller efter den. Tanken här är att det finns bara en gud, och alla andra s.k. gudar är avgudar som är gjorda av människor. Jag nämner detta därför att tanken på att kristendomens Gud och islams Allah skulle vara olika gudar är ett utslag för monolatri, inte monoteism. Om vi kristna har vår gud och muslimerna sin, betyder det att det finns (minst) två gudar, och frågan blir vilken man skall hålla sig till. Detta är följden av "nej"-svaret i det frågespaltsinlägg som jag hänvisar till ovan.
Om vi däremot räknar med ett "ja" på sagda fråga, och alltså ser att det endast finns en enda Gud, och att skillnaderna kommer av våra mänskliga tolkningar och synsätt, kan vi bibehålla vår monoteism. Dessutom placerar vi oss själva på den plats som oss anstår; att påstå sig veta vem som är en rätt Gud är ytterst arrogant, medan det är bättre att endast komma med uttalanden om vad vi själva anser. Det är klart att skillnaderna mellan muslimsk och kristen gudssyn är så stora att det är frågan om två olika religioner, och det är lika klart att jag anser att det är vi kristna som har rätt (annars vore jag väl inte kristen), men det är ändå inte frågan om olika gudar på ett existentiellt, utan endast på ett ideologiskt plan.
Om vi ser på den utveckling som sker i Gamla testamentet, märker vi att den ursprungliga polyteismen (som inte är representerad i GT, även om den emellanåt stack upp sitt huvud) gav vika för monolatri. Grekiskans latreia betyder "tillbedjan", och monolatri är alltså tanken om att man endast får tillbe en enda gud. "Alla folk har sina gudar, men vår gud är Gud, och det är honom vi för vår del tillber," är en tanke som förekommer i tidigare delar av GT, exempelvis sådana som kan dateras till kungadömets tid. Den stränga monoteismen gör sitt intåg först i senare delar av GT, sådana som härstammar från exilen i Babylon eller efter den. Tanken här är att det finns bara en gud, och alla andra s.k. gudar är avgudar som är gjorda av människor. Jag nämner detta därför att tanken på att kristendomens Gud och islams Allah skulle vara olika gudar är ett utslag för monolatri, inte monoteism. Om vi kristna har vår gud och muslimerna sin, betyder det att det finns (minst) två gudar, och frågan blir vilken man skall hålla sig till. Detta är följden av "nej"-svaret i det frågespaltsinlägg som jag hänvisar till ovan.
Om vi däremot räknar med ett "ja" på sagda fråga, och alltså ser att det endast finns en enda Gud, och att skillnaderna kommer av våra mänskliga tolkningar och synsätt, kan vi bibehålla vår monoteism. Dessutom placerar vi oss själva på den plats som oss anstår; att påstå sig veta vem som är en rätt Gud är ytterst arrogant, medan det är bättre att endast komma med uttalanden om vad vi själva anser. Det är klart att skillnaderna mellan muslimsk och kristen gudssyn är så stora att det är frågan om två olika religioner, och det är lika klart att jag anser att det är vi kristna som har rätt (annars vore jag väl inte kristen), men det är ändå inte frågan om olika gudar på ett existentiellt, utan endast på ett ideologiskt plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar