Det är intressant att blogga. Det har jag nu hållit på med i över två år på några olika bloggar med olika inriktning. Under den tiden har jag publicerat över 1500 olika inlägg med olika teman, där den sammanhållande länken ändå har varit en anknytning till kyrkan på sätt eller annat.
Samtidigt är det tungt att blogga. Som bloggare utlämnar jag mig själv och mina tankar till andras granskning. Jag har medvetet gått in för att inte skriva (just alls) om familjen - som någon uttryckte det är jag "personlig men inte privat" i mitt bloggande. Men också det personliga gör att jag kan råka i kläm om det är någon som ser illvilligt på det jag skriver. Av den orsaken hoppade jag av Kyrkpressens bloggportal, eftersom det som skedde och sker där emellanåt är direkt avskyvärt. Jag vill hävda att debattklimatet inom kyrkan inte är så dåligt som de exempel man kan se där. Ett annat exempel på illviljan är den anmälan till domkapitlet som jag råkade ut för i fjol.
Det verkar också som om det finns folk som tror att jag inte har annat att syssla med än att blogga. Om jag inte inom ett dygn kommer med en djup analys av något spörsmål som har kommit upp i t.ex. en kommentar, blir jag anklagad för undflyende och svarslöshet, och min "tystnad" tas som indikation på detta. Nackdelen med detta medium är just den snabbhet som också är dess fördel. Andra medier, särskilt tidningarna, har mer tid på sig, eftersom de utkommer bara en gång om dagen eller rent av en gång i veckan. Bloggare som vill skriva med eftertanke tolereras däremot tydligen inte.
En annan sak som en del blir upprörda över är det som kallas "censur". Detta innebär att jag som har ansvar för denna blogg emellanåt refuserar osakliga kommentarer och aldrig släpper igenom anonyma sådana. Är det inte intressant att jag förväntas tolerera precis vad som helst som någon får för sig att skriva? Denna blogg är offentlig, visst, men det är jag som skriver och redigerar den. Om någon är missnöjd är det bara att grunda en egen blogg - och jag kan t.o.m. komma med tekniska råd, om jag artigt tillfrågas - men denna blogg är min!
Jag bloggar i egen takt över de temata som jag väljer att blogga över och som intresserar mig. Om det stör någon, har var och en frihet att låta bli att läsa mina skriverier. Tydligen finns det ändå sådana som finner bloggen intressant, eftersom jag har mellan 100 och 150 olika läsare per dag - ingen enorm siffra, kanske, men ändå uppmuntrande. Tack ska ni ha! Det är intressant men tungt att blogga. Ibland överväger jag att sluta, för energin är ändlig. Kanske jag ska fråga er läsare om er åsikt? Jag satte in en enkät om saken... men det är jag som tolkar svaren...
Samtidigt är det tungt att blogga. Som bloggare utlämnar jag mig själv och mina tankar till andras granskning. Jag har medvetet gått in för att inte skriva (just alls) om familjen - som någon uttryckte det är jag "personlig men inte privat" i mitt bloggande. Men också det personliga gör att jag kan råka i kläm om det är någon som ser illvilligt på det jag skriver. Av den orsaken hoppade jag av Kyrkpressens bloggportal, eftersom det som skedde och sker där emellanåt är direkt avskyvärt. Jag vill hävda att debattklimatet inom kyrkan inte är så dåligt som de exempel man kan se där. Ett annat exempel på illviljan är den anmälan till domkapitlet som jag råkade ut för i fjol.
Det verkar också som om det finns folk som tror att jag inte har annat att syssla med än att blogga. Om jag inte inom ett dygn kommer med en djup analys av något spörsmål som har kommit upp i t.ex. en kommentar, blir jag anklagad för undflyende och svarslöshet, och min "tystnad" tas som indikation på detta. Nackdelen med detta medium är just den snabbhet som också är dess fördel. Andra medier, särskilt tidningarna, har mer tid på sig, eftersom de utkommer bara en gång om dagen eller rent av en gång i veckan. Bloggare som vill skriva med eftertanke tolereras däremot tydligen inte.
En annan sak som en del blir upprörda över är det som kallas "censur". Detta innebär att jag som har ansvar för denna blogg emellanåt refuserar osakliga kommentarer och aldrig släpper igenom anonyma sådana. Är det inte intressant att jag förväntas tolerera precis vad som helst som någon får för sig att skriva? Denna blogg är offentlig, visst, men det är jag som skriver och redigerar den. Om någon är missnöjd är det bara att grunda en egen blogg - och jag kan t.o.m. komma med tekniska råd, om jag artigt tillfrågas - men denna blogg är min!
Jag bloggar i egen takt över de temata som jag väljer att blogga över och som intresserar mig. Om det stör någon, har var och en frihet att låta bli att läsa mina skriverier. Tydligen finns det ändå sådana som finner bloggen intressant, eftersom jag har mellan 100 och 150 olika läsare per dag - ingen enorm siffra, kanske, men ändå uppmuntrande. Tack ska ni ha! Det är intressant men tungt att blogga. Ibland överväger jag att sluta, för energin är ändlig. Kanske jag ska fråga er läsare om er åsikt? Jag satte in en enkät om saken... men det är jag som tolkar svaren...
2 kommentarer:
Jag håller med dig om att det uppkommer en viss stress med bloggandet. Som du skriver, man väntas svara snabbt. Men jag har försökt sluta tänka så, jag bloggar när jag hinner och när jag vill. Det är också svårt med text ibland eftersom ett visst tonfall kan vara svårt att få fram, och då blir man missförstådd.
Så är det. Men det är svårt ibland att skaka av sig förväntningarna på snabbhet - särskilt som eftertänksamheten sedan tolkas som ovilja eller oförmåga att svara.
Skicka en kommentar