Sett: Luther

För fem år sedan (2003) utkom filmen Luther. Den födde en del diskussion då, minns jag, men jag såg den inte själv i det skedet.
Nu under vintersemestern passade min lagvigda och jag på att se filmen medan barnen var annanstans. Den var sevärd, men kan också kritiseras.

• Filmen är mycket luthersk, rent av något propagandistisk. Martin Luther är den store hjälten, som besegrar ondskan mot alla odds. Det är alltså inte frågan om någon neutral historieskildring, där motståndarsidans synvinkel skulle komma fram i högre grad.
• Förkunskap om Luthers levnad är s.g.s. nödvändig. Vad hände i Erfurt, i Wittenberg, i Worms, i Wartburg, i Augsburg... ? Utan den ramen blir filmen nog fragmentarisk.
• Skådespelarprestationerna är halvbra. Joseph Fiemmes, som spelar huvudrollen, använder inget brett spektrum när han spelar skåd, utan visar upp bara tre-fyra olika minspel. Luther blir trots allt en rätt ytlig figur i hans tolkning.
• Scenografin är intressant. Kanske 1500-talets Tyskland och Rom såg ut som filmen visar. Ändå var jag lite fundersam över att Luther använder precis likadan alba, stola och mässhake som dagens präster. Att idén med de liturgiska textilierna är samma kan jag gå med på, men nog måste väl snitt och stil ändå variera lite på 500 år? Det är som om filmmakarna bara hade tågat in på Slabbinck och köpt vad de behövde.

Som helhet taget var filmen dock, som sagt, sevärd. Ingen stor klassiker, men inte bara lite tidsfördriv heller. Se den gärna - men slå upp "Luther, Martin" i ett uppslagsverk först (Wikipedia, t.ex.).

Något slog mig, mot bakgrunden av min personliga historia under de senaste tre åren, medan jag såg filmen. Luther kämpade för det som han ansåg vara sant och rätt och försökte föra ut budskapet om en nådig och kärleksfull Gud, trots motståndet från inflytelserika kretsar. Hans skrifter förkastades och han riskerade att brännas på bål. Jag vill inte på något sätt ställa mig vid sidan av Luther, men det finns likheter oss emellan - t.o.m. så långt att också jag har hotats med att brännas på bål (om än genomförandet av hotet, åtminstone i bokstavlig form, är betydligt osannolikare i mitt fall än i Luthers).
Jag är väl ingen ny Luther, men jag anser att jag följer hans anda då jag kämpar för det som jag anser vara sant, rätt och kärleksfullt och vill föra ut budskapet om en nådig och kärleksfull Gud, trots motståndet från sådana som verkar hellre hålla sig till bokstaven än till innebörden både när de läser Bibeln och när de läser Luther!