Hej!
Jag är ledsen för att du har mist din vän. Vi får lämna henne i Guds hand, där hon faktiskt, som du säger, ”har det så bra som man kan ha det.” Jag hoppas att det är en tröst i sorgen.
Du kommer med en hel del funderingar, och jag ska försöka att kort besvara och kommentera de frågor som du har. Fråga mer om jag missar något!
1. Jag undrar om det är så att man genast kommer till himlen när man dör, eller ligger man och väntar tills typ "jordens undergång" då Jesus kommer tillbaka och först då hämtar han hem oss?
Bibeln kommer inte med entydiga svar på den här sortens detaljerade ”tekniska” frågor. På ett ställe får man ett intryck, annanstans ett annat. Den helhetsbild som jag själv har försökt skapa mig går ut på följande: Gud tar hand om oss också efter döden. När vi dör, slocknar vårt medvetande, och vid uppståndelsen tänds det på nytt. Vi är alltså inte medvetna om någon tid mellan döden och uppståndelsen, så för den som dör sker det alltså omedelbart, oberoende av hur lång tid de levande hinner uppleva där emellan. Gud står ju utanför tid och rum - i det som kallas ”evigheten” - så tid är något som bara påverkar oss här i världen.
2. Man läser ju i trosbekännelsen att han skall komma för att döma levande och döda. Vem är dom döda i det här fallet? Dom som ligger i graven eller dom som redan är i helvetet?
Som du förstår av svar 1, anser jag att begreppen ”himmel” och ”helvete” gäller oss människor först efter uppståndelsen. Detta innebär att de döda i detta fall verkligen är de som ligger i graven.
3. Jag undrar också om alla har rätt att få en andra chans. Alltså dom som inte tror och redan har hamnat i helvetet. Det står ju i uppenbarelseboken om tusenårsriket och om en ny himmel och en ny jord. Kan man få en andra chans efter tusenårsriket? Eller om man inte tror på/känner Jesus när man dör, kanske han då visar sig och säger "jag erbjuder dig evigt liv. Vill du ta emot det?" och på det sättet får sin chans. Jag tror nämligen att Gud älskar oss alla så jätte mycket och vill inte förlora en enda av oss.
Du har rätt, Gud älskar oss alla, och därför ger han oss inte bara en andra chans, utan en tusende, en miljonte. Men dessa chanser ger han oss här i livet. Han är ju inte bara kärlekens, utan också rättvisans Gud. Den som (medvetet eller omedvetet) väljer att inte ta vara på alla de försök att nå oss som Gud gör, utan hellre vill leva sitt liv efter sitt eget huvud, förkastar därmed alla dessa chanser.
Det betyder ju inte att de skulle vara sämre människor än någon annan, men det är inte andra människor som är den standard vi borde rätta oss efter, utan den absoluta renhet, kärlek och rättvisa som är Gud. Och det kan ingen människa uppnå. Tyvärr.
Se också svar 6.
4. Det står i ju i bibeln att Gud vill att varje mänska skall bli frälst. Jag vill bara veta vilka möjligheter det finns i praktiken. Hur gör Gud för att inte förlora en enda av oss?
Han ger oss alla de chanser som jag nämnde i svar 3, och han har instiftat dopet, med de följder som jag tar upp i svar 6.. Han visar oss sin kärlek på nytt och på nytt, och försöker nå sina ”förlorade får” med all kraft. Samtidigt visar han oss så stor respekt att han inte tvingar oss till omvändelse, utan lämnar det slutliga valet åt oss. Och då är det ju beklagligt många som väljer bort honom.
5. Sen funderar jag vad som hände med dom som inte levde under det nya förbundet, dvs. under gamla testamentets tid. Dom hade ju inte en chans till evigt liv eftersom Jesus inte hade kommit. Är dom alla i helvetet? Samtidigt känns allting lite orättvist.
Gud uppenbarade sig på många olika sätt redan under Gamla testamentets tid, för Adam, Noa, patriarkerna, Mose, Samuel, profeterna m.fl. Det fanns alltså redan då möjlighet att tro på Gud och följa honom, och därmed få evigt liv. Systemet var lite annat då, före Jesus, men möjligheten fanns.
Samma möjlighet har förresten också de som lever nu efter Jesus men aldrig har fått höra om honom - om de lever ett gott liv efter bästa förmåga och med rent samvete, räknar nog Gud det till deras fördel. För oss som har hört om Jesus är det ändå han som är den enda väg som räcker ända fram.
6. Jag tycker att tron på Jesus är en gåva. Man kan inte prestera tron. Det finns folk som vill tro, men inte kan. Det är ju orättvist mot dom om dom hamnar till helvetet helt enkelt för att dom inte förmår att tro.. Ibland kan jag känna att livet är en enda ond cirkel, att man liksom är "fast", om man då inte skulle ha någon slags tro. Man väljer ju inte att födas, man bara tvingas till det. Sen föds man som syndare och hamnar till helvetet. Hur kan man liksom njuta av någonting gott i livet när man vet att helvetet väntar?!
Visst är tron en gåva, en gåva som Gud i sin kärlek och nåd ger oss vid dopet. Så finns det förstås folk som tror redan innan de döps, och det är ju bra det med. Men vi som döps som barn får denna dopgåva av Gud. Tron får sedan växa allteftersom vi växer, så att den till slut blir en vuxen tro på Gud. I bästa fall, alltså. Men redan den som säger att den vill men inte kan tro, har ju en tro - en tro som är ”stor som ett senapskorn”, som Jesus uttrycker det - och redan då vi har viljan tar Gud nog emot oss. Helvetet väntar inte, det är himlen som väntar - om vi inte aktivt gör vårt allt för att ändra på det.
Att leva ett kristet liv är en god sak både för en själv och för ens omgivning. Den som vet att den är döpt, behöver ändå inte mer tro än så i ett evighetsperspektiv.
7. Folk säger om min kompis att hon har det så bra som man kan ha det, vilket jag tror. Men vad är det då för ide att överhuvudtaget vara på den här jorden när man kan ha det bättre på ett annat ställe? Vad väntar vi på? Vad är det liksom för mening med själva livet??
Frågan om livets mening har diskuterats i alla tider, och den anses vara väldigt kvistig. Men jag tycker att det är att göra saker och ting svåra för sig.
Som jag ser saken är det livet självt, denna Guds gåva, som är meningen med livet. Vi ska leva ett så gott liv som vi förmår, genom att ta emot Guds kärlek och sprida den vidare till våra medmänniskor. Så kan vi göra världen till en bättre plats både för oss själva och för andra. När Gud gav oss skapelsen att råda över, alltså förvalta, var det väl detta han menade.
Att himlen, gemenskapen med Gud, är ännu bättre, betyder inte att jordelivet bara skulle vara en plågsam transportsträcka, utan att allt det goda vi ser omkring oss här är ännu bättre där, och att allt det onda som finns här en gång kommer att försvinna. Detta är mitt hopp och min tro.
Jag är ledsen för att du har mist din vän. Vi får lämna henne i Guds hand, där hon faktiskt, som du säger, ”har det så bra som man kan ha det.” Jag hoppas att det är en tröst i sorgen.
Du kommer med en hel del funderingar, och jag ska försöka att kort besvara och kommentera de frågor som du har. Fråga mer om jag missar något!
1. Jag undrar om det är så att man genast kommer till himlen när man dör, eller ligger man och väntar tills typ "jordens undergång" då Jesus kommer tillbaka och först då hämtar han hem oss?
Bibeln kommer inte med entydiga svar på den här sortens detaljerade ”tekniska” frågor. På ett ställe får man ett intryck, annanstans ett annat. Den helhetsbild som jag själv har försökt skapa mig går ut på följande: Gud tar hand om oss också efter döden. När vi dör, slocknar vårt medvetande, och vid uppståndelsen tänds det på nytt. Vi är alltså inte medvetna om någon tid mellan döden och uppståndelsen, så för den som dör sker det alltså omedelbart, oberoende av hur lång tid de levande hinner uppleva där emellan. Gud står ju utanför tid och rum - i det som kallas ”evigheten” - så tid är något som bara påverkar oss här i världen.
2. Man läser ju i trosbekännelsen att han skall komma för att döma levande och döda. Vem är dom döda i det här fallet? Dom som ligger i graven eller dom som redan är i helvetet?
Som du förstår av svar 1, anser jag att begreppen ”himmel” och ”helvete” gäller oss människor först efter uppståndelsen. Detta innebär att de döda i detta fall verkligen är de som ligger i graven.
3. Jag undrar också om alla har rätt att få en andra chans. Alltså dom som inte tror och redan har hamnat i helvetet. Det står ju i uppenbarelseboken om tusenårsriket och om en ny himmel och en ny jord. Kan man få en andra chans efter tusenårsriket? Eller om man inte tror på/känner Jesus när man dör, kanske han då visar sig och säger "jag erbjuder dig evigt liv. Vill du ta emot det?" och på det sättet får sin chans. Jag tror nämligen att Gud älskar oss alla så jätte mycket och vill inte förlora en enda av oss.
Du har rätt, Gud älskar oss alla, och därför ger han oss inte bara en andra chans, utan en tusende, en miljonte. Men dessa chanser ger han oss här i livet. Han är ju inte bara kärlekens, utan också rättvisans Gud. Den som (medvetet eller omedvetet) väljer att inte ta vara på alla de försök att nå oss som Gud gör, utan hellre vill leva sitt liv efter sitt eget huvud, förkastar därmed alla dessa chanser.
Det betyder ju inte att de skulle vara sämre människor än någon annan, men det är inte andra människor som är den standard vi borde rätta oss efter, utan den absoluta renhet, kärlek och rättvisa som är Gud. Och det kan ingen människa uppnå. Tyvärr.
Se också svar 6.
4. Det står i ju i bibeln att Gud vill att varje mänska skall bli frälst. Jag vill bara veta vilka möjligheter det finns i praktiken. Hur gör Gud för att inte förlora en enda av oss?
Han ger oss alla de chanser som jag nämnde i svar 3, och han har instiftat dopet, med de följder som jag tar upp i svar 6.. Han visar oss sin kärlek på nytt och på nytt, och försöker nå sina ”förlorade får” med all kraft. Samtidigt visar han oss så stor respekt att han inte tvingar oss till omvändelse, utan lämnar det slutliga valet åt oss. Och då är det ju beklagligt många som väljer bort honom.
5. Sen funderar jag vad som hände med dom som inte levde under det nya förbundet, dvs. under gamla testamentets tid. Dom hade ju inte en chans till evigt liv eftersom Jesus inte hade kommit. Är dom alla i helvetet? Samtidigt känns allting lite orättvist.
Gud uppenbarade sig på många olika sätt redan under Gamla testamentets tid, för Adam, Noa, patriarkerna, Mose, Samuel, profeterna m.fl. Det fanns alltså redan då möjlighet att tro på Gud och följa honom, och därmed få evigt liv. Systemet var lite annat då, före Jesus, men möjligheten fanns.
Samma möjlighet har förresten också de som lever nu efter Jesus men aldrig har fått höra om honom - om de lever ett gott liv efter bästa förmåga och med rent samvete, räknar nog Gud det till deras fördel. För oss som har hört om Jesus är det ändå han som är den enda väg som räcker ända fram.
6. Jag tycker att tron på Jesus är en gåva. Man kan inte prestera tron. Det finns folk som vill tro, men inte kan. Det är ju orättvist mot dom om dom hamnar till helvetet helt enkelt för att dom inte förmår att tro.. Ibland kan jag känna att livet är en enda ond cirkel, att man liksom är "fast", om man då inte skulle ha någon slags tro. Man väljer ju inte att födas, man bara tvingas till det. Sen föds man som syndare och hamnar till helvetet. Hur kan man liksom njuta av någonting gott i livet när man vet att helvetet väntar?!
Visst är tron en gåva, en gåva som Gud i sin kärlek och nåd ger oss vid dopet. Så finns det förstås folk som tror redan innan de döps, och det är ju bra det med. Men vi som döps som barn får denna dopgåva av Gud. Tron får sedan växa allteftersom vi växer, så att den till slut blir en vuxen tro på Gud. I bästa fall, alltså. Men redan den som säger att den vill men inte kan tro, har ju en tro - en tro som är ”stor som ett senapskorn”, som Jesus uttrycker det - och redan då vi har viljan tar Gud nog emot oss. Helvetet väntar inte, det är himlen som väntar - om vi inte aktivt gör vårt allt för att ändra på det.
Att leva ett kristet liv är en god sak både för en själv och för ens omgivning. Den som vet att den är döpt, behöver ändå inte mer tro än så i ett evighetsperspektiv.
7. Folk säger om min kompis att hon har det så bra som man kan ha det, vilket jag tror. Men vad är det då för ide att överhuvudtaget vara på den här jorden när man kan ha det bättre på ett annat ställe? Vad väntar vi på? Vad är det liksom för mening med själva livet??
Frågan om livets mening har diskuterats i alla tider, och den anses vara väldigt kvistig. Men jag tycker att det är att göra saker och ting svåra för sig.
Som jag ser saken är det livet självt, denna Guds gåva, som är meningen med livet. Vi ska leva ett så gott liv som vi förmår, genom att ta emot Guds kärlek och sprida den vidare till våra medmänniskor. Så kan vi göra världen till en bättre plats både för oss själva och för andra. När Gud gav oss skapelsen att råda över, alltså förvalta, var det väl detta han menade.
Att himlen, gemenskapen med Gud, är ännu bättre, betyder inte att jordelivet bara skulle vara en plågsam transportsträcka, utan att allt det goda vi ser omkring oss här är ännu bättre där, och att allt det onda som finns här en gång kommer att försvinna. Detta är mitt hopp och min tro.
1 kommentar:
Hej Kalle!!
Jag gillar dina svar på dom här frågorna!! Jag är själv en grubblare och en sökare, och har många gånger frågat mej själv om min tro räcker till!! Nu när jag läste detta inser jag att det gör den!! TACK!!
Skicka en kommentar