Simson 11.5.1997-20.4.2006
Vi hade en fransk bulldogg i nästan nio år. Han hette Calbros Calmonte Jean de Danceny, men kallades för Simson - han var en stark liten racka.
Vi var tvugna att låta avliva honom i torsdags.
Så länge vi bodde i Kvarnbäcken i Helsingfors gick vi, särskilt Christel, långa promenader med honom, ibland två timmar per dag. Genom Simson lärde vi känna våra grannar och många andra Kvarnbäcksbor, bl.a. hans bästa kompis Trolle, en engelsk bulldogg, som var ett halvt år yngre än han.
Så föddes Joakim 2001 och vi flyttade till Borgå 2002, och livet förändrades för Simson. Vi flyttade från ett höghus med balkong till ett radhus med egen trädgård, och det var ju bra gör honom. Å andra sidan hade vi inte lika mycket tid för honom längre, eftersom barnen krävde sitt, särskilt efter att Antonia också kom 2004.
Antonias och Simsons förhållande var det en glädje att se på. Hon lutade sitt huvud mot honom eller satt på honom och krafsade honom i pälsen. Han lät henne göra nästan vad som helst och nafsade henne kärvänligt i fingrarna ibland, om hon satte dem i munnen på honom.
För ett par år sedan började ryggen krångla på honom. Drifterna gjorde att han var alltför aktiv med sin sjuka rygg, så han kastrerades ifjol. Efter det blev han gammal och passiv. Lat hade han alltid varit (my kind of dog!), men nu låg han mest på sin plats och var ytterst ovillig att gå ut. Han iddes inte ens lyfta på benet, utan lät det rinna där han gick. Dock inte inomhus.
Till slut fick han lunginflammation, och då var det dags att säga adjö. Det gjorde vi under många tårar. Han fick lugnt somna in tillsammans med sina människor - en vacker död.
Vi begravde honom hos mommo och mofa i Paipis.
Det är i de små vardagssituationerna som jag saknar honom mest...
Vi hade en fransk bulldogg i nästan nio år. Han hette Calbros Calmonte Jean de Danceny, men kallades för Simson - han var en stark liten racka.
Vi var tvugna att låta avliva honom i torsdags.
Så länge vi bodde i Kvarnbäcken i Helsingfors gick vi, särskilt Christel, långa promenader med honom, ibland två timmar per dag. Genom Simson lärde vi känna våra grannar och många andra Kvarnbäcksbor, bl.a. hans bästa kompis Trolle, en engelsk bulldogg, som var ett halvt år yngre än han.
Så föddes Joakim 2001 och vi flyttade till Borgå 2002, och livet förändrades för Simson. Vi flyttade från ett höghus med balkong till ett radhus med egen trädgård, och det var ju bra gör honom. Å andra sidan hade vi inte lika mycket tid för honom längre, eftersom barnen krävde sitt, särskilt efter att Antonia också kom 2004.
Antonias och Simsons förhållande var det en glädje att se på. Hon lutade sitt huvud mot honom eller satt på honom och krafsade honom i pälsen. Han lät henne göra nästan vad som helst och nafsade henne kärvänligt i fingrarna ibland, om hon satte dem i munnen på honom.
För ett par år sedan började ryggen krångla på honom. Drifterna gjorde att han var alltför aktiv med sin sjuka rygg, så han kastrerades ifjol. Efter det blev han gammal och passiv. Lat hade han alltid varit (my kind of dog!), men nu låg han mest på sin plats och var ytterst ovillig att gå ut. Han iddes inte ens lyfta på benet, utan lät det rinna där han gick. Dock inte inomhus.
Till slut fick han lunginflammation, och då var det dags att säga adjö. Det gjorde vi under många tårar. Han fick lugnt somna in tillsammans med sina människor - en vacker död.
Vi begravde honom hos mommo och mofa i Paipis.
Det är i de små vardagssituationerna som jag saknar honom mest...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar