En bekant berättade att när han var i elva-tolvårsåldern så sa hans mamma att vad han än hittar på för sattyg så ska han låta gravgården vara i fred. Denna regel följde han också, bortsett från några enstaka rövartåg till kråknästena. När han en gång hade klättrat upp i ett träd i detta syfte, hade han upptäckt ett följe på väg från kyrkan till gravkapellet. Där gick biskopen, kontraktsprosten, kyrkoherden och andra kyrkliga digniteter – det pågick en visitation i församlingen. Han försökte vara så tyst som möjligt, men bäst som det var så flög en lustig tanke i honom och ett ljudligt fniss slank ur.
Kyrkvaktaren tog fast honom och kompisen och höll ett strängt tilltal samt lovade kontakta gossarnas hem för att tala om tilltåget. Vår gosse beslöt att hinna först och bekände otyget för sin mor. Dennas stränga predikan med därtill hörande straffåtgärder miste emellertid något av sin effekt då gossen talade om tanken som flugit i honom: ”Där går nu biskopen och tänker att det är bara Gud som är ovanför honom!”
Kyrkvaktaren tog fast honom och kompisen och höll ett strängt tilltal samt lovade kontakta gossarnas hem för att tala om tilltåget. Vår gosse beslöt att hinna först och bekände otyget för sin mor. Dennas stränga predikan med därtill hörande straffåtgärder miste emellertid något av sin effekt då gossen talade om tanken som flugit i honom: ”Där går nu biskopen och tänker att det är bara Gud som är ovanför honom!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar