Artikel i Domkyrkobladet 1/10 Annika* ringer på summern vid diakonicentralen i församlingshemmet. Hyran borde betalas och barnen få mat, men pengarna är slut. Socialen har hjälpt så mycket de kan och hennes ex-man stöder henne inte. Kanske det finns hjälp att få här?
Domkyrkoförsamlingens tre diakonissor Irina, Ulrika och Åsa turas om att dejourera här och i Gammelbacka. Idag är det Åsas tur. Hon öppnar dörren för Annika, ber henne slå sig ner och frågar hur hon kan hjälpa. Annika berättar om sina ekonomiska svårigheter. De diskuterar en stund, och Åsa ser att ett understöd kan vara till hjälp denna gång. Annika får en betalningsförbindelse, så hon får mat från butiken på diakonins räkning.
Men det hjälper förstås bara upp den akuta situationen. De båda kvinnorna diskuterar också Annikas familjesituation, särskilt problemen kring skilsmässan och ex-mannens vägran att ansvara för det underhåll som han har blivit ålagd att betala. Och Annikas arbetslöshetsunderstöd räcker helt enkelt inte till. Hon häver ur sig all sin ilska och förbittring, och Åsa lyssnar. Hon lovar att hjälpa med kontakten till de ansvariga myndigheterna, och Annikas börda lättar; det är något som hon själv har dragit sig för att göra. De kommer överens om en ny träff om en tid, och Annika går därifrån med lättare steg.
Ett motsvarande svar får Catharina. Hon har varit med i gruppen för närståendevårdare, men nu då hennes man har avlidit frågar hon efter hjälp i sorgearbetet. Irina berättar att en sorgegrupp snart inleder sin verksamhet. Också Daniel, som kämpar med mentala svårigheter, hittar en grupp som passar honom.
Ulrika tar sig tid att sitta ner och dricka en kopp kaffe med Ella. Visst hjälper stadens ”flickor”, menar värdinnan, men de har ju så bråttom. De hinner bara med det nödvändigaste – mediciner, uppköp, duschande och vad det nu är. Bra så, förstås, men något blir på hälft. Ulrika lyssnar och nickar. Sedan ser de över några räkningar som har kommit. De är på finska, ett språk som Ella har börjat glömma. Ulrika förklarar vad det rör sig om och hjälper att få dem i skick för betalningstjänsten. Så informerar hon om att församlingen ordnar färdtjänst till högmässan om några veckor, och Ella skiner upp; hennes taxisedlar är på upphällningen, och det ska bli trevligt att få komma ut bland folk emellanåt.
Tyvärr, kan man säga.
Men samtidigt ger det oss alla en utmaning!
Domkyrkoförsamlingens tre diakonissor Irina, Ulrika och Åsa turas om att dejourera här och i Gammelbacka. Idag är det Åsas tur. Hon öppnar dörren för Annika, ber henne slå sig ner och frågar hur hon kan hjälpa. Annika berättar om sina ekonomiska svårigheter. De diskuterar en stund, och Åsa ser att ett understöd kan vara till hjälp denna gång. Annika får en betalningsförbindelse, så hon får mat från butiken på diakonins räkning.
Men det hjälper förstås bara upp den akuta situationen. De båda kvinnorna diskuterar också Annikas familjesituation, särskilt problemen kring skilsmässan och ex-mannens vägran att ansvara för det underhåll som han har blivit ålagd att betala. Och Annikas arbetslöshetsunderstöd räcker helt enkelt inte till. Hon häver ur sig all sin ilska och förbittring, och Åsa lyssnar. Hon lovar att hjälpa med kontakten till de ansvariga myndigheterna, och Annikas börda lättar; det är något som hon själv har dragit sig för att göra. De kommer överens om en ny träff om en tid, och Annika går därifrån med lättare steg.
¨¨¨¨Bertil har kontaktat diakonissan Irina och bett henne ordna en kyrkhelg för honom och andra döva i staden. Hon kaninformera honom om att landets enda svenskspråkiga dövpräst ska besöka Borgå lite senare i terminen, men att domkyrkoförsamlingen också själv har regelbunden gruppverksamhet för döva. Då är alltid en teckenspråkig tolk med. är glad för detta och lovar ställa upp på samlingarna.
Ett motsvarande svar får Catharina. Hon har varit med i gruppen för närståendevårdare, men nu då hennes man har avlidit frågar hon efter hjälp i sorgearbetet. Irina berättar att en sorgegrupp snart inleder sin verksamhet. Också Daniel, som kämpar med mentala svårigheter, hittar en grupp som passar honom.
¨¨¨¨Den tredje diakonissan, Ulrika, är på väg till Illby för att besöka en rörelsehindrad dam, Ella, i hennes hem. Hembesöken är inte en lika omfattande del av diakonissornas arbete som för några decennier sedan, eftersom hemsjukvården och andra liknande serviceformer har ökat märkbart från samhällets sida. Men stadens resurser räcker inte till för att hjälpa alla behövande, så församlingens insats tycks fortfarande behövas. Det finns fortfarande de som faller mellan maskorna i det sociala nätverket.
Ulrika tar sig tid att sitta ner och dricka en kopp kaffe med Ella. Visst hjälper stadens ”flickor”, menar värdinnan, men de har ju så bråttom. De hinner bara med det nödvändigaste – mediciner, uppköp, duschande och vad det nu är. Bra så, förstås, men något blir på hälft. Ulrika lyssnar och nickar. Sedan ser de över några räkningar som har kommit. De är på finska, ett språk som Ella har börjat glömma. Ulrika förklarar vad det rör sig om och hjälper att få dem i skick för betalningstjänsten. Så informerar hon om att församlingen ordnar färdtjänst till högmässan om några veckor, och Ella skiner upp; hennes taxisedlar är på upphällningen, och det ska bli trevligt att få komma ut bland folk emellanåt.
¨¨¨¨Ordet ”diakoni” betyder ”kristen hjälpverksamhet”. Det är alltså inte bara de som specifikt är anställda som diakoniarbetare som gör sådant. Varje kristen som hjälper någon annan utför, per definition, en diakonal gärning. Eftersom samhällets resurser i allt högre grad blir efter, blir kyrkans, tredje sektorns och de enskilda medborgarnas insatser allt viktigare.
Tyvärr, kan man säga.
Men samtidigt ger det oss alla en utmaning!
* För att bevara tystnadsplikten är alla klienter
i denna berättelse generaliserade och fiktiva.
1 kommentar:
Detta är Kyrkans väsen - eller borde vara!
Skicka en kommentar