En lördag i juni förrättade jag först jordfästning, så konfirmationsmässa och sedan dop. Vid alla tre tillfällena sjöng vi psb 553 (Guds kärlek är som stranden), med text från 1968 av Anders Frostenson. Mångsidig psalm, helt tydligt!
När jag kommenterade detta på Facebook, uppstod en diskussion om man vid dop och vigslar borde lämna bort versen som börjar med "Och ändå är det murar oss emellan". Jag hävdade att man inte borde göra det (och hade inte heller gjort det).
En annan psalm i samma kategori är psb 493 (Gud som haver barnen kär). Också där brukar jag sjunga alla verser, inkl. v. 3 med "hem där far, där mor är död".
Det vore annars som att ur dopformuläret lämna bort det där om att vi genom dopet blir befriade från "syndens, dödens och ondskans välde". Jag har hört av någon kollega att man inte borde få nämna det, för det blir så allvarligt. Men livet är ju allvarligt! Om man försöker leva ett pluttenuttesött liv, kommer man att få stryk något fruktansvärt, och slutresultatet blir värre än om man ser realiteterna i vitögat.
Sedan är ju en annan sak att man gärna skall ta livet med humor och en nypa salt...
En kommentator skrev: "Karl har ju så rätt (som den intelligenta pastor han är). Livet är en dans på rosor, men ibland kan det vara maskrosor. Det viktiga är att inte ge upp hoppet, att hålla ut, se allt det goda i tillvaron som Gud har oss skänkt, och rentav emellanåt tänka på att man troligtvis kommer att vara närvarande vid sin egen begravning."
Och så är det ju.
När jag kommenterade detta på Facebook, uppstod en diskussion om man vid dop och vigslar borde lämna bort versen som börjar med "Och ändå är det murar oss emellan". Jag hävdade att man inte borde göra det (och hade inte heller gjort det).
En annan psalm i samma kategori är psb 493 (Gud som haver barnen kär). Också där brukar jag sjunga alla verser, inkl. v. 3 med "hem där far, där mor är död".
Det vore annars som att ur dopformuläret lämna bort det där om att vi genom dopet blir befriade från "syndens, dödens och ondskans välde". Jag har hört av någon kollega att man inte borde få nämna det, för det blir så allvarligt. Men livet är ju allvarligt! Om man försöker leva ett pluttenuttesött liv, kommer man att få stryk något fruktansvärt, och slutresultatet blir värre än om man ser realiteterna i vitögat.
Sedan är ju en annan sak att man gärna skall ta livet med humor och en nypa salt...
En kommentator skrev: "Karl har ju så rätt (som den intelligenta pastor han är). Livet är en dans på rosor, men ibland kan det vara maskrosor. Det viktiga är att inte ge upp hoppet, att hålla ut, se allt det goda i tillvaron som Gud har oss skänkt, och rentav emellanåt tänka på att man troligtvis kommer att vara närvarande vid sin egen begravning."
Och så är det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar