Sett: Post till pastor Jakob

Klaus Härö: Postia pappi Jaakobille (2010)

Klaus Härö från Borgå håller på att erövra en plats i raden av stora finlndska filmmakare. Hans filmer har fått priser på åtskilliga festivaler världen över, och hans film Postia pappi Jaakobille (på svenska Post till pastor Jakob) är inget undantag. Den var Finlands nominering till att nomineras för en Oscarstatyett som bästa utländska film. På den grunden kan den anses vara fjolårets bästa inhemska film, även om den inte gick vidare i nomineringsrundan.
Jag hade inte själv sett filmen tidigare, men vi visade den för våra konfirmander på Kvarnudden i juli. Någon film med kristen anknytning brukar vi oftast visa på lägren, men det är ofta lite ungdomligare och fartfylldare filmer än denna; ett vanligt val är Bruce Almighty med Jim Carrey och Morgan Freeman. Men denna gång valde vi alltså att visa Post till pastor Jakob. Vi var lite oroliga för att det bara skulle susa i konfirmandernas hårsvall, men se nej - de satt knäpptysta under den dryga timme som filmen räckte, och jag tror att många av dem grät. Jag är inte säker, för jag grät också. Alla grupper skulle knappast klara den, men de fina, mogna, intelligenta ungdomar som fanns på vårt läger hade ingen svårighet.

De yttre händelserna i filmen är snabbt berättade. Livstidsfången Leila blir benådad efter en ansökan av prästen Jakob, som också erbjuder henne jobb. Eftersom hon inte har någon annanstans att ta vägen, accepterar hon. Jakob, en gammal blind man på kanske 80 år, behöver hjälp med sin korrespondens. Folk skriver förbönsämnen till honom, han ber och besvarar breven. Postiljonen som hämtar breven är misstänksam mot vad Leila skall ta sig för, och när breven plötsligt slutar komma, misstänker Leila att postiljonen har försnillat dem. Eftersom breven länge har varit Jakobs livsinnehåll, drabbas han av en existentiell kris, men till sist lyckas det udda paret hjälpa varandra. Filmen slutar underligt nog tragiskt och lyckligt på samma gång.

Post till pastor Jakob är långsam, grubblande, vacker och underbar. Det är speciella ungdomar som förstår sig på den, så i t.ex. konfirmandarbetet måste den användas med försiktighet. Varje vuxen med intresse för andlighet, psykologi eller helt enkelt medmänsklighet har däremot mycket att hämta.
Tack, Klaus!