Erkki om religionsundervisningen

I en ledare i Hufvudstadsbladet skrev Jan-Erik Andelin härom året bl.a.:

Religionens roll i samhällsbilden har inte avtagit. Tvärtom har den gått i radikalt motsatt riktning enbart det senaste årtiondet. Också minsta finländska lågstadieelev börjar få klasskompisar som kommer med religiösa mönster från andra länder och kulturer till skolbänken intill.
Också på tv-nyheterna ser barnen hur skillnader i religion och kultur inte bara medför globala och nationella motsättningar och krig, utan också oro och turbulens i våra egna förorter och på våra gator.
I det finländska värdelandskapet står religionen inte riktigt i kurs. I ett ideal som närmast gränsar till areligiositet anser många att världen, och barnen, egentligen skulle må bäst utan några religioner alls.
Men den luvan är det försent att dra ner över ögonen. Världen är nu bara inte sådan - inte ens fast man försöker använda ett lätt populärt argument att tro och religion i historien bara har lett till våld och krig.
Det är dessutom inte sant. Utan världsreligionernas godhetsideal hade många skolor och sjukhus och mycket konst och musik aldrig blivit av - ingen Michelangelo, ingen Bach, ingen Moder Teresa.
Men måste man för den skull fortsätta undervisa barn i evangelisk-luthersk tro och religion? Räcker inte en allmän, neutral kunskap om olika religioner?
Ja och nej. Det är naturligtvis bra att religion och livsåskådning, precis som andra skolämnen, presenteras neutralt och vetenskapligt grundat. Det är inte minst ett ställningstagande inför elever ur andra kulturer, med traditionell islam i spetsen, att det är så vi på ett upplyst sätt handskas med övertygelser.
Men religion är ofta mer än kunskap. Människor är religiösa som uttryck för tillit, trygghet, sorg eller för att få existensen som helhet greppad och förklarad för sig.
Efter större tragedier [...] är det fortfarande kyrkorna som fylls. Finland har uppenbarligen någon form av ny akutreligion, som finns till för offentliga och privata kristillstånd, men inte så mycket däremellan. Den, tydligen djupt nedärvda traditionen måste kanske förklaras för barnen i skolan - språkbilderna och orden för vad som är viktigt, och heligt. Däremot måste man också inse att ett gamla kristna bibelberättelser inte upplevs gemensamma eller begripliga för alla.
Vi tunnar lätt ut skolan till en kunskapsfabrik. Poesi är mer än litteraturvetenskap. Gymnastik är mer än kunskap om kroppen. Musik är mer än intervallteori. Modersmål är mer än grammatik. Och religion är kanske mer än ett kliniskt pluggämne.

Tack, Erkki, för dina goda synpunkter!