Vad sa kannibalhövdingen när han såg missionären komma på cykel?
- Där kommer hjulmaten.
- Där kommer hjulmaten.
Hämtad från Facebook.
Fröding: Våran prost
Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde
men gemen* likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
- men annat är det vid helgen!
Så fort han fått prästrocken på
vi andra känna oss ynkligt små
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
- tacka för det,
han talte om yttersta dagen!
Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.
Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: "välkomna
till smörgåsbordet och supen!"
Gustaf Fröding, ur "Gitarr och dragharmonika" (1891)
* "Gemen" betyder här "folklig".
är rund som en ost
och lärd som själva den onde
men gemen* likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
- men annat är det vid helgen!
Så fort han fått prästrocken på
vi andra känna oss ynkligt små
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
- tacka för det,
han talte om yttersta dagen!
Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.
Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: "välkomna
till smörgåsbordet och supen!"
Gustaf Fröding, ur "Gitarr och dragharmonika" (1891)
* "Gemen" betyder här "folklig".
Kontraktsprostevalet tas om
Jag skrev 24.5.14 att jag hade vunnit kontraktsprostevalet i vårt prosteri, och 31.5.14 publicerade jag en tidningsintervju om saken.
Domkapitlet sammanträdde den 16 juni för att behandla ärendet. Det är nämligen de som utser kontraktsprostarna bland de tre som har fått mest röster i valet; i praktiken är det alltid den som har fått flest röster som utses, men domkapitlet har alltså möjlighet att fatta också andra beslut. Men jag var förtröstansfull.
Men så skedde det oväntade: det kom ett besvär. Tydligen hade inte alla röstberättigade fått kallelse till valet. Eftersom detta är ett klart formfel, hade domkapitlet ingen annan möjlighet än att besluta att valet måste tas om. Detta sker den 28 augusti, och den nya kontraktsprosten tillträder den 1 november.
Men jag är fortfarande förtröstansfull. Strulet var på inget sätt mitt fel, och har jag vunnit valet en gång, kan jag säkert göra det en gång till! Men ingenting är säkert, förstås. Vi får se.
Domkapitlet sammanträdde den 16 juni för att behandla ärendet. Det är nämligen de som utser kontraktsprostarna bland de tre som har fått mest röster i valet; i praktiken är det alltid den som har fått flest röster som utses, men domkapitlet har alltså möjlighet att fatta också andra beslut. Men jag var förtröstansfull.
Men så skedde det oväntade: det kom ett besvär. Tydligen hade inte alla röstberättigade fått kallelse till valet. Eftersom detta är ett klart formfel, hade domkapitlet ingen annan möjlighet än att besluta att valet måste tas om. Detta sker den 28 augusti, och den nya kontraktsprosten tillträder den 1 november.
Men jag är fortfarande förtröstansfull. Strulet var på inget sätt mitt fel, och har jag vunnit valet en gång, kan jag säkert göra det en gång till! Men ingenting är säkert, förstås. Vi får se.
Religious job prospects
A Catholic priest and a Rabbi are talking about job prospects.
"Well," says the priest, "there's a good chance that I'll be the next bishop, maybe within the next couple of years."
"Bishop!" marvels the Rabbi, "very nice. And after that?"
"Oh, I don't know, I suppose it's possible I could become Archbishop, given luck and God's blessing."
"Very nice, very nice; and after Archbishop?"
"Ha! Well, you know, it's Cardinal after that, but it's really very unlikely. But in theory, I could become a Cardinal."
"Lovely!" enthuses the Rabbi, "the scarlet would suit your complexion. So what's after Cardinal?"
The priest smiles. "After Cardinal? Well, it's Pope. But I'm hardly likely to become . . . hmmm, oh I suppose it's just possible. If a Pole can, why not an Englishman again? Yes, I could just become Pope."
"Splendid! I would take personal pride in your becoming the Pope. And after Pope what?"
The priest looks at him in surprise, "After Pope? There's nothing after Pope! I mean, there's just God above the Pope. I can't become God."
"So why not?" the Rabbi said, "one of our boys made it."
"Well," says the priest, "there's a good chance that I'll be the next bishop, maybe within the next couple of years."
"Bishop!" marvels the Rabbi, "very nice. And after that?"
"Oh, I don't know, I suppose it's possible I could become Archbishop, given luck and God's blessing."
"Very nice, very nice; and after Archbishop?"
"Ha! Well, you know, it's Cardinal after that, but it's really very unlikely. But in theory, I could become a Cardinal."
"Lovely!" enthuses the Rabbi, "the scarlet would suit your complexion. So what's after Cardinal?"
The priest smiles. "After Cardinal? Well, it's Pope. But I'm hardly likely to become . . . hmmm, oh I suppose it's just possible. If a Pole can, why not an Englishman again? Yes, I could just become Pope."
"Splendid! I would take personal pride in your becoming the Pope. And after Pope what?"
The priest looks at him in surprise, "After Pope? There's nothing after Pope! I mean, there's just God above the Pope. I can't become God."
"So why not?" the Rabbi said, "one of our boys made it."
Thanks to MadPriest!
A cure for constipation
It's a slow night at a local pub in Ireland, and the owner is polishing some glasses and thinking of closing up early, when he hears a knock at the back door.
He opens it, and there in the alley are two nuns, Sister Mary and Sister Kate, both are looking up and down the alley, as if they don't want to be seen. They ask to be invited in, and the owner brings them into the kitchen.
"We've a favor to ask," explains Sister Kate. "It's not for us, you understand, but for poor Father Tim."
"He's been struck with an awful case of constipation," continues Sister Mary. "And they only thing that seems to help is a bit of whisky. Now we'd buy it ourselves, but this town being as full of gossips as it is, we don't want to start tongues to wagging."
"Now as a good, church-going man, we've come to ask if you might spare a little something for poor Father Tim, and to use your discretion in the doing of it," finishes Sister Kate.
"Of course, Sisters," replies the barman, and he returns with a full bottle of the best whisky. "Give this to Father Tim with my compliments, and my best wishes for a speedy recovery."
An hour or two passes, and the barman closes shop and drives home. As he's driving, he sees Sister Mary and Sister Kate arm-in-arm, walking down the road, and singing at the top of their lungs. Sister Mary is carrying the bottle, which has perhaps an inch left in it. He slows and rolls down the window as he brakes to a stop.
"Sisters," he says' "I'm ashamed of you. You told me the whisky was for Father Tim's constipation."
"Ah, but it is," replies Sister Mary. "We're headed that way now, and when Father Tim sees us in this condition, the man is likely to shit himself."
He opens it, and there in the alley are two nuns, Sister Mary and Sister Kate, both are looking up and down the alley, as if they don't want to be seen. They ask to be invited in, and the owner brings them into the kitchen.
"We've a favor to ask," explains Sister Kate. "It's not for us, you understand, but for poor Father Tim."
"He's been struck with an awful case of constipation," continues Sister Mary. "And they only thing that seems to help is a bit of whisky. Now we'd buy it ourselves, but this town being as full of gossips as it is, we don't want to start tongues to wagging."
"Now as a good, church-going man, we've come to ask if you might spare a little something for poor Father Tim, and to use your discretion in the doing of it," finishes Sister Kate.
"Of course, Sisters," replies the barman, and he returns with a full bottle of the best whisky. "Give this to Father Tim with my compliments, and my best wishes for a speedy recovery."
An hour or two passes, and the barman closes shop and drives home. As he's driving, he sees Sister Mary and Sister Kate arm-in-arm, walking down the road, and singing at the top of their lungs. Sister Mary is carrying the bottle, which has perhaps an inch left in it. He slows and rolls down the window as he brakes to a stop.
"Sisters," he says' "I'm ashamed of you. You told me the whisky was for Father Tim's constipation."
"Ah, but it is," replies Sister Mary. "We're headed that way now, and when Father Tim sees us in this condition, the man is likely to shit himself."
Thanks to MadPriest!
Intervju om kontraktsprostskap i Östra Nyland 31.5.14
Kyrkoherde vald till kontraktsprost
Lovisa
Från och med juli ansvarar kyrkoherde Karl af Hällström för det svenska kyrkliga livet i hela Östnyland.
Karl af Hällström, kyrkoherde i Lovisa svenska församling, är märkbart glad över utnämningen till kontraktsprost för de svenska och tvåspråkiga församlingarna i Borgå domprosteri. Han valdes på en rösts marginal mot Mats Lindgård, som är domprost i Borgå.
– Jag känner mig både hedrad och stolt. Utnämningen betyder mycket, att jag har fått kollegernas förtroende. Men jag fortsätter som hittills som kyrkoherde i Lovisa svenska församling.
Han tillträder som kontraktsprost i juli. Utnämningen betyder att det administrativa arbetet ökar och att af Hällström axlar ansvaret för prosteriets sammanhållning.
– Till exempel kan man öka samhörigheten i församlingarna med gemensamma utflykter och gudstjänster. Att jobba som kontraktsprost är att vara diplomat. På en arbetsplats är åsikterna många, man ska kunna jämka utan att själv sticka undan stol med sina egna åsikter. En åsikt stämplar inte själva personen.
Hederstitel blev tjänstetitel
Ordet prost härstammar från latin och betyder förman. Titeln var förr en hederstitel som präster fick som tack för en lång karriär inom kyrkan.
Prosttiteln delas fortfarande ut, men i betydligt mindre skala än förr. Nu är prosten en tjänstetitel. Kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen är domprost och prosterierna har en kontraktsprost.
– Den korrekta titeln skulle egentligen vara prosteriprost, men för att undvika ordmonstret används kontraktsprost i stället.
Precis som titlarnas betydelse, förändras också prästens roll i samhället. Förr var prästen, tillsammans med läraren, byns auktoritet. I dag är prästerna inte de enda som är högtutbildade i samhället. Det är inte heller en självklarhet att alla hör till församlingen.
– Respekten för prästen finns kvar men vi är inte längre satta på en piedestal. Vi bedöms utifrån det vi gör och inte på grund av vårt ämbete.
af Hällström tycker det är bra att tröskeln att nå en präst är låg. I Lovisa har han prästkragen på sig utomhus. Men sällan kommer folk och pratar med honom på gatan om det som bekymrar dem.
– Saker som berör vill man diskutera i lugn och ro och med tid.
Håll inte allt inom dig
af Hällström har jobbat ett par år i Lovisa församling. Han trivs bra. Speciellt positivt är att församlingen är liten, att man snabbt får kontakt och lär känna församlingsmedlemmarna.
– Lovisaborna mår bra. De har fullt upp med vardagslunken som innehåller både sorg och glädjeämnen. Men inte är Lovisaborna mer skonade än andra. Många mår dåligt, det finns missbruk, man är sjuk eller fattig.
Han säger att församlingens största utmaning är att personalen och frivilliga ska orka.
– Personalen är utbildad och många jobbar inom kyrkan för att det är ett kall. Men det är tungt, att på nära håll se människors nöd. Hjälparbete tär på ens egna resurser. Inom kyrkan får vi inte glömma att ta hand om oss själva också.
af Hällström har märkt att folk inte vill visa utåt hur dåligt de mår. Han önskar att alla skulle hitta någon att dela bördan med. Det kan vara en vän, en släkting, kyrkan, eller sjukvården. Många får stöd av familjen.
– Till exempel om uppsägningar är aktuellt vacklar familjens ekonomi. Alla i familjen bär bördan och man kanske inte kan dela sin oro. Då kan det vara bra att prata med någon utanför familjen.
Marianne Palmgren
Fakta: Vad är kontraktsprost?– Prästerna i prosteriet väljer kontraktsprosten.– Till Borgå domprosteri hör de svenska och tvåspråkiga församlingarna i Östnyland.– En kontraktsprost fungerar som en länk mellan domkapitlet och församlingarna i prosteriet.– Kontraktsprost i domprosteriet har sedan 2008 varit kyrkoherden i Sibbo svenska församling, Helene Liljeström. Hennes sexåriga mandatperiod är nu över.– Mandatperioden för kontraktsprosten är sex år.Källa: Lovisa svenska församling
Delar av intervjun på nätet här.
***
Jag måste ännu tillägga att domkapitlet vid sitt sammanträde den 16 juni utser kontraktsprosten bland de tre som fick flest röster i valet. Det är alltså inte ännu helt klappat och klart. Men jag är förtröstansfull.
***
Jag måste ännu tillägga att domkapitlet vid sitt sammanträde den 16 juni utser kontraktsprosten bland de tre som fick flest röster i valet. Det är alltså inte ännu helt klappat och klart. Men jag är förtröstansfull.
Uppdrag Granskning: Bögbotarna
Dert grävande aktualitetsprogrammet Uppdrag granskning i Sverige har här senast (28.5.14) tagit sig uppdraget att granska Svenska kyrkan, och specifikt den minoritet av prästerna som inte helt håller med om att homosexualitet är OK, att det inte är en sjukdom och att man inte behöver bli botad från den. Redaktionen sände ut en av sina medlemmar till prästerna, och han påstod sig heta Calle Larsson, vara homosexuell och inte vilja vara det. Och så filmade han deras samtal med dold kamera.
Några små kommentarer till det som kom fram i programmet.
1. Prästernas själavårdsteknik är både intressant och beklämmande. När någon säger att DETTA är mitt problem, måste man förstås utgå från den problemställningen, men det är nog ytlig själavård att gå med på problemställningen sådär direkt.
Fastän någon säger sig känna skuld för något kan man inte direkt förkunna förlåtelse, utan måste först kolla om det verkligen är skuld och inte bara skuldkänslor, vilket är något helt annat. I så fall är det känslan som måste bearbetas och inte den icke-existerande skulden.
I det aktuella fallet är problemet ju inte att den unge mannen skulle vara homosexuell, utan att han har problem med sin homosexualitet. Det är hans attityd till sig själv som själavården borde bearbeta, inte hans sexualitet som sådan. Att prästerna missade detta ger inte ett särskilt professionellt intryck.
2. På förhand var det mycket hallå om att samtalen inspelades med dold kamera. Det ansågs bryta mot tystnadspliktens grund. Och visst är smygmetoder av detta slag suspekta och kontroversiella.
Tystnadsplikten är dock till främst för att skydda konfidenten, inte prästen. Prästerna fick (efteråt) klart förklarat för sig att själavårdssamtalet inte var äkta och att "Calle Larsson" inte existerar. Att de vägrade kommentera fallet också efter att det framkom att det var fejk är inte godtagbart; i det skedet finns det ingen konfident att skydda, utan de skyddar bara sitt eget skinn. Vilket kanske i och för sig måste vara dem tillåtet. En av dem blev avstängd från sin tjänst, så visst hade de något att förlora.
3. Sedan är det ju bara tre präster som gjorde detta. Jag vet inte hur många präster som finns i Svenska kyrkan, men det måste ju vara hundratals, om inte tusentals. Varje fall är förstås för mycket, men en viss proportionalitet bör också finnas. Och Svenska kyrkan är ju minsann inte det värsta exemplet på övergrepp - där finns det ju t.o.m. ett beslut från kyrkomötet att "helanden" av homosexuella inte är tillåtna. Så är det minsann inte överallt!
Några små kommentarer till det som kom fram i programmet.
1. Prästernas själavårdsteknik är både intressant och beklämmande. När någon säger att DETTA är mitt problem, måste man förstås utgå från den problemställningen, men det är nog ytlig själavård att gå med på problemställningen sådär direkt.
Fastän någon säger sig känna skuld för något kan man inte direkt förkunna förlåtelse, utan måste först kolla om det verkligen är skuld och inte bara skuldkänslor, vilket är något helt annat. I så fall är det känslan som måste bearbetas och inte den icke-existerande skulden.
I det aktuella fallet är problemet ju inte att den unge mannen skulle vara homosexuell, utan att han har problem med sin homosexualitet. Det är hans attityd till sig själv som själavården borde bearbeta, inte hans sexualitet som sådan. Att prästerna missade detta ger inte ett särskilt professionellt intryck.
2. På förhand var det mycket hallå om att samtalen inspelades med dold kamera. Det ansågs bryta mot tystnadspliktens grund. Och visst är smygmetoder av detta slag suspekta och kontroversiella.
Tystnadsplikten är dock till främst för att skydda konfidenten, inte prästen. Prästerna fick (efteråt) klart förklarat för sig att själavårdssamtalet inte var äkta och att "Calle Larsson" inte existerar. Att de vägrade kommentera fallet också efter att det framkom att det var fejk är inte godtagbart; i det skedet finns det ingen konfident att skydda, utan de skyddar bara sitt eget skinn. Vilket kanske i och för sig måste vara dem tillåtet. En av dem blev avstängd från sin tjänst, så visst hade de något att förlora.
3. Sedan är det ju bara tre präster som gjorde detta. Jag vet inte hur många präster som finns i Svenska kyrkan, men det måste ju vara hundratals, om inte tusentals. Varje fall är förstås för mycket, men en viss proportionalitet bör också finnas. Och Svenska kyrkan är ju minsann inte det värsta exemplet på övergrepp - där finns det ju t.o.m. ett beslut från kyrkomötet att "helanden" av homosexuella inte är tillåtna. Så är det minsann inte överallt!
Media:
Präster i Svenska kyrkan försöker ”bota” homosexuella (svt.se 27.5.14)
Fejkad själavård på tv skapar upprörd debatt (Kyrkans Tidning 28.5.14)
Gayvänlig kyrka - med en bit kvar att gå (Kyrkans Tidning 28.5.14)
”Jag önskar att vi kunde titta på vad vi menar med att ’alla är välkomna’” (Kyrkans Tidning 28.5.14)
RFSL: Svenska kyrkan måste ta avstånd (svt.se 28.5.14)
”Svenska kyrkan inte värst” (svt.se 28.5.14)
”Tack för att ni avslöjar homofientligheten, UG” (Lars Gårdfeldt på svt.se 28.5.14)
Om Uppdrag granskning: "Inga svavelosande predikningar om synd och straff" (ledare i Dagen 28.5.14)
Präst tas ur tjänst efter Uppdrag gransknings "Bögbotarna" (Dagen 29.5.14)
Präst tas ur tjänst efter tv-granskning (svt.se 29.5.14)
Kollega Kirsi fick foten!
Strömfors församling är en av de f.n. fem (från årsskiftet sju) som ingår i Lovisanejdens kyrkliga samfällighet. Arbetsklimatet där har varit ansträngt under kyrkoherde Kirsi Oksanens tid, alltså sedan 2011. Tvister mellan kyrkoherden och de anställda och mellan kyrkoherden och de förtroendevalda har tyvärr varit vardagsmat. Kyrkoherden har gjort sitt bästa för att komma åt de ekonomiska problemen i församlingen, men hennes metoder har inte varit uppskattade av alla.
Idag har domkapitlet i Helsingfors stift, dit församlingen hör, fattat det tunga beslutet att säga upp khde Oksanen från hennes tjänst. Pastor Antti Yli-Opas tar över som t.f. kyrkoherde från måndag 2.6, meddelar domkapitlet. Också Östra Nyland och Loviisan Sanomat publicerade nyheten 28.5.14.
Att en präst med ordinarie tjänst som kyrkoherde eller kaplan blir uppsagd är närmast oerhört och sker i allmänhet endast i fall av grovt missbruk, lagbrott eller fullkomlig olämplighet och inkompetens. [Uppdatering: Som en av kommantatorerna påpekar, luckrades reglerna upp något i fjol. Ovanligt är detta dock fortfarande.] Vad det i detta fall egentligen är frågan om meddelar domkapitlet inte, vilket kan vara förståeligt med tanke på integritetsskydd och liknande. Men fastän jag från sidan har kunnat följa med situationen, skulle jag bra gärna vilja veta mer om motiveringarna till detta väldigt hårda beslut.
Jag sörjer med kollega Kirsi, för hon har det verkligen inte lätt, samtidigt som jag hoppas att min grannförsamling nu när en faktor försvinner kan få möjlighet att helna från de konflikter som har skakat den under de gångna åren.
Kyrie eleison!
Uppdatering 30.5.14: För att skydda mig själv kommer jag inte att kommentera mer i denna fråga.
Idag har domkapitlet i Helsingfors stift, dit församlingen hör, fattat det tunga beslutet att säga upp khde Oksanen från hennes tjänst. Pastor Antti Yli-Opas tar över som t.f. kyrkoherde från måndag 2.6, meddelar domkapitlet. Också Östra Nyland och Loviisan Sanomat publicerade nyheten 28.5.14.
Att en präst med ordinarie tjänst som kyrkoherde eller kaplan blir uppsagd är närmast oerhört och sker i allmänhet endast i fall av grovt missbruk, lagbrott eller fullkomlig olämplighet och inkompetens. [Uppdatering: Som en av kommantatorerna påpekar, luckrades reglerna upp något i fjol. Ovanligt är detta dock fortfarande.] Vad det i detta fall egentligen är frågan om meddelar domkapitlet inte, vilket kan vara förståeligt med tanke på integritetsskydd och liknande. Men fastän jag från sidan har kunnat följa med situationen, skulle jag bra gärna vilja veta mer om motiveringarna till detta väldigt hårda beslut.
Jag sörjer med kollega Kirsi, för hon har det verkligen inte lätt, samtidigt som jag hoppas att min grannförsamling nu när en faktor försvinner kan få möjlighet att helna från de konflikter som har skakat den under de gångna åren.
Kyrie eleison!
Uppdatering: Mer i media:
yle.fi 29.5.14
Uppdatering 30.5.14: För att skydda mig själv kommer jag inte att kommentera mer i denna fråga.
Regnbågsflagga på rådhuset i Jakobstad i sommar
Nyhet från svenska.yle.fi 26.5.14:
Nu gäller det för de officiellt mer progressiva städerna längs sydkusten att följa det goda exemplet. Vem hinner först? Borgå? Lovisa? Helsingfors?
Regnbågsflaggan kommer att vaja från rådhuset i Jakobstad under Prideparaden. Det beslöt stadsstyrelsen på måndag kväll.Denna nyhet är speciellt välkommen, eftersom Jakobstad ligger i det som traditionellt kallas "bibelbältet" där traditionella värden anses vara centrala (lite av det syns i kommentarerna till nyheten i Österbottens tidning 27.5.14). Stadsstyrelsen i Jakobstad visar nu att också tolerans är högt i kurs - vilket för den lite insatta förstås inte är så överraskande, men nog glädjande. Tack!
Arrangörerna hade bett staden om lov att få flagga med regnbågsflaggan under paraden på Jakobs dagar i juli och stadsstyrelsen gav dem grönt ljus.
Nu gäller det för de officiellt mer progressiva städerna längs sydkusten att följa det goda exemplet. Vem hinner först? Borgå? Lovisa? Helsingfors?
Väike nali...
"Palju pilet maksab?" küsib poisike kino kassas.
"Kuusteist zlotti."
"Mul on ainult kaheksa zlotti. Palun andke mulle pool piletit, ma vaatan ühe silmaga."
"Kuusteist zlotti."
"Mul on ainult kaheksa zlotti. Palun andke mulle pool piletit, ma vaatan ühe silmaga."
Pray for my hearing, Father!
A priest said, "Anyone with 'special needs' who wants to be prayed over, please come forward to the altar rail."
With that, Albert got in line, and when it was his turn, the priest asked, "Albert, what do you want me to pray about for you?"
Albert replied, "Father, I need you to pray for help with my hearing."
The priest put one finger of one hand in Albert's ear, placed his other hand on top of Albert's head, and then prayed and prayed and prayed. He prayed a "blue streak" for Albert, and the whole congregation joined in with great enthusiasm.
After a few minutes, the priest removed his hands, stood back and asked, "Albert, how is your hearing now?"
Albert answered, "I don't know. It ain't 'til next week."
With that, Albert got in line, and when it was his turn, the priest asked, "Albert, what do you want me to pray about for you?"
Albert replied, "Father, I need you to pray for help with my hearing."
The priest put one finger of one hand in Albert's ear, placed his other hand on top of Albert's head, and then prayed and prayed and prayed. He prayed a "blue streak" for Albert, and the whole congregation joined in with great enthusiasm.
After a few minutes, the priest removed his hands, stood back and asked, "Albert, how is your hearing now?"
Albert answered, "I don't know. It ain't 'til next week."
Thanks to MadPriest!
Vald till kontraktsprost!
En nyhet från församlingens hemsida:
Utvecklingen under de senaste åren är intressant. År 2008 ställde jag upp i kommunalvalet (och blev invald) eftersom jag var övertygad om att en man med mina åsikter aldrig skulle kunna bli vald till kyrkoherde och därför fick söka andra utmaningar. Och visst var politiken på många sätt intressant.
Men min förutsägelse slog fel, tack och lov. År 2012 tillträdde jag till min överraskning som kyrkoherde i Lovisa svenska församling, och att jag nu dessutom kan bli kontraktsprost visar - förutom att jag har kollegernas förtroende, och tack för det! - att utvecklingen inom kyrkan går åt rätt håll. Snabbt går det inte, men ändå framåt. Och kanske jag i min nya position har möjlighet att bidra till en god utveckling; det hoppas jag i alla fall.
Tack än en gång för förtroendet!
Uppdatering: Se också detta blogginlägg.
Församlingarna i stiften är grupperade i prosterier. En av kyrkoherdarna i prosteriet är kontraktsprost med uppgift att dels vara mellanhand mellan prosteriet och domkapitlet och dels verka för sammanhållning och samhörighet i prosteriet.Valet blev en riktig rysare. Jag besegrade min närmaste motkandidat med rösterna 7 mot 6 - men det är ju över hälften, så det räknas ändå!
Till Borgå domprosteri hör de svenska och tvåspråkiga församlingarna i Sibbo, Borgå, Pernå, Lovisa, Liljendal och Lappträsk.
Kontraktsprost i domprosteriet har sedan år 2008 varit kyrkoherden i Sibbo svenska församling, Helene Liljeström. Hennes sexåriga mandatperiod tar nu slut, och från den 1 juli 2014 tar kyrkoherden i Lovisa svenska församling, Karl af Hällström, över kontraktsprosteskapet för de följande sex åren. Han valdes av kontraktsmötet (alltså prästerskapet i prosteriet) den 21 maj.
Domkapitlet skall ännu fastställa utnämningen.
Utvecklingen under de senaste åren är intressant. År 2008 ställde jag upp i kommunalvalet (och blev invald) eftersom jag var övertygad om att en man med mina åsikter aldrig skulle kunna bli vald till kyrkoherde och därför fick söka andra utmaningar. Och visst var politiken på många sätt intressant.
Men min förutsägelse slog fel, tack och lov. År 2012 tillträdde jag till min överraskning som kyrkoherde i Lovisa svenska församling, och att jag nu dessutom kan bli kontraktsprost visar - förutom att jag har kollegernas förtroende, och tack för det! - att utvecklingen inom kyrkan går åt rätt håll. Snabbt går det inte, men ändå framåt. Och kanske jag i min nya position har möjlighet att bidra till en god utveckling; det hoppas jag i alla fall.
Tack än en gång för förtroendet!
Uppdatering: Se också detta blogginlägg.
Kandidat i spegeln?
 |
| "Är detta bilden av en kandidat i församlingsvalet?" Nej, just detta är det inte. Men kanske den nästa som ser sig i spegeln? Kanske just du? |
Frågespalten: Ortodoxa kyrkor i världen
En fråga på Fråga prästen:
I vilka länder finns det idag Ortodoxa kyrkor och varför?
Svar:
Hej!
När kristendomen uppkom, talade man latin i västra delen av romarriket och grekiska i den östra. Småningom, på 300-talet, delades romarriket i det latinska Västrom och det grekiska Östrom eller bysantiska riket. Västrom gick under på 400-talet, medan Östrom höll ut ända till år 1453.
Kristendomen utvecklades lite olika i öst och väst. Först var det närmast språkliga och kulturella skillnader, men sedan började också teologiska skillnader uppstå. Också olika ledares makthunger spelade tyvärr in. Småningom gick det så att den västliga kristenheten blev den katolska kyrkan och den östliga den ortodoxa.
Om vi ser på en karta idag, syns det fortfarande en gräns mellan katolicism och ortodoxi ungefär där gränsen mellan Väst- och Östrom gick. Därför finns det ortodoxa kyrkor i t.ex. Grekland, Rumänien och Serbien samt söder om Medelhavet i Egypten och Etiopien (den s.k. koptiska kyrkan). Österut kommer vi till bl.a. Armenien, Irak och Syrien.
Sedan har också de ortodoxa kristna idkat mission. På så sätt kom den ortodoxa kyrkan till t.ex. Ryssland och därifrån till Finland.
Och så har förstås många östeuropéer och andra ortodoxa emigrerat både till Nordamerika och till Västeuropa i olika omgångar, och därför finns det livaktiga ortodoxa kyrkor i t.ex. Frankrike.
Det här är ju ingen fullständig lista men jag ville ge en bild av hur utvecklingen har gått. Hoppas att du är nöjd med svaret. Annars får du återkomma!
Allt gott!
Kalle
I vilka länder finns det idag Ortodoxa kyrkor och varför?
Svar:
Hej!
När kristendomen uppkom, talade man latin i västra delen av romarriket och grekiska i den östra. Småningom, på 300-talet, delades romarriket i det latinska Västrom och det grekiska Östrom eller bysantiska riket. Västrom gick under på 400-talet, medan Östrom höll ut ända till år 1453.
Kristendomen utvecklades lite olika i öst och väst. Först var det närmast språkliga och kulturella skillnader, men sedan började också teologiska skillnader uppstå. Också olika ledares makthunger spelade tyvärr in. Småningom gick det så att den västliga kristenheten blev den katolska kyrkan och den östliga den ortodoxa.
Om vi ser på en karta idag, syns det fortfarande en gräns mellan katolicism och ortodoxi ungefär där gränsen mellan Väst- och Östrom gick. Därför finns det ortodoxa kyrkor i t.ex. Grekland, Rumänien och Serbien samt söder om Medelhavet i Egypten och Etiopien (den s.k. koptiska kyrkan). Österut kommer vi till bl.a. Armenien, Irak och Syrien.
Sedan har också de ortodoxa kristna idkat mission. På så sätt kom den ortodoxa kyrkan till t.ex. Ryssland och därifrån till Finland.
Och så har förstås många östeuropéer och andra ortodoxa emigrerat både till Nordamerika och till Västeuropa i olika omgångar, och därför finns det livaktiga ortodoxa kyrkor i t.ex. Frankrike.
Det här är ju ingen fullständig lista men jag ville ge en bild av hur utvecklingen har gått. Hoppas att du är nöjd med svaret. Annars får du återkomma!
Allt gott!
Kalle
"Kvinnoprästmotstånd" och kyrkoherdetjänster
Jag vill börja med att slå fast följande: Att anse att kvinnor inte skall få bli präster är en åsikt som kan motiveras med både traditionen och Bibeln. Själva åsikten är alltså inte direkt fel ur teologisk synvinkel, utan en av flera möjliga tolkningar. Men också andra tolkningar är alltså möjliga.
Inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fattade kyrkomötet år 1986 ett beslut om att öppna prästämbetet också för kvinnor. Tidigare hade kvinnor fått bli lektorer, en halvmesyr som knappast tillfredsställde någon. De första kvinnorna prästvigdes år 1988.
När beslutet fattades för 28 år sedan, tillkom även en kläm, ett hastverk som ville garantera att de som hade vad som kallas en "traditionell ämbetssyn" också i fortsättningen skulle ha hemortsrätt i kyrkan. Här gjorde man misstaget att inte tidsbegränsa klämmens giltighetstid. Sakligt hade varit att de som prästvigdes efter beslutet - eller t.o.m. de som inledde sina studier efter beslutet - skulle vara bundna av 1986 års beslut, medan de som kom in i rullorna tidigare kunde ha tillåtits att hålla fast vid det tidigare systemet. Men detta skedde alltså inte.
Domkapitlet i Borgå stift har i processen att utse en ny kyrkoherde i Karleby svenska församling, den nordligaste i stiftet, för första gången infört kriteriet att den nya kyrkoherden skall kunna samarbeta med alla präster i kyrkan, oberoende av deras kön. Detta har varit ett stridsäpple just i Karleby under många år. Detta kriterium ledde till att av de tre sökande till tjänsten förklarades endast en (Per Stenberg) som behörig. Tuisku Winter drog tillbaka sin ansökan (varför, kan vi bara gissa), medan Jan Nygård, kaplan i församlingen, förklarades vara icke behörig till kyrkoherdetjänsten.
Vissa medlemmar av församlingsrådet ondgjorde sig över detta med motiveringen att församlingen själv borde få välja sin herde. Invändningen håller dock inte. Till systemet hör att det är domkapitlet som granskar de sökandes behörighet, vilket ett församlingsråd inte har kompetens att göra, och att församlingen sedan får välja mellan de sökande som verkligen är behöriga. På så sätt kan man undvika att välja någon som saknar t.ex. den utbildning eller de psykologiska förutsättningar som krävs för att man framgångsrikt skall kunna sköta tjänsten, och på så sätt i förlängningen undvika eventuella stora problem som kunde drabba församlingen. Det nya här är att ett nytt kriterium har tillkommit: kravet att kunna samarbeta.
Om vi ser på detta med bakgrund av klämmen från år 1986, kan vi konstatera att detta färska förfarande inte är frågan om diskriminering av reaktionärer, utan tvärtom om att garantera undvikande av diskriminering av sådana präster som en minoritet inom kyrkan inte godkänner som präster. Alla präster inom Karleby svenska församling är fortfarande män, och ingen förändring är i sikte på den punkten. Det blir högst frågan om enstaka gästpredikanter, och sådana har förekommit redan tidigare, om än med en demonstrativ frånvaro från de lokala prästernas sida.
Ingen håller heller på att avsätta t.ex. Nygård från hans kaplanstjänst. Han har full rätt att verka inom församlingen och inom kyrkan som helhet, precis som hittills. Att han i jämställdhetens namn inte anses vara behörig att bli kyrkoherde kan inte ses som förföljelse av en minoritet, utan som en logisk följd av 1986 års beslut. Klämbeslutets anda kan inte heller anses strida mot den nya princip som nu flera decennier senare har uppkommit.
Personligen välkomnar jag domkapitlets nya, sakliga linje.
P.S. Jag använde ordet "reaktionärer" ovan för att beskriva de s.k. kvinnoprästmotståndarna. Ofta använder de själva beteckningen "konservativa". Om man ser på ordens betydelse är detta dock fel. En konservativ är per definition en som vill bevara det nuvarande systemet (eller på sin höjd reformera det försiktigt), medan en reaktionär är en som vill återvända till ett tidigare system. Den som motsätter sig prästvigning av kvinnor var alltså konservativ före 1986, men är numera en reaktionär. Åtminstone på denna punkt.
Inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fattade kyrkomötet år 1986 ett beslut om att öppna prästämbetet också för kvinnor. Tidigare hade kvinnor fått bli lektorer, en halvmesyr som knappast tillfredsställde någon. De första kvinnorna prästvigdes år 1988.
När beslutet fattades för 28 år sedan, tillkom även en kläm, ett hastverk som ville garantera att de som hade vad som kallas en "traditionell ämbetssyn" också i fortsättningen skulle ha hemortsrätt i kyrkan. Här gjorde man misstaget att inte tidsbegränsa klämmens giltighetstid. Sakligt hade varit att de som prästvigdes efter beslutet - eller t.o.m. de som inledde sina studier efter beslutet - skulle vara bundna av 1986 års beslut, medan de som kom in i rullorna tidigare kunde ha tillåtits att hålla fast vid det tidigare systemet. Men detta skedde alltså inte.
Domkapitlet i Borgå stift har i processen att utse en ny kyrkoherde i Karleby svenska församling, den nordligaste i stiftet, för första gången infört kriteriet att den nya kyrkoherden skall kunna samarbeta med alla präster i kyrkan, oberoende av deras kön. Detta har varit ett stridsäpple just i Karleby under många år. Detta kriterium ledde till att av de tre sökande till tjänsten förklarades endast en (Per Stenberg) som behörig. Tuisku Winter drog tillbaka sin ansökan (varför, kan vi bara gissa), medan Jan Nygård, kaplan i församlingen, förklarades vara icke behörig till kyrkoherdetjänsten.
Vissa medlemmar av församlingsrådet ondgjorde sig över detta med motiveringen att församlingen själv borde få välja sin herde. Invändningen håller dock inte. Till systemet hör att det är domkapitlet som granskar de sökandes behörighet, vilket ett församlingsråd inte har kompetens att göra, och att församlingen sedan får välja mellan de sökande som verkligen är behöriga. På så sätt kan man undvika att välja någon som saknar t.ex. den utbildning eller de psykologiska förutsättningar som krävs för att man framgångsrikt skall kunna sköta tjänsten, och på så sätt i förlängningen undvika eventuella stora problem som kunde drabba församlingen. Det nya här är att ett nytt kriterium har tillkommit: kravet att kunna samarbeta.
Om vi ser på detta med bakgrund av klämmen från år 1986, kan vi konstatera att detta färska förfarande inte är frågan om diskriminering av reaktionärer, utan tvärtom om att garantera undvikande av diskriminering av sådana präster som en minoritet inom kyrkan inte godkänner som präster. Alla präster inom Karleby svenska församling är fortfarande män, och ingen förändring är i sikte på den punkten. Det blir högst frågan om enstaka gästpredikanter, och sådana har förekommit redan tidigare, om än med en demonstrativ frånvaro från de lokala prästernas sida.
Ingen håller heller på att avsätta t.ex. Nygård från hans kaplanstjänst. Han har full rätt att verka inom församlingen och inom kyrkan som helhet, precis som hittills. Att han i jämställdhetens namn inte anses vara behörig att bli kyrkoherde kan inte ses som förföljelse av en minoritet, utan som en logisk följd av 1986 års beslut. Klämbeslutets anda kan inte heller anses strida mot den nya princip som nu flera decennier senare har uppkommit.
Personligen välkomnar jag domkapitlets nya, sakliga linje.
P.S. Jag använde ordet "reaktionärer" ovan för att beskriva de s.k. kvinnoprästmotståndarna. Ofta använder de själva beteckningen "konservativa". Om man ser på ordens betydelse är detta dock fel. En konservativ är per definition en som vill bevara det nuvarande systemet (eller på sin höjd reformera det försiktigt), medan en reaktionär är en som vill återvända till ett tidigare system. Den som motsätter sig prästvigning av kvinnor var alltså konservativ före 1986, men är numera en reaktionär. Åtminstone på denna punkt.
Insändare: Vad är en familj?
Biskop Erik Vikström skriver i Bbl 28.12.2013 en betraktelse med rubriken "Den heliga familjen". Eftersom det är jag som ansvarar för att rekrytera författarna till Bbl:s betraktelser, tar jag på mig att peka på några skevheter i det som den gode biskopen skriver.
"Den heliga familjen" är ett uttryck som syftar uttryckligen på Jesus, Maria och Josef. Biskopen utvidgar begreppet till att omfatta alla kärnfamiljer inom äktenskapet, men det är ingalunda problemfritt.
"Den lilla kärnfamilj som enligt evangelietexten hos Lukas stod där i templet med sitt gossebarn bestod av äkta man, äkta hustru och ett litet barn," skriver biskopen. Detta stämmer inte. Maria och Josef var ännu inte gifta då Jesus föddes, utan trolovade. Vidare var Jesus enligt kristen tro Marias men inte Josefs son. Den aktuella "kärnfamiljen" var alltså ett ogift par med ett utomäktenskapligt barn, som dessutom var mannens bonusbarn, för att använda en nutida term.
Äktenskapet är till för människosläktets välsignelse och en entydigt positiv sak, precis som biskopen antyder. Att han som familj inte godkänner "vilken hushållsgemenskap som helst" må vara hänt, men definitionen han kommer med, kärnfamiljen, är nog för snäv.
Kärnfamiljen är ett relativt modernt begrepp som uppkom efter industrialiseringen. Tidigare bestod familjen ofta av fler generationer än bara två, och kanske rent av av flera kärnfamiljer med mor-, far- och svärföräldrar som alla brukade jorden tillsammans.
Ett enpersonshushåll är knappast en familj, för visst måste man väl vara flera för att vara det. Men i vår värld ser vi många slags familjer. Det finns många ensamstående mödrar eller fäder med barn. Är inte de familjer? Måste föräldrar verkligen vara av olika kön för att älska sina barn och ta väl hand om dem? Och hur är det med ofrivilligt barnlösa äkta par? Bara för att ta upp några situationer som inte ryms med i biskopens definition.
Gränsdragningar är alltid besvärliga. Jag tycker ändå att det är bättre att låta familjerna själva definiera om de är familjer eller inte, hellre än att dra upp alltför snäva gränser som i onödan utesluter och sårar.
Karl af Hällström
kyrkoherde
Publicerad i Borgåbladet 10.1.14
"Den heliga familjen" är ett uttryck som syftar uttryckligen på Jesus, Maria och Josef. Biskopen utvidgar begreppet till att omfatta alla kärnfamiljer inom äktenskapet, men det är ingalunda problemfritt.
"Den lilla kärnfamilj som enligt evangelietexten hos Lukas stod där i templet med sitt gossebarn bestod av äkta man, äkta hustru och ett litet barn," skriver biskopen. Detta stämmer inte. Maria och Josef var ännu inte gifta då Jesus föddes, utan trolovade. Vidare var Jesus enligt kristen tro Marias men inte Josefs son. Den aktuella "kärnfamiljen" var alltså ett ogift par med ett utomäktenskapligt barn, som dessutom var mannens bonusbarn, för att använda en nutida term.
Äktenskapet är till för människosläktets välsignelse och en entydigt positiv sak, precis som biskopen antyder. Att han som familj inte godkänner "vilken hushållsgemenskap som helst" må vara hänt, men definitionen han kommer med, kärnfamiljen, är nog för snäv.
Kärnfamiljen är ett relativt modernt begrepp som uppkom efter industrialiseringen. Tidigare bestod familjen ofta av fler generationer än bara två, och kanske rent av av flera kärnfamiljer med mor-, far- och svärföräldrar som alla brukade jorden tillsammans.
Ett enpersonshushåll är knappast en familj, för visst måste man väl vara flera för att vara det. Men i vår värld ser vi många slags familjer. Det finns många ensamstående mödrar eller fäder med barn. Är inte de familjer? Måste föräldrar verkligen vara av olika kön för att älska sina barn och ta väl hand om dem? Och hur är det med ofrivilligt barnlösa äkta par? Bara för att ta upp några situationer som inte ryms med i biskopens definition.
Gränsdragningar är alltid besvärliga. Jag tycker ändå att det är bättre att låta familjerna själva definiera om de är familjer eller inte, hellre än att dra upp alltför snäva gränser som i onödan utesluter och sårar.
Karl af Hällström
kyrkoherde
Betraktelse i Östra Nyland
Karl af Hällström:
Individ eller person?
Individ eller person?
Jag tycker om språk. Samma ord kan betyda olika saker på olika språk, eller olika ord samma sak. Det är fascinerande!
Ta ordet ”individ” som exempel. Det kommer från latinets ”individus”, som betyder odelad. Samma betydelse har grekiskans ”atomos”, från vilket vårt ord ”atom” härstammar. En atom är alltså den minsta möjliga beståndsdelen i naturen.
Bara att den inte är det. Också atomen består av mindre partiklar – protoner, elektroner och neutroner – och också atomen kan numera delas, så att ett grundämne kan bli ett annat. Det samma gäller också individer. Inte heller vi är odelade, utan tvärtom kan vi vara mycket splittrade. Vi har gott i oss, men också ont. Vi kan vara aktiva på vissa områden, men samtidigt passiva på andra. Vi kan älska, men också hata och avsky. Att kalla oss människor för individer är alltså knappast helt korrekt.
Här får vi hellre använda ett annat ord av grekiskt ursprung, nämligen ”person”. En ”persona” är på grekiska den mask som skådespelarna bar i de antika dramerna. Och detta stämmer in på oss människor på flera sätt. Också vi spelar olika roller inför olika människor och i olika tider av livet – son eller dotter, far eller mor, arbetstagare, kollega, chef osv. Det handlar inte om att vi skulle förställa oss, utan det är en naturlig del av livet.
Men framför allt stämmer ”persona” in på oss genom att vi blir en person först när någon annan ser oss, precis som dramat blir ett verkligt drama först när det har publik. Om vi går igenom livet osedda, är vi ingen person, utan endast en karg och kal existens – en individ, om ni så vill. Men genom den andras blick blir vi de vi verkligen är. Vårt ”jag” kräver ett ”du” för att finnas till.
Därför är det naturligtvis viktigt att vi ser varandra, inte bara glider förbi. Men viktigast är att det finns en som alltid ser oss, vår Herre, som genom att se vårt innersta också skapar vår person och vår personlighet. Han är det Du som skapar vårt Jag. Han är den som räddar oss från individualismens kyla till personlighetens värme. Han är den som gör oss splittrade människor till en helhet som är större än de delar som den består av – en helhet med möjlighet till kärlek, frid och glädje.
Jag gläds över att Gud tar vår ofullkomlighet och gör den till fullkomlighet genom sin kärleksfulla blick! Gläd dig du också!
Ta ordet ”individ” som exempel. Det kommer från latinets ”individus”, som betyder odelad. Samma betydelse har grekiskans ”atomos”, från vilket vårt ord ”atom” härstammar. En atom är alltså den minsta möjliga beståndsdelen i naturen.
Bara att den inte är det. Också atomen består av mindre partiklar – protoner, elektroner och neutroner – och också atomen kan numera delas, så att ett grundämne kan bli ett annat. Det samma gäller också individer. Inte heller vi är odelade, utan tvärtom kan vi vara mycket splittrade. Vi har gott i oss, men också ont. Vi kan vara aktiva på vissa områden, men samtidigt passiva på andra. Vi kan älska, men också hata och avsky. Att kalla oss människor för individer är alltså knappast helt korrekt.
Här får vi hellre använda ett annat ord av grekiskt ursprung, nämligen ”person”. En ”persona” är på grekiska den mask som skådespelarna bar i de antika dramerna. Och detta stämmer in på oss människor på flera sätt. Också vi spelar olika roller inför olika människor och i olika tider av livet – son eller dotter, far eller mor, arbetstagare, kollega, chef osv. Det handlar inte om att vi skulle förställa oss, utan det är en naturlig del av livet.
Men framför allt stämmer ”persona” in på oss genom att vi blir en person först när någon annan ser oss, precis som dramat blir ett verkligt drama först när det har publik. Om vi går igenom livet osedda, är vi ingen person, utan endast en karg och kal existens – en individ, om ni så vill. Men genom den andras blick blir vi de vi verkligen är. Vårt ”jag” kräver ett ”du” för att finnas till.
Därför är det naturligtvis viktigt att vi ser varandra, inte bara glider förbi. Men viktigast är att det finns en som alltid ser oss, vår Herre, som genom att se vårt innersta också skapar vår person och vår personlighet. Han är det Du som skapar vårt Jag. Han är den som räddar oss från individualismens kyla till personlighetens värme. Han är den som gör oss splittrade människor till en helhet som är större än de delar som den består av – en helhet med möjlighet till kärlek, frid och glädje.
Jag gläds över att Gud tar vår ofullkomlighet och gör den till fullkomlighet genom sin kärleksfulla blick! Gläd dig du också!
Frågespalten LXXVIII: Bud 1 och monoteismen
Det kom en fråga på Fråga prästen:
Hej!
Kristendomen är, mycket riktigt, monoteistisk, alltså vi kristna anser att det bara finns en enda gud, som vi kallar Gud (med stor bokstav). Honom får vi lita på och ty oss till. Han är grunden för vår trygghet, kan man säga.
Ändå kan det finnas sådant som tar Guds plats i våra liv. Många litar t.ex. på att pengar ska kunna göra dem lyckliga, och satsar därför allt på att skapa sig en förmögenhet. För andra är det i Den Stora Kärleken som lyckan ska finnas. Jobb och karriär, familj eller hobbyer, idoler eller ideologier, droger... Listan på sådant som kan ta Guds plats är antagligen oändlig. Det mesta av detta är ju i sig goda saker, och det är inte heller sakerna i sig som är fel, utan den plats de tar i vårt liv.
Och så finns det förstås som tillber andra gudar också. Det innebär inte att de andra gudarna skulle existera, men nog att också de tar Guds plats.
Om något annat än Gud är vår gud, är det en avgud, och det budord som du citerar vänder sig mot det.
Hoppas du är nöjd med svaret.
Allt gott!
Kalle
Hej,
Jag vill kalla mig agnostiker.
Men är dock väldigt intresserad av religion som ett ämne.
Och har en sak som jag kommit på att jag funderat på ända sen jag konfirmerade mig.
Ett av budorden, Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
Motsäger inte detta budord monoteismen med kristendom, att gud är allsmäktig och den enda guden?
Med den enda meningen så, finns det fler gudar utöver gud(för kristendomen).
Tack på förhand för svaret.
Hej!
Kristendomen är, mycket riktigt, monoteistisk, alltså vi kristna anser att det bara finns en enda gud, som vi kallar Gud (med stor bokstav). Honom får vi lita på och ty oss till. Han är grunden för vår trygghet, kan man säga.
Ändå kan det finnas sådant som tar Guds plats i våra liv. Många litar t.ex. på att pengar ska kunna göra dem lyckliga, och satsar därför allt på att skapa sig en förmögenhet. För andra är det i Den Stora Kärleken som lyckan ska finnas. Jobb och karriär, familj eller hobbyer, idoler eller ideologier, droger... Listan på sådant som kan ta Guds plats är antagligen oändlig. Det mesta av detta är ju i sig goda saker, och det är inte heller sakerna i sig som är fel, utan den plats de tar i vårt liv.
Och så finns det förstås som tillber andra gudar också. Det innebär inte att de andra gudarna skulle existera, men nog att också de tar Guds plats.
Om något annat än Gud är vår gud, är det en avgud, och det budord som du citerar vänder sig mot det.
Hoppas du är nöjd med svaret.
Allt gott!
Kalle
Ristimiskõne
Kristus jättis oma jüngritele ülesande: "Minge siis, tehke jüngriteks kõik rahvad, ristides neid Isa ja Poja ja Püha Vaimu nimesse ja õpetades neid pidama kõike, mida mina olen teil käskinud!" (Mt 28:19) Nii täidab kristlik kirik ka tänapäeval inimesi ristides oma Issanda käsku.
Ristimine on uuestisünd - ristimisest algab uus elu, olgu ta imik või täiskasvanu. Ristimisega saab inimene kristlaseks. Ristitav saab osa armust, mida Kristuse kannatus, surm ja ülestõusmine on toonud kogu inimkonnale.
Ristimisel kasutatakse vett ja Piibel kasutabki vahel ristimise kohta mõistet 'uuestisünni pesemine'. Piibel ei anna juhiseid, kui palju ristimisel vett vajatakse, kas piisab vee valamisest, piserdamisest või tuleb ristitav vee alla kasta. Vaatamata vee hulgale peseb ristimine maha kõik patud.
Ristimisega liidetakse meid Jumala rahva osaduskonda - Kirikusse. Me ütleme selle kohta ka nii: kristlane kuulub Kristuse ihusse.
Jeesus ütleb: "Kes ei sünni veest ja Vaimust, ei saa minna Jumala riiki." (Jh 3:5) Inimese usk või uskmatus, eelarvamused ja lihtsalt teadmatus ei vähenda ristimise tähtsust.
Inimene ristitakse vaid üks kord elus. Ka siis, kui ristitu ei taha kristlasena elada, ei saa ristimistalitust tühistada. Sakrament on Kristuse enda tegu.
Ristimisega algab elu, mis annab võimaluse usus pidevalt edasi kasvada: päev-päevalt otsida Jumalat sõnas, armulauasakramendis ja palves; osadust Kristusega ning igapäevast meeleparandust ja tahet elada Jumala käskude kohaselt.
Ristimine on uuestisünd - ristimisest algab uus elu, olgu ta imik või täiskasvanu. Ristimisega saab inimene kristlaseks. Ristitav saab osa armust, mida Kristuse kannatus, surm ja ülestõusmine on toonud kogu inimkonnale.
Ristimisel kasutatakse vett ja Piibel kasutabki vahel ristimise kohta mõistet 'uuestisünni pesemine'. Piibel ei anna juhiseid, kui palju ristimisel vett vajatakse, kas piisab vee valamisest, piserdamisest või tuleb ristitav vee alla kasta. Vaatamata vee hulgale peseb ristimine maha kõik patud.
Ristimisega liidetakse meid Jumala rahva osaduskonda - Kirikusse. Me ütleme selle kohta ka nii: kristlane kuulub Kristuse ihusse.
Jeesus ütleb: "Kes ei sünni veest ja Vaimust, ei saa minna Jumala riiki." (Jh 3:5) Inimese usk või uskmatus, eelarvamused ja lihtsalt teadmatus ei vähenda ristimise tähtsust.
Inimene ristitakse vaid üks kord elus. Ka siis, kui ristitu ei taha kristlasena elada, ei saa ristimistalitust tühistada. Sakrament on Kristuse enda tegu.
Ristimisega algab elu, mis annab võimaluse usus pidevalt edasi kasvada: päev-päevalt otsida Jumalat sõnas, armulauasakramendis ja palves; osadust Kristusega ning igapäevast meeleparandust ja tahet elada Jumala käskude kohaselt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)