Frågespalten XV: Dopets "vattenstämpel"

I en kommentar frågade Kerstin:

Eftersom jag har fått korsets tecken på min panna och mitt bröst då jag döptes i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn har jag väl fått "Andens vattenstämpel" i dopet?

Jag svarade:

Alldeles riktigt (fast väl genom dopvattnet, inte korstecknet). Jag talar om det i mina doptal emellanåt. Se här.

I det doptal som jag hänvisar till säger jag bl.a.:

Man kunde säga att vi genom dopets vatten får en vattenstämpel i oss, en vattenstämpel som visar hur värdefulla vi är i Guds ögon. Vi människor använder papper med vattenstämpel i för att trycka värdepapper av olika slag, och så är det också med Gud. Han vill använda oss, som genom dopet har blivit kristna och har fått Guds vattenstämpel i oss, för att föra ut sitt kärleksbrev till världen.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till.

Hoppas detta besvarar din fråga.

Kids in Church 3

After the christening of his baby brother in church, Jason sobbed all the way home in the back seat of the car. His father asked him three times what was wrong. Finally, the boy replied,
"That preacher said he wanted us brought up in a Christian home, and I wanted to stay with you guys."

Kids in Church 2

A little boy was overheard praying:
"Lord, if you can't make me a better boy, don't worry about it. I'm having a real good time like I am."

Splittringen närmar sig?

För ett år sedan, i april-maj 2006, publicerade jag en serie inlägg om en eventuell delning av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I inlägget Skilsmässoteknik (20.5.06) finns ett slags sammanfattning, men i L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande (24.4.06) kommer mina åsikter kanske starkast fram:

Il y a dissension dans l’EELF [l’Église Évangelique Luthérienne de la Finlande] en ce qui concerne la question des femmes-pasteurs. On dit qu’il n’y a pas question d’égalité, mais des interpretations bibliques. Je ne suis pas d’accord. Les questions bibliques étaient réglés déjà en 1986, et ce qui reste est la question d’égalité.
La Loi d’Égalité (Tasa-arvolaki) donne aux églises la liberté de regler ces questions internalement, parce que c’est un question de la liberté de la réligion. Bon. Mais c’est un question de la liberté de la réligion des églises, pas des individus! Les individus ont la liberté de choisir s’ils veut ou pas appartenir à une certaine église, mais en tant que membres de l’église, ils devraient suivre les régles de l’église – ou bien se rétirer!
L’idée d’avoir des ordinations spéciaux en dehors de la cathédrale (que propose RR [Rakentavia ratkaisuja]) est, de mon avis, absurde. Traiter tous également est le seul moyen de garder l’unité du diocèse et de l’église.
Les forces derrière RR veulent préserver l’unité de l’EELF. Je croix qu’il vont obtenir l’inverse: Un unité formel, soit, mais une discorde internale de plus en plus grave, qui ne va pas finir dans la division de l’église, mais dans son explosion.
Quittez l’EELF maintenant et formez votre propre Église Phariséique Luthérienne de la Finlande, avant qu’il est trop tard pour rien sauver!

Denna vecka har ett par tidningsspalter hoppat på. Den ene är Thomas Rosenberg i en kolumn på s. 5 i Kyrkpressen 17/07 (26.4.07):

Den senaste tidens öppet tredskande manspräster har tillspetsat situationen så att det inte finns någon återvändo. Konfrontationen har ju uppenbart varit delvis medveten, och betingad av att konservatismen har så stark vind i seglen. Och vad båtar väjningsregler o.a. försonande gester då den ena parten alltid anser sig ha Rätt? Och värre blir det, i takt med att nya och övertygat konservativa manspräster med sanningens glans i blicken utdimitteras från våra fakulteter. De äldre prästerna tycks ju paradoxalt nog vara mer liberala, vilket gör att problemet inte alls minskar med åren, snarare tvärtom.

Den andre är Stig Nygård, som på ledarplats i Vasabladet 26.4.07 skriver:

Sociologen Thomas Rosenberg skriver i en kolumn (Kyrkpressen 26.4) att könsfrågan i en folkkyrka värd namnet inte kan avvika från de centralaste värderingarna i vårt samhälle.
"Till dem hör jämställheten mellan könen. Ni (kvinnoprästmotståndarna) får så gärna hävda motsatsen, men då får ni nog snällt ta och bryta upp och flytta ut till er egen inbillat platta värld".
Rosenberg anser därför att en separation vore bäst för alla parter.
Det finns ingen orsak att tro att de bibeltrogna kvinnoprästmotståndarna ändrar åsikt. De kommer att hålla fast vid sin övertygelse också framöver.
Teologiska tvister inom kyrkan är till ingen del en ny eller ovanlig företeelse. Ett synligt bevis för detta är mängden frikyrkor inom den lutherska överhägnaden. Och det finns säkert utrymme för fler.
Till den delen är ju kvinnoprästfrågan enbart en av många frågor där åsikterna är delade.
Men segregering och förföljelse som utgår från en individs yttre egenskaperna, inte utgående från de inre egenskaperna, är alltid lika obehaglig. Oberoende av vilka förtecken den har.
Dylik diskriminering kan därför inte accepteras inom en kyrka som har ambition att kalla sig folkkyrka.
Enligt en undersökning som presenterades för en månad sedan accepterar 93 procent av medborgarna kvinnliga präster i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Under den senaste tiden har igen flera än normalt skrivit ut sig ur kyrkan. Denna ökning kan säkert till vissa delar tillskrivas debatten om kvinnoprästerna.
Det finns dock ingen anledning att tro att den lutherska kyrkan i Finland skulle falla samman ifall kvinnoprästmotståndarna och deras anhängare väljer att bilda eget.
Tvärtom skulle det erbjuda kyrkan möjlighet att kanalisera energin på kärnverksamheten i stället för på intern armbrytning.

Uppdatering: Kyrkpressen har en nyhet om detta (4.5.07), som citerar ärkebiskop Jukka Paarma: ”Möjligt att samarbetsvägrare träder ut ur kyrkan.”

Mer om Koivisto

Härom dagen bloggade jag om Markku Koivisto. Sedan dess har en livlig diskussion om och kring honom blossat upp på Kyrkpressens bloggportal. Åtminstone följande bloggare har skrivit inlägg om honom: Tomas von Martens (26.4.07), Charlotta Lönnqvist (27.4.07) och Torsten Sandell (28.4.07). Kommentarerna till inläggen är legio, såsom till Kp:s nyhet om saken (26.4.07).

Kids in Church 1

3-year-old Reese:
"Our Father,
Who does art in heaven,
Harold is His name.
Amen."

Thank you, Börje, for sending me these!

Specialgudstjänst idag

En del kommentatorer verkar ha åsikten att regnbågsgudstjänster är förkastliga, eftersom man inte borde arrangera specialgudstjänster för olika intressegrupper. De borde i stället komma till den gemensamma högmässan, dit alla är välkomna.
Kanske det.
Om så väl vore.
Saken är ju nämligen den att regnbågsfolket - speciellt dess icke-heterosexuella medlemmar - implicit kan vara utfrusna också ur en gemenskap som de officiellt är välkomna till. Heteronormativiteten går djupt i kyrkfolkets (och andras) omedvetna attityder.

Orsaken till att jag skriver detta är att vi i Borgå faktiskt firade en specialgudstjänst idag.
Idag är det nämligen Nationella veterandagen (vilket är orsaken till all flaggning, om det var någon som undrade). Därför ordnade församlingarna i Borgå en tvåspråkig veterangudstjänst i Lilla kyrkan - där jag höll den svenskspråkiga predikan - följd av kransnedläggning vid hjältegravarna och fest på finska yrkesskolan.
Var det orätt av oss att hedra veteranerna på detta sätt? De kunde ju komma till kyrkan på söndag - och många av dem gör det också...

Veckans anekdot: Pussa!

Ibland får man upplevelser som man sent ska glömma.

Jag döpte en ung dam vid namn Ellen. Hon fick en lillasyster, Ida, när hon var knappt två år gammal. Då jag besökte familjen för att ha dopsamtal med dem, var Ellen mycket reserverad och fundersam över den främmande farbrorn som hade kommit, och höll sig för det mesta i mammas famn. Då jag skulle gå sade mamma åt Ellen: "Ska du inte säga hej, Ellen?" Hon svarade bestämt: "Nej!" Sedan ändrade hon sig, sade: "Pussa!", hoppade ner ur famnen och kom och gav mig en puss mitt på munnen!

Den pussen krönte min dag - ja, min vecka! - och jag minns den fortfarande med värme.

Ortodox homocensur

Till Gemenskapsrörelsen hör ett (i förhållande till kyrkans storlek) oproportionerligt stort antal ortodoxa präster och lekmän. I Finlands ortodoxa kyrkosamfunds tidning Aamun Koitto ("Gryningen") ingick en omfattande helhet om homosexualitet i nummer 1/07 (vilket jag bloggade om 19.1.07).
Detta var välkommet, men föll naturligtvis inte alla på läppen. En liten konservativ gruppering, Pyhän Kosmas Aitolialaisen veljestö ("Den helige Kosmas' av Aitolien brödraskap", om det är så mannen kallas på svenska), har skickat ett brev daterat 14.3.07 till ärkebiskop Leo. I brevet ber de ärkebiskopen se till att de ortodoxa undertecknarnas namn stryks från Gemenskapsrörelsens hemsida, och kommer med förtäckta hotelser om vidare åtgärder och en internationell skandal om så inte sker. Se Gemenskapsrörelsens kommentar 26.3.07 på finska, engelska och grekiska.

Då Ortodoksinen Sateenkaariseura ("det ortodoxa regnbågssällskapet") önskade ta del i debatten i Aamun Koitto med ett ställningstagande daterat 10.4.07 (publicerat på nätet på finska och på engelska), hade redaktionen först gått med på det, men sedan refuserat skrivelsen. Nu, 25.4.07, har sällskapet gått ut med information (igen på finska och på engelska) om att de har blivit censurerade och att de önskar omvärldens stöd i sin kamp för erkännande.
Det stödet vill jag gärna ge dem. Herren vare med er, kära systrar och bröder!

"Allt står inte väl till"

Min arbetskamrat och ämbetsbroder Mats Lindgård, som har forskat kring trivsel i arbetet hos kyrkligt anställda, är en av bloggarna på Prästbloggen. Hans senaste inlägg, Viktig solidaritet (22.4.07), behandlar kvinnliga prästers trivsel i arbetet i Borgå stift. Han skriver bl.a.:

Häromdagen publicerade YLE resultaten av en enkät som riktats till de kvinnliga prästerna i Borgå stift. Enligt resultaten är det mycket få som har utsatts för direkt diskriminering i sitt arbete. Å andra sidan upplever en stor majoritet att de kvinnliga prästernas situation i Borgå stift är dålig.
En del av dem som kommenterat enkäten har valt att ta fasta på det positiva delresultatet. Så gör till exempel Kyrkpressens redaktör Christa Mickelsson genom att i nätversionen rubricera nyheten Få kvinnliga präster möter motstånd i praktiken. På samma sätt går biskop emeritus Erik Vikström tillväga i sitt blogginlägg Kloka kvinnor då han konstaterar att det ”viktigaste resultatet tycktes vara det som vi redan visste: att våra kvinnliga präster i stort har det bra”.
Enligt min åsikt är en riktig tolkning av enkätresultaten betydligt mer mångfasetterad och, tyvärr, också mer nedslående. Jag tror att läget är just sådant som enkäten ger vid handen. [...] Det är tungt att år efter år bli tvungen att höra och läsa kommentarer som sätter ens prästidentitet i tvivelsmål.
Att förbigå de negativa resultaten som talar om att många uppfattar situationen som dålig är att sopa problemen under mattan. Samtidigt innebär detta också att man nonchalerar människors upplevelse av sin livssituation. Sådant är ägnat att öka känslan av vantrivsel i stället för att göra förhållandena bättre.

En annan av "prästbloggarna", khde Ann-Sofi Storbacka från Ingå, kommenterar (20.4.07) emeritusbiskop Eriks ovannämnda inlägg så här:

Efter så många år av kvinnoprästdebatt slutar det inte att göra ont. Skulle det inte snart vara dags att förenas i den gemensamma och genuina sorgen över kyrkans tillstånd och aktivt söka nya vägar framåt. Visst har vi ett sår i Borgå stift, liksom i hela kyrkan. Allt står inte väl till.
Hur kan det egentligen komma sig att kvinnoprästmotstånd i praktiken har blivit ett tecken på att man är en särskilt hängiven kristen? Är det verkligen ett tecken på ett kristet sinnelag att man inte kan fira nattvard tillsammans med en annan medlem av samma kyrka som bekänner sig till samma Frälsare? Hur är det möjligt att glömma själva kärnfrågan: vägran att fira nattvard tillsammans med andra syndare som sökt sig till nattvardsbordet för att ta emot Kristus?

Goda frågor. Ja, minsann - hur kommer det sig att den som i bokstavens eller lärans namn diskriminerar en annan människa därmed låtsas vara en bättre kristen? Det har jag mycket svårt att förstå.
Och det är ju inte bara kvinnliga präster som det gäller. Allt står verkligen inte väl till!

Frågespalten XIV: Markku Koivisto

Nokia Missios ledare, den förre kyrkoherden i Nokia (utanför Tammerfors) Markku Koivisto har blivit anmäld för domkapitlet i Tammerfors stift, anklagad för irrlära. Nu har tydligen domkapitlet enligt FNB funnit honom vara skyldig, eftersom man tar till storsläggan. Dk beslöt 25.4.07 att Koivisto avstängs från prästämbetet för sex månader, vilket är det första steget till en slutgiltig avstängning - under förutsättning att han inte antingen ångrar sig eller avgår självmant innan det. [Uppdatering: Koivisto får fortsätta som präst, beslöt domkapitlet 13.6.07. Se mer här.]
En av de 14 anklagelsepunkter som riktas mot honom (se Kotimaa 25.4.07) tycks vara Nokia Missios dopsyn, nämligen att de döper om lutheraner som redan är döpta (som barn). Detta är emot de lutherska bekännelseskrifterna.

Jag har ingen information om saken annat än vad media har kommit med. Därför kan jag inte bedöma rättviseaspekter o.dyl. i denna process. Jag har valt att skriva om detta i denna Frågespalt, eftersom jag har fått en fråga om saken:

Betyder det här att Koivisto och Nokiamissionen är irrlärig? I så fall, betyder det att lutherska präster som sympatiserar med Nokiamissionen också är irrläriga?

Jag utgår nu från att anklagelserna om omdop (eller vederdop, för att använda en äldre term) är korrekta, vilket alltså undandrar sig min bedömning. Om så är, har Nokia Missio, och Koivisto som dess ledare, avvikit från den lutherska läran (som jag kommenterar i detta inlägg). Vilket i sin tur betyder att de ur luthersk synvinkel är irrläriga, trots att denna praxis förekommer inom många frikyrkor. Frågan om dopet är en av de viktigaste skillnaderna mellan lutheraner och t.ex. baptister eller pingstvänner.
Den första frågan besvarar jag alltså jakande.

Den andra frågan är inte lika rätlinjig. "Sympatisera" kan man nämligen på många olika sätt. Om sympatin gäller rörelsens karismatiska drag eller omvändelseförkunnelse, är det inte automatiskt irrlärigt. Om en luthersk präst däremot medverkar till ett omdop eller rent av själv låter döpa om sig, är det däremot helt klart ett avsteg från luthersk lära, och man öppnar sig för motsvarande disciplinära åtgärder som vad Koivisto nu har råkat ut för.

Jag vill ännu påpeka att det att en rörelse inte följer luthersk lära inte i sig betyder att den vore icke-kristen. Men den som har förbundit sig inte bara till kristen tro utan uttryckligen till den lutherska formen av kristen tro, måste naturligtvis hålla fast vid den eller ta konsekvenserna av sitt avsteg.

Ikonkrig

Den här var lite lustig. Tack, Germund!

De skjuter sig i foten

Tor Billgren, som bloggar på Antigayretorik, kommer med en intressant synpunkt i inlägget Det värdekonservativa projektets omöjlighet. Han nämner Paul Wolfowitz och Dick Cheney som exempel och säger sedan:

Det är inte den liberala oppositionen som effektivast demonstrerar det värdekonservativa projektets omöjlighet och absurditet, utan den konservativa makteliten själva.

Det ligger något i det. Den som starkt går in för att moralisera om andra har ett ansvar också för sin egen moral. Detta är särskilt tydligt i fallet Wolfowitz - Cheneys ansvar för sin dotters sexualitet är inte lika direkt.

Predikstolsutbyte med förhinder

För några månader sedan skrev jag ett inlägg med rubriken Biskopsmötet om ekumenisk predikogemenskap, där jag bl.a. berättade om det predikstolsutbyte som de protestantiska församlingarna i Borgå idkar. Denna form av praktisk ekumenik är inte helt problemfri; inom vår lutherska kyrka har vi regler som begränsar möjligheterna, och nu har också en av friförsamlingarna satt sig på bakhasorna.

Planen var nämligen att jag skulle predika hos dem i maj som svar på att deras pastor predikade hos oss i mars. Församlingens styrelse behandlade frågan och bedömde mig vara alltför kontroversiell för att de skulle vilja se mig i sin predikstol i detta skede. Pastorn hade, förstod jag, försökt argumentera att ekumenik inte handlar om åsiktsgemenskap, utan gemenskap i Kristus (vilket jag håller med om), men hade inte lyckats ändra beslutet.
Nåja, det går flera tåg. Jag kommer inte att ligga sömnlös för detta, men jag tycker nog att det är beklagligt.

Gäddnäs har fått nog

Författaren, prästfrun och min gamla vän från ungdomstiden Katarina Gäddnäs skrev 20.4.07 en krönika i Nya Åland. Rubriken var Homofoba kyrkotalibaner skrämmer skiten ur mig. Ett par utdrag:

Det är nog nu tycker jag. Länge har jag haft ett hat-kärlek förhållande till kyrkan, mina teologiska studier och min rara prästman till trots. I perioder har jag umgåtts med tanken på att bli präst också jag, men det är slut med det nu.
Jag tänker göra slut med kyrkan med största respekt för många av mina finaste och käraste vänner som finns där. [...]
Jag tänkte länge att nog kan man ju hänga kvar ändå i kyrkan, fastän man inte tror så värst mycket. Därför att jag älskar kyrkorummet, den fina dramaturgin i mässan, det fantastiska diakoni och utlandsarbete som många kyrkor utför idag. Därför att jag åtminstone älskar tanken på att det skulle finnas ett mål och en mening, men nu tror jag att det inte går längre. Jag vill inte höra till en institution som är så djupt odemokratisk och inhuman till sitt väsen och i tolkningen av sina heliga texter. [...]
Det som blev nådastöten för mig är nog trots allt det kyrkliga bemötandet av den svenska regnbågsmässan i Helsingfors förra veckoslutet. Först blev det nej på ett ställe, sedan på ett annat, till sist fick man hålla sin mässa i Diakonistiftelsens kyrka. [...]
Det som är kyrkans stora problem och tvisteämne idag är hur bibeln skall tolkas, och det finns som sagt många goda krafter som verkar för en liberalisering av kyrkan, men det finns lika många som inte är med på det. [...]
För mig spelar inte den bakomliggande övertygelsen någon roll, det enda som spelar någon roll är resultatet, hur människor är mot varandra. Jag ser upp till öppna, fördomsfria människor med raka ryggar och varma hjärtan. [...]
Motsatsen till kärlek är inte hat utan rädsla. Det behövs mer tillit, kärlek, förståelse och solidaritet i vår värld, det verkar inte längre vara kyrkan som är bäst på att förmedla det.

Var och en som lämnar kyrkan av besvikelse över vårt beteende är en sorg för mig. Om någon lämnar kyrkan av andra orsaker är det inte nödvändigtvis så sorgligt, det varierar. Men att en personlighet som Katarina Gäddnäs lämnar kyrkan av besvikelse över dess behandling av regnbågsfolket och att utskrivningarna under de senaste veckorna har fördubblats p.g.a. "kvinnopräst"-tvisten (Många lämnar kyrkan i protest, Hbl 24.4.07, s.5) ser jag som mycket beklagligt. Men tyvärr också mycket förståeligt.

Kuba: Alfredo Dominguez Batista

Der kubanischen Christ und Menschenrechtler Alfredo Dominguez Batista, Mitglied der gewaltlosen Christlichen Befreiungsbewegung (Moviemento Cristiano de Liberacion) wurde im März 2003 zusammen mit 75 Dissidenten verhaftet und unter anderem wegen Spionage zu 14 Jahren Haft verurteilt. Der 45jährige Journalist hatte sich für eine Volksbefragung eingesetzt, um im kommunistisch regierten Kuba Versammlungs- und Meinungsfreiheit durchzusetzen.
Der Christ befindet sich im Provinzgefängnis von Hologuin. Aus Protest gegen die brutale Behandlung des Wachpersonals hatte sich Batista im Oktober eine Hand an eine Holzwand genagelt.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en "Gefangener des Monats", någon som har råkat illa ut för att den är kristen. I februari 2006 stod den kubanske journalisten och människorättsaktivisten Alfredo Dominguez Batista i tur. Han arresterades i mars 2003 och dömdes till 14 års fängelse för bl.a. spionage. Behandlingen i fängelset har varit brutal.

Jag vill uppmana alla mina läsare att be för dem som blir förföljda för sin tro (liksom naturligtvis för alla åsiktsfångar), och om möjligt idka påtryckning på de ansvariga så att dessa personer kan få återupprättelse. Aktuella adresser är i detta fall Batistas hustru

Frau Melba Santan Ariz
Calle 61 # 25 y 34 Reparto Vista Alegre
Las Tunas
Cuba

samt naturligtvis

Su Excelencia Dr. Fidel Castro
Presidente de los Consejos de Estado y de Ministros
La Habana
Cuba
E-mail: cubaminrex@minrex.gov.cu
Fax: 0053/7/333085

Homovälsignelse utförd!

Idag välsignade jag två lesbiska kvinnor.

Låt mig berätta om bakgrunden.
För några veckor sedan jordfäste jag en man, vars systerdotter lever i ett registrerat parförhållande med en annan kvinna, som i fjol somras födde ett barn. Barnet var (naturligtvis) registrerat i folkbokföringen och de hade haft en namngivningsfest, men barnet hade inte blivit döpt. Orsaken var att mödrarna ville ha en doppräst som accepterar dem båda som pojkens föräldrar. När vi träffades i samband med jordfästningen, föll så bitarna på plats.

Idag döpte jag pojken hemma hos familjen. Eftersom en större namngivningsfest alltså redan hade firats, var endast föräldrarna och faddrarna närvarande. I samband med dopceremonin förrättade jag tre välsignelser: genast efter själva dopet välsignade jag och de andra den nydöpte, i samband med förbönen välsignade jag familjens hem och till sist, före slutpsalmen, välsignade jag alla närvarande. Allt detta helt enligt handboken.
Lite beroende på hur man räknar välsignade jag alltså de lesbiska mödrarna antingen en eller två gånger. Däremot välsignade jag inte deras parförhållande, så den som vill komma åt mig för detta har ingen hållhake på mig. Jag har hållit mig helt inom lagens råmärken. Beklagar!

Men kontentan av det hela är klar: P.g.a. min inställning i "homofrågan" fick Guds familj, kyrkan och församlingen idag en ny medlem genom det heliga dopet. Och det gläder mig naturligtvis.

Uppdatering: Mödrarna skickade en bild av Alexander och mig, som jag lägger in här ovan. Alex är till vänster.
Vidare är det några kommentatorer som har frågat vilken poängen i detta inlägg är. Visst är inlägget en smula provokativt formulerat, men för att hjälpa förvirrade läsare färgade jag poängen gul. Tydligen är förvirringen ändå stor. Vad kan man.

Osaklighet och anonymitet

Under den senaste tiden har antalet anonyma kommentarer här på bloggen ökat. Åtminstone känns det så. Därför är det på sin plats att påminna om den kommentarspolicy som jag följer, och som jag också nämner i profilen här ovan: Du får gärna kommentera (men osakliga eller anonyma kommentarer raderas).

Kommentera alltså gärna, ställ frågor, gör påståenden. Men låt mig alltid veta vem du är, eller åtminstone vad du vill kalla dig. Helt anonyma kommentarer - där kommentatorn inte ens ids hitta på en pseudonym - är inte acceptabla och kommer att raderas. Ibland ger jag kommentatorn en chans att uppge ett namn innan jag raderar, men jag ger ingen garanti för att så sker. Ibland raderar jag direkt.

Osakliga kommentarer tolererar jag inte heller. Begreppet "osaklighet" bedömer jag från fall till fall. Exempel är personliga påhopp (på mig eller på någon annan), grovt språk och olagligheter som hets mot folkgrupp, för att bara nämna några. Om osakligheten är tillräckligt grov kan den leda till att kommentatorn blir portförbjuden. Också detta är en orsak till förbudet mot anonyma kommentarer - om en kommentar "luktar" av någon som har blivit portförbjuden blir den raderad.

Men detta gäller alltså några enstaka problemfall. De flesta kommentatorer skriver sakligt och bra, också då de är av annan åsikt än jag - vilket naturligtvis är fullt tillåtet. Jag vill att alla (inklusive jag själv) skall trivas på min blogg, och därför sätter jag upp dessa gränser. Vad andra gör på sina bloggar är inte min sak. Om någon tycker att jag inte har behandlat den rättvist eller vill vädra sin avsky för det jag skriver, så varsågod bara - det är bara att starta en egen blogg med egna regler!

Nyhet: Limbo avskaffas

Den katolska kyrkan lär att odöpta spädbarn som dör inte kommer till himlen, eftersom de lyder under arvsynden, utan kommer till ett ställe av fullkomlig naturlig lycka, som kallas limbo. Vatikanens Internationella teologiska kommission arbetar dock på ett dokument som skall ändra på denna lära, rapporterar AP genom Beliefnet.
Det ska också bli intressant att se vad de kommer att säga om odöpta vuxnas möjligheter - om den frågan nu kommer upp.

Uppdatering 1: Mer om limbo läser du här. Tack för tipset.
Uppdatering 2: Dagen rapporterar 21.4.07 om kommissionens rapport. På basen av den har påven Benedictus XVI slagit fast att de små barnen kommer till himlen, även om de inte är döpta.

Flyttad hit från 7.10.06.

Uppdateringar

Några uppdateringar angående sådant som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

Den nya biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén (bilden), har installerats i sitt ämbete av ärkebiskop Anders Wejryd i Uppsala domkyrka 15.4.07. Detta rapporterade t.ex. Kristianstadsbladet och bloggaren Charlotte Thérèse, som också har trevliga bilder från installationen.
Jag har bloggat om biskopsvalet i Lund 23.8.06 och 17.10.06.

Markku Suokonautio och hans öden i tänderna på olika domkapitel har jag bloggat om 13.12.06, 15.12.06, 7.2.07 och 22.2.07. Enligt Kotimaa (19.4.07) är de dop som Suokonautio har förrättat giltiga, trots att han har använt en annan trinitarisk formel än "Fadern, Sonen och den heliga Anden". Detta har Lappo domkapitel beslutat med hänvisning till att den apostoliska trosbekännelsen konsekvent har använts.
Är det någon annan än jag som tycker att motiveringen verkar lite besynnerlig? Men bra att han blev frikänd, förstås.

En kvinnlig präst avstod 4.3.07 från att kräva sin rätt att medverka i högmässan i Hyvinge kyrka, då en kvinnoprästmotståndare från SLEY skulle predika. Händelsen blev polisanmäld, skrev jag 17.3.07, och länkade då till mina tidigare skriverier i frågan. Helsingin Sanomat (19.4.07) kommer med ytterligare detaljer om polisutredningen:
De som misstänks för diskriminering är kyrkoherden, kaplanen, en förtroendevald och pastorn från SLEY. Utredningen torde bli färdig under vårens lopp, men åklagarens beslut om att eventuellt väcka åtal kommer först under sommaren. Straffet för de brott som det rör sig om är böter eller högst ett halvt års fängelse - inte helt milda straff, alltså.
Enligt Kotimaa (19.4.07) beslöt Helsingfors kyrkliga samfällighet att inte ge ett föreslaget understöd på 30.000 € till ett av SLEY:s missionsprojekt, just med hänvisning till SLEY:s inställning till kvinnliga präster.

Illman hedrar mig!

Det har varit en mycket positiv månad för mig, den här gångna. Först blev jag frikänd av domkapitlet, sedan fick jag Guldankan, och nu blir jag hedrad av Thomas Illman!
Först bytte han namn på sin blogg till Bloggfundamentalisten, för att imitera min "Bloggpräst". Nu har han tagit ytterligare ett steg och kallar bloggen för Bloggprästen Kalle avslöjad (jag länkar inte till den; den som vill hittar den nog på bloggen.fi).

Härligt! Hans starka antipatier visar att det jag skriver är betydelsefullt, annars skulle han inte öda kraft på mig. Vad är bättre än det!
Visserligen verkar det hela en smula desperat och smaklöst, men det är ju inte mitt problem. Tack Thomas!

Veckans anekdot: Vad sjunger han med, egentligen?

Jag brukar ofta sjunga för och med Antonia, två år, i stället för att läsa kvällssaga för henne. Ett tag var jag flunsig och hade ont i halsen, vilket jag meddelade henne. På tvååringars vis berättade hon sedan detta för alla som ville höra på.
Det var bara det att hon inte talade riktigt rent. Det inledande h:et föll bort och l och s böt plats. Det som hon gick omkring och sade var alltså: "Pappa ont i asle!"
Detta födde en del förbryllade och roade miner. Jag försökte mig inte ens på någon korrigering...

Sandell och Missionsprovinsen

Med anledning av tvisten om användandet av Åggelby gamla kyrka, vilken jag bloggade om igår, lyssnade jag till en intervju som Minna Näsman gjorde med Halvar Sandell och publicerade på pod.fi 12.4.07 under rubriken Väjarna vill inte riskera frälsningen. Ett utdrag från slutändan:

Sandell: Alla vet att manliga kandidater som vägrar samverka med kvinnliga kolleger i [en] gudstjänst inte blir prästvigda idag. Och det är en sak som kontrolleras inför prästvigning. Alltså finns det ett antal manliga kandidater som inte prästvigs. Ius ordinandi, alltså rätten att viga, är nånting som tillkommer kyrkan men är tilldelat biskoparna, och sköter de inte detta, så bibehåller de kristna rättigheten till detta. Det är en rättighet som kan tas ifrån dem [alltså biskoparna]. Det är bekännelseskrifternas entydiga uppfattning. Och situationen är mycket allvarlig och jag finner den påkallad nu.
Näsman: Vad menar du?
Sandell: Det att de kristna, såsom bekännelseskrifterna också lär, själva skall viga präster, eftersom biskoparna inte gör det. Det vet vi.

Detta blir speciellt intressant med tanke på att Sandell har bjudit in två ledande personer inom Missionsprovinsen till samlingen i Åggelby. Detta får mig osökt att ana att det bäddas för att Missionsprovinsen skall prästviga manspräster också i Finland, liksom den gör i Sverige - alternativt att en egen Missionsprovins grundas också hos oss.
I båda fallen leder en privatföretagsamhet av det här slaget till en splittring av kyrkan. Det vore naturligtvis beklagligt, men kunde kanske vara den minst smärtsamma vägen att gå. Jag har bloggat om saken tidigare, t.ex. 18.5.06 och 4.12.06.

Vandalerna slåss

Med anledning av hur media har behandlat nyheten om att församlingsrådet i Vanda svenska församling vägrade att fastställa kyrkoherdens beslut om att öppna Helsinge kyrka S:t Lars för regnbågsmässan (vilket ledde till att mässan flyttade), har församlingsrådet gått ut med ett eget pressmeddelande. Kontentan är "det var hon som började". Moget och bra.

De kommentarer som Kyrkpressens rapportering har fått kanske kan ge ytterligare ljus över situationen...

Förars är bitter

I dagens nummer av Kyrkpressen (16/07, 19.4.07) vädrar Joakim Förars i en insändare sin bitterhet över att Tomas Ray och jag blev frikända av domkapitlet, trots att vi ju hade blivit anmälda av Förars. Förstår dk inte att Förars har rätt?

Dk nedlåter sig inte att besvara de frågor som jag ställde i min anmälan och låtsas inte om de fakta jag påtalat. [...]
Dk nonchalerar sina plikter genom att låta präster förkunna irrlära och inte bry sig om att behandla en ansökan allvarligt. Att man inte ens försöker ge sken av kompetens tyder på ett tvångsmässigt betjänande av tidsandan, det som Benedictus XVI kallat "ordets och själens prostitution", snarare än teologisk övertygelse.

Jaha. Eftersom Förars inte riktar detta mot mig annat än indirekt, tänker jag inte ens försöka få rätsida på det; han får själv stå för det han skriver.

En liten reflektion bara. Jag tycker det är intressant hur de mest "evangeliska" (läs konservativa) allt som oftast hänvisar till påven för att få stöd för sina åsikter. Detta gäller inte bara Förars. Tydligen har det gått så att den "fundamentalism" som förenar dem har blivit viktigare än de lärofrågor som skiljer. Eller?

Tidningen har inte ännu kommit på nätet som pdf-version, men när den gör det, finns den här.

Biskopsfavorit?

af Hällström favorit till ny biskop

Så rubricerar Internytt en nyhet. Oj, kan man ju bara säga!

Bokningsproblem åt andra hållet

Kotimaa publicerade igår 17.4.07 en nyhet med rubriken Pääseekö Missionsprovinsenin piispa Oulunkylän kirkkoon? (fritt översatt: "Blir Missionsprovinsens biskop insläppt i Åggelby kyrka?").

Åggelby gamla kyrka i Helsingfors är Markus församlings huvudkyrka. Församlingens kaplan Halvar Sandell, känd för sin konservatism, har där ordnat en församlingsafton och inbjudit Missionsprovinsens biskop Arne Olsson och provinssekreterare Bengt Birgersson att medverka. Enligt Kotimaa har Sandell ordnat tillfället i egenskap av ordförande för en förening, Evankelis-luterilaisen yhteyden tuki ry, men har både tf khde Allan Franzéns och församlingsrådets tillstånd till detta.
Nu har den finska lokalförsamlingens (Oulunkylän seurakunta) khde Heikki Järvinen fått nys om vem som skall medverka och sätter sig på bakhasorna.

Me emme järjestä hajottavaa toimintaa helsinkiläisissä kirkoissa. Missionsprovinsen ei tunnusta sitä pappeutta täydellisesti, mitä on Suomen luterilaisessa kirkossa. Se ei tue sitä työtä, mitä me teemme. Se on vähän kuin, että HIFK:n halliin tulisivat Jokerien fanit. […] Oulunkylän vanha kirkko on Helsingin seurakuntayhtymän omistama kirkko, joka on seurakuntien yhteiskäytössä. Kun on kiisteltyjä tilaisuuksia, niistä pitäisi sopia yhteisesti.
(Vi ordnar inte splittrande verksamhet i helsingforsiska kyrkor. Missionsprovinsen godkänner inte fullt ut det prästämbete som vi har i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den stöder inte det arbete vi gör. Det är som om Jokerit-fans skulle komma till HIFK:s ishall. Åggelby gamla kyrka ägs av Helsingfors kyrkliga samfällighet och är i församlingarnas gemensamma bruk. Om det förekommer kontroversiella tillfällen, borde man gemensamt komma överens om dem.)

Sandell förvånar sig, eftersom han tycker att det är den svenska församlingens interna sak hurdana tillfällen den ordnar i sin huvudkyrka.
Jag förstår Järvinens reaktion. Också jag tycker att det är beklagligt med ett tillfälle av detta slag. Ändå håller jag formellt med Sandell - det är Markus församling som bör få bestämma i denna fråga.

Detta är ett intressant parallellfall till bokningen av regnbågsmässan i Helsingfors domkyrka, där en annan Sandell satte sig på bakhasorna. Järvinen uppger dock uttryckligen och öppet orsaken till varför han gör det.

Uppdatering: Mer i Kyrkpressen.

Paul Cameron

Paul Drummond Cameron (f. 1939 Pittsburgh, Pennsylvania, USA)
Psykologen Cameron tog BA 1961, MA 1962 och PhD 1966, varje gång från ett nytt amerikanskt universitet. Han arbetade som biträdande professor vid olika universitet 1966-80 och startade sedan en privat praktik.
Han var år 1982 med om att grunda det som idag heter Family Research Institute och som han nu leder. 1983 blev han utesluten ur American Psychological Association. Andra vetenskapliga organisationer har också tagit avstånd från honom, bl.a. Nebraska Psychological Association (1984) och American Sociological Association (1985).
Jag har inte lyckats hitta ett foto på honom.

Paul Cameron är ett exempel på hur långt folk kan gå när de får en fix idé. Han har ägnat sitt liv åt att producera psykologisk och sociologisk "forskning" av låg kvalitet (pseudovetenskap har det kallats) för att bevisa att homosexualitet är ohälsosamt och osunt och dessutom en fara för den kristna kärnfamiljen. Gång efter annan har han avslöjats, men hans kreverade påståenden citeras ändå av sådana som har liknande åsikter som han som "bevis" för att de har vetenskapligt stöd.
Genom åren har Cameron kommit med påståenden om att homosexualitet är kopplad till pedofili, att homosexuella i sina parförhållanden är mer våldsbenägna än heterosexuella, att homosexualitet kan botas och att homosexuella har en kortare livslängd än heterosexuella, för att bara nämna några. Inga av dessa påståenden har stöd av forskning som skulle ha producerats av någon annan än Cameron eller hans gelikar. Därför, och särskilt med tanke på den pseudovetenskapliga naturen hos deras forskning, kan påståendena inte anses vara tillförlitliga. Exempel på detta finns i källorna nedan, där det också finns vidare länkar för den intresserade.

Källor:
Wikipedia, art. Paul Cameron
University of California (Davis), Psychology Department: Paul Cameron, Paul Cameron Bio and Fact Sheet, The Cameron Group's Survey Studies: A Methodological Critique
Box Turtle Bulletin: Paul Cameron's Footprint, Paul Cameron’s World
Gregory M. Herek: Penguins, Pedophiles, and Paul Cameron (blogginlägg 18.10.06)
Tor Billgren: Paul Camerons oetiska metoder avslöjade (blogginlägg 12.4.07)
Pam Spaulding: Junk scientist Cameron darling of right wing anti-gay organizations (blogginlägg 13.4.07)

Jag bloggade kort om Cameron 25.9.06.

Media om Regnbågshelgen och Guldankan

Förutom det som jag själv har bloggat om helgens händelser, har de haft en del genomslagskraft också i media. En del har jag länkat till i tidigare inlägg, men här är mera från nätet:

QX.se 27.3.07: Finlandssvensk Regnbågshelg firas i april
Internytt 13.4.07: Regnbågshelgen är här!
pod.fi 14.4.07: Fullsatt premiär för Regnbågsmässan
Hufvudstadsbladet 15.4.07: Mässa för regnbågens folk
Kotimaa 15.4.07: Pappi sai sateenkaarikansan palkinnon
pod.fi 15.4.07: Guldankan till Karl af Hällström
Ranneliike.net 15.4.07: Pastori "Kalle" af Hällström palkittiin
Kyrkpressen 16.4.07: Regnbågsmässan öppnar krävande dialog
Borgåbladet 17.4.07: Kyrkans man fick regnbågspris
QX.se 17.4.07: Mångfärgad mässa inledde Regnbågshelg
pod.fi 17.4.07: Kom sådan som du är
papper april 07: Dammens färggrannaste ankor

Bbl om Guldankan

Borgåbladets papperstidning hade en artikel om Guldankan idag 17.4.07. Eftersom den tyvärr inte finns på nätet, publicerar jag ett utdrag ur texten här.

Kyrkans man fick regnbågspris

BORGÅ. Kaplan Karl af Hällström i Borgå hedrades på lördagen med föreningen Regnbågsankans pris Guldankan. af Hällström är den första personen som får priset. Föreningen, som under veckoslutet ordnade Regnbågshelgen för tredje året i rad, ville med priset uppmärksamma en person som gjort någonting gott för finlandssvenska hbt-personer, det vill säga homo-, bi- och transsexuella.
- Att jag fick priset hängde antagligen ihop med både domkapitlets rumba och den rumba som uppstod kring själva regnbågsmässan när arrangörerna skyfflades från ställe till ställe, säger af Hällström. I slutet av mars förkastade domkapitlet i Borgå stift Joakim Förars klagan mot af Hällström och Tomas Ray. Klagan gällde kaplanernas åsikt om att homosexuella par i ett registrerat förhållande bord få kyrkans välsignelse.
- Priset var en välkommen motvikt till anmälan. Även om jag blev frikänd är det klart att klagomålet grämer mig. Den andra "rumba" som af Hällström syftar på, var den storm som uppstod kring regnbågsmässan som inledde Regnbågshelgen på fredag. [...]

Sticker inte ut
Tre kandidater var uppställda för Guldankan; Aija Salo, generalsekreterare för Seta, Marina Furubacka, tidigare regionansvarig för Seta i Österbotten och af Hällström. Vem som helst kunde rösta via Regnbågsankans hemsidor.
- Ser man på våra verksamheter är vi väldigt olika. Men kampen var jämn. En röst skiljde mellan mig och Furubacka. af Hällström har aldrig stuckit under stol med sin positiva inställningen till sexuella minoriteter.
- Den allmänna bilden är att regnbågsfolket är avskuret från Gud men den bilden är falsk. Det visade den fullsatta kyrkan under regnbågsmässan.
af Hällström har tidigare också deltagit i festivaler för sexuella minoriteter.
- Varje gång har det slagit mig hur vanliga deltagarna är. De är inga "onormalt" färgglada och sprudlande personer utan vanliga grå människor. En del av fördomarna mot sexuella minoriteter skulle säkert försvinna om olika grupper möttes ansikte mot ansikte.
Priset bestod av ett diplom och en specialdesignad väska med Regnbågsankans logo. Kommer du att använda väskan i din tjänst?
- Det är inte uteslutet, skrattar af Hällström men påpekar att väskan är litet för liten för alla böcker.
Enligt Ulf Sjögren, Regnbågsankans ordförande, skall Guldankan bli ett årligen återkommande pris under Regnbågshelgen.

Pia Perokorpi

Sri Lanka: Victor Emmanuel Yogarajan

På Martyrkyrkans vänners hemsida står följande att läsa:

Situationen förvärras dag för dag, säger vår samarbetspartner på Sri Lanka, Godfrey Yogarajah. "Vi behöver era förböner mer än någonsin!"
Enligt vår samarbetspartner på Sri Lanka, Godfrey Yogarajah, generalsekreterare för den nationella evangeliska alliansen, har pastor Victor Emmanuel Yogarajan kidnappats. Pastor Yogarajan leder kyrkan Gospel Missionary Church i Vavuniya, ett distrikt 300 km norrut från Colombo. Han var i huvudstaden tillsammans med sina söner Daniel (22) och David (20) samt Joseph Sugandakumar (20). De hördes senast av på kvällen den 1 mars när pastor Yogarajan talade med sin fru i telefon. De har inte setts sedan dess.
Enligt Godfrey Yogarajah förvärras situationen på Sri Lanka dag för dag när tusentals människor lämnar sina hem för att fly undan eldstriderna. "Vi behöver era förböner mer än någonsin!" säger han till MKV.

Jag vill uppmana alla mina läsare att be för dem som blir förföljda för sin tro (liksom naturligtvis för alla åsiktsfångar), och om möjligt idka påtryckning på de ansvariga så att dessa personer kan få återupprättelse.

Dagens predikan

Utdrag ur dagens predikan:

Ännu idag ser man hur dessa olika inställningar råder. Det finns de som har en översvallade tro, baserad på upplevelser och uppenbarelser lika mycket som på Bibel och förkunnelse. Det finns de som sitter så fast i sin egen situation och sina egna tänkesätt att de inte kan tro att det kunde finnas något större än vad vi kan se. Och så finns det de som undersöker och samlar fakta, och som ärligt undrar vad det är som har hänt - såsom Petrus och Tomas.
Av dessa olika grupper misstänker jag att det är bäst att höra till den sista. Det är bättre att ärligt söka än att ha funnit orätt, oberoende av om det man har funnit är "alltför andligt" eller "alltför materialistiskt", om man uttrycker det så.
Men det är också viktigt att minnas att alla dessa tre grupper hade viktiga uppgifter i den församling som uppstod vid pingsten några veckor senare. Olika synsätt berikar och befruktar varandra.

Guldankan

Igår 14.4.07, på Regnbågshelgens avslutningsfest på gaykrogen DTM (som är en förkortning för Don't Tell Mama) på Stora Robertsgatan i Helsingfors, delades Guldankan ut. Detta pris är en erkänsla för arbete för hbt-frågor i Svenskfinland, och i år gick det till ...

mig!

Jag blev helt överväldigad när jag fick veta att jag vann, för jag har för det första aldrig vunnit något liknande förut, och för det andra visar det att det åtminstone finns någon som uppskattar mina ansträngningar. Det var en positiv motvikt till dk-anmälan! Tack till alla som röstade på mig!

Marina Furubacka, som jag hade väntat skulle få priset, förlorade med en ynka röst. Vi hade på förhand skämtat om eventuella guldägg som guldankan lägger, så jag fixade ett par guldägg (med chokladinnehåll) som jag gav till henne och hennes fru Leena. De verkade inte helt förkrossade över att inte få Guldankan, och med tanke på den knappa förlusten finns det ingen orsak till det heller. Också de - och hon - gör en strong insats. Fortsätt med det!
Vi arbetar ändå på ganska olika plan, så det kan ha varit svårt att jämföra vår verksamhet med varann. Men så här gick det den här gången!

Regnbågsmässan firad!

Så gick då Regnbågsmässan av stapeln. Diakonissanstaltens kyrka var fullsatt med färggranna människor - jag vet inte hur många det ryms i kyrksalen, men jag skulle gissa (inofficiellt) att vi kanske var 130-150 personer på plats. Detta trots den sena timmen och läget lite på sidan om. Fast om vi hade varit precis mitt i centrum sent en fredag kväll, kanske störande element hade uppenbarat sig...
Jag räknade att vi var nio präster på plats (men jag kan ha missat någon) och dessutom ett antal andra församlingsanställda, så om någon vill "påttas" med oss har den världens chans. Därför sätter jag inte ut några namn här. Dessutom träffade jag några bloggare - nämnas kan Johan, som jag träffade redan i fjol, och Leena & Marina, som jag inte har träffat förr. Trevligt att ses!
Dessutom fanns det gott om representanter för media på plats. Det var ju i och för sig bra, men när ett halvdussin fotografer hoppade omkring framme i kyrkan, störde det nog stämningen en del. De försökte vara så diskreta som möjligt, förstås, men de var så många i den lilla kyrkan, att man på inget sett kunde undgå deras aktiviteter.

Som helhet betraktad var mässan en fin upplevelse, med vacker musik, aktivt församlingsdeltagande, god förkunnelse och en andäktig stämning. Tack till alla medverkande! Detta ska vi göra på nytt!

Påminnelse

Regnbågshelgen går av stapeln detta veckoslut. Regnbågsmässan firas i kväll kl 23.00 i Diakonissanstaltens kyrka, Alpgatan 1 i Helsingfors. Vi ses där!

Intelligensbefriad, icke-kristen djävulsdyrkare

Här är några axplock från kommentarerna till inläggen på Kyrkpressens blogg (som jag hänvisade till igår). Detta är bara sådana som jag personligen har fått; också andra har förärats sådana.

När sanningen kommer fram, då går liberalerna hem. - Gammalt kyrkligt visdomsord. Sven-Olav Back 9.3.07

[...] K.af H:s misshandling av Bibeln såsom inte heller över den mannens hela HBT-spektakel. Halvar Sandell 13.3.07

[...] det kan bli vetenskap av detta också: "Nonsense is nonsense. But the history of nonsense is science." Sven-Olav Back 13.3.07

Denna HBT-doktrin kan inte ges något rum i en kristen kyrka. Att sekten Svenska kyrkan har detta nu uttryckligt, ändrar ju inte på något i det hänseendet. Att vissa ämbetsbärare avslöjar sig eller påminner om sin onda proveniens är bra så att de kristna vet vilka de skall ta avstånd ifrån. Halvar Sandell 17.3.07

Med full övertygelse förkastar jag det som Ytterberg, af Hällström och Byskata står för här ovan. Deras hållning är icke kristen. Sven-Olav Back 18.3.07

Naturligtvis är det fullt tillåtet att ha annan åsikt än jag - men att tala om min onda proveniens (alltså att jag härstammar från djävulen) och påstå att min hållning - att visa kärlek och acceptans mot en utstött grupp i samhället - skulle vara icke-kristen tycker jag nog är grovt.
Och detta från ämbetsbröders mun! Borde bloggmoderatorerna inte ingripa småningom?

Veckans anekdot: Sköra håvar

I en konfirmationsmässa, då Borgå domkyrka var full med folk, meddelade jag om kollektändamålet, och tillade sedan: "Här i domkyrkan använder vi ofta gamla vackra textilier. Kollekthåvarna är ett exempel. Tyvärr är de också ganska sköra. När ni lägger pengar i kollekten, ska ni därför inte använda mynt, utan endast sedlar!"
Av någon orsak skrattade folk åt detta. Underligt. Men lite mer pengar än vanligt kom det in.

Bränt barn skyr elden

"Bloggfundamentalisten" Thomas Illman förundrar sig över att jag inte har svarat på hans senaste frågor, där min tro återigen ställs i tvivelsmål. Han kan få förundra sig. Varför skall jag behöva referera min tro, när den finns att utläsa ur inlägg på inlägg på denna blogg, i ett stort antal predikningar och andra texter på Predikantbloggen - och framför allt i mina handlingar. På basen av detta må var och en bedöma om jag är kristen eller ej. Jag ansvarar inte inför Illman, utan inför Gud.
Tidigare inlägg här.

Lite samma fenomen möter genom de kommentatorer som på Kyrkpressens blogg inte bara betvivlar min tro, utan förnekar den, påstår att min teologi har "ond proveniens" (alltså att jag är någon sorts djävulsdyrkare) och dessutom idiotförklarar mig. Vilken är grunden för vidare diskussion med sådana personer? Att de dessutom är mina ämbetsbröder gör saken bara värre och deras uttalanden bara mer förolämpande. För min egen mentala hälsas skull, för att bibehålla min psykiska balans, går jag inte in i närstrid med sådana.
Tidigare inlägg här och här.

Min Herre och Gud, Jesus Kristus - beskydda både mig och dem för vidare övertramp och övergrepp! Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare!

Uppdatering: För att specificera mina påståenden kommer jag med citat här.

Skamligt!

Halide Latifi skall utvisas trots protester från både biskopar och andra, säger nyheterna idag (t.ex. Bbl och Kp).

Enligt Utlänningsverket har beslutet fattats enligt lagens bokstav och anda. Det förra betvivlar jag inte, det senare en smula, men tyvärr kan de ha fog för sitt påstående. Det verkar som om Finlands invandrings-, utlännings- och flyktingpolitik (definierad av regering och riksdag och implementerad av utlänningsverket och gränsbevakningen) skulle vara nyttoinriktad, inte humant motiverad; utestängande, inte välkomnande; inriktad på misstänksamhet, inte solidaritet med de svaga. Usch, säger jag!
Kan vi hoppas på en förbättring under den nya regeringen? Jag är pessimistisk, trots att både sfp och de gröna sitter där. Men hoppas kan man kanske...

Ett fall som också har kommit upp i dagarna och som också har Borgå-anknytning, är rwandiern som har arresterats anklagad för folkmord (Bbl här, här, här och här). Jag hoppas att han är oskyldig och i så fall friges, men om han de facto är skyldig, måste lagen naturligtvis ha sin gång. Jag känner honom inte personligen, till skillnad från mina frikyrkliga kolleger här i Borgå, men jag vill tala varmt för att också en potentiell folkmördare skall få en rättvis och snar rättegång. Den behövs både för hans egen och hans familjs del och för de anhöriga till dem som han anklagas ha mördat.
Ett sakfel som har förekommit i offentligheten är att han skulle ha varit aktiv i en baptistförsamling här i Borgå. Någon sådan finns inte; närmaste är väl i Helsingfors. Han är själv baptistpastor och har varit med i baptistförsamlingen i Vasa, men det är Missionskyrkan som har har verkat i (som vanlig medlem, inte pastor) under sin tid i Borgå.
Må Gud bevara oss bevara oss både för alltför stor strikthet och egoism och för alltför slapphänthet och en överslätande låt-gå-attityd.

Om det är någon som undrar vart jag vill komma med detta, kan jag säga att det väl närmast var frågan om att skriva av mig - men frågorna är viktiga och kräver mycken eftertanke!

Påvedokumentären

Under påsken visades en tvådelad dokumentär om Johannes Paulus II på TV. Rättare sagt: Andra delen handlade om påven; den första behandlade en viss Karol Wojtyla. Men eftersom det var han som sedermera blev påve, må det nu vara hänt.
I höstas visades en motsvarande dokumentär om moder Teresa. Det finns flera saker som förenar dessa två: De är båda kända katoliker med mycket stark Maria-fromhet, de är båda döda sedan några få år tillbaka, och en bred folkopinion vill se dem båda som helgon. Teresa ligger före i den processen, men till stor del för att hon har haft några flera år på sig - hon dog nämligen 1997, medan påven dog 2005.

Därför är det också naturligt att TV-dokumentärerna liknar varann. Jag vet inte om det är samma människor eller samma bolag som har gjort båda, men hur som helst liknar de båda starkt klassiska helgonskildringar, som i glorifierande och okritisk stil lyfter fram endast det goda som helgonet har gjort. Och både moder Teresa och Johannes Paulus II gjorde många goda saker, det går inte att förneka. Dock går det inte heller att förneka att de också gjorde sådant som hade krävt en kritisk granskning. Den saknades dock i båda dokumentärerna, som därmed gav intrycket av partsinlagor och till stor del var som sockervadd. De såg bra ut och smakade sött, men när man försökte bita till och tränga djupare, försvann substansen, och allt som var kvar var kladd på ansiktet.
Ingen är uteslutande god; också "goda" människor har mindre goda drag. I en TV-dokumentär måste också de mörka sidorna få komma fram, annars blir det hela jämntjockt och tråkigt. Och så var fallet också denna gång…

Kritiskt tänkande eller konsensus?

Bo-Göran Åstrand, nu kaplan men snart kyrkoherde i Jakobstads svenska församling, bloggar på Prästbloggen. Han skrev härom veckan ett inlägg med rubriken Finns det rum för kritiskt tänkande? Här följer ett utdrag:

I kyrkliga sammanhang tolkas ofta uttrycket ”att vara överens” på ett sådant sätt att det blir detsamma som att ha samma åsikt och se saken helt på samma sätt. Det är ett högt pris man betalar för att vara överens i det fallet. För kravet på att alla skall ha samma åsikt i allt brukar leda till att det är några som blir rädda och inte vågar säga vad de tänker. En sådan konsensus är ett av de starkaste gifterna mot ett kritiskt tänkande. [...]
Att tillåta en fri diskussion i frågor som berör allt mänskligt liv är nog inte något tecken på irrläror eller svaga ledare. Hellre är det ett tecken på att man tror att en uppriktig och ärlig diskussion kan tillföra något nyttigt för själva saken. Diskussioner är säkert ett tecken på sund religiositet. Tystnad och självklart samförstånd är oftast ett tecken på hårt utövad makt och därmed sammanhängande rädsla.
[...] det var väl Jesus Kristus som skulle förena oss och inte våra åsikter?

Tack, BG, för dina goda synpunkter!

Bud 11: Du skall icke åka fast

I NY Times publicerades 5.4.07 en artikel med rubriken Lesbian Couple in Wyo. Denied Communion. Artikeln berättar att Leah Vader and Lynne Huskinson, två katolska kvinnor som gifte sig med varann i Kanada i augusti 2006, har blivit utestängda från sakramenten. Problemet var inte deras "synd", utan att de berättade om den för pressen, sade deras församlingspräst Cliff Jacobson i Gillette, Wyoming, USA. Han skickade, på order av sin biskop David Ricken, ett brev till kvinnorna där han förbjöd dem att delta i nattvarden i fortsättningen.

Bloggaren Charlotte Thérèse på A Catholic Renewal kommenterar i inlägget Dubbelmoralens väktare slår till igen:

Allt är uppenbarligen ok i katolska kyrkan - också sådant som bedöms som allvarlig synd - d.v.s. så länge det inte skrivs något om det...? [...]
Det går dock bra för katoliker att utan sanktioner "öppet" vara fördömande, högmodiga, stolta, avundsjuka, grälsjuka, själviska, egenrättfärdiga, etc.
Kärlek är den allra värsta "synden". Var det kanske så Jesus sa?

Inte för att detta är något unikt bara för den katolska kyrkan - eller för religiösa människor heller, för den delen. Jag tycker att en moral skulle räcka; att ha två är nog att gå till överdrift...

Laos: Laote KaTamong

Der 22jährige Laote KaTamong aus der nördlichen Provinz Louangphrabang in Laos war am 1. Mai 2006 zum christlichen Glauben übergetreten. Nach Angaben des kanadischen Zweiges der „Hilfsaktion Märtyrerkirche“ begann er sofort damit, in seinem Heimatdorf Omdong zu missionieren. Ein Pastor hatte ihm eine Kassette der international tätigen christlichen Radiogesellschaft „Far East Broadcasting Company“ (FEBC) gegeben. Dieses Werk mit Sitz auf den Philippinen sendet täglich ein evangelistisches Programm vor allem in Gebiete, in denen Mission kaum oder gar nicht möglich ist. KaTamong versammelte Familienmitglieder und Dorfbewohner zum Anhören der Kassette, worauf viele Interesse am christlichen Glauben bekundeten. Das Dorfoberhaupt informierte die Bezirkspolizei, die den jungen Christen am 16. Mai festnahm. Seine Bibel und sein Kassettenrecorder wurden eingezogen.
Nach Angaben der Internationale Gesellschaft für Menschenrechte (IGFM) werden vor allem Christen im Norden des kommunistisch regierten Landes verfolgt. Zwar garantiere die Verfassung Religionsfreiheit, aber lokale Behörden gingen gegen missionarisch aktive Christen vor. Ihnen werde vorgeworfen, Spaltungen im Volk hervorzurufen.
Von den knapp sechs Millionen Einwohnern des südostasiatischen Landes sind 61 Prozent Buddhisten, 31 Prozent Anhänger von Stammesreligionen, vier Prozent Atheisten, drei Prozent Christen und ein Prozent Moslems.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en "Gefangener des Monats", någon som har råkat illa ut för att den är kristen.
I augusti 2006 var månadens fånge den då 22-årige Laote KaTamong från norra Laos. Han omvände sig till kristendomen 1.5.06, och efter att ha berättat om detta och spelat upp ett kassettband med kristet innehåll för släktingar, vänner och grannar blev han arresterad 16.5.06. Hans bibel och kassettspelare konfiskerades av kommunistregimen.
En annan kristen laotier, Boon Chanh, dömdes nyligen till 15 års fängelse för sin evangelisationsverksamhet.

Bloggpredikan

Jag bloggar. Jag predikar. Jag bloggar mina predikningar. Men jag predikar inte mina bloggar, såsom Rev. Fun...

En påskpredikan hittar du här: Sannerligen eller sannolikt uppstånden?

Sannerligen är han uppstånden!

Peter Akinola

Peter Jasper Akinola (f. 1944 Abeokuta, Nigeria)
Han avlade gymnasieexamen på distans samtidigt som han arbetade som möbelsnickare med egen firma. Han studerade teologi i Nigeria och vid Virginia Theological Seminary i USA.
Akinola blev prästvigd 1979 och byggde upp den anglikanska närvaron i Nigerias nybyggda huvudstad Abuja där han blev biskop 1989. Han blev därtill ärkebiskop över Nigerias nordliga provinser 1997 samt primas över Nigerias anglikanska kyrka 2000.
Akinola hör till yoruba-stammen. Han är gift och har sex barn.

Peter Akinola har gjort sig känd som en mycket konservativ, stridbar och homofob kyrkoledare, som utmanar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Ärkebiskopen av Canterbury har varit den anglikanska kyrkofamiljens andliga ledare ända sedan 1500-talet (fast inte Williams personligen, förstås), men nu anser Akinola och många andra med honom att det är dags för en nyordning. De har organiserat sig som en gruppering som kallas "Global South", och anser att de inte längre kan stanna kvar i en kyrka som har blivit så liberal att homosexuella präster och t.o.m. biskopar accepteras, och anklagar Williams för denna utveckling. Att en kvinna, Katharine Jefferts Schori, valdes till primas (kyrkoledare) för den episkopala kyrkan är förstås i Akinolas ögon ytterligare ett tecken på dess förfall, särskilt som hon dessutom är "pro-gay".
Akinola har därför dragit igång ett slags kontrarevolution eller motreformation, vad man nu vill kalla den, genom att tillåta konservativa episkopala församlingar i USA att sluta sig till hans nigerianska stift. Detta är en helt ny och ytterst kontroversiell metod inom den anglikanska kyrkogemenskapen, där varje kyrka traditionellt har haft var sin geografiska "provins" där den har verkat. Att ha två anglikanska kyrkor på samma geografiska område är att medvetet splittra kyrkan och underminera den lokala kyrkans ställning.

Akinola ger sitt stöd till den hårdföra antihomosexuella lagstiftning som väntas bli antagen i Nigerias nationalförsamling under år 2007. Lagen kan leda till att det blir olagligt att tillhöra en gayorganisation, läsa gaylitteratur, se filmer med gaytema, besöka gaysajter på nätet, och umgås med två eller fler homosexuella samtidigt. Lagen kommer även att förbjuda samkönade äktenskap. Att bryta mot lagen föreslås ge upp till fem års fängelse.
Sexuella kontakter mellan samkönade är redan förbjudet i Nigeria och kan ge dödsstraff i de muslimska delarna av landet och fängelse i de kristna delarna.
Hur homofob Akinola verkligen är visas av hans egen berättelse (New York Times 20.12.06) om hur han ryggade tillbaka när han insåg att den man som ville skaka hand med honom var homosexuell.

Då ledarna för den anglikanska kyrkofamiljen i februari 2007 samlades i Dar es Salaam i Tanzania, vägrade många afrikanska kyrkoledare (med Akinola i spetsen) delta i nattvarden tillsammans med Jefferts Schori, som förutom att hon uppenbart är kvinna (hemska tanke!) dessutom är förespråkare för att behandla homosexuella som vore de kristna. Afrikanerna får skarp kritik från andra ledare för att de använder sakramentet som ett verktyg för en kyrkopolitisk demonstration.

Källor:
Wikipedia, art. Peter Akinola
New York Times: At Axis of Episcopal Split, an Anti-Gay Nigerian (20.12.06)
365gay: EU Rebukes Nigeria Over Anti-Gay Legislation (20.3.07)
Inlägg på denna blogg: Kyrkosplittringen är ett faktum, Splittras anglikanerna helt i februari?, Tutu keeps up the good work, Anglikanerna balanserar - tills vidare, Uppdateringar om anglikanerna

Den gråtande predikanten

Det har aldrig hänt mig förr, men igår på långfredagen hände det.
Jag blev så rörd av långfredagens budskap, så berörd av vad Jesus har gjort för mig, att jag inte kunde kunde hålla min predikan i ett, utan stod en god stund i predikstolen och bara grät. Det tog länge innan jag fick rösten under kontroll och kunde fortsätta.

När jag säger att det aldrig har hänt förr menar jag uttryckligen i en predikosituation. Det som har hänt är att jag vid en jordfästning har suttit i bänken och gråtit med dem som gråter. Också det har förstås varit extrema situationer, t.ex. när jag jordfäste en två dagar gammal flicka som hade dött av förlossningsskador som hon fick på samma sjukhus där jag visste att Antonia skulle födas någon enstaka månad senare. Då grät jag. Men inte medan jag förrättade jordfästningen, utan när jag satt i bänken under psalmen.
Och aldrig under en predikan som jag själv har hållit.

När jag efter gudstjänsten stod vid dörren och skakade hand med gudstjänstdeltagarna, var det ovanligt många som gav mig en kram. Det var t.o.m. en (för mig obekant) dam som gav mig en kyss på kinden.

Jag menar inte att det var något stort fel i det som skedde, eller att jag borde be om ursäkt eller så, men det var ändå något avvikande. Det är kanske bra att jag har några dagar ledigt nu...

Ärekränkande fälla

Häromdagen föll jag i en fälla. Det var bloggfundamentalisten Thomas Illman som gillrade den. Se mer här.
Illman frågade med klar blick och oskyldig min vilken fällan är. Jo, han skriver (3.4.2007 09:43:53):

"Vi (sic!) är positivt överraskade av att några andra, inklusive bloggprästen Kalle, antagit homoutmaningen nedan.
Men den eftertänksamme kanske börjar fundera över varför man inte för länge sedan hört om någon liknande bojkottuppmaning från de homoliberala själva, […]
För min del är svaret klart. Liberalteologin och islam är två exempel på själafiendens arbete i vår värld. Båda har som främsta syfte att angripa biblisk kristendom på olika sätt - den ena (liberalteologin) genom baksluga men ohållbara bibeltolningar (sic!) och vetenskapligt ohållbara argument mot Bibelns tillförlitlighet, den andra genom militärt våld och terrorism. Både islam och liberalteologin accepterar Jesus som en god morallärare/profet, men tillbakavisar kraftigt tanken på att Han är Gud. Vilket i sin tur är det centrala sine qua non inom allt som är värt att kallas kristendom.
Att en liberalteolog instinktivt inte vill angripa islam hur goda skäl det än logiskt sett skulle finnas för det är alltså inte konstigare än att den ena flanken av en armé ogärna skjuter på den andra flanken av samma armé - båda styrs ju ytterst av samme befälhavare i Avgrunden (för att låna ett uttryck från den bästa kristna bok som någonsin skrivits, "Från helvetets brevskola" av C.S. Lewis)."

Sammanfattningsvis:
1. Bloggprästen Kalle är liberalteolog.
2. Liberalteologin (och islam) är djävulska verktyg för att bakslugt anfalla äkta kristendom, och har inget viktigare syfte. Därför vill liberalteologi och islam inte kritisera varann.
3. Liberalteologin förnekar Jesu gudomlighet.
Ergo: Bloggprästen Kalle, som förnekar att Jesus är Gud, står i djävulens lejd och har som främsta syfte att motverka kristendomen.

Fällan som det handlar om var alltså att jag gav Illman en krok att hänga upp sin förryckta, förnedrande, förolämpande och förbannade argumentation på.
Det handlar naturligtvis om ärekränkning. Om han ger mig ytterligare material att arbeta med kommer han att få stå för följderna. Och nej, Thomas, då handlar det inte om förföljelse av kristendomen. Ids inte ens försöka.

Jesus Kristus, du min Herre och Gud, du har lärt oss att vi ska be för våra fiender och välsigna dem som förföljer oss. Därför vill jag nu be att du välsignar Thomas Illman. Jag ber att du visar honom att det är du och endast du som är Guds Ord. Jag ber att du skall leda honom på den rätta vägen, så han äntligen kan omvända sig från sin avskyvärda avgudadyrkan. Detta ber jag, herre Jesus, av hela mitt hjärta. Förlåt honom det onda han har gjort mot både dig och mig, nu inför firandet av din offerdöd och uppståndelse. Ja Herre, hjälp! Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare! Amen, amen!

Icke rum!

Regnbågsmässan har än en gång blivit vräkt!

Det var från början meningen att en regnbågsmässa skulle firas i Helsingfors domkyrkas kapell 13.4.07 kl 22.30. Tf khde Torsten Sandell satte dock käppar i hjulet på basen av en teknikalitet (om än man kan spekulera i om detta var den verkliga orsaken). Mässan flyttades till Vanda svenska församlings huvudkyrka, Helsinge kyrka S:t Lars, där den p.g.a. avståndet skulle börja kl. 23.00.

Nu har församlingsrådet i Vanda svenska enligt uppgift kullkastat sin khde Monica Heikel-Nybergs beslut att ta emot regnbågsfolket. Också här är det officiellt frågan om någon teknikalitet, men också här torde bakgrundsfaktorer starkt spela in. Denna gång är det ändå inte frågan om homofobi, utan om en tvist och maktkamp mellan kyrkoherden och hennes församlingsråd.

Mässan är därför flyttad till en kyrka som alltid tar emot samhällets utstötta, nämligen Diakonissanstaltens kyrka på Alpgatan i Helsingfors. Uppdatering: Tiden bibehålls. Mässan börjar alltså kl. 23.00.

Det är alltid de svaga som hamnar i kläm.
Nog är det beklagligt. Jag skäms för hur min kyrkas representanter beter sig!

Uppdatering 2: På nätet har jag sett följande mediareaktioner (5.4.06): Kyrkpressen, Internytt, Kotimaa; samt Vantaan Lauri (som inte hann få med den senaste utvecklingen).
Vidare har bl.a. Hufvudstadsbladet och QX.se rapporterat om saken 6.4.06, och den diskuteras dessutom på t.ex. Ranneliike.

Gene Robinson

Vicky Imogene (V. Gene) Robinson (f. 1947 Lexington, Kentucky, USA)
Då han föddes, befarade man att han skulle avlida och avkrävde i all hast föräldrarna på ett namn för födelse- och dödsattesterna. Föräldrarna hade väntat sig en flicka och hade därför endast flicknamn till hands, vilket är orsaken till de kvinnliga förnamn Robinson bär - trots att han överlevde.
Föräldrarna var fattiga tobaksodlare på arrenderad mark ("sharecroppers") och Robinson växte upp i primitiva förhållanden. Han fick dock möjlighet till universitetsstudier, tog en B.A. i historia 1969 och blev teol.mag. 1973. Han blev först diakonvigd och sedan prästvigd inom den episkopala kyrkan (anglikanska kyrkan i USA), flyttade till New Hampshire 1975 och blev Canon där 1988. Han valdes till stiftets biskop 2003 och tillträdde 2004.
Under sin tid i seminariet fick han själavård för sina homosexuella tendenser, gifte sig 1972 och fick två döttrar (och sedermera också barnbarn). Till slut blev Robinsons homosexuella läggning dock för stark för att kunna förnekas. Han erkände den offentligt, skilde sig (vänskapligt) 1986 och träffade sin nuvarande partner ungefär 1989.

Robinsons homosexualitet har varit en tvistefråga ända sedan han nominerades till biskopsämbetet (och säkert också tidigare). Wikipedia-artikeln om honom refererar debatten när han valdes (se avsnittet "Election as biskop"), så det går jag inte in på här.
Efter valet har han - eller egentligen "homofrågan" - varit en vattendelare både inom den episkopala kyrkan och inom den anglikanska gemenskapen som helhet. Episkopala församlingar har lämnat sin kyrka och underordnat sig andra stift och biskopar, särskilt Peter Akinola i Nigeria, en del afrikanska anglikanska kyrkor har avbrutit kontakten med den episkopala kyrkan, och den episkopala Presiding Bishop Katharine Jefferts Schori, som stödde valet av Robinson, blev bojkottad på den anglikanska gemenskapens globala primas-samling i februari 2007.

Överlag kan man säga att biskop Robinson är en symbol för dem som med alla medel vill splittra den anglikanska gemenskapen.

Källor:
Wikipedia, art. Gene Robinson
BBC News: Profile: Bishop Gene Robinson (20.10.03)

When machines ...

... and computers, profit motives and property rights are considered more important than people, the giant triplets of racism, materialism, and militarism, are incapable of being conquered. A true revolution of values will soon cause us to question the fairness and justice of many of our past and present policies.

- Martin Luther King, Jr
from "A Time to Break Silence",
King's address given on this day, April 4th in 1967
at the Riverside Church in New York City,
as quoted on God's Politics

Desmond Tutu

Desmond Mpilo Tutu (f. 1931 Klerksdorp, Transvaal, Sydafrika)
Efter att ha arbetat som lärare studerade han teologi och blev prästvigd i den anglikanska kyrkan 1960. Han verkade i Storbritannien 1962-66 och 1972-75.
Som den första mörkhyade personen var han 1975-76 Dean (domprost) i Johannesburg och 1986-96 ärkebiskop av Kapstaden, vilket också innefattade ställningen som primas över den sydafrikanska anglikanska kyrkan. Han har även varit biskop av Lesotho och generalsekreterare för den sydafrikanska motsvarigheten till Ekumeniska rådet.
Tutu mottog Nobels fredspris 1984 för sin kamp mot apartheid. Han är gift och har fyra barn.

Tutu är en aktiv och engagerad människorättsaktivist. Han bidrog kraftigt till apartheidsystemets fall i Sydafrika, men också till läkande av såren genom att han var ordförande i den s.k. sanningskommissionen. Vidare har han tagit ställning i rättvisefrågor som berör både Afrika och den övriga världen. Exempelvis kritiserar han Robert Mugabe, Zimbabwes diktator, vilket är ovanligt bland afrikanska ledare, och har också uttalat sig mot Indonesiens annektering av västra Nya Guinea.

Under de senaste åren har konflikten om homosexualitet inom den anglikanska gemenskapen har blossat upp i och med att den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 valdes till biskop av New Hampshire, USA. Tutu har aktivt tagit ställning i denna fråga och jämfört homofobi med apartheid och rasism. Därmed fortsätter han på sin linje att stå upp för de svaga.

Källor:
Wikipedia, art. Desmond Tutu
Inlägg på denna blogg: Nyhet: Tutu kritiserar Williams för undfallenhet, Tutu keeps up the good work, For many of us ...

Biverkningar, någon?

Jag har dragits med en häftig vårförkylning de senaste dagarna - ja, det blir snart en vecka. På fredag fick jag hoppa över minnesstunden (och borde egentligen ha hoppat över jordfästningen också, men det gick nu inte). Den predikan som jag redan hade skrivit till söndagen kunde jag inte hålla, för jag tappade rösten i lördags. Först nu på måndag börjar den delvis återvända. Tack till kollega Kaj, som hoppade in med kort varsel i söndags!

Inte skoj. Ont i halsen, slemhosta, snuva, huvudvärk, svindelattacker - men ingen feber. Samt något som jag inte tror att jag har råkat ut för förr.

Jag har naturligtvis försökt kurera mig på olika sätt. Finrexin, Strepsils och Codetabs har varit mina favoritkarameller under den senaste tiden. Men något av dessa preparat misstänker jag har gett mig en biverkning som är olistad på bipacksedeln. Jag har nämligen haft utslag. De liknar insektbett och kliar infernaliskt, men går om på någon timme, bara för att uppenbara sig någon annanstans på kroppen.
Har någon annan stött på motsvarande? I princip är det förstås möjligt att insekter producerar insektbettsliknande utslag, men nog borde ju andra i hushållet också observera något om bitande insekter har invaderat oss.
Själv misstänker jag att jag har blivit allergisk för Codetabs. Jag har använt dem förr, eftersom de är rätt effektiva mot hosta, och då inte observerat några biverkningar. Men kanske sådana kan utvecklas? Och nu när jag fick en annan hostmedicin, försvann också utslagen.

Vet någon mera om saken?