Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg

Om Israel och palestinierna

Den tragiska och utdragna konflikten mellan Israel och palestinierna har tyvärr blossat upp igen. Kristna debattörer (och för den delen alla andra) som tar ställning i konflikten har en svår uppgift och tar ofta oacceptabla genvägar. Situationen är ju nämligen fruktansvärt komplicerad, och rötterna tränger djupt ner i historien. Men det är nu som frukterna skördas.
Jag är ingen expert på Mellanöstern, men vill ändå komma med några synpunkter.

För det första kan vi konstatera att det aldrig har funnits någon palestinsk stat. De enda enhetliga och självständiga stater som har funnits i området är judiska: den som bl.a. David regerade över efter år 1000 f.Kr., den mackabeiska som erövrades av Rom på första århundradet f.Kr., och så den nuvarande staten Israel från 1948 e.Kr. I övrigt har det Heliga Landet hört under olika imperier, nu senast det ottomanska imperiet fram t.o.m. första världskriget.

För det andra är det inte Israel och judarna som bär den yttersta skulden till den skamliga behandlingen av det palestinska folket. Stormakternas velande under första hälften av 1900-talet och deras kolonialistiska inställning till Mellanöstern är en viktig faktor i konflikten.
En annan, minst lika allvarlig, är arabländernas fullkomligt oförsonliga förhållningssätt, där de helt enkelt vill utplåna judarna och förinta Israel utan någon som helst vilja till fred. Den enda arabledare som genom historien har slutit fred med Israel är Egyptens Anwar Sadat, som mördades av de sina på grund av detta. Arabländerna har helt enkelt sett det som sitt intresse att upprätthålla och underblåsa konflikten, med det palestinska folket som spelknappar och offer.
Från Israels sida har man upprepade gånger försökt följa principen ”land mot fred”, utan att få genklang hos motparten, som helt enkelt inte vill ha fred.

För det tredje är, såsom ofta framhålls, Israel den enda demokratin i Mellanöstern. Alla arabstater är någon slags diktaturer, en del häftigare, andra mer moderata – men ingen av dem är en demokrati enligt västerländskt sätt att se.
Också demokratier kan begå misstag, och det har också Israel gjort – det mest kända är väl massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatilla i Libanon, som israelerna inte utförde men nog tillät – men diktaturer är i grunden byggda på olika slag av brutalitet, både mot det egna folket och mot andra. Arabvåren har som bekant inte lett till mycket annat än att diktatorerna har bytts ut mot andra diktatorer.

För det fjärde framhåller en del det ojämlika antalet dödsoffer i den nu aktuella krisen. De palestinska raketerna har enligt radionyheterna 23.7.14 skördat 3 civila israeliska dödsoffer, medan de israeliska anfallen mot Gaza har förorsakat 700 palestiniers död. Men vems fel är det? Den krigiska och diktatoriska organisationen Hamas, som styr på Gazaremsan, har beordrat befolkningen att stanna kvar i sina hem, trots israeliska varningar om att de skall bombas.
Hamas vill öka det egna folkets lidande för att vinna propagandasegrar. Ledarskapet sitter väl däremot i säkerhet.

För det femte har många kristna Israel-vänner något som tycks vara en halvt magisk inställning till det som de betecknar som det utvalda folket eller Guds egendomsfolk. Oberoende av vad Israel gör bör det stödas, och Israel kan inte göra fel, verkar det som.
Jag tycker att detta är både intressant och obibliskt. Gamla testamentet, särskilt profeterna, går ju till mycket stor del ut på att Gud skäller på sitt folk, uppmanar det att omvända sig från allt orätt det gör och både utlovar och utmäter straff åt den motsträviga nationen.
Om vi vill vara verkliga vänner till Israel och judarna, ska vi väl inte vara tysta om de gör något fel. Vad är det för vänskap som sopar allt under mattan? En sådan förljugen inställning är väl inget värd! Tvärtom bör varje verklig vän påtala sådant som vi gör fel – vänligt och kärleksfullt, förstås, men i alla fall – så att vi kan ändra vår inställning och vårt beteende till det bättre. Så bör också vi kristna göra med Israel: kritisera det som bör kritiseras, men inte kasta ut barnet med badvattnet.
Dessutom har vi kristna många trosfränder bland palestinierna, och dem får vi inte heller glömma.

Det mänskliga lidandet i Mellanöstern i allmänhet och i de palestinska områdena i synnerhet är oerhört. Det ligger i världssamfundets intresse att få slut på det och att skapa en varaktig fred. Men ingen fred är möjlig så länge den ena parten helt enkelt vägrar att gå med på att den andra parten ens har rätt att existera. Att den andra parten, Israel, därför är tvungen att försvara sig är väldigt beklagligt men helt förståeligt.
Tyvärr är jag pessimistisk vad gäller fred i Mellanöstern.

Frågespalten: Ortodoxa kyrkor i världen

En fråga på Fråga prästen:

I vilka länder finns det idag Ortodoxa kyrkor och varför?

Svar:


Hej!

När kristendomen uppkom, talade man latin i västra delen av romarriket och grekiska i den östra. Småningom, på 300-talet, delades romarriket i det latinska Västrom och det grekiska Östrom eller bysantiska riket. Västrom gick under på 400-talet, medan Östrom höll ut ända till år 1453.
Kristendomen utvecklades lite olika i öst och väst. Först var det närmast språkliga och kulturella skillnader, men sedan började också teologiska skillnader uppstå. Också olika ledares makthunger spelade tyvärr in. Småningom gick det så att den västliga kristenheten blev den katolska kyrkan och den östliga den ortodoxa.
Om vi ser på en karta idag, syns det fortfarande en gräns mellan katolicism och ortodoxi ungefär där gränsen mellan Väst- och Östrom gick. Därför finns det ortodoxa kyrkor i t.ex. Grekland, Rumänien och Serbien samt söder om Medelhavet i Egypten och Etiopien (den s.k. koptiska kyrkan). Österut kommer vi till bl.a. Armenien, Irak och Syrien.
Sedan har också de ortodoxa kristna idkat mission. På så sätt kom den ortodoxa kyrkan till t.ex. Ryssland och därifrån till Finland.
Och så har förstås många östeuropéer och andra ortodoxa emigrerat både till Nordamerika och till Västeuropa i olika omgångar, och därför finns det livaktiga ortodoxa kyrkor i t.ex. Frankrike.

Det här är ju ingen fullständig lista men jag ville ge en bild av hur utvecklingen har gått. Hoppas att du är nöjd med svaret. Annars får du återkomma!

Allt gott!

Kalle

St. Valentine performed illegal marriages

On February 14 around the year 278 A.D., Valentine, a holy priest in Rome in the days of Emperor Claudius II, was executed,
History.com reports. Interestingly enough, Claudius II died in 270; in 278, Probus was emperor. But hey...

Under the rule of Claudius the Cruel, Rome was involved in many unpopular and bloody campaigns. The emperor had to maintain a strong army, but was having a difficult time getting soldiers to join his military leagues. Claudius believed that Roman men were unwilling to join the army because of their strong attachment to their wives and families.
To get rid of the problem, Claudius banned all marriages and engagements in Rome. Valentine, realizing the injustice of the decree, defied Claudius and continued to perform marriages for young lovers in secret.
When Valentine's actions were discovered, Claudius ordered that he be put to death. Valentine was arrested and dragged before the Prefect of Rome, who condemned him to be beaten to death with clubs and to have his head cut off. The sentence was carried out on February 14, on or about the year 270.

Legend also has it that while in jail, St. Valentine left a farewell note for the jailer's daughter, who had become his friend, and signed it "From Your Valentine."
For his great service, Valentine was named a saint after his death.

In truth, the exact origins and identity of St. Valentine are unclear. According to the Catholic Encyclopedia, "At least three different Saint Valentines, all of them martyrs, are mentioned in the early martyrologies under the date of 14 February." One was a priest in Rome, the second one was a bishop of Interamna (now Terni, Italy) and the third St. Valentine was a martyr in the Roman province of Africa.
Wikipedia has more information. 

As a comment on this: What would happen today to a pastor or priest who performs illegal marriages? Would they be killed? Probably not, at least in Finland. Other sanctions would occur, however.
But whom are we not allowed to marry today? Do I have to spell it out?...

Happy Valentine's Day to all!

Frågespalten LXIX: Judendomens och kristendomens tidiga spridning

Maria ställer en lång fråga på Fråga prästen. Jag har förkortat den:
Jag undrar hur det kommer sig att kristendomen fick så stor spridning i Romarriket, och varför inte judarna fick samma spridning då det är en äldre religion med liknande budskap?
Hej Maria!

Tack för frågan!

En grundläggande skillnad mellan judendomen och kristendomen var och är att judendomen är en nationell religion, medan kristendomen är universell.
Det innebär att judendomen bygger på tanken om att Gud har utvalt ett folk åt sig, och det folket är judarna. Därmed har judarna ingen skyldighet att försöka omvända medlemmar av andra folk. Undantag från denna tanke fanns förstås; det fanns hedningar (icke-judar) som ville bli judar, och bara männen lät omskära sig och de följde lagens bud, var det inget större problem. Det fanns också rörelser inom judendomen som sysslade med missionsverksamhet, men den var rätt begränsad.
Kristendomen gjorde och gör däremot anspråk på att vara en universell religion, som alltså har ett budskap till alla människor. För att få fram det grundläggande budskapet till människor av olika folk, språkgrupper och kulturer anpassade de kristna missionärerna sin förkunnelse så att de tog hänsyn till t.ex. kulturella faktorer. Till skillnad från judarna, för vilka folk, religion, kultur och språk var ett paket (för att tillspetsa det lite), var de kristna intresserade av att sprida uttryckligen det religiösa budskapet och begärde inte en kulturell omvändelse i frågor som inte stred mot kristendomen.
Min uppfattning är att det är denna faktor, mer än någon annan, som gjorde det möjligt för folk runtom hela världen att omfatta kristendomen.
Detta är naturligtvis väldigt kortfattat. Man kunde skriva långa avhandlingar för att tränga in på djupet i denna fråga, men det finns det inte möjlighet till här. Hoppas svaret ändå tillfredsställer dig. Om inte, får du gärna återkomma!

Allt gott! 

Den blomstertid nu kommer

Detta tal hade jag tänkt hålla på Lovisa gymnasiums dimission 2.6.2012. Sedan krånglade printern, så jag fick framföra grundtankarna ur huvudet. Men idén var väl den samma i alla fall. Och sedan använde jag tankarna också i följande dags predikan. Det är miljövänligt med återanvändning!
Också på Facebook blev det diskussion om saken. Förstås.


Bästa abiturienter, elever, föräldrar, skolpersonal och andra närvarande!

Inför skolavslutningarna diskuterar man ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok.
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor.
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt.
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land.
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra.

Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen.
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt.
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt.
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan.

Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda.
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3.
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet.
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna.

När vi om en stund sjunger ”Den blomstertid”, hoppas jag att den gamla psalmen skall få inleda en skön och välsignad sommar för alla och ett vilsamt och uppfriskande sommarlov för alla som fortsätter i skolan, både elever och personal.
Till er som blir studenter och går helt nya utmaningar till mötes vill jag önska Guds välsignelse och glädje och visdom när ni gör era val i livet. Gud vare med oss alla!

Den kristna guden heter Gud!

Historietidningen AoV Historia hade ett intressant temanummer (3/2012) om korstågen. Vissa små felaktigheter upptäckte jag visserligen, men i det stora hela var det informativt och bra.
Med undantag för en sak som jag skrev om här på bloggen redan 2006 (tänk att skribenterna inte minns det!): när vi talar om den kristna guden är ordet "gud" ett egennamn som skall skrivas med stor bokstav: "Gud". Nu var det s.g.s. genomgående med liten bokstav ("han gav ett löfte till gud").
Detta är fel, förstås, men jag får också en känsla av att det är tendentiöst, att det ger uttryck för ett religionsförakt som inte hör hemma i en objektiv text. Jag hoppas att jag har orätt.

No State Church in Norway - or in Finland

The Norwegian Parliament - Stortinget - decided the other day (21.5.12) to abolish the State Church system. Good for them!
Voices in Finland have been raised for the same thing to be done here. This shows, of course, a lack of knowledge of both history and of the background of the relationship between Church and State. I've blogged about this before.

I'm not saying that reforms couldn't be made, but a non-existant State Church cannot be abolished, can it?

Frågespalten LIX: Parentation

Många församlingar ordnar parentationsgudstjänster på Alla helgons dag till minne av dem som har avlidit under de gångna tolv månaderna. Med anledning av det var det en församlingsbo som undrade vad "parentation" egentligen betyder.

Redan de gamla romarna (ja, faktiskt!) firade under republikens tid en fest som hette parentalia eller Dies parentales (Förfädernas dagar), berättar Wikipedia. Den inföll under nio dagar med början den 13 februari, och under den tiden stod samhället i det närmaste stilla. I varje hem skulle husfadern förrätta offer av vete, salt, bröd, vin och blommor till minnet av förfäderna (paréntes; jfr eng. parents).
Under kejsardömets tid utvecklades detta till att bli en del av kejsarkulten.
Ordet parentation kommer alltså från parentalia. Inom kyrkan förrättar vi förstås inga offer till de döda, utan parentationen är en ren åminnelsehögtid, då vi läser upp namnen på de avlidna och tänder ljus till deras minne. Detta sker inte heller för de dödas skull, utan för de efterlevandes.

Läst: AoV Historia 5/2011

Under de senaste åren har olika historietidningar vuxit fram som svampar ur jorden. Detta välkomnar jag, å ena sidan eftersom jag själv är intresserad av historia, och å den andra därför att jag anser att goda kunskaper i historia är ett måste om vi ska ha en chans att undvika de misstag som tidigare generationer har gjort. Kunskaperna är ingen garant för att vi ska göra det, men en avsaknad av kunskap garanterar att felstegen skall upprepas.
I snabbköpens hyllor här i Borgå finns historietidningar på båda de inhemska språken och ibland även på engelska. De har namn som Världens historia, Populär historia, Militär historia, Allt om historia, Historia-lehti o.s.v. - titelskaparnas kreativitet är inte så stor, men åtminstone vet man ju vad man får. Innehållet är emellanåt generiskt - samma tema behandlas i många av tidningarna ungefär samtidigt - vilket säkert beror på att en del har samma utgivare.
Det är ju klart att artiklarna i de olika tidskrifterna inte kan vara mer än skrap på ytan vad gäller de olika temata som de tar upp. Det är ju inga experter man vänder sig till, utan glada amatörer som vill bredda sin allmänkunskap. Och bra så. Bibliotek och bokhandlar är fulla av böcker som den som har fått blodad tand kan fördjupa sig i.

Som läsare förväntar jag mig att de fakta som presenteras - hur ytlig presentationen än är - är korrekta. Och det vinnlägger sig redaktörerna säkert om. Därför var det med stigande irritation och besvikelse som jag läste AoV Historia 5/2011, där huvudtemat är flygningens historia, utslaget över en 36 sidor lång artikelserie. Serien vimlar nämligen av felaktigheter som tycks bero på en enda sak: författarens bristande språkkunskaper.
Att alla inte kan alla språk är fullt förståeligt. Att svenska populärvetenskapliga författare inte förstår språk som franska och finska kan man acceptera. Det som är svårare att acceptera är att samma författare inte har så mycket självinsikt att han skulle kontrollera sina texter med någon som kan språket.

Exempel: På s 37 skriver artikelförfattaren Lars Brander om de franska ballongpionjärerna, bröderna Anne-Jean och Nicolas-Louis Robert. De gjorde en flygning år 1873, påstår artikeln, men det rätta årtalet torde vara 1783. Nåja, ett enkelt tryckfel kan väl drabba vem som helst. I föregående artikel (s 36) kallar Brander dem dock "bröderna Cadet och Ainé Robert". Han har alltså inte koll på vilka deras förnamn egentligen var, och vet inte heller att "cadet" och "ainé" helt enkelt betyder "den yngre" respektive "den äldre". Detta löjeväckande misstag kunde lätt ha undvikits, skulle man tycka.
På s 49 är det dags igen. Där berättar artikeln att Charles Lindbergh, som 1927 genomförde den första soloflygningen över Atlanten, senare slog sig ner på en ö "utanför Bretons kust i Frankrike". Området torde på svenska heta Bretagne.
På s 60 behandlas Roland Garros, ett franskt flygaräss under första världskriget. På en och samma sida har han fått tre olika namnvarianter - förutom den korrekta kallas han också Garross och Gaross.
Och att det inte bara är franska utan också finska namn som är svåra, visas av att flygarässet Ilmari Juutilainen på s 61 har begåvats med namnformen "Ilmarij". Ryskinspirerat, kanske?

AoV Historia är en kvalitativ tidning. I den finska tidningen Historia är fel av detta slag vardagsmat, men inte i AoV Historia. Desto ledsammare att de har slunkit igenom i så stor utsträckning i just detta nummer. Blev det bråttom, måhända? 

Kaipuu historiattomaan monokulttuuriin

Heinäkuun terroriteot Oslossa ja sen läheisyydessä ovat järkyttäneet Norjaa, Pohjoismaita ja muuta maailmaa. Niin myös minuakin.
Järkytyksenä tulee myös se, että verityölle syytä etsittäessä on esitetty, että sen takana olisi maahanmuutto ja monikulttuurisuus. Tämä on monestakin syystä silkkaa soopaa. Mainitsen muutaman.

Ensiksi, selitys muistuttaa kovasti raiskauksen selittämistä uhrin pukeutumisella ja käyttäytymisellä. Terveellä miehellä voi himot nousta pintaan kun näkee seksikkään naisen - ja tietenkin päinvastoin. Jos siitä etenee raiskaukseen, syy on sen sijaan etsittävä raiskaajan korvien (ei jalkojen!) välistä.
Samoin veriteon syytä on etsittävä tekijän korvien välistä, eikä uhrien nuoruudesta, poliittisesta väristä tai työpaikasta hallituksen virastossa.

Toiseksi, jos maahanmuuttoa halutaan syyttää, on muistettava, ettei se ole mikään uusi ilmiö. Suomeen (sitä esimerkkinä käyttääkseni) on aina tullut väkeä muualta. Ruotsalaisia, venäläisiä, virolaisia, norjalaisia, vallooneja, juutalaisia, romaaneja, saksalaisia ja tataareja oli jo 1800-luvulla tullut maahamme sankoin joukoin. 1900- ja 2000-luvuilla ihmisiä on tullut jonkin verkan kauempaakin - Vietnamista, Chilestä, Somaliasta jne. - mutta periaate ei ole muuttunut. Samat velvoitteet meillä on heitä ja heillä maatamme kohtaan.

Kolmanneksi, se (suomalainen) monokulttuuri johon jotkut nyt näyttävät kaipaavan ei ole koskaan ollut olemassakaan. Historiallisena aikana suomalaista kulttuuria ovat rikastuttaneet moni eri vaikutteet. Stroganoff on tuotu Venäjältä, joulukuusi Saksasta ja Lucia-neito Ruotsista. Maassamme ovat vaikuttaneet poliitikkoja kuten juutalainen Ben Zyskowicz, virolaiset Hella Wuolijoki ja Jutta Zilliacus ja norjalaisen taustan omaava Martti Ahtisaari; säveltäjiä kuten saksalainen Fredrik Pacius (“Maamme”-laulun säveltäjä) ja suomenruotsalainen Jean Sibelius; kirjailijoita kuten suomenruotsalaiset Johan Ludvig Runeberg ja Zacharias Topelius, ruotsalainen Tove Jansson sekä jo mainittu Wuolijoki; muusikoita kuten venäläiset Georges de Godzinsky ja Kirka Babitsin; urheilijoita kuten tataari Atik Ismail ja albaani Shefki Kuqi sekä monia muita kulttuurihenkilöitä ja ammatinharjoittajia.
Jos mennään vielä aikaisempiin aikoihin huomataan ettei silloinkaan ollut olemassa mitään suomalaista yhtenäiskulttuuria. Hämäläinen kulttuuri ja kieli erosivat savolaisesta, karjalainen pohjanmaalaisesta ja varsinais-suomalainen uusmaalaisesta. Eroja eri maakuntien välillä on vieläkin olemassa - missä siis luuraa yhtenäinen kansallinen kulttuuri?

Niin - vai onko kenties niin että halutaan häätää kaikki maahanmuuttajat maastamme? Hieman yllättävä tämä ajatus tietenkin olisi. Mutta mikäs siinä. Annetaan vain Suomi takaisin saamelaisille!

Julkaistu poliittisella blogillani 3.8.11.


Homosexualiteten förorsakade romarrikets fall?

En historieprofessor i Italien förorsakade en våg av protester då han i en radiointervju i april påstod att romarrikets fall förorsakades av att homosexualiteten var spridd och accepterad.
Roberto De Mattei (bilden), en from romersk-katolik som är viceordförande för Italiens prestigefyllda nationella forskningscentrum, fick redan tidigare ögonbryn att höjas, då han hävdade att tsunamin i Japan tidigare i år var ett gudomligt straff. Nu citeras hans radiointervju som följer:

Romarrikets kollaps och barbarernas ankomst berodde på homosexualitetens spridning. Den romerska kolonin Karthago var ett paradis för homosexuella, och de infekterade många andra.
Det är ett välkänt faktum att feminina män och homosexuella inte har någon plats i Guds rike. Homosexualiteten var inte spridd bland barbarerna, och detta visar på Guds rättvisa genom historien.
I ärlighetens namn måste jag naturligtvis medge att jag inte själv har hört intervjun, utan min översättning baserar sig på andrahandsuppgifter.
De Matteis påstående om vem som har plats i Guds rike torde basera sig på passager hos Paulus, som jag behandlar på bloggen Hbt-bibeln och också bl.a. här.

Professor De Mattei har av Vatikanen tilldelats Gregorios den stores riddarorden som erkänsla för sina tjänster för den romersk-katolska kyrkan. Han är också en nära vän till Italiens omstridde premiärminister Silvio Berlusconi, som på sitt djupsinniga och analytiska sätt har sagt: "Det r bättre att älska flickor än att vara homo." Och att Berlusconi älskar flickor (till skillnad från kvinnor) är ju också "ett välkänt faktum".

Professorns uttalanden har mött upprörd kritik från många håll. Många politiker och forskare tar avstånd från dem, och demonstranter i Rom har uppmanat honom att avgå.

Outrage as top Italian history professor blames fall of Rome on rise of homosexuality (Daily Mail 9.4.11)
Gays Caused Rome's Downfall? (Advocate.com 9.4.11)
Historian says gays caused downfall of Rome, sparks row (The Times of India 10.4.11)

"Avioliiton esteiden poisto on luterilaisuuden pitkä linja"

TT Risto Saarinen (s. 1959) toimi Luterilaisen maailmanliiton ylläpitämän Ekumeenisen instituutin (Centre d'Etudes Œcuméniques) tutkijaprofessorina Strasbourgissa samaan aikaan kun minä olin vaihto-opiskelijana samassa kaupungissa vuonna 1996. Tunnen hänet hyvänä ja mukavana miehenä ja syvänä ajattelijana. Vuodesta 2001 hän toimii Helsingin yliopiston ekumeniikan professorina.
Hän julkaisi Kanava-lehdessä nro 8/2010 artikkelin jonka otsikko oli Avioliiton esteiden poisto on luterilaisuuden pitkä linja (ja joka löytyy netistä ranneliike.net-sivustolta 3.3.11 alkaen). Saarinen kirjoittaa:

Kiista homoseksuaalien parisuhteen rekisteröimisestä ja avioliitosta on osa pitkää jatkumoa. Länsimaisessa avioliittokäsityksessä olennaista on ihmisten itsemääräämisoikeuden puolustaminen. Siksi kirkko voi päivittää näkemystään homoliitoista perinteestään irtautumatta.
Kirkkohistoriaa voi lukea avioesteiden asettamisen ja poistamisen historiana. Keskiajan kirkko saattoi estää avioliiton solmimisen esimerkiksi hengellisen sukulaisuuden, erisäätyisyyden, suru- ja odotusajan, pappisvihkimyksen tai eriuskolaisuuden perusteella. Avioliitto voitiin myös estää kirkollisena rangaistustoimena tai seurakunnan erityisen kiellon nojalla. Kaikki nämä esteet olivat Suomessakin voimassa 1500-luvulle asti, monet sen jälkeenkin.
Uskonpuhdistus kumosi suuren osan avioesteistä. Suurin kiista nousi pappien avioliitosta, joka oli monilla tavoin merkittävä osa koko Euroopan kirkollisen ja valtiollisen kulttuurin uusjakoa 1500-luvulla. Riita tästä avioesteestä on jatkunut jo 500 vuoden ajan.
Eri säätyjen välisten avioliittojen mahdollistaminen on ollut keskeinen osa valistuksesta nykypäivään asti jatkunutta romanttisen rakkauden ja suppean perhekäsityksen ihannetta. Tämän avioesteen poistamiseksi on lakitekstien ohella kirjoitettu suuri määrä klassisia rakkausromaaneja, jossa erilaiset romeot ja juliat taistelevat perheitään, sukujaan ja yhteiskuntiaan vastaan avioliittoaikeensa puolesta.
Aina 1900-luvulle saakka aiempi avioero muodosti monissa maissa ja kirkkokunnissa esteen uudelle avioliitolle. Suomen evankelis-luterilaisen kirkon kirkolliskokous torjui eronneiden uudelleenvihkimisen jyrkästi vielä 1948. Vasta presidentti Paasikiven toimet muokkasivat kirkon kantaa 1950-luvulla hieman suopeammaksi. Katoliselle kirkolle aiempi avioliitto on tänäkin päivänä uuden liiton avioeste; avioeroa se ei tunnusta.
Nykyhetken kiista homoseksuaalien parisuhteen rekisteröimisestä ja avioliitoista on siten osa pitkää jatkumoa. Tässä jatkumossa kirkko on pääsääntöisesti halunnut pitää yllä niitä avioesteitä, joita uudistajat ovat käyneet purkamaan. Jokaisessa historian vaiheessa on pelätty avioliiton käsitteen muuttuvan ja perheinstituution vaarantuvan uudistusten myötä. Kaikki mainitut kiistat ovatkin järkyttäneet kirkon asemaa yhteiskunnassa merkittävästi.
Viidensadan vuoden jälkiviisaudella on silti helppo sanoa, että avioesteiden vähittäinen purkaminen ei ole romuttanut perheen taikka parisuhteen asemaa eikä edes muuttanut itse avioliiton käsitettä kovin syvällisesti. Naimisiin menon mahdollistaminen useimmille ihmisille on pikemmin lisännyt avioliiton suosiota ja syventänyt sen merkitystä. Kirkonkaan asema ei ole täysin murentunut, vaikka kaikissa näissä kiistoissa kirkot ovat osoittaneet huonoa johtajuutta ja sisäistä sekavuutta.
Hän jatkaa kirjoittamalla avioliiton luonteesta:
Yksinkertaistetusti länsimaisessa kulttuuripiirissä on vallinnut kolme tai neljä eri käsitystä avioliiton luonteesta. Kauppateorian mukaan avioliitto on kauppatoimi, jossa sulhanen ostaa itselleen morsiamen tämän vanhemmilta. Lisääntymisteorian mukaan avioliitto on sukupuolielämälle ja erityisesti suvunjatkamiselle rakentuva ja näitä määrittelevä instituutio. Konsensusteorian mukaan avioliitto on kahden osapuolen yhteisen tahdon määrittämä sopimus. Neljäntenä, epämääräisempänä ajatuksena voidaan pitää naimalupateoriaa, jonka mukaan viranomaisen myöntämä lupa synnyttää avioliiton.
Tarkasteltuaan näitä teorioita Saarinen vetää johtopäätöksiä:
Olemme siis päätyneet kahteen koko lailla päinvastaiseen lopputulokseen. Avioesteiden näkökulmasta katsottuna kirkko on laahannut kehityksen jäljessä, mutta itsemääräämisoikeudesta käsin tarkasteltuna kristinuskon avioliittokäsitys on ollut pikemmin edistyksellinen. Mutta miksi kirkko sitten on asettanut historiassaan niin suuren määrän erilaisia avioesteitä? Konservatiivi ehkä vastaisi, että ne ovat kaikki asetettu jo Raamatussa.
Maltillinen liberaali, jollaiseksi itseni luen, ei tyydy tähän vastaukseen. Raamatun avioliittokäsitykset olisivat oman pitkän messunsa aihe. Tässä riittäköön ensinnäkin sen toteaminen, että erilaisten turhien avioesteiden poistaminen on jo 500 vuoden ajan ollut luterilaisuuden pitkä linja, jota sitäkin on perusteltu Raamatulla. Tiettyjen nykyisten avioesteiden, kuten juuri homoseksuaalisuuden, poistoa voidaan siksi ajatella luterilaisen perinteen pitkän linjan jatkamisena.
Toinen samansuuntainen perustelu liittyy reformaatiossa tapahtuneeseen maallisen ja hengellisen valtapiirin erottamiseen. Avioliiton lainsäädännöllinen pohja siirtyi protestantismissa valtiolliseen lakiin, jota kirkot seuraavat. Maallisen vallan oli kirkkoa helpompi poistaa erilaisia avioesteitä ja luoda siten tasa-arvoa ihmisten välille. Kirkko arvostaa valtiovallan kykyä luoda kelvollisia lakeja. Homoseksuaalien oikeuksien parantaminen demokraattisella lainsäädännöllä jatkaa tätäkin pitkää linjaa.
Kolmas ja kenties syvällisin perustelu homoliittojen puolesta liittyy juuri itsemääräämisoikeuden kasvattamiseen. Itsemääräämisoikeus avioliitossa voidaan nähdä syvästi kristillisenä perusarvona. Juuri sen tähden kristinusko katsoi roomalaisen oikeuden konsensusteorian sopivan parhaiten yhteen kristillisen opin kanssa. Nykykristityn kannattaa siksi vaalia käytäntöjä, jotka edistävät itsemääräämisoikeutta ja omantunnon vapautta.
Konservatiivi pitää herkästi vapaamielisiä parisuhdeoppeja vain maallistumisen tuotteena. Avioesteitä ylläpitämällä ja lisäämällä ei kuitenkaan mitenkään loogisesti sitouduta sen enempää luterilaiseen kuin yleiskristilliseenkään perinteeseen. Juuri aviollisen itsemääräämisoikeuden vaalimisen ja avioesteiden purkamisen osalta kuvaamani perinne on pikemmin liberaalien puolella.
Konservatiivi saattaa siis uskonkiihkossaan itse irtautua keskeisistä kristillisistä perinteistä, jotka vaalivat itsemääräämisoikeutta ja purkavat avioesteitä. Maltillinen liberaali vastaakin edellä esitettyyn miksi-kysymykseen, että kirkko on asettanut avioesteitä pikemmin kontrollin halussa ja uusien asioiden pelossa kuin perinteisiin nojaten.
Konsensusteorian valossa voidaan neljänneksi kysyä, miksi homoliitto ei olisi avioliitto. Niin roomalaiskatolisen kuin luterilaisenkin teologian mukaan puolisoiden keskinäinen vakaa ja uskollinen tahto luo avioliiton. Kirkko voi toimia tämän asian todistajana ja halutessaan myös siunata sen. Ja vaikka kirkko ei sitä siunaisi, on kirkko itse kuitenkin oman historiansa varrella pitänyt myös siunaamatta jättämiään avioliittoja oikeina avioliittoina. Jos kirkko ei pidä kahden täysivaltaisen puolison vakaan ja uskollisen aviotahdon perustamaa liittoa avioliittona, se on itse suuressa vaarassa irtautua omasta perinteisestä konsensusteoriastaan. Sokeasti konservatiivinen kirkko voi näin toimia omaa traditiotaan vastaan.
Myönnän, että nämä neljä johtopäätöstä vaativat sulattelua. Rooman kirkko kykenee opettamaan seikkaperäistä konsensusteoriaa ja samalla kieltämään kaikenlaiset homoliitot. Mutta nähdäkseni Vatikaani joutuu tällöin tinkimään itsemääräämisoikeudesta, jota se monessa muussa suhteessa puolustaa. Myös itse avioliiton konsensusteoria voi tällöin joutua vaikeuksiin.
Kiitos erittäin mielenkiintoisesta artikkelista!

De yttersta tiderna

För en tid sedan såg jag en TV-dokumentär om Isaac Newtons (1642/43-1727) omfattande försök att räkna ut tidpunkten för domedagen. Det intressanta med dokumentären var att den visade på en sida av Newton som jag inte kände till från tidigare. Själva programmet var däremot tekniskt sett dussinvara och Newtons uträkningar varierade inte stort från den uppsjö av liknande spekulationer som förekommer i olika sammanhang. Allt hänger på hur man väljer sina utgångspunkter.
Newton valde år 800 som utgångspunkt, eftersom Karl den store då kröntes till kejsare och det Tysk-romerska riket grundades, med de långtgående följder som det hade. På basen av en formulering om "en tid och tider och en halv tid", som förekommer i Bibeln i Daniels bok och i Uppenbarelseboken, räknade han (och många med honom) med en tidsrymd på 1260 år. [En "tid" är ett år (360 dagar) och "tider" betyder två tider - detta ger 360 + 720 + 180 = 1260 dagar. En "dag" tolkas sedan som ett år. Voilà! Logiskt? Kanske. Entydigt? På inget sätt!] Och med start år 800 har den tidsrymden förflutit år 2060, vilket är Newtons (viktigaste) datum för Harmageddon.
Nåja...

Att Jesus kommer tillbaka har han lovat, och hans återkomst har aldrig varit så nära som den är nu. Detta har dock varit sant i alla tider, och han har inte kommit än. Jag tror fullt och fast på att han kommer en dag, men samtidigt har han också sagt att vi inte kommer att veta när han kommer.
Genom tiderna har de s.k. “tidens tecken” tolkats på olika sätt för att visa att Jesu återkomst snart skall inträffa. Genom tiderna har alla sådana tolkningar visat sig vara felaktiga. “Stridslarm och krigsrykten,” olika slag av olyckor, omoral m.m. finns nu och har alltid funnits. Vi vet mer om dem idag än tidigare, eftersom nyhetsförmedlingen är effektivare nu, men att de objektivt skulle ha ökat finns det inga tecken på.
Men folk spekulerar gärna, och tycker om känslan av att veta mer än andra. Det är mänskligt. Ändå skulle jag vilja påstå, att om någon säger att Jesus kommer tillbaka vid en viss tidpunkt, är det nästan säkert att han inte kommer just vid den tidpunkten!
Som kristna lever vi i ett spänningsfält mellan “redan nu” och “inte ännu”. Redan nu får vi leva tillsammans med Gud i kärlek till honom och till våra medmänniskor, och så arbeta för att göra vårt liv och vår värld så bra som möjligt. Men vi har inte ännu fått möta Jesus ansikte mot ansikte - och när vi gör det kommer vi att märka hur mycket mer det finns av kärlek och godhet att uppleva. Det är inget att vara rädd för, utan snarare något att se fram emot.


Schoolboy Howler

Alexander the Great conquered Persia, Egypt and Japan. Sadly he died with no hair.

Kung Magnus Eriksson smek - missförstått öknamn

Magnus Eriksson (1316-74) var kung av Sverige (1319-64), Norge (1319-43) och Skåne (1332-60). Han var speciellt aktiv på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar genom vilka han avskaffade träldomen, försökte förebygga våldgästning och övervåld samt definierade noggrannare hur den kungliga domsrätten skulle utövas. Till största delen ingick dessa sedermera i den s.k. Magnus Erikssons landslag.
Eftervärldens bild av Magnus Eriksson präglades länge av heliga Birgittas (1303-73) uppenbarelser samt en pamflett baserad på dessa, som båda framställer kungen som en lastbar och omoralisk person som styr sitt rike som en tyrann. I båda finns dessutom antydningar om att Magnus skulle ha haft homosexuella förbindelser. Rimkrönikan säger att Magnus "liffde värre an oskäligt Diur / ok syndade moot rätta Natuur."
Tidigare ansåg man att öknamnet "Magnus smek" syftade på hans homosexualitet. Kopplingen är dock en missuppfattning, berättar tidningen Populär Historia 12/2010 i en artikel kring professor Olle Ferms bok Kung Magnus och hans smädenamn Smek (2010).
Den heliga Birgitta var den första som beskyllde Magnus för homosexuella handlingar, vilket inte var ett ovanligt sätt att smäda maktens män. Hon använde dock aldrig tillnamnet Smek, vilket är viktigt att notera. Det tillkom efter hennes död och hade då ingen koppling till hennes anklagelser. 

- Den medeltida tolkningen av ordet hittade jag i en latinsk källa, berättar Olle Ferm. Där var "att smeka" detsamma som att vara mottaglig för smicker, att vara medgörlig.
Uttrycket började dyka upp i samband med kung Magnus i kyrkliga skrifter från mitten av 1400-talet. Kungen ansågs lättlurad, godtrogen och alltför släpphänt mot den danske kungen Valdemar Atterdag, som 1360 lyckades lägga beslag på Skåne.
I början av 1800-talet ändrades tolkningen genom historieprofessorn Erik Gustaf Geijer, som tog upp Magnus förmenta homoerotiska utsvävningar och kopplade dem till öknamnet. Mot slutet av seklet blev detta med en homosexuell kung dock "alltför magstarkt" för det oscarianska Sverige, och Geijers tolkning dök åter upp först en bit in på 1900-talet, men nu som en självklarhet.
För Olle Ferm är det oviktigt att reda ut huruvida kungen verkligen var homosexuell eller inte. Hans uppgift är, säger han, att källkritiskt granska hur förtal uppstår, sprids och till slut blir sanning.
- Jag kan visa att kung Magnus var allmänt förtalad under medeltiden. Bland annat kallades han för fåne, och beskrevs närmast som förståndshandikappad. Alltsammans hör samman med politiska beslut, men har i efterhand kommit i skuggan av det mer privata.

Sodom och Gomorra i arkeologins ljus

Hbt-bibeln har jag ett inlägg som behandlar tolkningen av Sodomsberättelsen i 1Mos 19, och där jag hävdar att den slentrianmässiga tolkningen att "sodomi" skulle hänvisa till homosexualitet är felaktig.
Oberoende av om man håller med mig eller inte, har man nytta av att läsa en artikel som ingick i tidskriften Populär Historia 2/1996 under rubriken Nytt ljus över Sodom och Gomorra. Det är arkeologerna Anders Kaliff och Richard Holmgren som skriver om sina utgrävningar i Deir Kattar vid stranden av Döda havet i Jordanien.
Artikeln är förstås redan 15 år gammal, och knappast helt up-to-date längre, men innehåller en del intressanta saker. Exempel:

En sträcka av cirka två mil utmed Döda havets sydöstra strand karaktäriseras av flera stora gravplatser från tidig bronsålder, som sammantaget innehåller flera hundra tusen gravar. Begravningarna har en kontinuitet fram till cirka 1900 f Kr, då de plötsligt upphör. Befolkningens storlek minskar mycket kraftigt vid denna tidpunkt, vilket sammanfaller med att detta tidigare mycket rika område förstörs genom en naturkatastrof – en kraftig jordbävning. Denna ödeläggelse av ett av de mest fertila områdena i regionen utgör med stor sannolikhet den historiska bakgrunden till bibelns berättelse om förstörelsen av Sodom och Gomorra. [...]
Döda havets nivå har förändrats upprepade gånger under förhistorisk tid. Dess norra del är upp till 400 meter djup medan den del som ligger söder om Lisan-halvön endast har ett djup av några få meter. Före den stora katastrofen kring 1900 f Kr utgjorde delar av havets södra del en bördig lågslätt – det som i Bibeln kallas för Siddimsdalen.
I dag är Döda havets yta i hastigt sjunkande, med upp till 85 centimeter per år. Detta innebär att stora områden som legat under vatten sedan bronsålder nu åter är möjliga att undersöka. [...]
Intill nekropolen finns ett område som innesluts av murar, anlagda i rät vinkel mot varandra. Denna yta bör vara platsen för olika ritualer som företagits i anslutning till gravarna. Med tanke på den bibliska traditionen om de förstörda städerna som ondskefulla och syndiga, kan denna kultplats vara av större betydelse än bosättningarna i sig.
Den tidiga bronsålderns religion i området har med stor sannolikhet innehållit många drag av fruktbarhetskult. I senare hågkomst kan denna kult ha ställts i kontrast mot monoteismen i judisk tid. Förstörelsen av dessa rika stadsstater kan därför i den tid då Gamla testamentet nedtecknades, mer än tusen år senare, ha överförts på en tradition om Guds straff över de syndiga städerna.
Men läs resten av artikeln också! Dock alltså med reservationen att uppgifterna inte längre är pinfärska.

Kaplansgården i Borgå

I medlet av 1700-talet hade kaplanen i stadsförsamlingen i Borgå en bostad vid rådhustorget, den fastighet som nu är ett galleri vid namn Gamla kaplansgården. Kaplanen i landsförsamlingen var dock utan.
År 1763 beslöt sockenstämman att bygga en kaplansgård för kaplanen i landsförsamlingen på tomten mitt emot domprostgården. Frågan hade diskuterats redan länge, men nu gjorde man då slag i saken. Tomten inköptes till församlingen och det gamla nedgångna hus som stod där revs. Stockar införskaffades, och snart var huset färdigt.
I knappt 250 år har kaplaner bott i Kaplansgården - 2013 skulle kvartsmillenniefesten kunna firas. Om Kaplansgården då längre existerar, alltså.

I nuvarande form (för en del förändringar har förstås skett längs århundradena) består Kaplansgården av en huvudbyggnad och två uthus på en tomt på ungefär 4000 kvadratmeter. Tomten är grovt triangelformad och gränsar mot Finnbyvägen, Gamla Kungsvägen och Kapellansbrinken. Förutom vanliga träd och buskar finns det tre äppelträd, ett halvt dussin vinbärsbuskar samt 40 krusbärsbuskar, som (enligt min teori) antagligen har anlagts av någon prästfru med minst två pigor. Det stora potatislandet vid Finnbyvägen är numera en gräsmatta.
I det övre uthuset har kaplanen sitt garage och två förvaringsutrymmen. Det nedre, som tidigare var stall och lagård, är i fastighetskontorets användning. Där förvarar de en del maskiner samt en hel del skräp.
Huvudbyggnaden är i två våningar. Den nedre är bostadsutrymme, medan det i övre våningen finns ett uppvärmt boningsrum. Resten är en kall vind. Huset har en boningsyta på ungefär 140 kvadratmeter. Det har centralvärme (tyvärr med oljepanna) men det finns också tre vackra kakelugnar, av vilka den i stora salen är verkligt ståtlig.
Huset är ljusrött, trots att man kunde tycka att rödmylla vore det lämpliga för en byggnad i denna stil. Förklaringen är, har jag förstått, att offentliga byggnader i slutet av 1700-talet skulle ha just denna kulör. Ett annat exempel i närheten är ju Rådhuset. Att domprostgården däremot är gul beror på att de nuvarande byggnaderna är från 1840-talet, då andra regler gällde.
På 250 år slits naturligtvis vilken byggnad som helst, och renoveringar har förekommit i Kaplansgården. På 1970-talet gjorde man enligt tidens historielösa sed och byggde om köket och badrummet, som tyvärr ser ut därefter. Stockarna är däremot fortfarande sunda och ytterväggarna står så som de har gjort i redan ett kvarts millennium.
Och så finns det ju gott om djur, förstås - kråkor, duvor, kajor, skator, trastar, måsar, ekorrar, katter, harar - samt gårdsigelkottar som verkar ha bo under nedre uthuset. Det är charmigt på något sätt med en "egen" igelkott!

När jag och min familj sommaren 2007 fick privilegiet att som den senaste i den långa raden av kaplansfamiljer flytta in i Kaplansgården, var vi mycket glada och stolta. Genom att bo där förvaltar vi ett långt arv, som vi gärna vill ge vidare till kommande generationer.
Emellanåt hittar vi något budskap från tidigare invånare - ett kvitto från 1950-talet i en springa, ett tidningsurklipp från 1800-talet mellan stockar på vinden - och känner historiens vingslag. När vi flyttade hit beklagade jag mig över att jag måste gå i pension om 25 år och flytta ut!

Men nu lutar det mot att denna tradition kommer att brytas. Kan det verkligen vara så att dagens beslutsfattare är lika historielösa som de som härjade på 1970-talet? Borgå kyrkliga samfällighet har godkänt en fastighetsstrategi, enligt vilken en hel massa historiska (och mindre historiska, måste medges) byggnader skall säljas. Kaplansgården och största delen av Domprostgården finns med bland dessa. Det enda som egentligen saknas på den listan är domkyrkan - tänk att den ska bevaras!
Motiveringen till denna försäljningsiver är förstås ekonomisk. De fastighetsansvariga verkar tycka att det kostar mer än det smakar. De ledande i den finska församlingen verkar bara vilja bevara byggnader som man kan ha nytta av i verksamheten. Domkyrkoförsamlingens beslutsfattare blir ofta nerröstade av den finska majoriteten - till synes utan att de svenska argumenten tas ad notam. Detta kallas visst "majoritetens diktatur".
Det är klart att en församling i första hand ska ta hand om sina medlemmar och den verksamhet som är till för medlemmarna. Den finska församlingens argument är alltså i sig korrekt. Men utesluter det verkligen ett historiskt och kulturhistoriskt tänkesätt?
Att sälja värdefulla fastigheter bara för att få in pengar är däremot inte vettigt. En församling, en kyrklig samfällighet eller en kyrka är inget börsbolag, som ska maximera sin vinst - det räcker med att ekonomin går runt!

Samfälligheten äger också annat som kunde säljas, om kontanter saknas. Hyresbostäder runt om i stan, tomter som någon kunde tänkas bygga ett hem på (och så få fler skattebetalande medlemmar till församlingen på köpet), skog... och "konstskatter"!
Det verkar nämligen som om församlingarna får donationer av religiös hötorgskonst var gång någon gammal människa dör, och arvingarna inte vet vad de ska göra med skräpet. "Ge det åt de gudliga bara!" En del kan vara OK, men det mesta är det inte - för annars hade arvingarna ju själva sålt det i stället.
En auktion på den religiösa kitsch som församlingarna inte har bruk för kunde väl hämta in en hel del - säkert tiotals euro!

Men skämt å sido - att de kulturhistoriskt mindre värdefulla lägenheter som samfälligheten äger inte är på försäljningslistan beror säkert på att de är investeringsobjekt som ger en hygglig avkastning. Och det har jag förstås inget emot; det är klart att resurserna skall förvaltas vettigt. Men i detta fall måste också andra värden än de rent ekonomiska tas med i betraktande!

Naturligtvis är en faktor i min upprördhet att jag själv drabbas. Om inget sker, blir jag vräkt om ett och ett halvt år ungefär. Man har föreslagit att jag skulle köpa huset själv och bo kvar - "banken har pengar" - men det är nog inte någon realistisk möjlighet. Kaplansgården är för värdefull för att jag skulle vilja skuldsätta mina presumptiva barnbarn bara för att kunna bo kvar. De summor som har kastats fram ligger mellan en halv och tre miljoner euro - och det är nog för blodigt för en vanlig löntagare. Men det är klart att inget beslut ännu har gjorts, vare sig om försäljning eller om vilket pris man kommer att begära.

Processen fortsätter nu med att samfällighetens förtroendeorgan fattar enskilda försäljningsbeslut om varje objekt. Därefter ska de i sista hand fastställas av kyrkostyrelsen, såsom alltid när det gäller försäljning av kyrklig egendom. Om fastställandet sker, kan beslutet förverkligas kanske hösten 2012.

Kaplansgården till salu år 2012? (svenska.yle.fi 14.2.11)
Kaplansgården i Borgå säljs antagligen (Kyrkpressen 15.2.11)

Läst: Ekot av ett skott

Alf Henrikson: Ekot av ett skott (Bra Böcker 1986) 273 s.
Alf Henrikson (1905-95) var en skicklig skribent som behandlade en mångfald av ämnen. Historia var han intresserad av, och det syns i hans produktion.
En bok som jag hittade i svärföräldrarnas hylla, Ekot av ett skott, behandlar mordet på Gustav III, och särskilt vad som hände efteråt. Upptakten till mordet är känd för alla som har satt sig in i Gustav III:s historia, men utredningen av brottet är mindre väl dokumenterad, åtminstone i populärhistorien. Där fyller Henriksons bok ett tomrum.
Att kapten Jacob Johan Anckarström sköt kungen vid en maskeradbal 16.3.1792 vet väl de flesta. Men att han hade stöd från högt uppsatta personer visas av att trots att sammansvärjningen dokumenterades väl, var Anckarström den ende som avrättades. Andra dömdes till fängelse eller landsförvisning, men mångas straff förkortades när hertig Karl (senare kung Karl XIII) upplevde att dammet hade lagt sig. Hertigen var ju bror till kungen, därmed farbror till Gustav IV Adolf och regent under dennes minderårighet. Också polismästare Henric Liljensparre, som ledde utredningen, verkar ha sympatiserat med hertigen, vilket säkert påverkade hans arbete.
Henrikson dokumenterar utredningen och dess brister flyhänt. Han citerar dokumenten så som de var skrivna, utan att modernisera texten, vilket är en av bokens förtjänster. Detta är en läsvärd bok, som är rätt kort, men som också innehåller biografiska notiser över de personer som förekommer i berättelsen.

Om äktenskapets historia

Riksdagen i Sverige har röstat ja till förslaget om könsneutrala äktenskap. Här i Finland diskuterar riksdagen samma fråga. Kyrkorna i båda länderna funderar kring vilka följderna skulle bli för deras del.
Centralt i diskussionen är begreppet äktenskap. Historiskt sett handlar det om ett förbund, slutet mellan släkter för att i första hand föra vidare makt och egendom, konstaterar journalisten och författaren Tomas Blom i artikeln Ett omdebatterat kärlekskontrakt (Populär Historia 1.4.09). Han skriver bl.a. följande:

I det förkristna Norden, på vikingatiden, tycks äktenskapet huvudsakligen ha varit en angelägenhet för familj och släkt, i varje fall bland samhällets besuttna. Vi vet inte om det fanns några i vår mening religiösa riter eller övertoner i samband med det fornnordiska äktenskapet. Möjligen kan fruktbarhetsguden Frej och hans syster Freja ha varit inblandade, men huvudsakligen handlade det nog om en juridisk-ekonomisk uppgörelse mellan två släkter som genom giftermålet blev allierade och förpliktade att stödja varandra. Sedan skadade det säkert inte om själva huvudpersonerna råkade vara förälskade. Men det var ingen nödvändighet.
Skilsmässor förekom, på både mannens och kvinnans initiativ, och var inte särskilt komplicerade affärer, annat än möjligen i ekonomiskt avseende. Den kvinna som krävde skilsmässa hade rätt att få tillbaka den egendom hon fört med sig i boet. Om skilsmässan var mannens fel fick hon också behålla den brudgåva hon fått.

Kristendomen innebar en helt ny syn på äktenskapet. Det var ju ett av den katolska kyrkans sju sakrament, en helig handling som fordrade kvinnans medgivande. Visserligen fortsatte mäktiga män att gifta bort sina barn med varandra, men nu fanns det ändå en kraft i samhället som hävdade kvinnans rätt att säga nej. Kyrkan krävde också att mannen skulle hålla sig till en kvinna livet ut. Bihustrur och skilsmässa var i princip omöjliga. Alltså var det bäddat för konflikter med de gamla sederna.
Under medeltidens gång blev kyrkan också alltmer sexualfientlig. Celibatet var i princip att föredra och äktenskapet sågs som ett nödvändigt ont. Samtidigt var det märkligt nog möjligt för en man och en kvinna att bli giltigt gifta i hemlighet, utan vittnen. Allt de behövde göra var att ge varandra äktenskapslöften inför Gud, något som antagligen i vissa fall kunde sätta käppar i hjulet för släktens giftermålsstrategier. Det dröjde ganska länge innan kyrkan lyckades genomdriva sina krav på att ett brudpar skulle vigas. Inte förrän omkring år 1300 stadgas detta i Östgötalagen – och det skulle dröja ytter­ligare flera hundra år innan det blev allmän lag.
Under den katolska tiden betraktades mycket av det som hade med sex att göra som ett hinder för människan att komma närmare Gud. Att leva som munk eller nunna var idealet. Präster skulle i princip inte gifta sig, vilket inte hindrade att många av dem skaffade sig ”hushållerskor” som också kunde dela säng med husbonden.
Paradoxalt nog såg inte kyrkan utomäktenskapligt sex som något som medförde evig fördömelse. Bikt, ånger och botgöring kunde räcka som kompensation, kanske i kombination med en gåva till församlingen. Tilläggas bör dock att otrohet medförde svåra straff enligt flera av landskapslagarna.

Annat blev det efter reformationen. Dess upphovsman, Martin Luther, upphöjde äktenskapet till den enda godtagbara livsformen, även för präster. Att leva i celibat var meningslöst, ja till och med syndigt. Äktenskapet var inte längre ett sakrament, utan nu började kyrkan betrakta det som framförallt en sexuell relation mellan man och kvinna, som enligt Bibelns ord skulle förenas i ”ett kött”. Det betydde i sin tur att sex utanför äktenskapet blev strikt förbjudet. I princip gällde dödsstraff för hor, blodskam och tidelag (det vill säga otrohet, incest och samlag med djur), även om straffen ofta mildrades till böter eller kroppsstraff som att spöas med ris.
Efter förhandlingar om framförallt hemgiftens storlek kunde trolovningen, eller fästningen, äga rum. Ända in på 1700-talet betraktades denna ceremoni som viktigare än vigseln. Det viktigaste momentet var handslaget i vittnens närvaro mellan man och kvinna, ett handslag som bekräftade den ömsesidiga avsikten att bli man och hustru och som fortfarande lever kvar i talesättet ”ge någon handen”.
När trolovningen var avklarad och ringar växlats, var det i princip fritt fram för sex. 1686 års kyrkolag slår fast att fästning följd av samlag skulle gälla som äktenskap – även utan vigsel. Inte förrän i 1734 års lag blev vigseln ett absolut krav. Men folkliga sedvänjor (och vanlig, mänsklig åtrå) är seglivade ting, och det var långt ifrån någon ovanlighet att se gravida kvinnor stå brud, även om det betydde att brudparet ända in på 1800-talet var tvunget att betala böter till kyrkan.
Under senare delen av 1700-talet förändrades själva förut­sättningarna för äktenskapet – på flera sätt. Befolk­ningen ökade och på landsbygden växte antalet obesuttna som inte ägde någon jord: torpare, backstugusittare, bruksarbetare, pigor och drängar. För dem hade äktenskapet mindre betydelse eftersom de inte var tvungna att bilda par för att ha en arbetskamrat att driva ett ärvt jordbruk med. De hade heller ingen egendom att förvalta genom strategiska giftermål.
Äktenskapet började övergå till att mer och mer bli en fråga om individens fria val. Det var upp till den som kunde försörja sig själv att gifta sig, eller låta bli. Antalet äktenskap sjönk också gradvis under denna period och nu började män och kvinnor av enkelt ursprung som fattat tycke för varandra att helt sonika flytta ihop.
Samtidigt växte det fram en helt ny syn på den känslomässiga grunden för äktenskapet. Kärleken började för förs­ta gången göra sig gällande på allvar. Under åtskilliga hundra år betraktades kärlek som ganska sekundärt vid val av äktenskapspartner, i bästa fall infann den sig med tiden. Men på 1700-talet började upplysningens idéer slå igenom. Det kungliga enväldet ifrågasattes, liksom det rimliga i husbönders makt att gifta bort sina barn utan att ta hänsyn till de närmast inblandades känslor.

En kort period i början av 1800-talet verkade det som att synen på äktenskapet höll på att genomgå en stor förändring under inflytande av de nya tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som kom till ett så påtagligt uttryck i Frankrike under revolutionen. Där, och i några andra länder, blev skilsmässa under en tid möjlig. Men det dröjde inte länge innan det växte fram ett nytt synsätt på mäns och kvinnors roller och uppgifter inom äktenskapet, ett synsätt som fyllde ungefär samma funktion. Nu skapades bilden av kvinnan som ”det svaga könet”.
Under 1800-talet förändrades äktenskapet, med början hos den växande borgarklassen, från att vara en producerande arbetsgemenskap till att bli en konsumerande relation grundad på romantisk kärlek. Det skedde samtidigt som hushållet, som ju kunde omfatta långt fler personer än själva familjen, förvandlades till ett hem för mamma, pappa och barn.
Det tidiga 1900-talets kvinnorörelse som kämpade för att ge kvinnan medborgerliga rättigheter fick naturligtvis också betydelse för hur synen på äktenskapet förändrades. Ett av rörelsens krav handlade om att ge kvinnan en möjlighet att lämna sin man. Att skiljas hade i teorin varit möjligt, men krångligt och ovanligt.
En bit in på det nya seklet hade kvinnan börjat komma ut på arbetsmarknaden, och under 1920-talet formades ett nytt kvinnoideal som bröt radikalt med det pryda, påbyltade 1800-talet. Modet föreskrev korta kjolar och shinglat hår. Sexuell attraktion blev allt mer öppet erkänd som en viktig grundval för det goda eller till och med ”Det fulländade äktenskapet”, som titeln lyder på en av samtidens handböcker i sexuell samlevnad.
Men efter smekmånadens kärleksrus vidtog äktenskapets vardag, och den rullade länge på i ungefär samma banor som på 1800-talet. Könsuppdelningen bibehölls; normen var att maken gick till jobbet med hemlagad lunch i sin unicabox medan frun stannade hemma och skötte hem och snöt barn som aldrig hade hört talas om dagis.

Så såg det ut, i princip, ända till 1950-talet. Äktenskapet hade inte förändrats så värst mycket på hundra år, mer än i det avseendet att sammanboende blivit en sällsynthet. I början av 1970-talet avskaffades i Sverige lagen om sambeskattning, något som definitivt gjorde hemmafruns existens svår att rättfärdiga med ekonomiska argument.
Nu har trenden angående vigslar vänt, med besked. Att gifta sig är helt okej, och bröllopet kan gärna vara påkostat på gränsen till det spektakulära. Själva äktenskapen kan förstås se olika ut, beroende på individernas grad av jämställdhet – och kanske också inom en snar framtid beroende på deras kön.


MIB

Tieteen Kuvalehti Historia- lehden numerossa 13/2010 kysyi lukija: "Onko pappien mustalla kaavulla tietty merkitys?" Lehden asiantuntija vastasi:
Papinkaavun musta väri symboloi kuolemaa. Se viittaa Jeesuksen kuolemaan ristillä, mutta myös siihen, että pappi on ”maalliselle maailmalle kuollut”. Hän luopuu maailman ”värikkäistä” nautinnoista, kuten herkuttelusta, huvituksista ja alkoholista. Musta papinkaapu kuvastaa myös auktoriteettia, minkä vuoksi tuomarien kaavut ovat myös perinteisesti olleet mustia.
Jo vuonna 572 paavi Johannes III painotti, että hengenmiesten piti pukeutumisellaan erottua tavallisesta kansasta, mutta vasta 1400–1500-luvuilla pappien asu vakiintui. Papinkaapu muokkautui ajan nuorten ylhäisömiesten keskuudessa 1400-luvulla muodissa olleista mekkomaisista takeista.
Saman aikakauslehden numerossa 17/2010 kysyttiin "Milloin kirkko sääti selibaatin?" Vastausta tähän kysymykseen ei valitettavasti löydä netistä, mutta se kuului:
Katolinen kirkko otti käyttöön selibaatin eli naimattomuuslupauksen, jotta papit pääsisivät eroon maallisen elämän murheista ja lähemmäs Jumalaa.
Sydänkeskiajalla selibaatti ei ollut ehdoton edellytys pappina toimimiselle, mutta vuoden 1123 kirkolliskokouksessa katolinen kirkko päätti, että papit eivät saaneet elää naisten kanssa.
Koska kirkonmiesten selibaattivaatimus on katolisen kirkon itsensä laatima sääntö, kirkko voi sen myös halutessaan kumota. Viimeaikoina [sic!] selibaattivaatimuksen poistamisesta onkin käyty vilkasta keskustelua katolisissa piireissä.
Minusta tästä vastauksesta puuttuu eräs selibaatin motiivi, eli taloudellinen puoli. Jos katoliset papit saisivat perustaa perheitä, heille pitäisi maksaa parempaa palkkaa ja antaa paremmat (tai ainakin suuremmat) asunnot. Sitäpaitsi pappien lapset perisivät isiensä omaisuuden, joka nyt pitkälti pysyy kirkon omistuksessa.
Näistä kysymyksistä voisi tietenkin kirjoittaa enemmänkin, mutta ajattelin tämän ehkä kiinnostavan lukijoitani.