Kontraktsprost trots allt!

Jag skrev härom veckan ett inlägg där jag konstaterade att det fanns en möjlighet att domkapitlet den 11 september skulle utse mig till kontraktsprost i domprosteriet. Till min glädje var det just det som skedde!
För den sexårsperiod som börjar den 1 november 2014 fungerar jag alltså, vill Gud, som kontraktsprost för de svenska och tvåspråkiga församlingar i Östnyland som hör till Borgå stift: Sibbo svenska församling, Borgå svenska domkyrkoförsamling, Pernå församling, Lovisa svenska församling, Liljendal församling och Lappträsks svenska församling.
Uppgiften kan beskrivas som att vara ett slags ledande kyrkoherde i prosteriet och en kontaktperson mellan prosteriet och stiftet. Jag lämnar alltså inte Lovisa svenska församling, utan kontraktsprosteskapet kan ses som ett förtroendeuppdrag.

Jag tackar domkapitlet, väljarna och Gud (i omvänd ordning) för förtroendet!

PS. I sin notis idag 12.9.14 utnämnde Borgåbladet mig till domprost. Men det rätta är nog kontraktsprost; det kommer väl en rättelse i morgon. :-)

Kontraktsprost trots allt?

Domprosteriet i Borgå stift försöker välja sig en ny kontraktsprost. Vi hade val i maj (se detta blogginlägg), och då vann jag med rösterna 7 mot 6 för domprost Mats Lindgård (Borgå).
I valet i maj skedde tyvärr misstaget att ett par röstberättigade inte fick kallelse till valtillfället. En person besvärade sig över detta, och domkapitlet hade ingen annan möjlighet än att utlysa nyval. Jag bloggade om detta här. Jag hade ingenting med saken att göra, så det faller ingen skugga över mig.

Den 28 augusti röstade vi således på nytt. Av 29 avgivna röster fick jag 14 mot 8 för Lindgård och 6 för Robert Lemberg (Pernå) samt en ströröst. Jag vann alltså det första valet knappt och det andra klart. Om något, gör detta situationen bara klarare: Det är mig som väljarna vill ha som kontraktsprost. Jag tackar varmt och ödmjukt för förtroendet!

Situationen fortsätter nu så, att domkapitlet - kanske den 11 september - utser en av de tre som fick mest röster till kontraktsprost. Eftersom jag vann valet, ligger jag väl bäst till, men det är alltså också möjligt att Lindgård eller Lemberg utses till kontraktsprost. Vi får se hur det går.

Den nya kontraktsprosten tillträder från början av november och tjänstgör sex år framöver. Till dess fortsätter Robert Lemberg som t.f. kontraktsprost.

Epäselvä mainos

Porvoon CityMarketin parkkiluolan ulkopuolella on kyltti, jossa (yleensä) lukee "Tilaa".
Minusta mainosten pitäisi kyllä olla tuota selkeämpiä. Pitäisi ainakin saada tietää mitä pitäisi tilata. 

Veckans anekdot: Dassu my!

Vi har myrinvasion hemma.
Vilket påminner om samma sak för nio år sedan, när J var två. Myrornas huvudstråk gick i hans rum, och när han märkte en migration, ropade han "Dassu my!" och vi kom och dammsög myror.
Vi slutade med det när han ropade "Dassu my!" bara för att det var så roligt att se mamma och pappa springa med dammsugaren i högsta hugg, den älskade lilla busen! ♥

Kvotflyktingar - kommunernas moraliska utmaning

Homo homini lupus (människan är människans varg) sade de gamla romarna. Mänskligheten har på denna punkt inte tvecklats under de senaste par millennia - åtminstone inte till det bättre.

I vårt land har det rått fred under en tidstymd som i historiskt perspektiv är överraskande lång. På andra håll är situationen inte lika lycklig; vi behöver bara öppna tidningen eller TV:n för att se krig och katastrofer av de mest olika slag.
För oss här i Finland är det svårt att förhindra dessa företeelser som förorsakar så mycket mänskligt lidande. Vi gör försök - fredsbevarare, katastrofhjälp, flyktingkvoter - men de är uppenbart otillräckliga.
Ett särskilt problem är det faktum att Finlands flyktingkvoter inte uppfylls. Staten har förbundit sig att ta emot ett visst antal flyktingar, men de blir kvar i sina flyktingläger år ut och år in, eftersom kommunerna är ovilliga att ta emot dem. Orsaken - åtminstone den orsak som uppges - är, som så ofta, ekonomisk. Staten ger en ersättning för de kostnader som flyktingarna (naturligtvis) förorsakar kommunerna, men ersättningen är knapp och tidsbegränsad.
Ändå är detta inte i grunden en ekonomisk fråga, utan en moralisk. Vårt ansvar tar inte slut vid kommunens eller landets gränser, utan vårt ansvar sträcker sig till alla dem som någonstans i världen är i sämre situation än vi. Här invänder någon att vi främst har ett snsvar för de svaga i vårt eget samhälle, men det håller jag inte med om. Vi kan hjälpa båda grupperna, bara viljan finns. Och det är där det brister.

I en uppmärksammad dom tog Högsta domstolen ställning till gränserna för hur man verbalt får uttrycka sig om den som är annorlunda än vi själva. Detta var en positiv signal. Om vi inte i handling kan följa upp denna signal, är den dock bortkastad.
Det vore viktigt att både statsmakten och kommunerna kunde visa god vilja när det gäller att hjälpa de utsatta i världen. Kommunerna bör visa större intresse av att ta emot kvotflyktingar, medan staten bör ersätta de uppkomna utgifterna i större grad och framför allt under längre tidsrymd.

Mitt Borgå - välkomnande, hjärtligt, varmt - får gärna föregå med gott exempel!

Jesu nyårslöfte

Igår, på nyårsdagen, höll jag min sista predikan i Borgå domkyrka för en tid. Rubriken var "Jesu nyårslöfte" och den kan läsas på Predikantbloggen. Nästa gudstjänst jag håller är på Trettondagen i Lovisa kyrka.

Jag blir nämligen tjänstledig från min kaplanstjänst i Borgå för en tid för att i stället hoppa in som tf kyrkoherde i Lovisa svenska församling under den ordinarie kyrkoherdens sjukledighet. Vikariatet börjar om en vecka, den 9 januari 2012, och pågår till slutet av juni.
Nytt ställe, nya utmaningar! Spännande!

Protester mot försäljningen av Pellinge lägergård

Borgå kyrkliga samfällighet har många fastigheter på försäljningslistan, inte bara Kaplansgården. Ett annat exempel är Pellinge lägergård.
Samfälligheten äger två lägergårdar. Den andra är Karijärvi lite utanför centrum. Den är större och i bättre skick, och planen är att den ska utvidgas, så att man i stället för att ha dubbelläger där kan ha trippelläger. Eller åtminstone plats för tre grupper samtidigt. Intimt och bra. Inte industriell känsla alls, nej nej.

Protester mot försäljningen av Pellinge lägergård har fått kanaler i en grupp på Facebook och i en adress på nätet. Det är bra att beslutsfattarna får veta om den allmänna opinionen, så de har något att strunta i.

Veckans anekdot: Språkförbistring

Efter en vigsel i somras gick jag utanför Borgå domkyrka iklädd prästdräkt. Ett par turistande damer siktade in sig på mig och frågade något som lät som "Määnetress?"
Jag förstod inte ens vilket språk de talade, så de upprepade: "Määnetress?" Först på tredje gången insåg jag att de faktiskt talade engelska och att "määnetress" betydde "main entrance." Då kunde jag förklara hur de skulle komma in i domkyrkan.
De ville se Alexander I, sa de. Jag beklagade omöjligheten i detta, eftersom han är död, men tröstade dem med att de kunde få se hans staty i stället. De skrattade och gick mot "määnetress."

Men jag lyckades inte klura ut vad de hade för accent. Antingen var det en mer obskyr engelsk accent eller så var de kanske från Australien. Vem vet? 

Predikan om utslagning i tredje generation

I en predikan sade jag bl.a. följande:

I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre. 

Läst: AoV Historia 5/2011

Under de senaste åren har olika historietidningar vuxit fram som svampar ur jorden. Detta välkomnar jag, å ena sidan eftersom jag själv är intresserad av historia, och å den andra därför att jag anser att goda kunskaper i historia är ett måste om vi ska ha en chans att undvika de misstag som tidigare generationer har gjort. Kunskaperna är ingen garant för att vi ska göra det, men en avsaknad av kunskap garanterar att felstegen skall upprepas.
I snabbköpens hyllor här i Borgå finns historietidningar på båda de inhemska språken och ibland även på engelska. De har namn som Världens historia, Populär historia, Militär historia, Allt om historia, Historia-lehti o.s.v. - titelskaparnas kreativitet är inte så stor, men åtminstone vet man ju vad man får. Innehållet är emellanåt generiskt - samma tema behandlas i många av tidningarna ungefär samtidigt - vilket säkert beror på att en del har samma utgivare.
Det är ju klart att artiklarna i de olika tidskrifterna inte kan vara mer än skrap på ytan vad gäller de olika temata som de tar upp. Det är ju inga experter man vänder sig till, utan glada amatörer som vill bredda sin allmänkunskap. Och bra så. Bibliotek och bokhandlar är fulla av böcker som den som har fått blodad tand kan fördjupa sig i.

Som läsare förväntar jag mig att de fakta som presenteras - hur ytlig presentationen än är - är korrekta. Och det vinnlägger sig redaktörerna säkert om. Därför var det med stigande irritation och besvikelse som jag läste AoV Historia 5/2011, där huvudtemat är flygningens historia, utslaget över en 36 sidor lång artikelserie. Serien vimlar nämligen av felaktigheter som tycks bero på en enda sak: författarens bristande språkkunskaper.
Att alla inte kan alla språk är fullt förståeligt. Att svenska populärvetenskapliga författare inte förstår språk som franska och finska kan man acceptera. Det som är svårare att acceptera är att samma författare inte har så mycket självinsikt att han skulle kontrollera sina texter med någon som kan språket.

Exempel: På s 37 skriver artikelförfattaren Lars Brander om de franska ballongpionjärerna, bröderna Anne-Jean och Nicolas-Louis Robert. De gjorde en flygning år 1873, påstår artikeln, men det rätta årtalet torde vara 1783. Nåja, ett enkelt tryckfel kan väl drabba vem som helst. I föregående artikel (s 36) kallar Brander dem dock "bröderna Cadet och Ainé Robert". Han har alltså inte koll på vilka deras förnamn egentligen var, och vet inte heller att "cadet" och "ainé" helt enkelt betyder "den yngre" respektive "den äldre". Detta löjeväckande misstag kunde lätt ha undvikits, skulle man tycka.
På s 49 är det dags igen. Där berättar artikeln att Charles Lindbergh, som 1927 genomförde den första soloflygningen över Atlanten, senare slog sig ner på en ö "utanför Bretons kust i Frankrike". Området torde på svenska heta Bretagne.
På s 60 behandlas Roland Garros, ett franskt flygaräss under första världskriget. På en och samma sida har han fått tre olika namnvarianter - förutom den korrekta kallas han också Garross och Gaross.
Och att det inte bara är franska utan också finska namn som är svåra, visas av att flygarässet Ilmari Juutilainen på s 61 har begåvats med namnformen "Ilmarij". Ryskinspirerat, kanske?

AoV Historia är en kvalitativ tidning. I den finska tidningen Historia är fel av detta slag vardagsmat, men inte i AoV Historia. Desto ledsammare att de har slunkit igenom i så stor utsträckning i just detta nummer. Blev det bråttom, måhända? 

Samfällighet med två församlingar sårbar

Kollega Robert Lemberg, kyrkoherde i Pernå, rekommenderar på sin blogg Kyrkkajan (27.6.11) att man i det nya Lovisa skulle gå in för en modell med endast två församlingar, en finsk och en svensk. Så har vi det i Borgå. Modellen fungerar bra då det finns god vilja, men om den saknas, är allt öppet för en "majoritetsdiktatur" där den större församlingen (läs: den finska) kan driva igenom sin linje utan att lyssna till den mindre. Numera har vi det så i Borgå.
Tänk noga efter, lovisabor, innan ni sätter handen i sk*ten! Gå hellre in för en modell med t.ex. fyra församlingar - en finsk och en svensk stads- och landsförsamling. Då finns det möjligheter att bilda allianser som kan få fruktbar diskussion och goda resultat till stånd.

När jag hade skrivit detta på Facebook blev Radio Vega Östnyland intresserade. Igår (3.10.11) intervjuade de mig om saken. Jag vet ännu inte exakt när intervjun sänds, men jag sätter (om möjligt) in en länk om saken senare.
Uppdatering: Inslaget (på nätet här) sändes 6.10.11. Samma dag ringde Borgåbladet upp mig. Jag återkommer till det.
Uppdatering 2: Bbl publicerade artikeln 7.10.11, tyvärr ej på nätet. Inget särdeles nytt framkom. Däremot intervjuade Kyrkpressen mig, vilket jag också återkommer till.

Kaplansgården, del 2

I februari bloggade jag om att Kaplansgården i Borgå skall säljas. Nu har situationen utvecklat sig.
Planen är nämligen nu att dagklubbarna på Braskisgränd ett stenkast ifrån skall flyttas till Kaplansgården. Detta föreslår beredningen för gemensamma kyrkorådets (gkr) sammanträde 5.10.11. Följden av detta är, enligt beslutsförslaget, att “fastighetens nuvarande hyresavtal sägs upp i brådskande ordning” så att förberedelserna för flyttningen kan komma igång i tid.

På ytan ser detta OK ut. Gräver man lite, förändras bilden.
1. Kaplansgården är en historiskt värdefull byggnad (förutom pengavärdet, som antagligen är sjusiffrigt). Att bygga om detta bostadshus till klubbutrymmen kräver omfattande arbete. Det låter sig säkert göras, men huruvida det är tillåtet i en skyddad byggnad är en annan fråga som de museala myndigheterna bör ta ställning till. Om Kaplansgårdens slutliga öde är att säljas, sjunker dessutom dess värde av ombyggnaden, eftersom den då måste byggas om på nytt. Beroende på, förstås, vad den nya ägaren har för planer.
2. Kaplansgården är inte - tvärtemot vad som har påståtts - den enda möjligheten för klubbverksamhet i området. Borgå ungdomsförbund (BUF) har en byggnad på Tingsgårdsvägen ett par hundra meter längre bort, som redan nu är fullt användbar just för klubbverksamhet. BUF skulle vara villig att hyra ut dessa utrymmen till församlingarna till ett förmånligt pris. Detta har fastighetschef Dan Tallberg dock sagt nej till med motiveringen att “det redan finns andra planer”. 
3. Beslutet att säga upp hyresavtalet “i brådskande ordning” skall enligt beredningen fattas den 5 oktober. Därför är det något förvånande att fastighetschefen ville överlämna uppsägningsbeslutet redan den 30 september, och därmed föregripa gkr:s beslut. Orsaken till hans handlande är naturligtvis att hyresgästen har sex månaders uppsägningstid räknat från början av den kalendermånad som följer efter delgivandet av beslutet. Den knappa vecka som går mellan 30.9 och 5.10 blir alltså i slutändan en hel månad mindre tid att förbereda de nödvändiga arbetena. Må så vara, men nog borde väl beslutsordningen ändå vara den rätta?

Hela den här härvan ser jag som ytterst beklaglig. 

Uppdatering: Borgåbladet publicerade 4.10.11 en artikel om detta (tyvärr ej på nätet), där redaktören intervjuade förvaltningsdirektör Sari Mankinen och kyrkorådsmedlemmen Stig Bäcklund (förutom mig, då). Den sistnämnde kom med det intressanta påståendet att Kaplansgården lämpar sig för klubbverksamhet utan större ombyggnad. Undrar var han har fått det. En klubb skulle lyckas bra, men om två klubbar ska rymmas där måste nog åtminstone mellanväggar rivas.
Uppdatering 2: Gkr beslöt enligt beredningen. Inte oväntat.
Uppdatering 3: En notis om detta publicrerades i Kyrkpressen 10.10.11.

Predikan om yoga

I en predikan sade jag bl.a. följande:

Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet. 

Nokia Missio sacked its leader, Markku Koivisto

In the beginning of the 1990's, Markku Koivisto was vicar in the small city of Nokia outside of Tampere in central Finland. The electronics company Nokia was founded in that city, if wou're wondering (and even if you're not). Anyway, Koivisto (no relation to Mauno Koivisto, the President of the Republic in 1982-94) arranged charismatic meetings in his parish. While this is all right, it was felt that he as vicar failed to meet his responsibility to all his parishioners, and thus he got into hot water with the Diocese of Tampere (which I blogged about at the time). In the end, he had to step down as vicar.
He then founded an organisation, Nokia Missio, that arranged meetings at home and abroad, and in 2008 was reorganised as an independent denomination with Koivisto as one of the most prominent leaders. Some free churches feared that Nokia Missio would steal their members, but this threat failed to materialise. While its meetings drew thousands of people, the actual membership of the church stayed at some 400 people. Finns are often naturally conservative.

In August, 2011, came the news that Koivisto was on sick leave, and at the end of the month, Nokia Missio informed that he had been sacked. Apparently, there had been some sexual misconduct on his part. Nothing illegal - thankfully, no children involved! - but immoral. There were speculations about homosexual harrassment.
When Koivisto returned from his sick leave, he claimed that no harrassment had taken place. Last Sunday (11.9.11), he made a statement to his congregation, admitting to "wrong choices", and in particular to a homosexual relationship. Since he was married (to a woman, if that is relevant), the relation was adulterous, which is regrettable. More serious in Koivisto's eyes, however, were the homosexual acts, which he denounced, quoting one of the "clobber passages" from Romans. After his statement, one of the pastors pronounced God's forgiveness and a whole team of pastors prayed for Koivisto. He then left the gathering, and his future is still open.

I am no great friend of either Nokia Missio or Markku Koivisto. I went to a meeting they had in Porvoo a few years back and was not impressed. Neither do I know exactly what now has occurred.
That said, I am gratified that Nokia Missio has taken action. All too often, sexual and other immorality (especially paedophilia) among religious and other leaders is swept under the rug in the name of forgiveness and mercy, and those responsible are not held accountable for their actions. Thus, the situation can continue for years on end, and many people can get hurt. This has happened internationally within the Roman Catholic church and in Finland within the Laestadian revival movement. Hopefully, that will not now be repeated in Nokia Mission. Apparently, whatever else might be said about that church, its leadership is not spineless. Good for them!
I am a bit miffed, however, since the main issue here seems to be Koivisto's apparent bisexuality, not his adultery, which I personally think is far more serious.

Markku Koivisto sivussa Nokia Mission toiminnasta (Kotimaa 19.8.11)
Nokia Mission tiedote 29.8.2011
Kyrkoherdens sexliv gav honom sparken i Nokia (Hufvudstadsbladet 30.8.11)
Nokia Missio erotti Markku Koiviston (Kotimaa 30.8.11)
Markku Koivisto erotettu Nokia Missiosta (yle.fi 30.8.11)
Koiviston tehtävistä vapauttamiseen ei liity rikosprosessia (Kotimaa 30.8.11)
Nokiamissionen har sparkat sin grundare (Dagen 31.8.11)
”Koivisto-kultti on median luomus” (Kotimaa 1.9.11)
Radio Dei: Koivisto ahdistellut seksuaalisesti miehiä (Kotimaa 2.9.11)
Markku Koivisto medgav homosexuell relation (STT through Vasabladet 11.9.11)
Markku Koivisto tunnusti syntinsä seurakunnalleen (Kotimaa 11.9.11)
Kohupastori Markku Koivisto myönsi suhteen mieheen (Helsingin Sanomat 11.9.11)
Markku Koivisto tuli kaapista (Dosentin ikkunasta: Raamattu, kirkko ja köyhyys 11.9.11)
Nokiamissionens grundare erkände otrohet med man (Dagen 13.9.11)

Ord på vägen

Kolumn i Domkyrkobladet hösten 2011

När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!

Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.

Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.

Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?

Prayers for partnerships: Reactions in southern Finland

Last year, the General Synod of the ELCF decided to allow prayers for couples in registered partnerships (i.e. same-sex couples) to be performed, as long as these events are clearly distiguishable from marriages. In February, the bishops, as requested, gave instructions on how these events should be performed in practise.

This has given rise to strong feelings in different parishes around the country.
In Huittinen, Sinikka Ritakallio, a member of the Church Council, wants the parish to refuse to perform such prayer meetings altogether. This is not, however, in the power of the Church Council to decide. The bishops have given their instructions, and they, not the Church Council, are the foremen of the pastors. The Church Council can decide not to allow these prayers to be performed in the church building, but that's it.
In Nurmijärvi, the Church Council has, slightly surprisingly, reached a compromise that allows same-sex couples to be prayed for in the chapel, but not in the main church. It is said that this practise would show that the church doesn't equate same-sex partnerships with heterosexual marriages. I agree that the idea is discriminatory, but isn't the chapel a consecrated building just as much as the church? Wherein lies the logic?
In my own parish in Porvoo, we have a preliminary order of service for the event that it would be needed. I worked it out with the clear intent to balance between the needs of the parishioners and the instructions of the bishops, and I think I succeeded. At least, my colleagues approved. The other day, I was accosted by a man in the street, who talked a lot about how God does not bless sin. He never specified, but I assume that it was in context with this question, since both the local paper Borgåbladet and the church newspaper Kyrkpressen interviewed me about it the week before. I didn't rebut, for he was so elliptical in his statements that I easily agreed: God does indeed not condone sin. Homosexuality, however, is not a sin, of course.

Huittisissa yritetään estää homoparien puolesta rukoilu (Turun Sanomat 25.2.11)
TS: Huittisissa halutaan estää rukous homoparien puolesta (Kotimaa 26.2.11)
Domkyrkoförsamlingen först med förbönsformulär (Kyrkpressen 20.7.11)
Rukoukset homosuhteiden puolesta kappeleissa (Nurmijärven Uutiset 27.7.11)
Nurmijärvellä parisuhderukoukset kappeliin (Kotimaa 29.7.11) 

Slampmarscherna i predikan

I min predikan vid ett par gudstjänster i Borgå senaste söndag hade jag ett stickspår där jag sade följande:

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.
Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.
Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt. 

Intervjuer om förbönsformuläret

Med anledning av att olika formulär för förbön för samkönade par har utarbetats på olika håll, blev jag intervjuad i Borgåbladet (13.7.11) och Kyrkpressen (20.7.11). Borgåbladets text finns inte på nätet, så jag återger den här:

Bönen ger rum för kreativitet och personlighet

Karl af Hällström har utarbetat svenska domkyrkoförsamlingens förslag för förbön för samkönade par.

BORGÅ. Evangelisk-lutherska kyrkans biskopsmöte gav i februari ut instruktioner till församlingarna om hur en bön för samkönade par kunde genomföras på ett allmänt plan. Anvisningarna är inte utarbetade som ett bindande formulär i förrättningshandboken, utan den som leder bönen kan formulera bönen fritt.
– Snarare har mötet gett instruktioner om hur man inte får förrätta den så att den inte kan sammanblandas med en vigselakt, säger Karl af Hällström, kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Mera stöd
I domkyrkoförsamlingen upplevde man ett behov att diskutera fram ett eget förslag som kunde stöda församlingens anställda.
– Jag utarbetade ett grundförslag för bönen som sedan omfattades av vår arbetskonferens. Det är öppet formulerat och ger spelrum för kreativitet och för parets personligheter.
af Hällström har utgått ifrån förrättningshandbokens allmänna formulär för bön, som kan modifieras för olika typer av böner.
– Det följer en viss grundstruktur med psalm, inledningsord, bön och tal. För bibelläsningen kan man använda de flesta texter som handlar om kärlek och äktenskap.

Stark kärlek
Exempel på mer specifika texter är de om Rut och Noomi i Ruts bok (1:16b-17) och om Jonatan och David i Första Samuelsboken (18:1-3).
– Texten om Rut och Noomi beskriver en mycket stark kärlek mellan två kvinnor, och den används också vid särkönade vigslar.
Bönen får dock inte innehålla utväxlande av ringar, stadfästelse av äktenskap, frågor eller löften.
– En ingångsmarsch i början, likt en vigsel, hör också till gråzonen, säger af Hällström.

Långt ifrån vigsel
Karl af Hällström är medlem i Gemenskapsrörelsen, som arbetar för att sexuella minoriteters rättigheter och möjligheter tas om hand på bästa sätt inom kyrkan. Föreningen har utarbetat ett eget, mera långtgående formulär.
– Vi har flera färdigt skrivna böner som man kan använda sig av. En del är hämtade från svenska kyrkans förslag till välsignelseformulär.
I Sverige har kyrkan godkänt könsneutrala vigslar.
– I Finland är vi långt ifrån det beslutet. Även om jag upplevde det frustrerande att det nuvarande kyrkomötet inte kom längre än att godkänna en bön, så är det bättre med ett litet steg framåt än inget alls.
Nästa kyrkomöte inleder sin fyraårsperiod vid årsskiftet. Före det blir det inte aktuellt att behandla frågan om de sexuella minoriteternas rättigheter inom kyrkan på nytt, tror af Hällström.

Ingen bön tillsvidare
Majoriteten av de anställda inom Borgå svenska domkyrkoförsamling är villiga att be för samkönade par, medan intresset är svalt hos andra.
– Att utföra bönen är frivilligt för kyrkans anställda, och det skapar inga arbetsproblem för oss, konstaterar af Hällström.
Hittills har domkyrkoförsamlingen inte haft en enda bön för samkönade par och ingen är heller i nuläget beställd.
– Vi ville ändå ha ett förslag för bönen färdigt innan det är dags. Men någon rusning tror jag inte att det uppstår. De som är intresserade av de här frågorna väntar antagligen på att en välsignelse eller vigsel av samkönade par i framtiden godkänns.

FAKTARUTA:Kyrkomötet godkände bön för samkönade par på sitt möte den 12 december 2010 med rösterna 78-30.
Kyrkomötet är evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, som bl.a. stiftar kyrkliga lagar.
Biskopsmötet utarbetade pastorala anvisningar för bönen i februari. Den kan formuleras fritt av bönledaren, t.ex. utgående ifrån parets önskemål.
Bönen måste inte utföras av en präst. En annan församlingsanställd eller lekman kan också be för paret.
Att be för samkönade par är frivilligt för de anställda inom kyrkan. De kan vägra att be bönen utan att bryta mot tjänsteplikten.


Johanna Metsämäki

I artikeln Domkyrkoförsamlingen först med förbönsformulär i Kyrkpressen behandlades samma tema. Den artikeln finns på nätet, liksom också de kommentarer som den genererade.

Sett: Post till pastor Jakob

Klaus Härö: Postia pappi Jaakobille (2010)

Klaus Härö från Borgå håller på att erövra en plats i raden av stora finlndska filmmakare. Hans filmer har fått priser på åtskilliga festivaler världen över, och hans film Postia pappi Jaakobille (på svenska Post till pastor Jakob) är inget undantag. Den var Finlands nominering till att nomineras för en Oscarstatyett som bästa utländska film. På den grunden kan den anses vara fjolårets bästa inhemska film, även om den inte gick vidare i nomineringsrundan.
Jag hade inte själv sett filmen tidigare, men vi visade den för våra konfirmander på Kvarnudden i juli. Någon film med kristen anknytning brukar vi oftast visa på lägren, men det är ofta lite ungdomligare och fartfylldare filmer än denna; ett vanligt val är Bruce Almighty med Jim Carrey och Morgan Freeman. Men denna gång valde vi alltså att visa Post till pastor Jakob. Vi var lite oroliga för att det bara skulle susa i konfirmandernas hårsvall, men se nej - de satt knäpptysta under den dryga timme som filmen räckte, och jag tror att många av dem grät. Jag är inte säker, för jag grät också. Alla grupper skulle knappast klara den, men de fina, mogna, intelligenta ungdomar som fanns på vårt läger hade ingen svårighet.

De yttre händelserna i filmen är snabbt berättade. Livstidsfången Leila blir benådad efter en ansökan av prästen Jakob, som också erbjuder henne jobb. Eftersom hon inte har någon annanstans att ta vägen, accepterar hon. Jakob, en gammal blind man på kanske 80 år, behöver hjälp med sin korrespondens. Folk skriver förbönsämnen till honom, han ber och besvarar breven. Postiljonen som hämtar breven är misstänksam mot vad Leila skall ta sig för, och när breven plötsligt slutar komma, misstänker Leila att postiljonen har försnillat dem. Eftersom breven länge har varit Jakobs livsinnehåll, drabbas han av en existentiell kris, men till sist lyckas det udda paret hjälpa varandra. Filmen slutar underligt nog tragiskt och lyckligt på samma gång.

Post till pastor Jakob är långsam, grubblande, vacker och underbar. Det är speciella ungdomar som förstår sig på den, så i t.ex. konfirmandarbetet måste den användas med försiktighet. Varje vuxen med intresse för andlighet, psykologi eller helt enkelt medmänsklighet har däremot mycket att hämta.
Tack, Klaus! 

Veckans anekdot: Ointressant predikant

Jag predikade i högmässan i Borgå domkyrka kl. 12 en söndag. Kl. 15 samma eftermiddag döpte jag ett barn, och barnets kusin (tror jag det var) bad att få påteckning i konfirmandpasset, vilket hon förstås fick.
Hennes far kommenterade att det var dagens andra påteckning för henne, eftersom hon hade varit i domkyrkan tidigare. Jag tittade närmare på henne och insåg att jag hade sett henne där. Jag nämnde om den t-skjorta som hon hade haft på sig, eftersom dess text hade roat mig.
"Aj, var du också där?" undrade flickan.
Tydligen hade predikan inte gjort något större intryck på henne. Predikanten hade åtminstone inte gjort det...