Finland: Chaplain boycots bishop

In December last year, bishop Björn Vikström of Porvoo visited the parish in Lappfjärd-Kristinestad in southernmost Osthrobotnia on the west coast of Finland. He had discussions with the clergy and other parish workers, with the different elected officials and with the parishioners, and took part in some church services. All very normal for that sort of thing.
What was less normal this time around, was that Markus Saarinen, the chaplain of Sideby (that nowadays is a part of Lappfjärd-Kristinestad), refused to attend the services in which the bishop participated. He did take part in the discussions, however. The reason for his refusal was that he considers bishop Vikström to be a heretic, since he is a Liberal and a good man with pretty much the same views as I on many matters. I wrote about a call for a boycot him and other ELCF bishops a while ago.
Since the vicar had ordered Saarinen to attend the services and he refused anyway, Saarinen was handed a reprimand. To my mind, this is quite logical - if an employee refuses to do his job, the employer or manager has every right to reprimand him. At least.

But, of course, the conservatives see this as outrageous. It is persecution of all who want to be Classical Christians, they say. And if being a Classical Christian equals being an ass, they are right, of course.
But I don't think it does. There are Classical Christian asses, as this case clearly shows - but the majority are good, considerate people that it is very nice to meet. It's the same as with Liberals or any other group of people. Some are nice and some aren't, pretty much regardless of their opinions.

Sidebykaplan bojkottade biskopen (Kyrkpressen 15.12.10)
Saarinen fick anmärkning (Kyrkpressen 18.1.11)

Lappfjärds kyrkas vind

Jag minns livligt hur min farbror Hannes en gång i början av 1990-talet tog mig upp på vinden i Lappfjärds kyrka (han var förtroendevald i församlingen).
Kyrkan är ju enorm med sina 3000 sittplatser, men utrymmet mellan inner- och yttertaket är det också! Det var som ett helt tempel i sig, när vi tittade omkring oss och jag funderade på männen som hade byggt allt detta och klättrat där uppe sådär hundrafemtio år tidigare. Det blev helt enkelt en andlig upplevelse det hela!

Det är inte bara skönheten i det man ser, utan också skönheten i det som ligger bakom det man ser, som leder till Gud.

Veckans anekdot: Fotbollsskolan

Under min barndoms somrar i Lappfjärd - som jag tidigare har nämnt om - tyckte pappa ibland att vi inte bara skulle hänga och busa för oss själva, kusinerna, min syster och jag. Vi var av annan åsikt, men det hjälpte inte; han hittade på program åt oss i alla fall.
En sommar - jag var kanske åtta-nio år - var det LappBK:s fotbollsskola som gällde. Sportplanen var bara ett par hundra meter från farmors gård och vägen var inte alltför hårt trafikerad, så vi ungar kunde bra gå dit för oss själva. Pappa skickade således iväg oss ... men en inte alltför lång stund senare såg han sin son komma gående hemåt längs vägen, arg som ett bi. När jag kom fram väste jag mellan hopbitna tänder: "Int' talar dom svenska, och int' talar dom finska, o' int' vet ja' va' dom talar!"

Det var mitt första riktigt handgripliga möte med de österbottniska dialekterna ...

Veckans anekdot: Potatishandlarna

Jag spenderade största delen av mina 17 första somrar i Lappfjärd (Sydösterbotten) på min fars hemgård, som drevs av min farmor och farbror. Tammerfors-kusinerna i samma ålder höll också till där, så vi hittade på både ett och annat emellanåt.

En gång - jag var väl i 10-årsåldern - skulle vi leka butik. Då behövde vi naturligtvis något att sälja, och efter att ha funderat efter vad det kunde vara, kom vi fram till att alla butiker säljer potatis. Vi förstod förstås att vi inte fick gå i farmors potatiskällare och ta för oss, så vi tog något som ingen ändå kunde äta, nämligen äppelkart.
När vi hade länsat de flesta av farmors äppelträd, ställde vi oss på gården med vår "potatis" och försökte sälja till dem som gick förbi. Den första var en av mina fastrar, som tittade på våra produkter men köpte inget. Så gick hon in i huset, och måste ha sagt något åt dem därinne, för en minut senare kom farmor utångande. Jag hade aldrig sett henne så arg! Vi hade ju i vårt oförstånd förstört äppelskörden för henne.

Lappfjärd och kvinnliga präster

Min farfar Jakob af Hällström (d.ä.) flyttade till Lappfjärd och blev rektor för folkhögskolan där. Där träffade han min farmor Birgit, en ung änka med två barn (Johan och Esther), och gifte sig med henne i december 1931. På den tiden skedde saker och ting snabbare än nu, för deras första gemensamma barn, min faster Lena, föddes redan i maj 1932. Så kom min far (Lill-)Jakob 1935, farbror Hannes 1937, faster Sarah 1942 och faster Eva 1944.
Farfar Jakob verkade redan på 1950-talet i kyrkomötet för att kvinnor skulle få bli präster, har jag läst.
Hannes tog över gården i sinom tid, och där spenderade jag i praktiken mina sjutton första somrar. Hannes var verksam inom kommunal- och kyrkopolitik i Lappfjärd (och efter kommunsammanslagningen Kristinestad), och jobbade för samma sak som sin far. Pappa Jakob likaså, dock i Helsingfors, dit han flyttade under studietiden, och också Sarah och hennes man Jan är församlingsaktiva i Tammerfors. Hannes och de båda Jakob är alla döda nu, men deras efterkommande arbetar fortfarande för samma tanke. Jag är själv präst, om än inte kvinnlig, och Hannes äldsta dotter, min kusin Anna-Lena (f. 1980) är verksam inom kommunalpolitiken i Kristinestad (och var röstmagnet i det senaste valet!). Också hennes syskon Inga-Lene (1983) och Bo-Gustav (1985) visar goda takter.

Därför är det beklämmande att höra om det gedigna kvinnoprästmotstånd som råder i Lappfjärd. En namnlista lämnades in till kyrkoherden med en önskan om att en kvinnlig präst ens en gång om året skulle tillåtas predika i Lappfjärds mäktiga kyrka (liksom man gör i Karleby), berättar Vasabladet idag. Kyrkoherde Lars Nisula, som själv är förespråkare, är inte intresserad med hänvisning till att han inte vill stöta sig med alla motståndare som de facto sitter i kyrkan varje söndag, vilket förespråkarna inte gör.
Tror han att det inte finns något samband?