... in our actions can give beauty and dignity to our lives.
- Albert Einstein,
as quoted on the Hunger Site.
Frågespalten IX: Abort i specialfall
Anne kom med en fråga till Frågespalten:
Jag vill börja med att konstatera att jag är för laglig abort. Den rättigheten får inte på något sätt begränsas med juridiska medel. Då skulle situationen spåra ur, de olagliga aborternas antal skulle öka och lidandet likaså. Sedan är det en annan sak att antalet aborter är för högt - men det måste vi hitta andra sätt att råda bot på. Abort borde man ta till endast som en sista utväg - att använda abort i stället för någon preventivmetod är nog ansvarslöst. I ditt fall är detta ju inte fallet, eftersom du åt p-piller, men ändå blev gravid.
Den som är gravid bör alltså ha en juridiskt (om än inte nödvändigtvis moraliskt) obegränsad rätt till abort.
Nå, efter detta konstaterande kommer de modererande synpunkterna. Det barn som den gravida kvinnan bär är inte endast hennes. Det har också en far, och även han har rättigheter i sammanhanget. Han kan avsäga sig sina rättigheter, exempelvis genom att ge sig av, men i grunden har han sådana. Kvinnan bör därför lyssna till honom innan hon fattar sitt beslut, och i ett förhållande borde beslutet helst fattas gemensamt. Jag förstår alltså hur läkaren tänkte, jag upplever att tanken är korrekt, men jag är inte helt säker på att det var läkarens sak att handla som han gjorde.
Sedan sätter jag ett litet frågetecken för utgångspunkten att man föder barn “till ett förhållande”. Självklart är det bäst för ett barn att det är flera vuxna som delar på uppfostrandets börda - för jobbigt är det! Lika klart är det att det är bäst om ifrågavarande vuxna kommer väl överens - ett kärlekspar är ju grundsammansättningen - för det ger barnet den psykiska trygghet som det behöver. Men bör inte barnet få födas för sin egen skull, inte för föräldrarnas? Skulle du vilja vara utan det barn som föddes?
Ändå tror jag att jag förstår vad du menar: att det redan från början lutade mot att mannen skulle bryta upp.
En lätt situation var du verkligen inte i. Det fanns tre grundlösningar: Göra abort, föda barnet och uppfostra det tillsammans med dess far, eller föda det och uppfostra det ensam. Du anade redan då att de två sistnämnda alternativen i praktiken var synonyma.
Hur skulle jag råda en person i motsvarande situation, undrar du. Jag skulle försöka hjälpa henne att för sig själv reda ut för- och nackdelar med alla alternativen. Jag har inte mandat att fatta något beslut för någon annan. Eventuellt skulle jag uppmana henne att behålla barnet, men jag skulle sträva efter att stöda henne oberoende av vilket beslutet än blev - för oberoende kommer hon att få det svårt på något plan.
Hur skulle du råda i ett moraliskt dilemma som det jag hamnade i? Jag blev gravid trots att jag åt p-piller med en man som jag visste att jag inte ville dela mitt liv med. Jag gick till hvc för att få remiss för en abort, men råkade ut för en kristen läkare som vägrade remittera mig såvida jag inte berättade för pappan om graviditeten. Jag tyckte det var min sak, han var 11 år äldre och jag hade på känn att han gärna kunde tänka sig barn. Jo, det gjorde han och försäkrade på heder och samvete att han skulle ta sin del av ansvaret och alltihop. Jag lät mig alltså övertalas även om jag innerst inne visste att det där förhållandet inte skulle komma att hålla, speciellt inte med barn inblandade. Och det blev precis som jag befarade. Han fortsatte leva sitt liv som om ingenting hänt efter den första nyhetens behag-månaden. Hade vi inte fått barn ihop hade vårt förhållande strandat mycket snabbt tror jag, men nu höll vi ihop genom en graviditet till och i totalt sju år innan det helt enkelt inte gick längre. Men, frågan är alltså, hur skulle du råda i en sådan situation som jag var i då när jag blev gravid första gången? Göra abort eller föda ett barn till ett förhållande som man faktiskt vet inte kommer att kunna hålla?Svåra frågor igen. Bra så. Här finns flera problemställningar: Kvinnans rätt till abort, mannens rätt att påverka beslutet om sitt barn, barnets rätt till liv, de eventuella föräldrarnas inbördes förhållande.
Jag vill börja med att konstatera att jag är för laglig abort. Den rättigheten får inte på något sätt begränsas med juridiska medel. Då skulle situationen spåra ur, de olagliga aborternas antal skulle öka och lidandet likaså. Sedan är det en annan sak att antalet aborter är för högt - men det måste vi hitta andra sätt att råda bot på. Abort borde man ta till endast som en sista utväg - att använda abort i stället för någon preventivmetod är nog ansvarslöst. I ditt fall är detta ju inte fallet, eftersom du åt p-piller, men ändå blev gravid.
Den som är gravid bör alltså ha en juridiskt (om än inte nödvändigtvis moraliskt) obegränsad rätt till abort.
Nå, efter detta konstaterande kommer de modererande synpunkterna. Det barn som den gravida kvinnan bär är inte endast hennes. Det har också en far, och även han har rättigheter i sammanhanget. Han kan avsäga sig sina rättigheter, exempelvis genom att ge sig av, men i grunden har han sådana. Kvinnan bör därför lyssna till honom innan hon fattar sitt beslut, och i ett förhållande borde beslutet helst fattas gemensamt. Jag förstår alltså hur läkaren tänkte, jag upplever att tanken är korrekt, men jag är inte helt säker på att det var läkarens sak att handla som han gjorde.
Sedan sätter jag ett litet frågetecken för utgångspunkten att man föder barn “till ett förhållande”. Självklart är det bäst för ett barn att det är flera vuxna som delar på uppfostrandets börda - för jobbigt är det! Lika klart är det att det är bäst om ifrågavarande vuxna kommer väl överens - ett kärlekspar är ju grundsammansättningen - för det ger barnet den psykiska trygghet som det behöver. Men bör inte barnet få födas för sin egen skull, inte för föräldrarnas? Skulle du vilja vara utan det barn som föddes?
Ändå tror jag att jag förstår vad du menar: att det redan från början lutade mot att mannen skulle bryta upp.
En lätt situation var du verkligen inte i. Det fanns tre grundlösningar: Göra abort, föda barnet och uppfostra det tillsammans med dess far, eller föda det och uppfostra det ensam. Du anade redan då att de två sistnämnda alternativen i praktiken var synonyma.
Hur skulle jag råda en person i motsvarande situation, undrar du. Jag skulle försöka hjälpa henne att för sig själv reda ut för- och nackdelar med alla alternativen. Jag har inte mandat att fatta något beslut för någon annan. Eventuellt skulle jag uppmana henne att behålla barnet, men jag skulle sträva efter att stöda henne oberoende av vilket beslutet än blev - för oberoende kommer hon att få det svårt på något plan.
Homophobia in the Faroe Islands
Act Against Homophobia (AAH) is an initiative caused by the Faroese Government's homophobic legislation. The Faroese Government refuses for instance to make discrimination of people because of their sexual preferences illegal. This means that in the Faroe Islands, discrimination of homosexuals is perfectly legal according to the law.
This protest is to show the Faroese Government and Parliament that whether or not it is in the name of Christianity, the surrounding world does not find discriminating acts against homosexual people acceptable. This kind of legislation is a serious violation of The United Nations' Declaration of Human Rights.
Unfortunately, right now violence and discrimination against people who have spoken up about their homosexuality in public is not uncommon in the Faroe Islands. And because there is no law to protect the homosexual minority against such discrimination, it is often considered legal and acceptable to commit these actions against homosexuals.
Please sign this protest! I’ve already done so.
This protest is to show the Faroese Government and Parliament that whether or not it is in the name of Christianity, the surrounding world does not find discriminating acts against homosexual people acceptable. This kind of legislation is a serious violation of The United Nations' Declaration of Human Rights.
Unfortunately, right now violence and discrimination against people who have spoken up about their homosexuality in public is not uncommon in the Faroe Islands. And because there is no law to protect the homosexual minority against such discrimination, it is often considered legal and acceptable to commit these actions against homosexuals.
Please sign this protest! I’ve already done so.
Update: A new law correcting this situation was passed on December 13, 2006, Kyrkans Tidning reports.
Upp från soffan!
Den 12 november 2006 förrättas två val i Borgå svenska domkyrkoförsamling (och alla andra församlingar i vår kyrka). I Borgå väljer vi ett nytt församlingsråd på 12 personer samt 16 nya representanter i gemensamma kyrkofullmäktige (där Borgå finska församling har 25 representanter, alltså summa 41). Dessa kommer att leda församlingslivet under fyraårsperioden 2007-10: gemensamma kyrkofullmäktige leder den kyrkliga samfälligheten, medan församlingsrådet leder den enskilda församlingens verksamhet.
Församlingsrådet sammanträder c:a 11 gånger per år. Till dess uppgifter hör att vara med och planera, utveckla och besluta om församlingens verksamhet. Dit hör bl.a. arbetet bland familjer, barn och ungdomar, gudstjänst- och musiklivet, diakoniarbetet och musikverksamheten. Dessutom är det värt att minnas att församlingsrådet utser elektorer i biskopsval och röstar i kyrkomötes- och stiftsfullmäktigeval.
Rösträtt i valet har den som senast 15.8 är antecknad som skriftskolgången, närvarande medlem i församlingen och som fyller 18 år senast på valdagen.
Kyrkan har som mål att det i varje församling ska finnas förtroendevalda i olika åldrar och livssituationer. På så sätt representerar de församlingsmedlemmarna så brett som möjligt och kan ställa sina kunskaper och sin livserfarenhet till församlingens förfogande. Ett speciellt önskemål är att antalet unga vuxna bland de förtroendevalda ska öka.
En möjlighet att bekanta dig med kandidaterna har du på valmaskinen, som öppnar den 30 oktober (trots att den själv uppger ett annat datum). Se också nyheterna här och här.
Genom att rösta i församlingsvalen kan du bidra till att också dina önskemål och intressen beaktas i din församling – må den vara Borgå svenska domkyrkoförsamling eller någon annan.
Soffan hinner du nog ligga på senare…
Gemensamma kyrkofullmäktige, som sammanträder tre till fyra gånger per år, fattar beslut som är avgörande för de anställda, verksamheten, fastigheterna och gravgården. Av dem som skall representera församlingsborna i gemensamma kyrkofullmäktige krävs god samarbetsanda på kristen grund samt förmåga att överblicka verksamheten och ekonomin inom den svenska och den finska församlingen och den kyrkliga samfälligheten.
Församlingsrådet sammanträder c:a 11 gånger per år. Till dess uppgifter hör att vara med och planera, utveckla och besluta om församlingens verksamhet. Dit hör bl.a. arbetet bland familjer, barn och ungdomar, gudstjänst- och musiklivet, diakoniarbetet och musikverksamheten. Dessutom är det värt att minnas att församlingsrådet utser elektorer i biskopsval och röstar i kyrkomötes- och stiftsfullmäktigeval.
Rösträtt i valet har den som senast 15.8 är antecknad som skriftskolgången, närvarande medlem i församlingen och som fyller 18 år senast på valdagen.
Kyrkan har som mål att det i varje församling ska finnas förtroendevalda i olika åldrar och livssituationer. På så sätt representerar de församlingsmedlemmarna så brett som möjligt och kan ställa sina kunskaper och sin livserfarenhet till församlingens förfogande. Ett speciellt önskemål är att antalet unga vuxna bland de förtroendevalda ska öka.
En möjlighet att bekanta dig med kandidaterna har du på valmaskinen, som öppnar den 30 oktober (trots att den själv uppger ett annat datum). Se också nyheterna här och här.
Genom att rösta i församlingsvalen kan du bidra till att också dina önskemål och intressen beaktas i din församling – må den vara Borgå svenska domkyrkoförsamling eller någon annan.
Soffan hinner du nog ligga på senare…
Dagens prästationer
Jag hade en jordfästning i förmiddags och en vigsel sent på eftermiddagen. Jag hann visserligen på ett hembesök där emellan (i eget hem, alltså), men dagen drog ändå ut en smula. Prästen kan inte gärna sticka från bröllopsfesten förrän bröllopstårtan är äten, brukar jag tycka. Nå, den här gången gick det barmhärtigt snabbt - ibland får man bokstavligen vänta i timtal mellan rätterna. Det är helt trevligt och viktigt att som vigselpräst delta i bröllopsfesten, men ibland blir det ansträngande också...
Dagens obehagligaste var ändå gravläggningen. På Näsebackens begravningsplats är det alltid kallt, men idag när det blåste halv storm var det fruktansvärt. Den kalla hårda vinden hindrade mig stundvis från att andas, så att jag blev yr av syrebristen. Som tur var hittade jag ett träd att stå bakom. Det lättade efter ett slag, och de andra verkade inte ha sådana problem som jag (de bara frös, såg jag), men det var inte direkt njutbart precis.
Desto njutbarare var det att komma in på minnesstunden, bjudas på Furunäs’ underbara kaffe (det bästa i Borgå!) och smörgåsar, inte smörgåstårta!
Dagens obehagligaste var ändå gravläggningen. På Näsebackens begravningsplats är det alltid kallt, men idag när det blåste halv storm var det fruktansvärt. Den kalla hårda vinden hindrade mig stundvis från att andas, så att jag blev yr av syrebristen. Som tur var hittade jag ett träd att stå bakom. Det lättade efter ett slag, och de andra verkade inte ha sådana problem som jag (de bara frös, såg jag), men det var inte direkt njutbart precis.
Desto njutbarare var det att komma in på minnesstunden, bjudas på Furunäs’ underbara kaffe (det bästa i Borgå!) och smörgåsar, inte smörgåstårta!
Om civilstånden, del 3: De ogifta
Vi har nu som hastigast sett på äktenskapet ur deras synvinkel som är (eller borde vara) gifta, och ur deras vars äktenskap har gått i kras. Det finns en grupp av människor som inte ännu har kommit fram, nämligen de som är ogifta och som tänker eller måste förbli det.
Vilket civilstånd vi har påverkar förvånansvärt många områden av livet, men kanske särskilt det sociala livet. När man gifter sig, skiljer sig eller blir änka eller änkling, förändras ens umgängeskrets. Man umgås med sådana som är i samma livssituation som man själv, och då livssituationen förändras, blir också vänkretsen annorlunda. Den vanliga modellen är ju att man först är singel, sedan gifter sig och får barn, och sedan får äktenskapet upplöst – må det sedan vara genom skilsmässa eller genom den andra partens död. Den här modellen styr alltså också vårt sociala liv. Det här gör att någon som inte ger sig in i den här utvecklingsmodellen kan hamna i ett slags socialt vakuum. Alla de gamla vännerna gifter sig, och man faller bort ur deras umgängeskrets. Ingen planerar att så skall ske, och ingen menar något illa med det, men så sker i alla fall.
Samtidigt har en som är ogift också fördelar jämfört med den som lever i en familjesituation. Förutom att vi alla, oberoende av civilstånd, har ett allmänt ansvar för våra medmänniskor, har ju den som är gift ett specifikt ansvar för dem som den lever med. Den ogifta kan satsa mer på livet utanför hemmet och på att medvetet utveckla sig själv som människa än vad den som är gift kan göra.
Oberoende av om vi är gifta eller ogifta, oberoende av om vi har barn eller inte, så har vi som kristna samma grunduppgift. Den sammanfattas i två tankar från Nya testamentet, nämligen det Dubbla kärleksbudet och den Gyllene regeln. Den Gyllene regeln lyder: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Mt 7:12). Det Dubbla kärleksbudet lyder, lite förkortat: ”Du skall älska Herren din Gud [över allting] och din nästa som dig själv” (Lk 10:27).
Det är inte äktenskap eller föräldraskap som är livets mening. Livets mening är att leva i kärlek och närhet till livets Herre. Celibat kan antingen hjälpa eller stjälpa när vi vill utveckla ett levande Gudsförhållande. Skilsmässor är aldrig trevliga, men de behöver inte vara en slutgiltig katastrof, bara vi minns att räkna med Gud också i den situationen.
Vilken livssituation vi än befinner oss i, kan vi ändå leva ett kristet liv i Guds närhet. Gud lämnar oss aldrig, han förkastar oss aldrig, även om vi kanske någon gång tar avstånd från honom. Tron på Gud skyddar oss inte som sådan från att hamna i svårigheter, men den kan ge oss styrka att komma igenom svårigheterna. Det är vi som kristna kallade att få del av.
Vilket civilstånd vi har påverkar förvånansvärt många områden av livet, men kanske särskilt det sociala livet. När man gifter sig, skiljer sig eller blir änka eller änkling, förändras ens umgängeskrets. Man umgås med sådana som är i samma livssituation som man själv, och då livssituationen förändras, blir också vänkretsen annorlunda. Den vanliga modellen är ju att man först är singel, sedan gifter sig och får barn, och sedan får äktenskapet upplöst – må det sedan vara genom skilsmässa eller genom den andra partens död. Den här modellen styr alltså också vårt sociala liv. Det här gör att någon som inte ger sig in i den här utvecklingsmodellen kan hamna i ett slags socialt vakuum. Alla de gamla vännerna gifter sig, och man faller bort ur deras umgängeskrets. Ingen planerar att så skall ske, och ingen menar något illa med det, men så sker i alla fall.
Samtidigt har en som är ogift också fördelar jämfört med den som lever i en familjesituation. Förutom att vi alla, oberoende av civilstånd, har ett allmänt ansvar för våra medmänniskor, har ju den som är gift ett specifikt ansvar för dem som den lever med. Den ogifta kan satsa mer på livet utanför hemmet och på att medvetet utveckla sig själv som människa än vad den som är gift kan göra.
Oberoende av om vi är gifta eller ogifta, oberoende av om vi har barn eller inte, så har vi som kristna samma grunduppgift. Den sammanfattas i två tankar från Nya testamentet, nämligen det Dubbla kärleksbudet och den Gyllene regeln. Den Gyllene regeln lyder: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Mt 7:12). Det Dubbla kärleksbudet lyder, lite förkortat: ”Du skall älska Herren din Gud [över allting] och din nästa som dig själv” (Lk 10:27).
Det är inte äktenskap eller föräldraskap som är livets mening. Livets mening är att leva i kärlek och närhet till livets Herre. Celibat kan antingen hjälpa eller stjälpa när vi vill utveckla ett levande Gudsförhållande. Skilsmässor är aldrig trevliga, men de behöver inte vara en slutgiltig katastrof, bara vi minns att räkna med Gud också i den situationen.
Vilken livssituation vi än befinner oss i, kan vi ändå leva ett kristet liv i Guds närhet. Gud lämnar oss aldrig, han förkastar oss aldrig, även om vi kanske någon gång tar avstånd från honom. Tron på Gud skyddar oss inte som sådan från att hamna i svårigheter, men den kan ge oss styrka att komma igenom svårigheterna. Det är vi som kristna kallade att få del av.
Veckans anekdot: Teknikens under
Jag förrättade högmässa i Pernå kyrka. Det var förkylningstider, och jag hade snuva, även om jag annars var i någorlunda skick.
När jag hade hållit min predikan uppe i predikstolen och skulle gå tillbaka till altaret under kollektpsalmen, gjorde jag en avstickare till sakristian för att snyta mig. Ordentliga långdragna trumpetstötar. Vaktmästaren, som höll på att ta upp kollekt, rusade plötsligt tillbaka till sakristian för att säga till att allt hördes ut i kyrkan - jag hade nämligen glömt att stänga av min trådlösa mikrofon!
När jag hade hållit min predikan uppe i predikstolen och skulle gå tillbaka till altaret under kollektpsalmen, gjorde jag en avstickare till sakristian för att snyta mig. Ordentliga långdragna trumpetstötar. Vaktmästaren, som höll på att ta upp kollekt, rusade plötsligt tillbaka till sakristian för att säga till att allt hördes ut i kyrkan - jag hade nämligen glömt att stänga av min trådlösa mikrofon!
Om civilstånden, del 2: Skilsmässa
I det förra inlägget om civilstånd skrev jag om vigseln. Den är en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.
Men skilsmässostatistiken visar tyvärr, att alltför många äktenskap i vårt land och i hela västvärlden slutar i skilsmässa, fastän de är ämnade att vara livet ut. Vad detta beror på är svårt att säga. Också här finns det säkert en mängd orsaker. Eventuellt spelar här in faktorer som att parterna inte har varit villiga att arbeta tillräckligt hårt på sitt förhållande eller att man redan vid vigseln höll en mental bakdörr öppen – i stilen ”om det här inte fungerar, så kan man ju alltid ta ut skilsmässa”.
Om det krisar till sig i äktenskapet skall man inte vara för stolt för att söka hjälp. Bl.a. kyrkan står till tjänst med olika former av par- eller familjeterapi som leds av professionella terapeuter – och som dessutom är avgiftsfri. Ta kontakt med församlingen så kan vi skaffa fram mera info åt er.
Men om det nu har gått så olyckligt att ens äktenskap har kraschat – är man då en dålig människa, en förlorare, en större syndare än alla andra? Nej – nej. Livet är inte svartvitt. Vi misslyckas alla på olika sätt. Det att jag lyckas på ett område där du misslyckas ger inte mig rätt att se ner på dig, för du lyckas säkert med något som jag i min tur misslyckas med. Vi sitter alla i samma båt. Det betyder inte att vi skall sträva till att misslyckas, men om vi misslyckas, så är vi varken de första eller de sista. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” säger Jesus till dem som anklagar äktenskapsbryterskan (Jh 8:7).
Vad kan man då göra? Ett misslyckande på det äktenskapliga planet kan leda till sorg, hat eller bitterhet, och då bör man arbeta med dessa känslor, kanske med hjälp av någon utomstående. Det kan också vara bra att granska vad som gick snett innan man ger sig in i ett nytt förhållande, så att inte de gamla felen upprepas.
Dessutom kan den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra. Och också det kan vara mycket viktigt efter en skilsmässa. Utan förlåtelse på olika plan, står vi bara och stampar på stället. Vi har fastnat i skilsmässan, i stället för att kunna gå vidare med våra liv.
Hur är då det där med att gifta om sig efter en skilsmässa? Jag vill citera Katekesens kommentar till det sjätte budet: Det är ansvarsfullt och allvarligt att besluta sig för att ingå nytt äktenskap. De som träder fram inför Gud och människor i ett sådant syfte gör det därför att de vill leva i ömsesidig trohet, men också i övertygelsen om att de behöver både nåd och förlåtelse. Det sista inlägget om civilstånd behandlar de ogifta.
Men skilsmässostatistiken visar tyvärr, att alltför många äktenskap i vårt land och i hela västvärlden slutar i skilsmässa, fastän de är ämnade att vara livet ut. Vad detta beror på är svårt att säga. Också här finns det säkert en mängd orsaker. Eventuellt spelar här in faktorer som att parterna inte har varit villiga att arbeta tillräckligt hårt på sitt förhållande eller att man redan vid vigseln höll en mental bakdörr öppen – i stilen ”om det här inte fungerar, så kan man ju alltid ta ut skilsmässa”.
Om det krisar till sig i äktenskapet skall man inte vara för stolt för att söka hjälp. Bl.a. kyrkan står till tjänst med olika former av par- eller familjeterapi som leds av professionella terapeuter – och som dessutom är avgiftsfri. Ta kontakt med församlingen så kan vi skaffa fram mera info åt er.
Men om det nu har gått så olyckligt att ens äktenskap har kraschat – är man då en dålig människa, en förlorare, en större syndare än alla andra? Nej – nej. Livet är inte svartvitt. Vi misslyckas alla på olika sätt. Det att jag lyckas på ett område där du misslyckas ger inte mig rätt att se ner på dig, för du lyckas säkert med något som jag i min tur misslyckas med. Vi sitter alla i samma båt. Det betyder inte att vi skall sträva till att misslyckas, men om vi misslyckas, så är vi varken de första eller de sista. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” säger Jesus till dem som anklagar äktenskapsbryterskan (Jh 8:7).
Vad kan man då göra? Ett misslyckande på det äktenskapliga planet kan leda till sorg, hat eller bitterhet, och då bör man arbeta med dessa känslor, kanske med hjälp av någon utomstående. Det kan också vara bra att granska vad som gick snett innan man ger sig in i ett nytt förhållande, så att inte de gamla felen upprepas.
Dessutom kan den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra. Och också det kan vara mycket viktigt efter en skilsmässa. Utan förlåtelse på olika plan, står vi bara och stampar på stället. Vi har fastnat i skilsmässan, i stället för att kunna gå vidare med våra liv.
Hur är då det där med att gifta om sig efter en skilsmässa? Jag vill citera Katekesens kommentar till det sjätte budet: Det är ansvarsfullt och allvarligt att besluta sig för att ingå nytt äktenskap. De som träder fram inför Gud och människor i ett sådant syfte gör det därför att de vill leva i ömsesidig trohet, men också i övertygelsen om att de behöver både nåd och förlåtelse. Det sista inlägget om civilstånd behandlar de ogifta.
Om civilstånden, del 1: Vigseln
Vi inom kyrkan anklagas ibland för att inte intressera oss för annat än vad som sker i sängkammaren. Den anklagelsen anser jag vara felaktig. Vi vill motarbeta allt sådant som kan vara till skada för någon. Det sexuella har ett intresse i det här sammanhanget, eftersom det är ett så intimt område inom det mänskliga livet, att skador där tränger väldigt djupt och kan vara betydligt smärtsammare än skador på andra områden. Men ändå vill jag framhäva att det inte är vi kristna som i första hand håller sexualiteten och dess olika uttrycksformer framme i samhället, utan det är nog betydligt mer kommersiella krafter som utnyttjar den för sina egna marknadsmässiga syften.
Efter att ha sagt detta vill jag ändå se på äktenskapet ur några olika synvinklar.
Det är allt mer utbrett i vårt samhälle att man bor tillsammans utan att ha gått igenom den juridiska process som kallas ”vigsel”. Oftast sker detta ändå under en kortare tid, innan man efter något års samboende låter viga sig, och det oftast kyrkligt. Vilka orsakerna är till detta handlingssätt är varierar säkert stort, och jag vill inte fördöma dem som handlar så här. Det är ju frågan om vuxna människor, som förhoppningsvis vet vad de vill och vad de ger sig in på.
Några synpunkter vill jag ändå komma med. Varje kärleksförhållande – oberoende av om man bor tillsammans eller inte, oberoende av parternas könsfördelning och oberoende av förhållandets juridiska status – bör innebära att parterna tar ansvar för varandra, så att ingendera tar skada på något sätt. Ingendera parten får utnyttjas, ekonomiskt, sexuellt eller på andra sätt, och båda parterna bör vara överens om det sätt på vilket de ordnar sitt samliv. Om det föds barn i förhållandet, är det på båda parternas ansvar att ge barnen möjligast goda uppväxtförhållanden, vilket i allmänhet betyder att båda föräldrarna är närvarande i hemmet. Samtidigt är det skäl att påpeka, att barnen inte finns till för föräldrarnas skull – så att föräldrarna t.ex. skulle kunna ”förverkliga sig själv” – utan föräldrarna är till för barnens skull. Dessutom är äktenskapet fullkomligt också utan barn – barnlöshet är ingen synd!
Vilken är då vigselns roll i allt detta? Vigseln är det sätt på vilket vi i vårt samhälle har kommit överens om att äktenskapen ingås. Sådana överenskommelser kan ändras, men f.n. är det vigseln som gäller. Den är en juridisk och offentlig handling. Om ett förhållande håller på att krascha räddar man det inte bara genom att gifta sig. Först måste man ha sitt förhållande på stabil grund – sedan kan man gifta sig. Men efter vigseln kan förhållandet skyddas av de offentliga löften man har avgett och den besvärliga juridiska process som man måste genomgå för att bli befriad från löftena. Vigseln höjer alltså tröskeln för att man slår i dörren och ger sig av. Tröskeln blir inte oändligt hög, det visar skilsmässostatistiken i vårt land, men en klar höjning sker ändå – åtminstone under förutsättning att parterna menar allvar med sina löften. Och det måste ju vi som förrättar vigslar utgå från att de gör.
Vigseln är alltså en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre. Nästa inlägg i serien handlar om skilsmässan.
Efter att ha sagt detta vill jag ändå se på äktenskapet ur några olika synvinklar.
Det är allt mer utbrett i vårt samhälle att man bor tillsammans utan att ha gått igenom den juridiska process som kallas ”vigsel”. Oftast sker detta ändå under en kortare tid, innan man efter något års samboende låter viga sig, och det oftast kyrkligt. Vilka orsakerna är till detta handlingssätt är varierar säkert stort, och jag vill inte fördöma dem som handlar så här. Det är ju frågan om vuxna människor, som förhoppningsvis vet vad de vill och vad de ger sig in på.
Några synpunkter vill jag ändå komma med. Varje kärleksförhållande – oberoende av om man bor tillsammans eller inte, oberoende av parternas könsfördelning och oberoende av förhållandets juridiska status – bör innebära att parterna tar ansvar för varandra, så att ingendera tar skada på något sätt. Ingendera parten får utnyttjas, ekonomiskt, sexuellt eller på andra sätt, och båda parterna bör vara överens om det sätt på vilket de ordnar sitt samliv. Om det föds barn i förhållandet, är det på båda parternas ansvar att ge barnen möjligast goda uppväxtförhållanden, vilket i allmänhet betyder att båda föräldrarna är närvarande i hemmet. Samtidigt är det skäl att påpeka, att barnen inte finns till för föräldrarnas skull – så att föräldrarna t.ex. skulle kunna ”förverkliga sig själv” – utan föräldrarna är till för barnens skull. Dessutom är äktenskapet fullkomligt också utan barn – barnlöshet är ingen synd!
Vilken är då vigselns roll i allt detta? Vigseln är det sätt på vilket vi i vårt samhälle har kommit överens om att äktenskapen ingås. Sådana överenskommelser kan ändras, men f.n. är det vigseln som gäller. Den är en juridisk och offentlig handling. Om ett förhållande håller på att krascha räddar man det inte bara genom att gifta sig. Först måste man ha sitt förhållande på stabil grund – sedan kan man gifta sig. Men efter vigseln kan förhållandet skyddas av de offentliga löften man har avgett och den besvärliga juridiska process som man måste genomgå för att bli befriad från löftena. Vigseln höjer alltså tröskeln för att man slår i dörren och ger sig av. Tröskeln blir inte oändligt hög, det visar skilsmässostatistiken i vårt land, men en klar höjning sker ändå – åtminstone under förutsättning att parterna menar allvar med sina löften. Och det måste ju vi som förrättar vigslar utgå från att de gör.
Vigseln är alltså en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre. Nästa inlägg i serien handlar om skilsmässan.
Borgå i Pedersöre
Under de senaste dagarna har bloggandet varit satt på undantag, för jag har flängt som ett torrt skinn till Borgås grannstäder Helsingfors och Tallinn. Nu är jag lite trött…
Om någon vecka förrättar biskop Erik sin avskedsgudstjänst i Pedersöre kyrka. Domkyrkan står ju inte till buds, så han måste välja en annan, och då är Pedersöre inget dåligt val. Kyrkan är fin, och biskopen var kyrkoherde där när han valdes till biskop då för flera decennier sedan, medan jag själv ännu gick i högstadiet.
Det som jag (och andra) har förvånat mig över är att Borgå svenska domkyrkoförsamlings samtliga musiker och körer har kommenderats att medverka i gudstjänsten. Jag har inte exakt koll på vilket avståndet mellan Borgå och Pedersöre är, men det skall vara i storleksordningen 500 km.
Denna kommendering är anmärkningsvärd på flera sätt.
Visserligen håller musiklivet i Borgå en mycket hög kvalitet, men nog kan de sin sak i norra Österbotten också. Signalen är ju ändå den motsatta.
Gudstjänstlivet och förrättningarna i Borgå blir satta på undantag. Våra musiker är ju inte stiftets, utan församlingens musiker, som har ett primärt ansvar för den egna församlingen. Nu måste vi hanka oss fram med vikarier, och det är inte samma sak (även om vikarierna nog är duktiga).
En enda motivering till detta förfaringssätt har jag hört, och det är att biskopen vill ha med sig dem som han har haft mest samarbete med. Men för det första är han ju biskop för hela stiftet, också för Pedersöre, och för det andra har han haft åtminstone lika mycket samarbete med oss präster i Borgå som med musikerna. Argumentet haltar.
Jag blev tillfrågad om jag kommer att blogga om mitt arbete om jag får en viss ny tjänst. Det har jag inte gjort och det kommer jag inte att göra. Det som jag nu har tagit upp är inte en angelägenhet endast för domkyrkoförsamlingen, utan för hela stiftet.
Det får inte gå till på detta sätt. Om inte annat, så ser det fult ut.
Om någon vecka förrättar biskop Erik sin avskedsgudstjänst i Pedersöre kyrka. Domkyrkan står ju inte till buds, så han måste välja en annan, och då är Pedersöre inget dåligt val. Kyrkan är fin, och biskopen var kyrkoherde där när han valdes till biskop då för flera decennier sedan, medan jag själv ännu gick i högstadiet.
Det som jag (och andra) har förvånat mig över är att Borgå svenska domkyrkoförsamlings samtliga musiker och körer har kommenderats att medverka i gudstjänsten. Jag har inte exakt koll på vilket avståndet mellan Borgå och Pedersöre är, men det skall vara i storleksordningen 500 km.
Denna kommendering är anmärkningsvärd på flera sätt.
Visserligen håller musiklivet i Borgå en mycket hög kvalitet, men nog kan de sin sak i norra Österbotten också. Signalen är ju ändå den motsatta.
Gudstjänstlivet och förrättningarna i Borgå blir satta på undantag. Våra musiker är ju inte stiftets, utan församlingens musiker, som har ett primärt ansvar för den egna församlingen. Nu måste vi hanka oss fram med vikarier, och det är inte samma sak (även om vikarierna nog är duktiga).
En enda motivering till detta förfaringssätt har jag hört, och det är att biskopen vill ha med sig dem som han har haft mest samarbete med. Men för det första är han ju biskop för hela stiftet, också för Pedersöre, och för det andra har han haft åtminstone lika mycket samarbete med oss präster i Borgå som med musikerna. Argumentet haltar.
Jag blev tillfrågad om jag kommer att blogga om mitt arbete om jag får en viss ny tjänst. Det har jag inte gjort och det kommer jag inte att göra. Det som jag nu har tagit upp är inte en angelägenhet endast för domkyrkoförsamlingen, utan för hela stiftet.
Det får inte gå till på detta sätt. Om inte annat, så ser det fult ut.
Reklam för Johanniternas kyrkokonsert
Imorgon, måndagen den 23 oktober kl 19.00, ordnar Johanniter Ridderskapet i Finland en välgörenhetskonsert i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors.
Det är Grankulla Kammarkör under ledning av Kalle Ahlberg som står för det musikaliska. Solister är sopranen Barbro Smeds och min arbetskamrat, organisten Ingmar Hokkanen. Själv håller jag inledningsandakten.
På programmet står musik av bl.a. Gabriel Fauré, Heinrich Schütz, Felix Mendelssohn-Bartholdy, Leevi Madetoja och Armas Maasalo.
Såsom alltid i en kyrkokonsert är inträdet fritt, men programmet kostar 10€. Intäkterna går till förmån för Johanniter Ridderskapets karitativa verksamhet.
Hjärtligt välkommen!
Det är Grankulla Kammarkör under ledning av Kalle Ahlberg som står för det musikaliska. Solister är sopranen Barbro Smeds och min arbetskamrat, organisten Ingmar Hokkanen. Själv håller jag inledningsandakten.
På programmet står musik av bl.a. Gabriel Fauré, Heinrich Schütz, Felix Mendelssohn-Bartholdy, Leevi Madetoja och Armas Maasalo.
Såsom alltid i en kyrkokonsert är inträdet fritt, men programmet kostar 10€. Intäkterna går till förmån för Johanniter Ridderskapets karitativa verksamhet.
Hjärtligt välkommen!
Sajter av intresse
Jag har under de par senaste dagarna upptäckt ett par sajter som kan vara av intresse för mina läsare. Den ena är predikohemsidan Predika.nu. Den vill "samla predikningar och predikouppslag från alla som är med." Den gör alltså lite samma som jag försöker på Predikantbloggen, nämligen publicera "andakter, predikningar, bibelstudier o.dyl. till hjälp för kolleger och förhoppningsvis till allmän uppbyggelse."
Det finns dock en skarp teknisk skillnad mellan dessa två predikosidor: Predikantbloggen är gratis, medan Predika.nu kostar 125 SEK per år. En annan skillnad gör dock betalningen rimlig, nämligen att tekniken på Predika.nu är av helt annan klass än på bloggen.
Jämför dem gärna och säg vad ni tycker!Den andra nyupptäckta sajten är bloggen Antigayretorik, där Tor Billgren från Malmö granskar de argument som förs fram mot homosexuella och homosexualitet både i politiska och religiösa sammanhang. Hans inlägg är intressanta och intelligenta och diskussionen i kommentarerna stundom mycket animerad. Kolla in!
Det finns dock en skarp teknisk skillnad mellan dessa två predikosidor: Predikantbloggen är gratis, medan Predika.nu kostar 125 SEK per år. En annan skillnad gör dock betalningen rimlig, nämligen att tekniken på Predika.nu är av helt annan klass än på bloggen.
Jämför dem gärna och säg vad ni tycker!Den andra nyupptäckta sajten är bloggen Antigayretorik, där Tor Billgren från Malmö granskar de argument som förs fram mot homosexuella och homosexualitet både i politiska och religiösa sammanhang. Hans inlägg är intressanta och intelligenta och diskussionen i kommentarerna stundom mycket animerad. Kolla in!
Julklappstips: Get, svin, höns...
Kyrkans utlandshjälp kommer med goda tips om vad man kan ge till den som redan har allt. Vad sägs om
- sex hönor (24€),
- en get (30€),
- fem svin (55€),
- en aktie i en bybank (750€),
- en brunn (1.200€) eller
- en skola (30.000€)?
Naturligtvis är det inte den som har allt som fysiskt får denna gåva, utan den går till våra fattiga medmänniskor. Gåvan blir alltså dubbel: Den som får geten får hjälp att ta sig ur sin fattigdom, medan den i vars namn gåvan har getts får glädjen att ha kunnat hjälpa.
Jag rekommenderar!
Och så behöver man inte springa omkring i överfulla butiker och snöslask heller...
Anecdote of the week: The importance of originality
In an ancient monastery belonging to a very traditional and venerable order, the monks concentrated on copying ancient holy texts by hand. In their archives, they had thousands of originals, which they copied and distributed to whomever needed them. Of course, to prevent unnecessary wear and tear on the originals, they didn’t copy them directly, but made a copy and then copied that. Whenever the copy being copied was worn out, the Prior of the monastery would go to the archives and copy the original himself, and then give his copy to the others for copying. One day, the Rules of the Order needed to be copied, so the Prior went to the archives to copy the original. He took a very long time doing this, however, and the other monks started wondering, then worrying. Finally, they went to the archives to look for him. They found him weeping uncontrollably. When they, at long last, managed to calm him down enough to be able to speak, he sobbed: ”It says celebrate, not celibate!”
Biskopsvalens efterspel
Biskopsvalen i både Borgå och Växjö har fått efterspel.
Kyrkans tidning (16.10.06) rapporterar under rubriken Växjös biskopsval överklagat:
Kontraktsprost Mårten Andersson, kyrkoherde Jan-Erik Karlström och lagtingsdirektör Lars Ingmar Johansson tar alla avstånd från Lindholms idéer om att lagtinget skulle kunna blanda sig i vem kontraktsprosten och församlingen utser att förrätta gudstjänster. Denna gång är det Andersson själv som kommer att göra det. Byfält (som förresten själv samarbetar med kvinnliga präster) var alltså inte ens aktuell i sammanhanget. En storm i ett vattenglas, tydligen.
Det som fortfarande inte har hörts något om är överklagandet av elektorsvalen i Mariehamns och Jomala församlingar, och hur de eventuellt skulle påverka biskopsvalets utgång - särskilt med tanke på hur tajt det blev i den första omgången. Men rättens kvarnar mal ju som känt långsamt.
Kyrkans tidning (16.10.06) rapporterar under rubriken Växjös biskopsval överklagat:
Alla biskopskandidater (i Svenska kyrkan) uppmanas av ansvarsnämnden underteckna en deklaration som finns angiven i kyrkoordningen samt besvara två frågor. I deklarationen uttrycker kandidaterna sin villighet att samarbeta med alla kollegor oavsett kön. Frågorna syftar till att sålla bort de biskopskandidater som inte vill prästviga kvinnor eller som vill prästviga män som inte tänker samarbeta med prästvigda kvinnor.I Kyrkpressen 42/06 (19.10.06) läser vi på s. 6 att en åländsk lagtingsledamot, Gun-Mari Lindholm, har tagit illa vid sig att kaplanen i Mariehamns församling Ola Byfält offentligt uttryckte sitt stöd för Henrik Perret inför biskopsvalet. "Hon anser att en präst som stöder en person med den ämbetssyn som Perret har (nej till kvinnopräster) inte skall vara välkommen att predika då lagtinget samlas till öppningsgudstjänst." Lindholm vill att lagtinget skall ta avstånd från motstånd mot kvinnliga präster genom att meddela församlingen att en kvinnoprästmotståndare inte bör förrätta öppningsgudstjänsten.
En av kandidaterna i Växjös biskopsval, Bo Brander, vägrade underteckna deklarationen. Dessutom skrev han ett brev till ansvarsnämnden där han förklarade varför han inte svarade på de två frågorna. Ansvarsnämnden förklarade honom som obehörig som biskopskandidat.
Prästen Dag Sandahl hävdar att ansvarsnämnden inte kunde begära att alla kandidaterna skulle besvara de två frågorna som inte finns med i kyrkoordningen. Han anser också att Branders brev borde ha lästs upp vid utfrågningen av kandidaterna. Sandahl har därför överklagat biskopsvalet till Svenska kyrkans valprövningsnämnd.
Kontraktsprost Mårten Andersson, kyrkoherde Jan-Erik Karlström och lagtingsdirektör Lars Ingmar Johansson tar alla avstånd från Lindholms idéer om att lagtinget skulle kunna blanda sig i vem kontraktsprosten och församlingen utser att förrätta gudstjänster. Denna gång är det Andersson själv som kommer att göra det. Byfält (som förresten själv samarbetar med kvinnliga präster) var alltså inte ens aktuell i sammanhanget. En storm i ett vattenglas, tydligen.
Det som fortfarande inte har hörts något om är överklagandet av elektorsvalen i Mariehamns och Jomala församlingar, och hur de eventuellt skulle påverka biskopsvalets utgång - särskilt med tanke på hur tajt det blev i den första omgången. Men rättens kvarnar mal ju som känt långsamt.
Bloggintervju
Jag var på arbetsintervju idag. Bland mycket annat ställde de frågor om bloggen. "Tänker jag blogga också om jag får det jobb jag söker? Kan jag sköta jobbet om mina åsikter upplevs kontroversiella av dem jag ska samarbeta med?"
Jag blev överraskad. Får man fråga sådant i en anställningsintervju?
Jag blev överraskad. Får man fråga sådant i en anställningsintervju?
Nyhet: Inga kvinnliga präster i LCA, Australien
Kyrkomötet i Lutheran Church of Australia (LCA), har förkastat ett förslag om att öppna prästämbetet för kvinnor. 50% av rösterna för förslaget och 44% mot räckte inte till, eftersom det skulle ha krävts en tvåtredjedels majoritet för att det skulle gå igenom.
LCA har 250.000 medlemmar i Australien och på Nya Zeeland.
Kotimaa rapporterade 17.10.06.
LCA har 250.000 medlemmar i Australien och på Nya Zeeland.
Kotimaa rapporterade 17.10.06.
Nyhet: Församling vill byta biskop i USA
Tidigare har konservativa församlingar inom den anglikanska kyrkofamiljen, och särskilt inom den episkopala kyrkan i USA, uttryckt önskemål om att få höra till något annat stift och under någon annan biskop än sin nuvarande. Oftast har det varit frågan om en respons på sirensång från afrikanska biskopar, som gärna skulle ställa upp.
Nu har motsvarande skett i den andra falangen. St. Andrew's Episcopal Church i Edwardsville, Illinois, USA, ser sig som en regnbågsförsamling ("gay welcoming church"), men har aktivt motarbetats av sin konservative biskop Peter H. Beckwith. Därför önskar St. Andrew's övergå till något av grannstiften, vars biskopar är mer frisinnade.
(365gay, 17.10.06)
Nu har motsvarande skett i den andra falangen. St. Andrew's Episcopal Church i Edwardsville, Illinois, USA, ser sig som en regnbågsförsamling ("gay welcoming church"), men har aktivt motarbetats av sin konservative biskop Peter H. Beckwith. Därför önskar St. Andrew's övergå till något av grannstiften, vars biskopar är mer frisinnade.
(365gay, 17.10.06)
Nätfråga om Illman
Programmet Radiohuset på Radio Vega har en nätfråga varje dag. Idag gäller frågan Thomas Illman, och lyder: Får en lärare ha obekväma åsikter? Man kan både rösta och kommentera. Kl 12:36 har 68% röstat "ja".
When we demand peace ...
... it must be not only a peace which holds back bombing and gunfire. It must also be a peace concerned with the welfare and health of all people.
- Oscar Arias Sanchez,
as quoted on the Hunger Site.
Biskop Antje i Lund
Lunds stift valde överraskande sin biskop direkt i den första omgången. Antje Jackelén fick 52% av rösterna, och en andra omgång blev därför överflödig. Kyrkans Tidning, Dagens Nyheter och Dagen rapporterar, Kyrkoordnaren och Granskning Svenska kyrkan kommenterar. Detta är historiskt i Svenska kyrkan på många sätt. Det är första gången en kvinnlig biskop efterträder en annan kvinnlig biskop (Christina Odenberg), det är första gången en kvinna blir vald till biskop i st.f. att bli utsedd av regeringen (vilket var systemet då Svenska kyrkan fortfarande var en statskyrka, alltså innan år 2000), och det är första gången en biskop, oberoende av kön, blir vald i första omgången. Biskop Antje tillträder i medlet av april 2007, då biskop Christina går i pension.
Jag har tidigare skrivit om valet här.
Jag har tidigare skrivit om valet här.
Charmerande
Det är någonting oemotståndligt charmerande över en ung dam på 2- som tar en i handen, säger "Pappa, kom!" och leder iväg med en!Om det är någon som tror att Antonia har virat mig om lillfingret, så stämmer det inte. Det enda hon behöver göra är att hålla upp lillfingret och be mig att själv vira mig om det ...
Det öppna brevets bakgrund
I samband med Gay Pride -festivalen i Riga i juli hölls en regnbågsgudstjänst i den anglikanska kyrkan i staden 22.7.06. När gudstjänstbesökarna lämnade kyrkan, blev de attackerade av homofoba motdemonstranter, som bl.a. kastade avföring på dem. Polisen var på plats i ett iögonenfallande sent skede. Jag länkade till nyheter om saken när det begav sig.
Den lettiska lutherska kyrkans ärkebiskop Janis Vanags, som kommer att besöka Finland i en nära framtid, har fortfarande, tre månader efter våldsamheterna, vägrat att fördöma dem. Därför publicerade Gemenskaps-rörelsen ett öppet brev från den anglikanska kyrkans europeiska stift, dit också församlingen i Lettland hör. I brevet uttrycker ärkediakon Mark Oakley, som är ansvarig för församlingarna i Tyskland och Nordeuropa, sin egen, prosteriets och stiftets oro och bestörtning över situationen.
När Borgå-gemenskapen för ett drygt decennium sedan skapades mellan de lutherska kyrkorna i Balticum och Norden å ena sidan och de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna å den andra, vägrade den lutherska kyrkan i Lettland att ratificera avtalet, bl.a. eftersom det skulle ha öppnat dörren för kvinnliga präster. Den lettiska kyrkan godkände redan kvinnliga präster och några hann bli prästvigda, innan den stockkonservative Vanags blev ärkebiskop och kvinnorna avsattes från prästämbetet.
Detta som bakgrund till det öppna brev som jag publicerade i mitt förra inlägg.
Den lettiska lutherska kyrkans ärkebiskop Janis Vanags, som kommer att besöka Finland i en nära framtid, har fortfarande, tre månader efter våldsamheterna, vägrat att fördöma dem. Därför publicerade Gemenskaps-rörelsen ett öppet brev från den anglikanska kyrkans europeiska stift, dit också församlingen i Lettland hör. I brevet uttrycker ärkediakon Mark Oakley, som är ansvarig för församlingarna i Tyskland och Nordeuropa, sin egen, prosteriets och stiftets oro och bestörtning över situationen.
När Borgå-gemenskapen för ett drygt decennium sedan skapades mellan de lutherska kyrkorna i Balticum och Norden å ena sidan och de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna å den andra, vägrade den lutherska kyrkan i Lettland att ratificera avtalet, bl.a. eftersom det skulle ha öppnat dörren för kvinnliga präster. Den lettiska kyrkan godkände redan kvinnliga präster och några hann bli prästvigda, innan den stockkonservative Vanags blev ärkebiskop och kvinnorna avsattes från prästämbetet.
Detta som bakgrund till det öppna brev som jag publicerade i mitt förra inlägg.
Avoin kirje Latvian arkkipiispa Vanagsille
From the Archdeacon of Germany and Northern Europe
The Venerable Mark Oakley
The Venerable Mark Oakley
20. syyskuuta 2006
Arkkipiispa Janis Vanags
Hyvä arkkipiispa
Englannin kirkon Euroopan kattavan hiippakunnan Saksan ja Pohjois-Euroopan arkkidiakonina olen juuri palannut Pohjoismaiden ja Baltian rovastikuntakokouksesta, joka tänä vuonna pidettiin Oslossa. Kokouksen jäseninä ovat alueen papiston lisäksi vaaleilla valitut maallikkoedustajat jokaisesta seurakunnasta.
Kokouksessa päätettiin yksimielisesti hyväksyä seuraava ehdotus:
Kokouksessa päätettiin yksimielisesti hyväksyä seuraava ehdotus:
Tämä rovastikuntakokous vahvistaa vuoden 2006 hiippakuntakokouksessa hyväksytyn esityksen, joka puolestaan yhtyi anglikaanisten kirkkojen johtavien arkkipiispojen Dromantinen kokouksen julkilausumaan, että ”keskustellessamme ja arvioidessamme tiettyjen käyttäytymismallien hyväksyttävyyttä sitoudumme edelleen varauksettomasti antamaan homoseksuaalisille henkilöille pastoraalista tukea ja apua. Tuomitsemme jyrkästi kaiken syyllistämisen ja väheksynnän, joka kohdistuu ihmisiin, joiden kiintymys sattuu suuntautumaan samaan sukupuoleen. Me vakuutamme homoseksuaalisille henkilöille, että he ovat Jumalan lapsia, hänen rakastamiaan ja arvostamiaan, ja että he ansaitsevat parasta pastoraalista huolenpitoa ja ystävyyttä, mitä voimme antaa”. Rovastikuntakokouksemme myös pyytää, että arkkidiakoni Mark Oakley laatii ja allekirjoittaa rovastikuntakokouksen puolesta Latvian arkkipiispalle ja muille vastaanottajille avoimen kirjeen, jossa todetaan sama suhtautuminen ja ilmaistaan tuki pastori Juris Calitikselle, tämän rovastikuntakokouksen jäsenelle.
Rovastikuntakokous on erittäin huolissaan tapahtumista, jotka varjostivat Pyhän Maria Magdaleenan juhlapäivän jumalanpalvelusta 22.7.2006 Pyhän Vapahtajan kirkossa Riiassa. Tällä jumalanpalveluksella oli hiippakunnan piispan Geoffrey Rowellin varaukseton tuki. Kuten tiedätte tuolle päivälle oli alun perin suunniteltu Gay Pride –marssi kaupungin läpi. Tästä syystä jumalanpalveluksessa oli läsnä seksuaaliseen vähemmistöön kuuluvia, laaja joukko vierailijoita, Pyhän Vapahtajan seurakuntaneuvoston jäseniä ja ekumeenisia vieraita. Poliisille oli tiedotettu jumalanpalveluksesta, vaikkakin edellisen vuoden tapahtumat olisivat varmasti olleet riittäviä poliisin valppaana oloon tänä vuonna.
Jumalanpalveluksen loputtua, kun seurakunnan pappi oli poistumassa kirkosta seurakuntalaisten kanssa, heidän kimppuunsa kävi herjaavasti ja väkivaltaisesti käyttäytyvä ryhmä, jolla oli mukanaan ihmisen ulostetta ja kananmunia. Tämä pelottava ja uhkaava hyökkäys papistoa ja ihmisiä ja Pyhän Vapahtajan kirkkoa vastaan oli mahdollista vain, koska paikalla ei ollut poliisia. Poliisin saapuminen kesti noin seitsemän minuuttia. Tämä on merkillepantavaa verrattuna poliisin ammattitaitoiseen toimintaan kirkon edustalla edellisvuonna ja aiheuttaa erittäin vakavaa huolta meille ja anglikaaniselle yhteisölle, koska poliisin tämänvuotinen toiminta asetti kunnolliset ihmiset ja meidän kirkkorakennuksemme vakavaan vaaraan. Muita samanlaisia hyökkäyksiä tehtiin Riiassa myöhemmin samana päivänä.
Jumalanpalveluksen loputtua, kun seurakunnan pappi oli poistumassa kirkosta seurakuntalaisten kanssa, heidän kimppuunsa kävi herjaavasti ja väkivaltaisesti käyttäytyvä ryhmä, jolla oli mukanaan ihmisen ulostetta ja kananmunia. Tämä pelottava ja uhkaava hyökkäys papistoa ja ihmisiä ja Pyhän Vapahtajan kirkkoa vastaan oli mahdollista vain, koska paikalla ei ollut poliisia. Poliisin saapuminen kesti noin seitsemän minuuttia. Tämä on merkillepantavaa verrattuna poliisin ammattitaitoiseen toimintaan kirkon edustalla edellisvuonna ja aiheuttaa erittäin vakavaa huolta meille ja anglikaaniselle yhteisölle, koska poliisin tämänvuotinen toiminta asetti kunnolliset ihmiset ja meidän kirkkorakennuksemme vakavaan vaaraan. Muita samanlaisia hyökkäyksiä tehtiin Riiassa myöhemmin samana päivänä.
Minä tiedän, että te olette tietoisia, että Latvian perustuslaki nojaa ihmisoikeuksiin, joihin kuuluvat myös oikeudet ilmaista mielipiteensä ja kokoontua ja että näitä oikeuksia tulee noudattaa ilman erottelua tai rajoituksia. Yhdessä monien kristittyjen ja hyvää tahtovien ihmisten kanssa toivomme, että he, jotka kieltävät nämä oikeudet tuodaan oikeuden eteen vastaamaan teoistaan Latvian lakien mukaan. Mielestämme tämä on erittäin tärkeää, koska saamiemme tietojen mukaan 22.7. tapahtunut mielenilmaus ei ollut spontaani vaan esimerkki sellaisen aktiivisen ryhmän käyttäytymisestä, jonka toimintatapoihin kuuluu pelottelu ja väkivallalla uhkaaminen. Euroopan historia tuntee hyvin tällaiset taktiikat ja niiden seuraukset. Kristuksen ruumiin häpäisee se, että jotkut mielenosoittajista viittaavat itseensä kristittyinä.
Lisäksi olemme järkyttyneitä nähtyämme levityksessä olevaa mautonta ja pahansuopaa kirjallista tuotantoa, jossa on tekstejä kirkollisilta johtajilta, joissa he antavat hyväksyntänsä väkivaltaan seksuaalisia vähemmistöjä kohtaan. Anglikaanisessa yhteisössä on tunnetusti erilaisia näkemyksiä homoseksuaalisuuden moraalisesta sopivuudesta ja meidän rovastikuntakokouksemme ei ole poikkeus. Kuitenkin kristittyinä olemme yksimielisiä uskossamme, että kenen tahansa ihmisen rankaiseminen tai väheksyminen ovat tekoja, jotka pitää asettaa kyseenalaiseksi ja niitä pitää vastustaa Jeesuksen Kristuksen nimessä. Suruksemme olemme järkyttyneitä, että Latvian kirkot ovat olleet hiljaa näistä väkivaltaisista tapahtumista. Tämän vuoksi kannustamme teitä harjoittamaan johtajuuttanne puhumalla tällaisia väkivaltaisia ennakkoluuloja vastaan. Teidän viestinne tulee olemaan rohkaisu latvialaiselle yhteiskunnalla kasvaa täyteen demokratiaan ja oikeuksiin joita Latvian jäsenyys Euroopan Unionissa vaatii.
Lisäksi olemme järkyttyneitä nähtyämme levityksessä olevaa mautonta ja pahansuopaa kirjallista tuotantoa, jossa on tekstejä kirkollisilta johtajilta, joissa he antavat hyväksyntänsä väkivaltaan seksuaalisia vähemmistöjä kohtaan. Anglikaanisessa yhteisössä on tunnetusti erilaisia näkemyksiä homoseksuaalisuuden moraalisesta sopivuudesta ja meidän rovastikuntakokouksemme ei ole poikkeus. Kuitenkin kristittyinä olemme yksimielisiä uskossamme, että kenen tahansa ihmisen rankaiseminen tai väheksyminen ovat tekoja, jotka pitää asettaa kyseenalaiseksi ja niitä pitää vastustaa Jeesuksen Kristuksen nimessä. Suruksemme olemme järkyttyneitä, että Latvian kirkot ovat olleet hiljaa näistä väkivaltaisista tapahtumista. Tämän vuoksi kannustamme teitä harjoittamaan johtajuuttanne puhumalla tällaisia väkivaltaisia ennakkoluuloja vastaan. Teidän viestinne tulee olemaan rohkaisu latvialaiselle yhteiskunnalla kasvaa täyteen demokratiaan ja oikeuksiin joita Latvian jäsenyys Euroopan Unionissa vaatii.
Juris Calitis on meidän papistomme ja rovastikuntamme arvostettu jäsen. Hänen huolensa on ollut ja on edelleen Kristuksen hengessä tukea ja suojella kaikkia vähemmistöjä ja ylenkatsottuja. Hänen työnsä ikääntyneiden ja kodittomien hyväksi Pyhän Vapahtajan anglikaanisessa seurakunnassa sekä työ lasten ja suojaa tarvitsevien pakolaisten hyväksi selvästi osoittaa tämän hengen. Tämä kristillinen palvelutyö muistuttaa meitä, Jurisin kollegoja, että ei ole tarpeeksi vain myötäelää vaan myös toimia epäoikeudenmukaisuuden uhrien puolesta. Tämän vuoksi uskomme, että Jurisin työ on tärkeää kirkolle ja sille kaupungille ja maalle, jossa hän on etuoiketettu työskentelemään ja me tuemme häntä koko sydämestämme. Toivomme, että ensi vuonna rovastikuntakokouksemme kokoontuu Latviaan tämän tuen merkkinä.
Viimeaikaisten tapahtumien valossa on myös selvästi todettava vakava huolemme Jurisin, Pyhän Vapahtajan anglikaanisen seurakunnan ja sen kirkkorakennuksen puolesta. Toivomme teidän tekevän kaiken mahdollisen vallassanne olevan heidän turvallisuutensa takaamiseksi.
Viimeaikaisten tapahtumien valossa on myös selvästi todettava vakava huolemme Jurisin, Pyhän Vapahtajan anglikaanisen seurakunnan ja sen kirkkorakennuksen puolesta. Toivomme teidän tekevän kaiken mahdollisen vallassanne olevan heidän turvallisuutensa takaamiseksi.
Tämä kirje on lähetetty vakuutuksella, että me rukoilemme teidän ja niiden ihmisten puolesta, joita palvelette.
Ystävällisesti,
The Venerable Mark Oakley,
Pohjoismaiden ja Baltian anglikaanisen rovastikuntakokouksen puolesta.
Pohjoismaiden ja Baltian anglikaanisen rovastikuntakokouksen puolesta.
Kääntänyt Tuomas Mäkipää, Anglikaaninen kirkko Suomessa, saman rovastikuntakokouksen jäsen
Biskop Sven i Växjö
Nu har Växjö stift valt biskop, berättar "Kyrkoordnaren" Per Westberg på sin blogg. Det var Sven Thidevall som valdes, alltså samme man som vann den första omgången, vilket jag skrev om för en tid sedan.
Kotimaa om Nokia och Luther
Kotimaa publicerar 12.10.06 en artikel där man spekulerar i vissa små men starkt profilerade religiösa rörelsers framtid. Speciellt gäller detta Nokia Missio och Luther-stiftelsen.
Nokia Missio, under ledning av den (än så länge) lutherske prästen Markku Koivisto, är en karismatisk rörelse med stark ledarprofil. Det för med sig riskfaktorer för framtiden. Konkurrensen om medlemmarna mellan olika karismatiska rörelser är stor, och tvister och skismer kan bli ödesdigra när man rör sig på så starkt emotionell bas. Dessutom kommer det att bli kris när ledaren byts ut, oberoende av när och hur det sker.
Luther-stiftelsen är, å sin sida, en högborg för kvinnoprästmotståndare, som menar sig förvalta det sant lutherska arvet. Den blev känd för en bredare allmänhet för ett par år sedan, när biskop Eero Huovinen förvägrades nattvarden i en mässa som stiftelsen ordnade. Stiftelsen torde, enligt Kotimaas intervjuoffer, förbli "ett prästerligt teologiskt sällskap eller en nostalgisk ultrakonservativ fästning där man lever sin egna separata verklighet." Det finns en möjlighet att Luther-stiftelsen blir (ytterligare) en marginell luthersk frikyrka, medan möjligheten att den går med i den svenska Missionsprovinsen verkar vara mer avlägsen.
Nokia Missio, under ledning av den (än så länge) lutherske prästen Markku Koivisto, är en karismatisk rörelse med stark ledarprofil. Det för med sig riskfaktorer för framtiden. Konkurrensen om medlemmarna mellan olika karismatiska rörelser är stor, och tvister och skismer kan bli ödesdigra när man rör sig på så starkt emotionell bas. Dessutom kommer det att bli kris när ledaren byts ut, oberoende av när och hur det sker.
Luther-stiftelsen är, å sin sida, en högborg för kvinnoprästmotståndare, som menar sig förvalta det sant lutherska arvet. Den blev känd för en bredare allmänhet för ett par år sedan, när biskop Eero Huovinen förvägrades nattvarden i en mässa som stiftelsen ordnade. Stiftelsen torde, enligt Kotimaas intervjuoffer, förbli "ett prästerligt teologiskt sällskap eller en nostalgisk ultrakonservativ fästning där man lever sin egna separata verklighet." Det finns en möjlighet att Luther-stiftelsen blir (ytterligare) en marginell luthersk frikyrka, medan möjligheten att den går med i den svenska Missionsprovinsen verkar vara mer avlägsen.
News from the Net
Bush Conned Conservative Christians To Gain Support Says Former Aide (AP 13.10.06)
(Washington, D.C., USA) A former Bush aide claims that evangelical Christians were embraced for political gain at the White House but derided privately as "nuts," "ridiculous" and "goofy." The allegations — denied by the White House on Friday — are in a new book by David Kuo, a conservative Christian who was deputy director of President Bush's Office of Faith-Based and Community Initiatives until 2003.
The book describes Kuo's frustration at what he felt was lackluster enthusiasm in the White House for the program, which seeks to steer more federal social service contracts to religious organizations. Details from the book, "Tempting Faith: An Inside Story of Political Seduction," were reported by MSNBC ahead of Monday's publication date.
Kuo singled out staffers in the office of Karl Rove, Bush's top political adviser and deputy chief of staff, as particularly condescending toward evangelical Christians, viewing them as necessary to help win elections but ridiculing them behind the scenes.
Conservatives Rally Against Bush Aide-Turned-Critic - Exposé of White House Scorn for Evangelicals Is Disputed (The Washington Post 14.10.06)
Conservative religious leaders described themselves as shocked yesterday by a new book's charge that Bush administration staffers privately dismissed evangelical Christian political activists as "nuts" and "goofy." But their dismay was aimed at the book's author, former White House official David Kuo, rather than at President Bush or his senior advisers.
James Dobson, Charles W. Colson and other stalwarts of the conservative Christian movement defended the Bush administration and questioned the timing of the book's publication, a month before the midterm elections. Some suggested that Kuo had betrayed the White House.
Man Faces Life After Lesbian's Head Sawed Off (365Gay.com 13.10.06)
(London, UK) A 46 year old man faces a life sentence for the murder of a woman who broke up with him after coming out as a lesbian. James Seaton was convicted Thursday of the murder of Jacqueline Queen. The jury discounted Seaton's excuse that he was suffering a mental illness.
At his trial the court was told that Queen was likely still alive as Seaton began sawing off her head in a frenzied fit. Her blood soaked body was discovered wrapped in a sheet on a quiet North London street last November.
The prosecution argued that Seaton went berserk when Queen told him she did not want to see him any more because she was a lesbian. Seaton claimed he was too drunk at the time to be responsible for his actions.
"The only sentence that the law permits me to pass is one of life imprisonment," said Judge David Radford.
Australian Gay Marriage Treatment Like Apartheid Inquiry Told (365Gay.com 11.10.06)
(Brisbane, Australia) An inquiry into treatment of same-sex couples by the Australian government has heard an impassioned plea from the mother of a gay man.
"The Federal Government is really persecuting the gays for something they can't help," Shelley Argent told the Human Rights and Equal Opportunity Commission. "It's like the South Africans. They persecuted the blacks for something they couldn't help."
Argent told the commission that the root of the discrimination by the government of Prime Minister John Howard is a money grab. "My son is in a career where he has received bravery citations and regularly puts his life on the line every day. The present Federal Government is quick to accept the taxes my son and his partner pay, without a twinge of conscience, and give nothing in return," she said. "The Government profits by ignoring same-sex couples because they miss out on the rebates and benefits they'd receive if seen as a couple."
The government in 2004 passed legislation limiting marriage to opposite-sex couples. Since then it has rebuffed calls to allow civil partnerships similar to those in the UK.
(Washington, D.C., USA) A former Bush aide claims that evangelical Christians were embraced for political gain at the White House but derided privately as "nuts," "ridiculous" and "goofy." The allegations — denied by the White House on Friday — are in a new book by David Kuo, a conservative Christian who was deputy director of President Bush's Office of Faith-Based and Community Initiatives until 2003.
The book describes Kuo's frustration at what he felt was lackluster enthusiasm in the White House for the program, which seeks to steer more federal social service contracts to religious organizations. Details from the book, "Tempting Faith: An Inside Story of Political Seduction," were reported by MSNBC ahead of Monday's publication date.
Kuo singled out staffers in the office of Karl Rove, Bush's top political adviser and deputy chief of staff, as particularly condescending toward evangelical Christians, viewing them as necessary to help win elections but ridiculing them behind the scenes.
Conservatives Rally Against Bush Aide-Turned-Critic - Exposé of White House Scorn for Evangelicals Is Disputed (The Washington Post 14.10.06)
Conservative religious leaders described themselves as shocked yesterday by a new book's charge that Bush administration staffers privately dismissed evangelical Christian political activists as "nuts" and "goofy." But their dismay was aimed at the book's author, former White House official David Kuo, rather than at President Bush or his senior advisers.
James Dobson, Charles W. Colson and other stalwarts of the conservative Christian movement defended the Bush administration and questioned the timing of the book's publication, a month before the midterm elections. Some suggested that Kuo had betrayed the White House.
Man Faces Life After Lesbian's Head Sawed Off (365Gay.com 13.10.06)
(London, UK) A 46 year old man faces a life sentence for the murder of a woman who broke up with him after coming out as a lesbian. James Seaton was convicted Thursday of the murder of Jacqueline Queen. The jury discounted Seaton's excuse that he was suffering a mental illness.
At his trial the court was told that Queen was likely still alive as Seaton began sawing off her head in a frenzied fit. Her blood soaked body was discovered wrapped in a sheet on a quiet North London street last November.
The prosecution argued that Seaton went berserk when Queen told him she did not want to see him any more because she was a lesbian. Seaton claimed he was too drunk at the time to be responsible for his actions.
"The only sentence that the law permits me to pass is one of life imprisonment," said Judge David Radford.
Australian Gay Marriage Treatment Like Apartheid Inquiry Told (365Gay.com 11.10.06)
(Brisbane, Australia) An inquiry into treatment of same-sex couples by the Australian government has heard an impassioned plea from the mother of a gay man.
"The Federal Government is really persecuting the gays for something they can't help," Shelley Argent told the Human Rights and Equal Opportunity Commission. "It's like the South Africans. They persecuted the blacks for something they couldn't help."
Argent told the commission that the root of the discrimination by the government of Prime Minister John Howard is a money grab. "My son is in a career where he has received bravery citations and regularly puts his life on the line every day. The present Federal Government is quick to accept the taxes my son and his partner pay, without a twinge of conscience, and give nothing in return," she said. "The Government profits by ignoring same-sex couples because they miss out on the rebates and benefits they'd receive if seen as a couple."
The government in 2004 passed legislation limiting marriage to opposite-sex couples. Since then it has rebuffed calls to allow civil partnerships similar to those in the UK.
Solveig Fiske blir ny biskop i Hamar
Norges första kvinnliga biskop var Rosemarie Köhn, som 1993 valdes till biskop i Hamar. Sedan dess har två andra kvinnor blivit biskopar i den norske kirke. Nu går Köhn i pension, och hennes efterträdare är också en kvinna, Solveig Fiske. Hon är alltså redan den fjärde kvinnliga biskopen i Norge. I Sverige har de två, och en tredje har goda chanser i det pågående valet i Lund. När blir det vår tur här i Finland?
Papit tulleet myönteisemmiksi homoliitoille
Jo 38 prosenttia papeista toivoo, että homo- ja lesboparit voisivat saada parisuhteelleen kirkollisen siunauksen. Viisi vuotta sitten vain 17 prosenttia papeista suhtautui asiaan myönteisesti, kertoo Aamulehti.
Naispapeista homoliittojen siunaamista toivoo 53 prosenttia ja miespapeista 29 prosenttia.
Dosentti Kati Niemelä Kirkon tutkimuskeskuksesta arvioi, että asenteet ovat muuttuneet yksinkertaisesti siksi, että laki sallii nyt samaa sukupuolta olevien parisuhteiden rekisteröinnin.
Kirkko perusti piispa Mikko Heikan johdolla toimivan parisuhdetyöryhmän sen jälkeen, kun samaa sukupuolta olevien parisuhteen rekisteröinti sallittiin laissa vuonna 2002.
Akavan kirkollisten ammattiliittojen ja Kirkon tutkimuskeskuksen tekemään kyselyyn osallistui 1 076 henkilöä; kanttoreita, pappeja ja muita teologeja.
Naispapeista homoliittojen siunaamista toivoo 53 prosenttia ja miespapeista 29 prosenttia.
Dosentti Kati Niemelä Kirkon tutkimuskeskuksesta arvioi, että asenteet ovat muuttuneet yksinkertaisesti siksi, että laki sallii nyt samaa sukupuolta olevien parisuhteiden rekisteröinnin.
Kirkko perusti piispa Mikko Heikan johdolla toimivan parisuhdetyöryhmän sen jälkeen, kun samaa sukupuolta olevien parisuhteen rekisteröinti sallittiin laissa vuonna 2002.
Akavan kirkollisten ammattiliittojen ja Kirkon tutkimuskeskuksen tekemään kyselyyn osallistui 1 076 henkilöä; kanttoreita, pappeja ja muita teologeja.
Helsingin Sanomat 14.10.06
Förnyelse bland predikningarna
Jag har förnyat Predikantbloggen en smula. Förutom att jag har lagt till en hel del predikningar från de senaste åren, har jag också skapat ett register över de predikningar som anknyter sig till kyrkoåret. Så finns där också annat än direkta predikningar. Ta en titt!
Inkommande söndag är den 19 söndagen efter pingst. Bara jag får den predikan färdig, uppenbarar den nog sig också på bloggen. Eller kom till Emsalö kapell kl. 10.00 på söndag och lyssna på den live!
Inkommande söndag är den 19 söndagen efter pingst. Bara jag får den predikan färdig, uppenbarar den nog sig också på bloggen. Eller kom till Emsalö kapell kl. 10.00 på söndag och lyssna på den live!
Veckans anekdot: En hel evighet
Jag höll en morgonsamling i ett lågstadium i Borgå.
När jag bad barnen säga hur lång evigheten är, var det en liten pojke som funderade: ”Jaa … det är väl tills man fyller femtio.”
Ett par av de äldre lärarna blev också något fundersamma när de hörde hans svar.
När jag bad barnen säga hur lång evigheten är, var det en liten pojke som funderade: ”Jaa … det är väl tills man fyller femtio.”
Ett par av de äldre lärarna blev också något fundersamma när de hörde hans svar.
Om dop, omdop och konfirmation
I kommentarer till inlägget Nyhet: Limbo avskaffas? har många ställt frågor om dopet, nöddopet, odöptas frälsning m.m. Jag skrev inläggen Om dopet och Om dop och frälsning för att besvara en del av frågorna. Några till tar jag upp nu.
Barndop, vuxendop och omdop (vederdop)
På basen av Mark. 10:13–16 ("Guds rike tillhör sådana som de [barnen]") och av exemplen på hela familjer som döps i Nya testamentet, lär de lutherska kyrkorna att redan spädbarnen kan få komma till Gud i dopet. Om detta dock inte har skett, kan det ske senare i livet. Det är aldrig för sent att bli Guds barn och Kristi lärjunge och att ta emot den heliga Anden, som är Guds dopgåva till oss. Först i döden tar detta erbjudande slut.
Eftersom vi får den heliga Anden i dopet, är det ett missbruk att döpa om sådana som redan en gång har fått det kristna dopet. Jesus själv varnar oss för det: "... all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas" (Matt 12:31). Tyvärr praktiseras s.k. omdop (som ibland kallas vederdop, från ty. wieder "på nytt") i vissa kristna riktningar. Vi blir döpta en gång för alla, och dopet behöver inte upprepas, eftersom dess verkan hänger på Guds nåd, inte på vår egen kraft. En annan sak är sedan att vi dagligen måste omvända oss från våra egna felsteg och vända oss tillbaka till Gud.
Dop, skriftskola och konfirmation
Jesus ger oss Dop- och missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet. Den lyder: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:18-20).
Detta praktiserar vi genom att döpa våra (blivande) medlemmar och sedan undervisa dem i bl.a. skriftskolan om vad den kristna tron och det kristna livet innebär.
I konfirmationen (från lat. confirmare "bekräfta") bekänner vi vår tro i enlighet med det som vi har blivit undervisade i skriftskolan. Det som bekräftas är dopet. I dopet räcker oss Gud handen och säger: "Du är mitt barn. Vill du vara det?" I konfirmationen fattar vi handen och säger (offentligt): "Ja, jag vill." Konfirmationen ökar inte i sig dopets värde, men är ett steg på den unga människans vandring mot en mogen tro.
Ibland (miss)uppfattas konfirmationen som en avslutningsfest på skriftskolan, men det är inte riktigt så enkelt. I skriftskolan får vi information, som vi kan ta till oss beroende av om vi tror på Gud eller inte. Också en ateist kan gå i skriftskolan och få något ut av den. Konfirmationen är däremot en uttryckligt religiös högtid, där konfirmanderna bekänner sin tro på Gud, den tro som förhoppningsvis har stärkts under skriftskolans gång. Man kan alltså gå i skriftskola utan att bli konfirmerad, men inte bli konfirmerad utan att (i någon form) ha gått i skriftskola.
Detta syns också juridiskt. Genom dopet blir vi medlemmar i kyrkan. Genom skriftskolan får vi kyrklig rösträtt (när vi blir myndiga) och rätt till kyrklig vigsel. Genom konfirmationen får vi kyrklig valbarhet och rätt att bli faddrar. Den som skriver ut sig ur kyrkan mister dock naturligtvis dessa rättigheter.
Barndop, vuxendop och omdop (vederdop)
På basen av Mark. 10:13–16 ("Guds rike tillhör sådana som de [barnen]") och av exemplen på hela familjer som döps i Nya testamentet, lär de lutherska kyrkorna att redan spädbarnen kan få komma till Gud i dopet. Om detta dock inte har skett, kan det ske senare i livet. Det är aldrig för sent att bli Guds barn och Kristi lärjunge och att ta emot den heliga Anden, som är Guds dopgåva till oss. Först i döden tar detta erbjudande slut.
Eftersom vi får den heliga Anden i dopet, är det ett missbruk att döpa om sådana som redan en gång har fått det kristna dopet. Jesus själv varnar oss för det: "... all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas" (Matt 12:31). Tyvärr praktiseras s.k. omdop (som ibland kallas vederdop, från ty. wieder "på nytt") i vissa kristna riktningar. Vi blir döpta en gång för alla, och dopet behöver inte upprepas, eftersom dess verkan hänger på Guds nåd, inte på vår egen kraft. En annan sak är sedan att vi dagligen måste omvända oss från våra egna felsteg och vända oss tillbaka till Gud.
Dop, skriftskola och konfirmation
Jesus ger oss Dop- och missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet. Den lyder: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:18-20).
Detta praktiserar vi genom att döpa våra (blivande) medlemmar och sedan undervisa dem i bl.a. skriftskolan om vad den kristna tron och det kristna livet innebär.
I konfirmationen (från lat. confirmare "bekräfta") bekänner vi vår tro i enlighet med det som vi har blivit undervisade i skriftskolan. Det som bekräftas är dopet. I dopet räcker oss Gud handen och säger: "Du är mitt barn. Vill du vara det?" I konfirmationen fattar vi handen och säger (offentligt): "Ja, jag vill." Konfirmationen ökar inte i sig dopets värde, men är ett steg på den unga människans vandring mot en mogen tro.
Ibland (miss)uppfattas konfirmationen som en avslutningsfest på skriftskolan, men det är inte riktigt så enkelt. I skriftskolan får vi information, som vi kan ta till oss beroende av om vi tror på Gud eller inte. Också en ateist kan gå i skriftskolan och få något ut av den. Konfirmationen är däremot en uttryckligt religiös högtid, där konfirmanderna bekänner sin tro på Gud, den tro som förhoppningsvis har stärkts under skriftskolans gång. Man kan alltså gå i skriftskola utan att bli konfirmerad, men inte bli konfirmerad utan att (i någon form) ha gått i skriftskola.
Detta syns också juridiskt. Genom dopet blir vi medlemmar i kyrkan. Genom skriftskolan får vi kyrklig rösträtt (när vi blir myndiga) och rätt till kyrklig vigsel. Genom konfirmationen får vi kyrklig valbarhet och rätt att bli faddrar. Den som skriver ut sig ur kyrkan mister dock naturligtvis dessa rättigheter.
Kyrklig och borgerlig vigsel
Jag skrev följande insändare i december 2003, och den ingick i Hbl 13.12.03. Temat är fortfarande aktuellt, så jag publicerar den här på nytt.
I Hbl 8.12.03 ingick nyheten om att den svenska statsministern Göran Persson har gift sig (för tredje gången). Hans motivering tyckte jag var väl formulerad: ”Det känns helt naturligt. Vi talar om för oss själva och omvärlden att vi har bestämt oss för att leva tillsammans.” Väl så. Hjärtliga lyckönskningar.
Det som får mig att ta till tangentbordet är ändå den begreppsförvirring som kommer fram i rapporteringen, och som ingalunda är unik. I blänkaren på första sidan nämndes att ”den hemliga civilceremonin” förvånade många. Det som förvånade mig var dock att det i själva notisen inne i tidningen kom fram att det var en präst som förrättade vigseln. Den som skrev blänkaren tycks ha fått för sig att eftersom vigseln ägde rum på Harpsund och inte i någon kyrka, måste det alltså ha varit frågan om en ”civilceremoni”. Så är inte fallet.
I vårt land (och likaså i Sverige) finns det två sorters vigsel: borgerlig och kyrklig. Borgerlig vigsel (som ibland kallas civil vigsel) äger rum då en häradsdomare förrättar vigseln, medan kyrklig vigsel innebär att vigselförrättaren är präst (prästvigning är sedan något helt annat). Platsen spelar däremot ingen roll för vilket slag av vigsel det är frågan om.
Många verkar gifta sig borgerligt med motiveringen att en kyrklig vigsel med en massa gäster skulle bli besvärlig och dyr att arrangera. Det som då avses är dock ett ”kyrkbröllop”, som ofta kan vara en påkostad affär. I och för sig är förstås kärleken, vigseln och äktenskapet värda att fira, men festen är inte själva vigselns poäng.
Allt som behövs för en kyrklig vigsel är ett brudpar, en präst och två vittnen. Dessutom får man Guds välsignelse och kyrkans förbön på köpet. Jag rekommenderar!
Också ett äktenskap som har ingåtts borgerligt kan förstås senare få en kyrklig välsignelse, om man så önskar…
I Hbl 8.12.03 ingick nyheten om att den svenska statsministern Göran Persson har gift sig (för tredje gången). Hans motivering tyckte jag var väl formulerad: ”Det känns helt naturligt. Vi talar om för oss själva och omvärlden att vi har bestämt oss för att leva tillsammans.” Väl så. Hjärtliga lyckönskningar.
Det som får mig att ta till tangentbordet är ändå den begreppsförvirring som kommer fram i rapporteringen, och som ingalunda är unik. I blänkaren på första sidan nämndes att ”den hemliga civilceremonin” förvånade många. Det som förvånade mig var dock att det i själva notisen inne i tidningen kom fram att det var en präst som förrättade vigseln. Den som skrev blänkaren tycks ha fått för sig att eftersom vigseln ägde rum på Harpsund och inte i någon kyrka, måste det alltså ha varit frågan om en ”civilceremoni”. Så är inte fallet.
I vårt land (och likaså i Sverige) finns det två sorters vigsel: borgerlig och kyrklig. Borgerlig vigsel (som ibland kallas civil vigsel) äger rum då en häradsdomare förrättar vigseln, medan kyrklig vigsel innebär att vigselförrättaren är präst (prästvigning är sedan något helt annat). Platsen spelar däremot ingen roll för vilket slag av vigsel det är frågan om.
Många verkar gifta sig borgerligt med motiveringen att en kyrklig vigsel med en massa gäster skulle bli besvärlig och dyr att arrangera. Det som då avses är dock ett ”kyrkbröllop”, som ofta kan vara en påkostad affär. I och för sig är förstås kärleken, vigseln och äktenskapet värda att fira, men festen är inte själva vigselns poäng.
Allt som behövs för en kyrklig vigsel är ett brudpar, en präst och två vittnen. Dessutom får man Guds välsignelse och kyrkans förbön på köpet. Jag rekommenderar!
Också ett äktenskap som har ingåtts borgerligt kan förstås senare få en kyrklig välsignelse, om man så önskar…
Diverse nyheter från nätet
Preacher: GOP Delaying Second Coming (Beliefnet)
Voters should oust congressional Republican leaders because U.S. foreign policy is delaying the second coming of Jesus Christ, according to a evangelical Houston-based preacher.
K.A. Paul railed against the war in Iraq on Sunday (Oct. 8) before a crowd of 1,000 at the New Spirit Revival Center in Cleveland Heights, Ohio, his first stop on what he hopes is a 30-city campaign.
Paul said he believes the Bush administration has delayed the second coming because U.S. foreign policy has blocked Christian missionaries from working in Iraq, Iran and Syria.
Paul, who claimed to support conservative political leaders in the past, is launching "a crusade to save America from the wrath of God and Republicans abusing their power," according to his press materials.
But his own tactics have also drawn criticism. Paul runs a group called Global Peace Initiative, based in Houston, and a ministry outgrowth called Gospel to the Unreached Millions.
Critics accuse the group of sinking cash into refurbishing and operating a Boeing 747 he calls Global Peace One.
"Paul flies around the globe using Jesus to pull in worldwide donations - unfortunately spending more money on jet fuel than orphans," according to a June article in the weekly Houston Press.
UN Body Condemns Cameroon Imprisonment Of Gay Men (365gay)
International pressure is mounting on the government of Cameroon to release nearly a dozen men sentenced to prison earlier this year on charges of being gay.
The United Nations Working Group on Arbitrary Detention on Wednesday declared that the detentions on the basis of their presumed sexual orientation constitutes an arbitrary deprivation of liberty contrary to the International Covenant on Civil and Political Rights.
The UN human rights body further called on the government of Cameroon to adopt necessary measures to remedy the situation, including the possible repeal of the offending law.
Församlingsvalets kandidater på webben (Kyrklig tidningstjänst)
Församlingsvalets kandidater går nu att hitta på Internet. Information om kandidatuppställningen har samlats på valets riksomfattande webbplats på adressen evl.fi/valet. Församlingsvalets nätsidor har också uppgifter om var man kan rösta på förhand och för de egentliga valdagarnas del listas vallokalerna.
Dödsstraff oförenligt med demokrati (Kyrkans tidning)
Europarådets president, René van der Linden uppmanade igår Ryssland, Japan och USA att avskaffa dödsstraffet.
– Dödsstraff måste avskaffas i alla länder som strävar efter att upprätthålla demokrati. Det har avskaffats i alla våra medlemsstater förutom Ryssland, sa René van der Linden.
Voters should oust congressional Republican leaders because U.S. foreign policy is delaying the second coming of Jesus Christ, according to a evangelical Houston-based preacher.
K.A. Paul railed against the war in Iraq on Sunday (Oct. 8) before a crowd of 1,000 at the New Spirit Revival Center in Cleveland Heights, Ohio, his first stop on what he hopes is a 30-city campaign.
Paul said he believes the Bush administration has delayed the second coming because U.S. foreign policy has blocked Christian missionaries from working in Iraq, Iran and Syria.
Paul, who claimed to support conservative political leaders in the past, is launching "a crusade to save America from the wrath of God and Republicans abusing their power," according to his press materials.
But his own tactics have also drawn criticism. Paul runs a group called Global Peace Initiative, based in Houston, and a ministry outgrowth called Gospel to the Unreached Millions.
Critics accuse the group of sinking cash into refurbishing and operating a Boeing 747 he calls Global Peace One.
"Paul flies around the globe using Jesus to pull in worldwide donations - unfortunately spending more money on jet fuel than orphans," according to a June article in the weekly Houston Press.
UN Body Condemns Cameroon Imprisonment Of Gay Men (365gay)
International pressure is mounting on the government of Cameroon to release nearly a dozen men sentenced to prison earlier this year on charges of being gay.
The United Nations Working Group on Arbitrary Detention on Wednesday declared that the detentions on the basis of their presumed sexual orientation constitutes an arbitrary deprivation of liberty contrary to the International Covenant on Civil and Political Rights.
The UN human rights body further called on the government of Cameroon to adopt necessary measures to remedy the situation, including the possible repeal of the offending law.
Församlingsvalets kandidater på webben (Kyrklig tidningstjänst)
Församlingsvalets kandidater går nu att hitta på Internet. Information om kandidatuppställningen har samlats på valets riksomfattande webbplats på adressen evl.fi/valet. Församlingsvalets nätsidor har också uppgifter om var man kan rösta på förhand och för de egentliga valdagarnas del listas vallokalerna.
Dödsstraff oförenligt med demokrati (Kyrkans tidning)
Europarådets president, René van der Linden uppmanade igår Ryssland, Japan och USA att avskaffa dödsstraffet.
– Dödsstraff måste avskaffas i alla länder som strävar efter att upprätthålla demokrati. Det har avskaffats i alla våra medlemsstater förutom Ryssland, sa René van der Linden.
Om dop och frälsning
I kommentarer till inlägget Nyhet: Limbo avskaffas? har många ställt frågor om dopet, nöddopet, odöptas frälsning m.m. Jag skrev inlägget Om dopet för att besvara en del av frågorna. Andra tar jag upp nu, och kommer ännu att återkomma i ett senare inlägg.
Dop, tro och frälsning
Vilket är förhållandet mellan dopet och tron, undrar någon. Blir man frälst ("kommer till himlen") om man är döpt men inte tror? Hur är det om man tror men inte är döpt?
I slutet av Markusevangeliet säger Jesus: "Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd." (Mark 16:16) Den här versen tolkas ibland temporalt, så att tron måste komma före dopet, men vi lutheraner anser att den skall tolkas ontologiskt, så att både tro och dop behövs, men inte nödvändigtvis i den ordningsföljden. Vi har alltså ett ansvar för att se till att de som vill bli räddade (frälsta) tror och döps. Vi ser ändå också att för att bli dömd skall man sakna tro - men dopet nämns inte. Slutsatsen av detta är att dopet visserligen är viktigt, men att om det av någon orsak (som inte beror av oss) skulle saknas, kan vi ändå räddas genom tron.
Nöddop
Som jag just konstaterade har vi ett ansvar för att också andra tror och döps. Detta gäller speciellt våra egna barn. Vi vill dem naturligtvis allt gott, och därför vill vi också att de skall få del av barnaskapet hos Gud, vilket de kan få genom dopet. Om ett barn svävar i livsfara (vilket Gud förbjude) vill vi naturligtvis rädda det på alla sätt som bara är möjliga - fysiskt och psykiskt, men också andligt. De två första hjälper läkare, sjuksköterskor och barnmorskor Gud med, och det tredje hjälper kyrkan med genom nöddopet.
Här får vi lita på Guds nåd. Barnet är inte (tekniskt sett) Guds barn. Men fast vi inte (av någon orsak) har uppfyllt det som Gud uppmanar oss att göra med barnet, älskar han det säkert ändå. Han kommer att döma det rättvist, nådefullt och kärleksfullt, och jag är övertygad om att också det barnet i evighet får se Guds ansikte.
Dop, tro och frälsning
Vilket är förhållandet mellan dopet och tron, undrar någon. Blir man frälst ("kommer till himlen") om man är döpt men inte tror? Hur är det om man tror men inte är döpt?
I slutet av Markusevangeliet säger Jesus: "Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd." (Mark 16:16) Den här versen tolkas ibland temporalt, så att tron måste komma före dopet, men vi lutheraner anser att den skall tolkas ontologiskt, så att både tro och dop behövs, men inte nödvändigtvis i den ordningsföljden. Vi har alltså ett ansvar för att se till att de som vill bli räddade (frälsta) tror och döps. Vi ser ändå också att för att bli dömd skall man sakna tro - men dopet nämns inte. Slutsatsen av detta är att dopet visserligen är viktigt, men att om det av någon orsak (som inte beror av oss) skulle saknas, kan vi ändå räddas genom tron.
Nöddop
Som jag just konstaterade har vi ett ansvar för att också andra tror och döps. Detta gäller speciellt våra egna barn. Vi vill dem naturligtvis allt gott, och därför vill vi också att de skall få del av barnaskapet hos Gud, vilket de kan få genom dopet. Om ett barn svävar i livsfara (vilket Gud förbjude) vill vi naturligtvis rädda det på alla sätt som bara är möjliga - fysiskt och psykiskt, men också andligt. De två första hjälper läkare, sjuksköterskor och barnmorskor Gud med, och det tredje hjälper kyrkan med genom nöddopet.
Nöddopet går till så att en konfirmerad medlem av kyrkan tar vatten, häller det tre gånger över barnets huvud och säger ”(N.N.,) jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Om man vill kan man be Fader vår, läsa välsignelsen och kanske sjunga en psalm, men dopet är fullständigt genom att vatten används och treenigheten nämns. Oftast är det sjukvårdspersonal som gör detta, och de har utbildning för det, men det är ingenting krångligt i sig (även om situationen naturligtvis är tung).Vad händer då med barnet om det dör innan det hinner få (ens) ett nöddop? Jag vill inte på något sätt lägga sten på börda åt någon som har mist sitt barn. Jag har själv jordfäst spädbarn och vet något om den smärtan - och kan som förälder tänka mig den alltför väl. Samtidigt vill jag inte heller hyckla och hymla, utan vill säga som jag tror att det är.
Om barnet överlever, skall nöddopet anmälas till församlingen. Då kan prästen komma och förrätta en bekräftelse av nöddopet. Den förrättningen ser i det närmaste ut som ett vanligt dop med den skillnaden att själva dopet inte upprepas, utan prästen säger i stället ungefär ”Jag bekräftar att detta barn är döpt.” Ett dop är s.g.s. alltid en glad fest, men en bekräftelse av nöddop måste av förekommen anledning vara ännu gladare, skulle man tycka.
Här får vi lita på Guds nåd. Barnet är inte (tekniskt sett) Guds barn. Men fast vi inte (av någon orsak) har uppfyllt det som Gud uppmanar oss att göra med barnet, älskar han det säkert ändå. Han kommer att döma det rättvist, nådefullt och kärleksfullt, och jag är övertygad om att också det barnet i evighet får se Guds ansikte.
Gud eller gud?
På senare tid har jag allt oftare observerat att journalister och andra skriver "gud" med liten bokstav när de menar kristendomens Gud. Jag vet inte om de täta observationerna beror på att jag har märkt problemet eller om det faktiskt har blivit mer frekvent, men så är det i alla fall.
Det finns nämligen en skillnad. En gud (med liten bokstav) är ett substantiv som betecknar en övernaturlig varelse som tillbes av någon eller några. Exempel på gudar är Jupiter, Shiva, Oden och Gud.
Gud (med stor bokstav) är ett egennamn som betecknar kristendomens och vissa andra religioners gud. Att stava hans namn med liten bokstav är minst sagt inkorrekt.
Jag heter Karl och är en karl, men om någon skriver mitt namn med liten bokstav, tar jag nog illa upp. Det är bara e.e.cummings och några andra (kufar) som stavar sina namn med liten bokstav.
Att stava Gud med liten bokstav är alltså inkorrekt och nedsättande. Om detta sker av okunskap, bör det korrigeras, om det sker av förakt (vilket jag misstänker ibland är fallet) bör det beivras!
Det finns nämligen en skillnad. En gud (med liten bokstav) är ett substantiv som betecknar en övernaturlig varelse som tillbes av någon eller några. Exempel på gudar är Jupiter, Shiva, Oden och Gud.
Gud (med stor bokstav) är ett egennamn som betecknar kristendomens och vissa andra religioners gud. Att stava hans namn med liten bokstav är minst sagt inkorrekt.
Jag heter Karl och är en karl, men om någon skriver mitt namn med liten bokstav, tar jag nog illa upp. Det är bara e.e.cummings och några andra (kufar) som stavar sina namn med liten bokstav.
Att stava Gud med liten bokstav är alltså inkorrekt och nedsättande. Om detta sker av okunskap, bör det korrigeras, om det sker av förakt (vilket jag misstänker ibland är fallet) bör det beivras!
Om dopet
Innan jag förrättar ett dop, vill jag alltid träffa de inblandade. Oftast är det förstås frågan om föräldrarna till dopbarnet, men om jag döper en som är mer eller mindre vuxen, diskuterar jag naturligtvis med den personen också.
Vid dessa dopsamtal, som de kallas, brukar jag gå igenom tre saker. Först kollar vi det byråkratiska (registreringsblanketter el.dyl.), så går jag igenom dopet sådär teoretiskt, och sist funderar vi på det praktiska vid just detta dop. En bieffekt av detta dopsamtal är förstås att jag och familjen lär lite känna varandra, vilket underlättar det hela för båda parter.
I den teoretiska delen brukar jag säga ungefär så här:
Vi börjar med vad dopet inte är, nämligen en namngivningsceremoni. Barnet får inte sitt namn i dopet. Barnet får sitt namn i det ögonblick då föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet efter dopet registreras i folkbokföringen är en bisak som inte har med själva dopet att skaffa. Barnet skulle ju registreras oberoende av om det döps eller inte, och rent av med samma blankett. Om barnet inte döps registreras det i magistraten och inte i kyrkan, men det är olika terminaler som går till samma databas.
Vid dopet säger prästen: ”N.N., jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn,” inte ”Jag döper dig till N.N. ....”, såsom man ofta tror. Från den missuppfattningen härstammar också bruket att ”döpa” fartyg - och där är det en namngivningsceremoni. En annan skillnad är också det att när vi döper människor använder vi vatten i stället för att slå dem i huvudet med champagneflaskor.
Ofta nämner jag i doptalet att dopet inte är en namngivningsceremoni, och lika ofta är det någon mormor som säger till barnet efter dopet: ”Så trevligt att du nu har fått ditt namn!” Ibland undrar jag varför jag ids...
Men om det här med dopet skulle gälla bara sådant som det inte är, skulle det förstås inte vara någon vits med det hela. Det finns nämligen en hel del som dopet är.
Dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser - men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar oss. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud.
När min son var tre, gjorde han ibland sådant som han inte borde. Inga andra barn gör väl så, men han gjorde det faktiskt. När jag frågade honom "Får man göra så?" kunde han svara "Nå nää..." Då frågade jag honom "Vad säger man då?" - "FÖRLÅT PAPPA!" ropade han och kastade sig om min hals. Mitt fadershjärta smalt fullständigt - och jag tror att Guds fadershjärta fungerar på samma sätt som mitt. Som Guds barn har vi alltså möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg - alltså det som kallas bikt.
I dopet får vi faktiskt ett namn, även om det inte är vårt eget. Vi får vår adoptivfars namn, nämligen namnet "kristen" (som kommer från "Kristus"). Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.
I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnet tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd (verk med e, alltså, även om det också kan göra ont). Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan - ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser (ansvaret för våra egna handlingar kvarstår dock). Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus - bara vi ber om den.
Det har skrivits hyllmetervis om dopet; här var bara någon millimeter, men det kanske räcker i det här sammanhanget.
Mer info finns också i Katekesen 34-36.
Vid dessa dopsamtal, som de kallas, brukar jag gå igenom tre saker. Först kollar vi det byråkratiska (registreringsblanketter el.dyl.), så går jag igenom dopet sådär teoretiskt, och sist funderar vi på det praktiska vid just detta dop. En bieffekt av detta dopsamtal är förstås att jag och familjen lär lite känna varandra, vilket underlättar det hela för båda parter.
I den teoretiska delen brukar jag säga ungefär så här:
Vi börjar med vad dopet inte är, nämligen en namngivningsceremoni. Barnet får inte sitt namn i dopet. Barnet får sitt namn i det ögonblick då föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet efter dopet registreras i folkbokföringen är en bisak som inte har med själva dopet att skaffa. Barnet skulle ju registreras oberoende av om det döps eller inte, och rent av med samma blankett. Om barnet inte döps registreras det i magistraten och inte i kyrkan, men det är olika terminaler som går till samma databas.
Vid dopet säger prästen: ”N.N., jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn,” inte ”Jag döper dig till N.N. ....”, såsom man ofta tror. Från den missuppfattningen härstammar också bruket att ”döpa” fartyg - och där är det en namngivningsceremoni. En annan skillnad är också det att när vi döper människor använder vi vatten i stället för att slå dem i huvudet med champagneflaskor.
Ofta nämner jag i doptalet att dopet inte är en namngivningsceremoni, och lika ofta är det någon mormor som säger till barnet efter dopet: ”Så trevligt att du nu har fått ditt namn!” Ibland undrar jag varför jag ids...
Men om det här med dopet skulle gälla bara sådant som det inte är, skulle det förstås inte vara någon vits med det hela. Det finns nämligen en hel del som dopet är.
Dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser - men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar oss. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud.
När min son var tre, gjorde han ibland sådant som han inte borde. Inga andra barn gör väl så, men han gjorde det faktiskt. När jag frågade honom "Får man göra så?" kunde han svara "Nå nää..." Då frågade jag honom "Vad säger man då?" - "FÖRLÅT PAPPA!" ropade han och kastade sig om min hals. Mitt fadershjärta smalt fullständigt - och jag tror att Guds fadershjärta fungerar på samma sätt som mitt. Som Guds barn har vi alltså möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg - alltså det som kallas bikt.
I dopet får vi faktiskt ett namn, även om det inte är vårt eget. Vi får vår adoptivfars namn, nämligen namnet "kristen" (som kommer från "Kristus"). Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.
I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnet tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd (verk med e, alltså, även om det också kan göra ont). Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan - ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser (ansvaret för våra egna handlingar kvarstår dock). Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus - bara vi ber om den.
Det har skrivits hyllmetervis om dopet; här var bara någon millimeter, men det kanske räcker i det här sammanhanget.
Mer info finns också i Katekesen 34-36.
Frågespalten VIII: Gud och Allah
MiA kom med följande fråga till Frågespalten:
Ja: Gud är en och densamme. Allah är inte ens något separat egennamn, utan bara det arabiska ordet för "Gud", som används också av arabisktalande kristna. Gud är en person som existerar oberoende av om vi tror på det eller inte, och vars egenskaper är de samma oberoende av vad vi tror om dem. Alla monoteistiska religioner (judendom, kristendom, islam och deras "ättlingar") tillber samme Gud, även om deras åsikter om honom emellanåt varierar stort.
Nej: Våra tolkningar av Gud är väsensskilda. Vi människor har tolkat våra gudsupplevelser längs så olika linjer att olika religioner har uppstått. På en del punkter är t.ex. kristendomen och islam på samma spår, men på andra (t.ex. Jesu ställning) skiljer de sig markant från varann.
Svaret på frågan "Är Gud och Allah samma gud?" beror alltså på hur frågan skall tolkas, nämligen på om det som frågas efter är en reell person eller en teologisk konstruktion.
Under morgonens läsande av Sydsvenskan snubblade jag över en fråga som ställts till biskopskandidaterna i Lund: Är Gud och Allah samma gud? Svaren varierade från "Ja, det är ganska självklart" till "För svår fråga". Och de svåra frågorna har man ju lärt sig att med fördel kunna ställa till dig! Något för frågespalten?Hedrad över att få de svåra frågorna vill jag försöka besvara denna. Svaret är i grunden enkelt: "Ja och nej." Lite kött på benen kan ändå vara av nöden.
Ja: Gud är en och densamme. Allah är inte ens något separat egennamn, utan bara det arabiska ordet för "Gud", som används också av arabisktalande kristna. Gud är en person som existerar oberoende av om vi tror på det eller inte, och vars egenskaper är de samma oberoende av vad vi tror om dem. Alla monoteistiska religioner (judendom, kristendom, islam och deras "ättlingar") tillber samme Gud, även om deras åsikter om honom emellanåt varierar stort.
Nej: Våra tolkningar av Gud är väsensskilda. Vi människor har tolkat våra gudsupplevelser längs så olika linjer att olika religioner har uppstått. På en del punkter är t.ex. kristendomen och islam på samma spår, men på andra (t.ex. Jesu ställning) skiljer de sig markant från varann.
Svaret på frågan "Är Gud och Allah samma gud?" beror alltså på hur frågan skall tolkas, nämligen på om det som frågas efter är en reell person eller en teologisk konstruktion.
Uppdatering: Jag behandlade temat på nytt 25.5.08.
De 99 borttappade fåren
Kyrkan idag tar otroligt väl hand om det enda fåret i fållan. Lammet kammas, schamponeras och pajas, samtidigt som 99 får lämnas helt utanför. Enligt biskop Lennart Koskinen från Visby gör vi i både Sverige och Finland precis tvärtom än vad herden i berättelsen om det borttappade fåret. Han talade på de finlandssvenska kyrkodagarna som pågår i Karis detta veckoslut. Kyrkan befinner sig vid ett vägskäl. Den ena vägen är den exklusiva kyrkan som finns till för relativt få. På grund av bland annat språket och traditionerna är det många som inte känner sig hemma.
– Men kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan en nådesgemenskap, betonade Koskinen. Den andra vägen är den inklusiva kyrkan, folkkyrkan som ska finnas till för de många – och då blir den viktiga frågan hur kyrkan möter dem som befinner sig utanför. Koskinen menade att kyrkans utmaning när den väljer väg är att inte tappa bort sin äkta identitet och sitt uppdrag, utan finner ett tilltal som når de många.
– Det finns idag en stor längtan efter andlighet, konstaterade Koskinen.
Se hela KT:s nyhet här. Se också inlägget Inklusiva kyrkor och exklusiva (30.6.06).
– Men kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan en nådesgemenskap, betonade Koskinen. Den andra vägen är den inklusiva kyrkan, folkkyrkan som ska finnas till för de många – och då blir den viktiga frågan hur kyrkan möter dem som befinner sig utanför. Koskinen menade att kyrkans utmaning när den väljer väg är att inte tappa bort sin äkta identitet och sitt uppdrag, utan finner ett tilltal som når de många.
– Det finns idag en stor längtan efter andlighet, konstaterade Koskinen.
Se hela KT:s nyhet här. Se också inlägget Inklusiva kyrkor och exklusiva (30.6.06).
Frågespalten VII: Mikael, skärselden och exorcism
Frågespalten igen. Jag fick en fråga av bloggaren Mazz. Något förkortat:
Mikael utmålas på dessa bibelställen som gudsfolkets beskyddare och som den som kämpar mot ondskan i världen, djävulen och hans anhang. Därför förekommer han säkert också i olika exorcist-filmer.
Den katolska skärseldsläran känner jag inte så väl till i detalj. Luther höll ju hårt på att all kristen lära skulle vara grundad på Bibelns kanoniska böcker, och skärselden förekommer endast i en av de apokryfiska böckerna (Andra Mackabeerboken, vill jag minnas). Därför förekommer skärselden inte i lutherska sammanhang, och jag stöter rätt sällan på den. Jag känner inte till det här om Mikael som ”the transfer”, så jag kan inte säga något säkert. Det är ju dock logiskt att tänka sig att den som kämpar mot ondskan i världen också skulle vara den som leder genom straffet till saligheten. Men jag vet alltså inte.
Exorcism känner jag bara till så där allmänt. Jag har inte studerat det direkt. Det är ingenting som har förstahandsvärde hos oss - de lutherska präster som sysslar med sådant placerar sig nog därmed ute i periferin. Förbön håller vi nog på med, men det innebär att lämna allt i Guds hand, utan att behöva studera någon detaljerad demonologi. På samma sätt kan vi be för sjuka utan att studera medicin. Om det finns orsak till det, lämnar vi sedan dem som vi har bett för i sjukvårdens händer, så Gud kan använda den som medel när han helar de sjuka.
Jag har försökt forska lite i dethär med ärkeängeln Mikael. Hittar dock mycket dåligt med fakta på internet om de olika änglarna. Vem var ärkeängeln Mikael? Är det han som är "the transfer", alltså som förde upp människorna genom skärselden fram till Petrus? Hur mycket vet du om Exorcism? Har du studerat det?I Bibeln nämns tre ärkeänglar eller änglafurstar: Mikael, Gabriel och Rafael. Deras namn säger något om deras funktion. Rafael betyder "Gud helar", och det gör han i Tobits bok. Gabriel betyder "Gud hör", och han är en viktig budbärare, t.ex. när jungfru Maria får reda på att hon skall bli med barn i början av Lukasevangeliet. Mikaels namn betyder "Vem [är] som Gud?" (naturligtvis med innebörden "Ingen är som Gud"), och han kan räknas som den främsta av ärkeänglarna, eller åtminstone den som oftast nämns i Bibeln: Dan 10:13, 21; 12:1; Judas 1:9; Upp 12:7.
Mikael utmålas på dessa bibelställen som gudsfolkets beskyddare och som den som kämpar mot ondskan i världen, djävulen och hans anhang. Därför förekommer han säkert också i olika exorcist-filmer.
Den katolska skärseldsläran känner jag inte så väl till i detalj. Luther höll ju hårt på att all kristen lära skulle vara grundad på Bibelns kanoniska böcker, och skärselden förekommer endast i en av de apokryfiska böckerna (Andra Mackabeerboken, vill jag minnas). Därför förekommer skärselden inte i lutherska sammanhang, och jag stöter rätt sällan på den. Jag känner inte till det här om Mikael som ”the transfer”, så jag kan inte säga något säkert. Det är ju dock logiskt att tänka sig att den som kämpar mot ondskan i världen också skulle vara den som leder genom straffet till saligheten. Men jag vet alltså inte.
Exorcism känner jag bara till så där allmänt. Jag har inte studerat det direkt. Det är ingenting som har förstahandsvärde hos oss - de lutherska präster som sysslar med sådant placerar sig nog därmed ute i periferin. Förbön håller vi nog på med, men det innebär att lämna allt i Guds hand, utan att behöva studera någon detaljerad demonologi. På samma sätt kan vi be för sjuka utan att studera medicin. Om det finns orsak till det, lämnar vi sedan dem som vi har bett för i sjukvårdens händer, så Gud kan använda den som medel när han helar de sjuka.
Uppdatering: Ett slags exorcism används faktiskt i vissa lutherska kyrkor i samband med dopet. I Danmark används t.ex. följande formulering: N.N. Forsager du Djævelen og alle hans gerninger og alt hans væsen? - Ja! Motsvarande har förekommit också hos oss i svunna tider. Tekniskt sett är också detta en exorcism, fast betydligt mindre dramatisk än filmerna vill göra gällande...
Smörgåstårta?
Marika, som bjöd mig på smörgåstårta för ett par veckor sedan, tipsade mig om en artikel i gårdagens Aftonbladet. Kristna fetare än icke troende, lyder rubriken.
Hur hon nu kom att tänka på det...
Hur hon nu kom att tänka på det...
Växjö väljer också biskop
Biskopsval förrättas under den närmaste tiden också i två stift i Sverige, nämligen Växjö och Lund. Jag har skrivit om det tidigare.
Nu rapporterar Kyrkans tidning att den första egentliga valomgången i Växjö är avklarad. Två kandidater var överlägsna och går vidare till den andra, avgörande omgången. Sven Thidevall (bilden) fick 238 röster och Jan-Olof Johansson 126, medan trean, Anders Alberius, fick 56.
Johan Dalman kom på sjätte och sista plats med 16 röster (beklagar, broder!).
Vad som har hänt med Bo Brander och Fredrik Modéus har jag inte reda på - de var bland de åtta främsta i provvalet i augusti, men nämns inte alls i Kyrkans tidning nu.
Nu rapporterar Kyrkans tidning att den första egentliga valomgången i Växjö är avklarad. Två kandidater var överlägsna och går vidare till den andra, avgörande omgången. Sven Thidevall (bilden) fick 238 röster och Jan-Olof Johansson 126, medan trean, Anders Alberius, fick 56.
Johan Dalman kom på sjätte och sista plats med 16 röster (beklagar, broder!).
Vad som har hänt med Bo Brander och Fredrik Modéus har jag inte reda på - de var bland de åtta främsta i provvalet i augusti, men nämns inte alls i Kyrkans tidning nu.
Uppdatering: Ett par andra bloggare har mer info. Granskning Svenska kyrkan frågar sig varför provvalets etta och tvåa nu har bytt plats. "Kyrkoordnaren" Per Westberg skriver: "[Bo Brander] behörighetsförklarades dock inte då han inte skrivit på den obligatoriska försäkran där man förklarar sig fullt ut beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag i kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön." Hela 40 proteströster tyder på att Branders stödtrupper har varit i farten, menar Westberg.
Kvarstår frågan vart Modéus försvann.
Die Anekdote der Woche: Der Nistkasten
In Mai habe ich, zusammen mit meine Sohn Joakim (dann 4 Jahren alt), ein Nistkasten gebaut. Dass habe ich nicht in 25 Jahren getan, seit ich in die Schule war.
Joakim hatte schon viele Wochen davon gefragt. “Pappa, wann sollen wir Bretter kaufen und ein Nistkasten bauen?” Das Brett (!) haben wir gekauft, und der nächste Tag war das große Werke fertig!
Als Joakim er sah, wollte er dass ich daran schreibe “fågelholk” (Nistkasten). Ich glaube auch dass es nötig war…
Joakim hatte schon viele Wochen davon gefragt. “Pappa, wann sollen wir Bretter kaufen und ein Nistkasten bauen?” Das Brett (!) haben wir gekauft, und der nächste Tag war das große Werke fertig!
Als Joakim er sah, wollte er dass ich daran schreibe “fågelholk” (Nistkasten). Ich glaube auch dass es nötig war…
Top Ten Reasons Why Men Should Not Be Ordained
10. A man's place is in the army.
9. For men who have children, their duties might distract them from the responsibilities of being a parent.
8. Their physical build indicates that men are more suited to tasks such as chopping down trees and wrestling mountain lions. It would be "unnatural" for them to do other forms of work.
7. Man was created before woman. It is therefore obvious that man was a prototype. Thus, they represent an experiment, rather than the crowning achievement of creation.
6. Men are too emotional to be priests or pastors. This is easily demonstrated by their conduct at football games and watching basketball tournaments.
5. Some men are handsome; they will distract women worshipers.
4. To be ordained pastor is to nurture the congregation. But this is not a traditional male role. Rather, throughout history, women have been considered to be not only more skilled than men at nurturing, but also more frequently attracted to it. This makes them the obvious choice for ordination.
3. Men are overly prone to violence. No really manly man wants to settle disputes by any means other than by fighting about it. Thus, they would be poor role models, as well as being dangerously unstable in positions of leadership.
2. Men can still be involved in church activities, even without being ordained. They can sweep paths, repair the church roof, and maybe even lead the singing on Father's Day. By confining themselves to such traditional male roles, they can still be vitally important in the life of the Church.
1. In the New Testament account, the person who betrayed Jesus was a man. Thus, his lack of faith and ensuing punishment stands as a symbol of the subordinated position that all men should take.
A (female) colleague sent me this;
I wanted to share it with you...
I wanted to share it with you...
Kvinnliga präster och jämlikhet
Kajsa skrev i en kommentar på L8:s blogg:
Vi män har genom historien utnyttjat skillnaderna mellan könen till att ta makten över våra kvinnor. Jämställdhet är ett påfund som fanns hos Paulus ("...inte längre ... man eller kvinna..."), men som sedan begravdes djupt. Efter att kyrkan blev en maktinstitution var det slut. Kvinnan hade rätten att bli frälst, men inte att inkräkta på manliga privilegier i denna värld. Det fanns bara några få undantag till detta; den heliga Birgitta kan nämnas.
Mannen och kvinnan har av naturen olika uppgifter i samband med förökning, men annars finns det ingenting som måste vara könsbundet, utan olika uppgifter, yrken o.s.v. får variera individuellt - och bör tillerkännas samma samhällsbyggande värde. Olika individer behöver inte ha samma uppgift för att vara jämlika.
Det som du och många andra inte verkar förstå är att kvinnoprästfrågan inte handlar om jämställdhet, utan om att mannen och kvinnan fått olika uppgifter av Gud. Skulle det vara så, är det inget som vi som människor kan gå och ändra på. Jag vill poängtera att jag inte är kvinnoprästmotståndare, men kan ändå i viss mån förstå hur Perret & co tänker. Det kan ju du också försöka göra. Åtminstone lite grann.Den genomsnittliga mannen är större och (fysiskt) starkare än den genomsnittliga kvinnan, som i gengäld har lättare att föda barn än en man. Genom att skapa oss så, gav Gud oss olika uppgifter i en tid då fysisk styrka var avgörande. Det är den inte längre. Vilken kvinna som helst kan med hjälp av någon maskin göra tyngre arbeten än vilken man som helst klarar av med bara händerna.
Vi män har genom historien utnyttjat skillnaderna mellan könen till att ta makten över våra kvinnor. Jämställdhet är ett påfund som fanns hos Paulus ("...inte längre ... man eller kvinna..."), men som sedan begravdes djupt. Efter att kyrkan blev en maktinstitution var det slut. Kvinnan hade rätten att bli frälst, men inte att inkräkta på manliga privilegier i denna värld. Det fanns bara några få undantag till detta; den heliga Birgitta kan nämnas.
Mannen och kvinnan har av naturen olika uppgifter i samband med förökning, men annars finns det ingenting som måste vara könsbundet, utan olika uppgifter, yrken o.s.v. får variera individuellt - och bör tillerkännas samma samhällsbyggande värde. Olika individer behöver inte ha samma uppgift för att vara jämlika.
Biskop Gustav!
Biskop Gustav tar över efter biskop Erik. Slutresultatet blev klart: 308 för Björkstrand mot 146 för Perret. Åtminstone Husis har nyheten.
Enligt inofficiella, preliminära källor blev resultatet i några av de nio prosterierna :
Enligt inofficiella, preliminära källor blev resultatet i några av de nio prosterierna :
Domprosteriet: Björkstrand 43, Perret 18 och en blank (!)De två sistnämnda är glädjande. Resultatet i Mellersta Nyland lämnar inget utrymme för diskussion, medan Pedersöre var mycket jämnare än befarat.
Helsingfors (där Perret segrade i första omgången): 29-23
Mellersta Nyland: 42-4
Pedersöre: 33-43
Uppdatering: Kyrklig tidningstjänst har en detaljerad nyhet, där bl.a. resultatet prosterivis ingår.
Återlösta kommentarer
Signaturen Återlöst är en kvinna med vackra bilder på sin blogg. Hon reagerade på mitt förra inlägg, Nervös inför valet, och kommenterade:
Och vari består det fruktansvärda som i så fall kommer att hända [ifall Perret blir biskop, alltså]?
Jag svarade:
Med Perret som biskop skulle arbetet för jämlikhet inom kyrkan gå åtminstone 20 år bakåt. Dessutom visar Perret att han inte ställer sig bakom beslut som han själv har varit med om att fatta (i kyrkomötet denna gång, i biskopsmötet nästa gång).
En person som har visat sig vara illojal mot kyrkans ordning och har lovat fortsätta med det, och som dessutom trampar på sina underordnades lagstadgade rättigheter, är inte lämplig som biskop, hur mycket annat som än talar för honom. Henrik Perret är ju nämligen ingen ond, falsk och kärlekslös människa, det vill jag ha sagt! Han gör det han gör uppriktigt och med varmt hjärta. Vilket tyvärr gör honom dubbelt så farlig.
Återlöst fortsatte:
Än om det inte handlar om jämställdhet?
Svar:
Ett biskopsval är en linjedragning. Och det är många linjer som måste dras; bilden är på inget sätt endimensionell. Men oberoende av vilka andra frågor som man måste ta hänsyn till, handlar detta val också uttryckligen om jämställdhet, som är en nyckelfråga för stiftets och kyrkans framtid som en trovärdig samtalspartner i samhället.
Valet gäller alltså fundamentalistisk rättrogenhet och därmed isolering, eller öppenhet, trovärdighet och fortsatt möjlighet att nå ut med budskapet om Guds kärlek i Kristus. Vilkendera kyrkan strävar vi efter?
Återlöst igen:
En kyrka som inte är trogen sin uppdragsgivare kan inte längre vara trovärdig...
Och jag:
Sant.
Och just därför bör en fundamentalistisk urkundsförfalskning förkastas. Bibel, inte bokstav; kärlek, inte snävsyn.
Åter Återlöst:
Fundamentalistisk urkundsförfalskning??
Förklaring:
Precis. Genom att låtsas ta Bibeln bokstavligt förfalskar fundamentalismen den till att tala om sådant som den inte själv ämnar tala om. Se mitt inlägg Liberalteologi och fundamentalism.
Kanske diskussionen fortsätter ännu. Få se.
Nervös inför valet
Jag måste medge att jag börjar bli lite nervös. Imorgon avgörs biskopsvalet. Får vi en moderat konservativ eller en stockkonservativ biskop? Skillnaden är skarp, trots att det bara rör sig om någon nyans.
Jag lyssnade på Aktuellt 17 i radion, där professor Nils G. Holm intervjuades. Han sade att den konservativa falangen vädrar morgonluft också i t.ex. huvudstadsregionen, som traditionellt har varit frisinnad. En orsak är att de liberala kyrkomedlemmarna har skrivit ut sig och lämnat fältet fritt åt de konservativa. (Jag vill alltså inte skälla på de utskrivna, de har säkert haft goda orsaker - men följden är likafullt denna.)
Holm sade också att de konservativas debattstil, med välformulerade argument och många bibelcitat, har tagit de frisinnade på säng. Vi är inte vana vid sådant.
Holm sade också att de konservativas debattstil, med välformulerade argument och många bibelcitat, har tagit de frisinnade på säng. Vi är inte vana vid sådant.
Det ligger något i det. Vi är inte vana vid att de konservativa styr debatten, vilket Holm hävdar att de har gjort inför biskopsvalet. Och att odla bibelcitat är inte heller vår stil. Här kommer den stora skillnaden in mellan bibeltrohet och bokstavstrohet: Bokstaven kan citeras snabbt, ofta och gärna och i olika sammanhang, medan Bibelns grundläggande budskap kräver eftertanke, tid och mognad.
Därför kan vi kritiseras av de konservativa för att inte ha annat att komma med än ett flummigt kärleksbudskap. Det är kanske inte långt från sanningen. Kärleken är ändå tillräcklig! Bokstaven dödar. Amor omnia vincit. Lev ut det!
Därför kan vi kritiseras av de konservativa för att inte ha annat att komma med än ett flummigt kärleksbudskap. Det är kanske inte långt från sanningen. Kärleken är ändå tillräcklig! Bokstaven dödar. Amor omnia vincit. Lev ut det!
Men Perrets understöd kan bli obehagligt stort i morgon, börjar jag misstänka. Kan han rent av vinna?
Jag är nervös.
Jag är nervös.
(Och Mette - barnen ser på BUU-klubben som bäst...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)