Om dop och frälsning

I kommentarer till inlägget Nyhet: Limbo avskaffas? har många ställt frågor om dopet, nöddopet, odöptas frälsning m.m. Jag skrev inlägget Om dopet för att besvara en del av frågorna. Andra tar jag upp nu, och kommer ännu att återkomma i ett senare inlägg.

Dop, tro och frälsning
Vilket är förhållandet mellan dopet och tron, undrar någon. Blir man frälst ("kommer till himlen") om man är döpt men inte tror? Hur är det om man tror men inte är döpt?
I slutet av Markusevangeliet säger Jesus: "Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd." (Mark 16:16) Den här versen tolkas ibland temporalt, så att tron måste komma före dopet, men vi lutheraner anser att den skall tolkas ontologiskt, så att både tro och dop behövs, men inte nödvändigtvis i den ordningsföljden. Vi har alltså ett ansvar för att se till att de som vill bli räddade (frälsta) tror och döps. Vi ser ändå också att för att bli dömd skall man sakna tro - men dopet nämns inte. Slutsatsen av detta är att dopet visserligen är viktigt, men att om det av någon orsak (som inte beror av oss) skulle saknas, kan vi ändå räddas genom tron.

Nöddop
Som jag just konstaterade har vi ett ansvar för att också andra tror och döps. Detta gäller speciellt våra egna barn. Vi vill dem naturligtvis allt gott, och därför vill vi också att de skall få del av barnaskapet hos Gud, vilket de kan få genom dopet. Om ett barn svävar i livsfara (vilket Gud förbjude) vill vi naturligtvis rädda det på alla sätt som bara är möjliga - fysiskt och psykiskt, men också andligt. De två första hjälper läkare, sjuksköterskor och barnmorskor Gud med, och det tredje hjälper kyrkan med genom nöddopet.

Nöddopet går till så att en konfirmerad medlem av kyrkan tar vatten, häller det tre gånger över barnets huvud och säger ”(N.N.,) jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Om man vill kan man be Fader vår, läsa välsignelsen och kanske sjunga en psalm, men dopet är fullständigt genom att vatten används och treenigheten nämns. Oftast är det sjukvårdspersonal som gör detta, och de har utbildning för det, men det är ingenting krångligt i sig (även om situationen naturligtvis är tung).
Om barnet överlever, skall nöddopet anmälas till församlingen. Då kan prästen komma och förrätta en bekräftelse av nöddopet. Den förrättningen ser i det närmaste ut som ett vanligt dop med den skillnaden att själva dopet inte upprepas, utan prästen säger i stället ungefär ”Jag bekräftar att detta barn är döpt.” Ett dop är s.g.s. alltid en glad fest, men en bekräftelse av nöddop måste av förekommen anledning vara ännu gladare, skulle man tycka.

Vad händer då med barnet om det dör innan det hinner få (ens) ett nöddop? Jag vill inte på något sätt lägga sten på börda åt någon som har mist sitt barn. Jag har själv jordfäst spädbarn och vet något om den smärtan - och kan som förälder tänka mig den alltför väl. Samtidigt vill jag inte heller hyckla och hymla, utan vill säga som jag tror att det är.
Här får vi lita på Guds nåd. Barnet är inte (tekniskt sett) Guds barn. Men fast vi inte (av någon orsak) har uppfyllt det som Gud uppmanar oss att göra med barnet, älskar han det säkert ändå. Han kommer att döma det rättvist, nådefullt och kärleksfullt, och jag är övertygad om att också det barnet i evighet får se Guds ansikte.