Heikel-Nyberg mot Byfält

Debatten i Hbl fortsätter mellan khde Monica Heikel-Nyberg och kaplan Ola Byfält. Tidigare har jag skrivit om den här och här.

Moni påpekar i Hbl 21.2 att äktenskapet inom den katolska och den anglikanska kyrkan har sakramental status, medan den hos oss är civilrättslig, och att vi också förr har anpassat oss till den samhälleliga utvecklingen i rättsliga frågor, som avskaffande av dödsstraff, livegenskap och häxbränning.

Byfält (Hbl 27.2) är - hör och häpna - inte nöjd med detta.

[...] ur kyrklig synvinkel är vigseln primärt bön om Guds välsignelse för man och kvinna som önskar ingå äktenskap. [...] Vigseln är [...] en civilrättslig akt och därmed en samhällsangelägenhet. Civilrättsligt kan kyrkan avstå från vigselrätten. Den kyrkliga vigseln är en troshandling i överensstämmelse med Guds ord och till för dem som räknar med Guds välsignelse.

Det Byfält säger på raden kan jag bra hålla med om. Detta är situationen för tillfället.
Däremot säger han mellan raderna sådant som jag tar avstånd från, nämligen att äktenskapet endast, alltid och för evigt måste vara mellan man och kvinna. Frågan är om denna situation är oföränderlig eller om det eventuellt finns ett behov av att förändra den. Den kyrkliga vigseln är bön om Guds välsignelse och till för dem som räknar med sagda välsignelse, som Byfält säger. Också om samkönade äktenskap skulle införas, är denna grundförutsättning oförändrad. Likaså vore troshandlingen i överensstämmelse med Guds ord (i uttryckets båda betydelser) också i den situationen.

Jag upprepar det jag tidigare har skrivit:

Vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Frågan är fortfarande obesvarad.

Ekstrand valdes

För några veckor sedan presenterade jag kandidaterna till dekansposten i ett inlägg.

Idag valde domkapitlet Sixten Ekstrand (bilden) till ny stiftsdekan från 1.9.07. Hjärtliga gratulationer till utnämningen!

Kyrklig tidningstjänst och Kyrkpressen rapporterar.

Kyrkpressen.fi har förnyat sig!

Det händer saker i den kyrkliga bloggosfären!

Nu har Kyrkpressen totalrenoverat sina hemsidor. Tidigare var de helt vanliga hemsidor, såsom en tidning nu kan tänkas ha - rätt sakliga, men ganska tråkiga. Det största utbytet var att man kunde läsa tidningen i pdf-format.

De nya hemsidorna (som fortfarande har samma adress: www.kyrkpressen.fi) har ett mycket mångsidigt innehåll. Naturligtvis finns nyhetsfunktionen kvar, men nu finns där också en bloggportal, där vem som helst kan börja blogga eller spegla sin existerande blogg. Att vem som helst faktiskt får vara med bevisas av att också min blogg speglas dit! Andra bloggare är Amanda Audas-Kass, Mats Fontell, Annette Kronholm-Cederberg och Kristian Norrback, som alla har eller har haft bloggar på bloggen.fi, Kp-redaktörerna Christa Mickelsson, Mira Strandberg och Sofia Torvalds samt "biskop emErikus", d.v.s. biskop em. Erik Vikström. För att bara nämna några.

Det finns också en del annat intressant på sidorna, som är värda ett besök!

Ändringar på bloggen

Jag har beslutat att upphöra att publicera lyrik här på bloggen. Inte för att lyrik inte skulle passa bra här, utan för att jag har blivit ängslig för att få en hög upphovsmannarättsräkning (fast jag hoppas att den heter något kortare i verkligheten).

I stället för att publicera veckans dikt varje måndag, kommer jag nu att börja med veckans martyr. Martyrserien har jag ju redan inlett (se registret), men nu blir det mer regelbundet. Och tyvärr torde inte materialet ta slut i första taget.

Jag vill uppmana alla mina läsare att be för dem som blir förföljda för sin tro (liksom naturligtvis för alla åsiktsfångar), och om möjligt idka påtryckning på de ansvariga så att dessa personer kan få återupprättelse.

Eritrea: Iyob Berhe

Pastor Iyob Berhe im nordostafrikanischen Eritrea stark verfolgten evangelikalen Kirche Kale Hiwot (Wort des Lebens) wurde vor einem Jahr in der Stadt Mendefera - 50 Kilometer südlich der Hauptstadt Asmara - verhaftet. Dort hätten ihn Sicherheitskräfte so schwer misshandelt, dass er auf die Intensivstation des örtlichen Krankenhauses gebracht worden sei. Nach der Behandlung habe man ihn wieder in die Polizeistation gebracht, wo er weiter gefangen gehalten werde. Berhe weigere sich standhaft, eine Erklärung zu unterschreiben, dass er auf seinen Glauben und seine evangelistische Tätigkeit verzichte.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en "Gefangener des Monats", någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

I februari 2007 är "månadens fånge" pastor Iyob Berhe i Eritrea. Han verkar i den evangelikala kyrkan "Livets Ord" och blev för ett år sedan arresterad och misshandlad. Trots detta vägrade han skriva under ett papper där han skulle ha deklarerat att han avsäger sig sin tro och sitt pastorala kall.
I Eritrea finns det bara fyra tillåtna religiösa samfund: de eritreansk-ortodoxa, lutherska och katolska kyrkorna samt islam. I maj 2002 förklarade president Issayas Afewerki alla medlemmar av icke-tillåtna kyrkor vara statsfiender. 2.000 eritreaner sitter som bäst fängslade för sin religiösa övertygelses skull.

Anglikanerna balanserar - tills vidare

Ledarna för den anglikanska kyrkofamiljen samlades förra veckan i Dar es Salaam i Tanzania. Mötet var ödesmättat, eftersom en djup klyfta går mellan konservativa kyrkor i särskilt Afrika och liberala kyrkor i bl.a. USA. Ett symptom på denna splittring är frågan om de homosexuellas rättigheter - får deras parförhållanden välsignas, får de bli präster, får de bli biskopar? Också frågan om kvinnliga präster och biskopar är en het potatis.
Hur djup klyftan är, visas av att många afrikanska kyrkoledare (med den nigerianske ärkebiskopen Peter Akinola i spetsen) vägrade delta i nattvarden tillsammans med den amerikanska (episkopala) kyrkans primas, biskop Katharine Jefferts Schori, som förutom att hon uppenbart är kvinna (hemska tanke!) dessutom är förespråkare för att behandla homosexuella som vore de kristna. De får skarp kritik från andra ledare för att de använder sakramentet som ett verktyg för en kyrkopolitisk demonstration.
Denna vägran kom strax efter att den högsta anglikanska ledaren, ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams hade rapporterat för konferensen att den amerikanska kyrkan hade gått med på att avstå från att installera flera homosexuella biskopar. De konservativa var ändå missnöjda, eftersom de hade velat få tillåtelse att grunda en andra anglikansk kyrka i USA, dit konservativa församlingar kunde ansluta sig. Detta har redan börjat med Akinolas projekt, som jag tidigare har bloggat om, men han fick alltså inte officiellt godkännande för saken.

Innan Williams blev vald till ärkebiskop av Canterbury var han känd för en tämligen liberal syn på homosexuella inom kyrkan. Efter utnämningen har han svängt åt ett mer konservativt håll, inte minst efter påtryckningar från de konservativa - och talrika - afrikanska kyrkorna.
Vid den avslutande presskonferensen beklagade han att konflikten solkat ner Anglikanska gemenskapens anseende i tider då det finns många andra brännande problem att ta ställning till. Han är inte den ende att beklaga. Både den sudanesiske biskopen och ärkebiskopen i Sydafrika har vid flera tillfällen påpekat att kyrkorna i stället borde ägna sig åt sådana farsoter som fattigdom, krig och aids.
Det finns inget formellt förfaringssätt för utträde (varken frivilligt eller ofrivilligt) ur den anglikanska gemenskapen.

Frågan om kyrkans förhållningssätt till de homosexuella kommer upp också på Church of Englands generalsynod inkommande vecka.

Källor:
Kyrkans tidning: Avgörande möte mellan splittrade anglikaner (13.2.07)
Dagen: Anglikanska kyrkans ultimatum: Sluta att välsigna homosexuella (23.2.07)
PinkNews: Anglican synod to discuss embracing gays (6.2.07)
COMMENT: End of the road for united Anglican communion (12.2.07)
US bishop refuses to apologise for gay stance (15.2.07)
Anglican church steps back from schism (16.2.07)
African archbishops refuse to take communion (17.2.07)
365gay: Episcopal Head Refuses To Back Down On Gay Clergy At Anglican Summit (15.2.07)
Anglican Leaders Snub Episcopal Head At Tanzania Summit (16.2.07)
Little Indication Accord Will Be Reached At Anglican Summit On Gay Clergy (18.2.07)
gay.com: Anglicans snub Communion with Schori (16.2.07)

Kaftan till salu

Vi tycks ha något fel på garderoben. Luftfuktighet eller temperatur eller vad det kan vara som felar. Hur som helst tycks mina kläder emellanåt krympa lokalt, sådär om ekvatorn...
Resultatet är hursomhelst att min kaftan blev för liten, och jag fick skaffa en ny. Den gamla är ändå i gott skick, så den kan kanske komma till nytta i ett nytt hem.
Dock inte i vårt nya hem, när vi om några månader skall flytta - inte vill jag släpa med mig precis allt härifrån. Därför kommer jag med följande annons:

Kaftan till salu!

Byxor och rock, storlek c:a 54. Den måttbeställdes åt mig inför prästvigningen 1997, därav den ungefärliga siffran. Priset var då 3000 mk (drygt 500 €). Säljes till högstbjudande. Svar till d.b.k. (denna bloggs kontaktuppgifter) till sign "En stor_man".

Gudstjänsten: Trosbekännelsen

Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.

När vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten, så är det inte vår egen individuella tro som vi bekänner, vilket är en vanlig missuppfattning. Trosbekännelsen uttrycker inte den tro som vi måste producera för att vi skall kunna kalla oss kristna. Nej, kristna blir vi i dopet, och troende och frälsta kan vi kalla oss om vi vill förlita oss på Guds nåd genom Jesus Kristus. Trosbekännelsens funktion är att vara ett dogmatiskt uttryck för Kristi kyrkas gemensamma tro. Det är alltså inte den enskilda kristna som säger: "Jag tror ...", utan detta "jag" är Kristi Kyrka. "Jag, Kyrkan, tror ..." Och i det får var och en som hör till Kyrkan, var och en som är ett Guds barn, stämma in.
Om vi kan läsa med i trosbekännelsen hänger alltså inte direkt på om vi kan tro t.ex. på jungfrufödelsen eller på kroppens uppståndelse, utan på om vi vill leva i gemenskap med Gud. Tröskeln finns där, visst – men hög kan man nog inte kalla den. Det är inte dogmatiken som avgör, utan Guds nåd.

Esbo-biskopen Mikko Heikka kommenterar på sin blogg.

Hbt-bibeln: Regnbågen (1Mos 9:8-17)

1Mos 6-10 berättar om Noa, hans söner och syndafloden. Berättelsen är välkänd, och jag tänker inte referera den här. Jag tar bara fasta på några verser som har relevans i detta sammanhang.
Efter att syndaflodens vatten har sjunkit undan, upprättar Gud ett förbund med alla levande varelser (1Mos 9:8-17). Han lovar att aldrig mer låta en översvämning utplåna allt liv på jorden. Därför talas det på andra ställen i Bibeln om att jorden ska gå under i eld, men inte i vatten. Tecknet för förbundet är regnbågen. Tanken är att Gud ska tänka på sitt förbund när han ser regnbågen och därför låta det sluta regna innan jorden på nytt är översvämmad.

I Bibeln är regnbågen alltså ett tecken på Guds trofasthet. Regnbågen används som symbol också på andra håll, ofta för att beteckna mångfald av något slag. New Age använder den som symbol för sitt "smörgåsbord" av rörelser, den betecknade en mångskiftande koalitionsregering i Finland på 1990-talet, och hbt-rörelsen använder regnbågsflaggan som sin symbol - för att nämna bara några exempel.
Regnbågen som hbt-symbol är m.a.o. inte biblisk, vilket dock inte betyder att den skulle vara anti-biblisk heller. Däremot kan det kristna "regnbågsfolket" minnas Guds trofasthet när de ser på sin flagga, liksom vi finländare får minnas korset när vi ser på vår.

Älska!

Jag har sett en skämtsam skylt som innehåller "kontorets regler":

§1: Chefen har alltid rätt.
§2: Om så inte är fallet, träder §1 genast i kraft.

Det passar min humor.

Men jag vill utveckla detta vidare. Augustinus (vill jag minnas) skriver: "Älska, och gör vad du vill!" Innebörden är förstås, att den som älskar kan inte undgå att handla kärleksfullt, och därför är det som den älskande vill göra det samma som det han bör göra. Eftersom vi kristna har dött från synd och lag och uppstått till ett nytt liv, där den enda återstående lagen är det dubbla kärleksbudet, kunde man formulera "den kristnes regler" så här:

§1: Älska!
§2: Om du inte älskar, se §1.

Svensk Kyrkotidning om välsignelse av partnerskap

I Svensk Kyrkotidning 1-2/07 skriver Thomas Ekstrand en ledare om välsignelse av registrerade partnerskap med anledning av att Svenska kyrkan i december antog ett formulär för en sådan välsignelse. Ekstrand skriver bl.a.:

Svenska kyrkan tvekar ännu om att använda beteckningen "äktenskap" om registrerade partnerskap. I dagsläget kan en sådan hållning möjligen försvaras av att också lagstiftningen gör en åtskillnad mellan äktenskap och partnerskap. Teologiskt sett är det svårare att argumentera för en åtskillnad, om man samtidigt bejakar att partnerskap är en av Gud välsignad form för att stadfästa kärleken mellan två personer. Så länge kyrkan reserverar beteckningen "äktenskap" för livsförbund där makarna är två personer av olika biologiskt kön, gör man också – medvetet eller omedvetet – en rangordning mellan "bättre" och "sämre".
Vare sig det är avsiktligt eller inte, innebär det faktum att ordningen för välsignelse av registrerat partnerskap så nära ansluter sig till ordningen för välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap att steget till att i kyrkans sammanhang använda samma begrepp för de livsförbund kyrkan välsignar har blivit väsentligt mindre. På flera ställen tar ritualet hänsyn till att också personer som ingått partnerskap har eller får barn och det innehåller en möjlighet till bekräftelse av löftena. Läser man inledningsorden i ordningen för välsignelse av partnerskap respektive borgerligt äktenskap kan man ganska lätt konstatera att partnerskapets innebörd inte tolkas väsentligen annorlunda än äktenskapet. Det enda undantaget är att äktenskapet sägs vara "ett heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud", medan det i parterskapsvälsignelsen uttrycks vagare, som att "Kärleken har sitt ursprung i Gud". Här finns, kan man ana, fortfarande en viss implicit rangordning.

Ja, frågan har kommit upp här på bloggen tidigare, men inte fått något svar från dem som vill skilja åt äktenskapet från registrerade partnerskap: Vilken är skillnaden mellan dem? Finns det någon skillnad utom könsfördelningen i parförhållandet?

Maneker Reclaiming Christianity

The Rev. Dr. Jerry S. Maneker is Professor Emeritus of Sociology, and an ordained priest in the Congregational Catholic Church. In addition to his blog, he also has a web site entitled, "Radical Christianity," that deals with some of his relatively recent articles concerning "progressive Christianity," and as he writes himself, "the need for Christians worthy of the name to confront the perversions of the Gospel of grace that have gained ascendancy so as to change the face of much of the organized "Church" in America, and threaten the very foundations of liberty and democracy in America itself."
His texts are always interesting, often worrying, and sometimes a bit too much for me to stomach. But he has good points, in my opinion, so he's worth listening to. An example of his writing is the following excerpt from his blog. The title is "Reclaiming Christianity".

As you know, for Christians, embedded in the quest for civil and sacramental rights for LGBT people is the quest to reclaim Christianity from those who have perverted it into something that is frequently diametrically opposed to the only Gospel to be found in Christianity: The Gospel of grace (God's unmerited favor to us), faith (trusting God over and above seen circumstances), love, peace, reconciliation, and inclusiveness. Those who have twisted, perverted, the Gospel, the Good News, into a legalistic, perfectionistic, exclusionary, and censorious construction of their own twisted mind-sets, have, unfortunately, been given the credibility by the media and by many of their followers, to define Christianity for others; they have made an an indellibly destructive impact upon Christianity that may never truly be avoided or transcended for the foreseeable future.
These perverters of the Gospel have turned away countless intelligent, sensitive, decent people from Christianity; have given Christianity a bad name because what they espouse has not only absolutely nothing to do with Christianity, but is frequently diametrically opposed to Christianity as seen in the words, life, and ministry of Jesus Himself! Indeed, the situation has gotten so bad, that even some committed Christians have sought to avoid the term, "Christian," or have actually renounced that term, in favor of some other designation, as they don't, understandably, want to be associated with the perverters of the Gospel. However, I refuse to abdicate and relinquish the name "Christian," as I also refuse to renounce the term "evangelical," and allow them to be handed over to those whose exclusionary rhetoric and actions spit in the face of Christianity and of Jesus Himself!

Predikan är klar!

Så fick jag då söndagens predikan färdig. Skönt! Nu kan jag fundera på annat. Huset ska städas... Barnen ska få mat... Joakims inflammerade öga borde kanske visas åt någon...

Avvikande

På Leena och Marina Furubackas eminenta blogg läste jag följande inlägg, som jag med behörigt tillstånd kopierar:

Den där människan som vi träffade idag som var vänsterhänt höll på att driva oss till vansinne.
Varför ska den arma mannen envisas med att skriva med vänster hand när alla vet att det är både sjukligt och en synd.
Om han bara ville så kunde han bli botad, befriad och helad. Men vill han? Nej, det tycks vara stört omöjligt att få honom att inse sitt eget bästa. För det vet ju alla som har något att tänka med att högerhänt är det som är rätt i vårt samhälle.

Och denna vänsterhäntspropaganda som finns överallt nu för tiden. Det har verkligen gått för långt. Nu kräver de till och med saxar för vänsterhänta. Vad månne kommer näst? Snart får de väl adoptera barn också. Och vad händer då? Det bådar inte gott för framtiden, för alla vet att barn mår bäst av att växa upp med föräldrar som är högerhänta. Inte borde det tillåtas att dennna störning som vänsterhänthet innebär sprids bland ungdomar.

Ni har väl också hört talas om vänsterhäntsmaffian? Dom där vänsterhänta som syns i varje tv-program och som nu också lär lobba i Bryssel.
Det bara fattas att de kommer med ett eget parti snart.

Hoppas de snart hittar en gen som är orsaken för det skulle göra saken mycket enklare. Då kan man ju genast abortera fostret så att inte störningen slipper och spridas mera.
Men ändå tror vi nog att vänsterhänthet är ett medvetet val, nu också en modefluga.
Visst får de väl finnas men de borde inte få utöva sin vänsterhänthet. Och så måste de faktiskt acceptera att vi tycker så här, för vi har rätt till våra åsikter och inga vänsterhänta ska börja tala om mänskliga rättigheter eller annat trams. De ska om de nu ska finnas nöja sig med det de har och inte tro att de kan kräva mera eller tro att de skulle vara jämställda med oss andra.

Tack, mina damer! En intressant perspektivväxling, tyckte jag. Själv hade jag en annan för några veckor sedan.

Veckans anekdot: Arbetskläder

Jag skulle förrätta en jordfästning och klädde mig därför i kaftan. När Joakim, 5 år, såg mig, utbrast han: “Pappa, du ser ju nästan ut som en vampyr!”

Kotimaa tangerar anmälningen

Under de senaste veckorna har jag plockat tre artiklar ur tidningen Kotimaa som tangerar sådant som jag har skrivit förr här på bloggen.

Den 6 februari är rubriken Homoparin siunaamisesta ei toimenpiteitä då tidningen berättar att pastor Leena Huovinen blev frikänd i Helsingfors domkapitel.
Biskop Eero Huovinen anser enligt artikeln att anmälan var ett inlägg i den kyrkliga debatten. Måhända, men finns det inte bättre sätt att debattera?

Den 8 februari behandlades fallet Markku Suokonautio under rubriken Lapua ei ole puuttunut Suokonaution saarnoihin. Lappo-biskopen Simo Peura försöker där korrigera vad han anser vara felaktiga uppgifter i media. Fakta i fallet torde ändå kvarstå.

Den 17 februari berättar tidningen i artikeln Oppiriita vei viran Ylitornion seurakuntapastorilta om ett fall där ett domkapitel (Uleåborg, denna gång) faktiskt avstängde en präst från sitt ämbete p.g.a. en lärotvist - och det tydligen med rätta.
Församlingspastorn i Övertorneå församling, Sampsa Kuusamo, blev av sin kyrkoherde anmäld till domkapitlet. Detta eftersom han undervisade att en människa inte kan förmedla syndernas förlåtelse, utan man kan få syndernas förlåtelse endast i privat kommunikation med Gud. Pastorn vägrade därför (helt följdriktigt) tillsäga någon syndernas förlåtelse. Denna avvikelse från den evangelisk-lutherska bekännelsen avspeglade sig på hans syn på dop, bikt och nattvard, och ledde till stor förvirring inom församlingen.
Kuusamos synsätt ryms nog med under det mycket vida paraply som täcker kristenheten. Det finns kristna rörelser som anser som han. Däremot strider hans åsikter klart mot den lutherska läran, som i Bekännelseskrifterna tar ställning i just sådana här frågor. Därför torde det vara svårt för honom att fortsätta som luthersk präst.

Hbt-bibeln: Tempelprostitution (1Kung 14:24 m.fl)

Det bibliska fördömandet av homosexuellt beteende hänger ihop med att det sågs en form av avgudadyrkan. Detta gäller, enligt Dawson, särskilt fem verser i GT, nämligen 5Mos 23:17, 1Kung 14:24, 15:12 och 22:47 samt 2Kung 23:7. Hetero- och homosexuella prostituerade ("kulttjänare" i Bibel 2000) förrättade fruktbarhetsriter till sina gudars ära, och israeliterna tog gärna efter, så att den sakrala rituella prostitutionen blev en integrerad del av israeliternas egen religionsutövning. Detta förekom tydligen redan under patriarkernas tid, såsom framgår av berättelsen om Juda och Tamar i 1Mos 38, och när kung Josia reformerar den judiska kulten i 2Kung 23, kastar han ut de prostituerade från själva templet i Jerusalem och förstör deras bostäder där.

Rituell prostitution var inte ovanlig i antiken. I vissa religioner återskapade man det heliga äktenskapet mellan gudarna genom att själv hänge sig åt sexuell aktivitet i eller kring helgedomen. Emellanåt förväntades alla gudstjänstdeltagare ta del i detta - vilket, inte helt oväntat, utgjorde en stark dragningskraft på pilgrimer av olika slag, också judar. Ett svagt eko av denna fertilitetskult har vi i våra dagars majstång, som religions- och kulturhistoriskt sett är en fallisk fertilitetssymbol.

De flesta kulttjänare var kvinnor, men också män var inblandade. Vi kan inte vara säkra på om män "betjänade" män, men det är det allmänna antagandet. Inte heller kan vi vara säkra på att alla prostituerade var frivilliga eller om en del av dem var slavar av något slag. Hoseas hustru (Hos 3:1-4) verkar ha varit slav. Att Hosea är tvungen att fördöma denna praxis (t.ex. 2:2-5; 4:14) visar att den förekom i Nordriket långt in på 700-talet f.Kr., och trots att kungarna Asa (1Kung 15:12) och Joshafat (1Kung 22:47) försökte utplåna den hundratrettio år eller så före Hosea, måste Josia göra om jobbet tvåhundrafemtio år senare.

Rituell prostitution var för bibelskribenterna starkt förknippad med denna avgudadyrkan. Redan det var tillräcklig orsak att fördöma den. Eftersom sexualiteten för dem dessutom hörde hemma endast i ett monogamt förhållande, och de enda tänkbara monogama förhållandena var heterosexuella äktenskap, gjorde det att den homosexuella aspekten fördömdes ännu starkare, eftersom den, förutom att vara hednisk avgudadyrkan, också var ett uttryck för äktenskapsbrott.

Kvinno-

Det är lustigt hur samma ord kan användas på så olika sätt, beroende på vilket sammanhanget är. Ta ordet "kvinno-" som exempel.

Kvinnoforskning är forskning om kvinnor.
Kvinnoseminarium är ett seminarium för kvinnor.
Kvinnovåld är våld mot kvinnor.
Kvinnoröst används av en kvinna.
Kvinnokropp är (en del av) en kvinna.
Kvinnopräst är ... ja, vadå?

Ordet "kvinnopräst" är så vagt att det bara kan ses som ett sätt att nedvärdera mina kolleger. "Kvinnlig präst" är kanske bättre – men kvinnliga präster har det väl funnits i alla tider. Sådana som beter sig feminint, menar jag.
Och vad är alternativet? "Manspräster"? "Manliga präster"?
Eller borde man (som i idrotten) tala om "herrar" och "damer"? "Prästherre" ... "prästdam" ... Nåja ...

Är det inte äntligen dags att sluta tala om kvinnopräster, särskilt om det undermedvetna alternativet är bara "präster" (vilket gör det grovt förolämpande)? Inte talar vi om "kvinnoläkare" heller (annat än eventuellt i betydelsen gynekolog).
Alla är vi präster präster! Alla är vi lika värda och har samma rättigheter och samma skyldigheter! Om detta inte duger åt någon, så är det den personens problem. Och att försöka sprida problemen vidare är helt enkelt inte acceptabelt!

Kommentarer till biskop emErikus

Kyrkpressen håller på att starta en nätportal på kyrkpressen.fi. Där finner man nyheter, bloggar och annat intressant fr.o.m. mars månad. Den är i uppkörningsskedet som bäst, så vi försöker upptäcka tekniska svårigheter som teknikerna sedan får åtgärda. Jag säger “vi”, för också “Kalles kyrkliga kommentarer” är med på ett hörn. Min blogspot-blogg är nämligen kopplad till kyrkpressen.fi, så att inläggen automatiskt publiceras också där, om än med en liten fördröjning. När jag blev ombedd att komma med, frågade jag nätredaktören om chefredaktör Kankkonen också är med på noterna. Det var han tydligen; de vill ha teologisk bredd på sina bloggar. Och det är ju bra och lovande.

En annan av bloggarna på kyrkpressen.fi är biskop emeritus Erik Vikström. Han kommenterar det jag skriver i ett eget inlägg - han hade försökt skriva en kommentar, med den funktionen är drabbad av tekniska svårigheter. Jag citerar:

Det är ju så att vårt kyrkomöte 2003 nästan enhälligt gick in för att i våra nya kyrkliga förrättningsböcker INTE ha något formulär för välsignelse av reg partnerskapsförhållanden (Sv. kyrkan valde senare den motsatta vägen). Man följde där min linje att vi i de kyrkliga böckerna skall ha bara sådana formulär som är uttryck för kyrkans grundlinje. Det finns mycket inne i kyrkans liv som ligger vid sidan av grundlinjen och som kyrkan får lov att bara leva med - inte bara samkönat partnerskap utan också samboförhållanden av olika slag och egentligen också skilsmässa (fast där accepterar vår kyrka nytt äktenskap "i Herren" främst pga av "öppningar" i bla 1 Kor.brevet - men i h-sex finns där inga liknande "öppningar"). Det som ligger "utanför" huvudlinjen låter vi i möjligaste mån vara i fred och kyrkan idkar inte "jakt" på sådant utan går fram på annat sätt i sitt stöd för människor i olika livssituationer. Men formulär för sådant som avviker från huvudlinjen har vi som sagt inte.
I dessa frågor vill kyrkan gå på den diskret humana och livsbefrämjande linje som uttrycks i Biskoparnas brev -84 och kyrkan vill inte forcerat trampa in i t ex homosexuella människors eller andras intimitetsskydd. Man kan i ovisligt nit både för ("liberalt") och emot ("konservativt") skada mycket på den punkten. Kyrkan HAR alltså en klart uttalad linje i dessa frågor. Problemet är att vissa krafter nu (bl a med seminariekarusellen etc) vill skapa bilden av att kyrkan är tillbaka i ruta noll och att det inte finns någon linje i dessa frågor. Men det stämmer inte.
Det uppdrag biskopsmötet ursprungligen fick var att utröna vilket utrymme det i dagens Finland (med antidiskr.lagar o.d.) finns för denna kyrkans linje. Men det tycks man över hela fronten redan ha glömt bort och man har nu valt ett tillvägagångssätt som kan ha bara ett enda slut - mänskligt sett. Om inte Gud griper in på något sätt. Hälsningar, emErikus

Jag har inte velat debattera med biskop Erik, eftersom han är en kär broder. När jag låg på sjukhus besökte han mig flera gånger, han har döpt min dotter o.s.v. Jag uppskattar honom stort som själasörjare.
Eftersom han denna gång riktar sig direkt till mig, vill jag ändå komma med några kommentarer.

• Det där med skilsmässa är argumentationstekniskt intressant (så där i allmänhet, menar jag). Jesus säger klart att “det Gud har sammanfogat, skall människan inte skilja åt.” Ändå godkänner vi skilsmässa. Jesus säger ingenting om homosexualitet (om inte Pauli ord räknas som Jesu ord, vilket är något långsökt). Ändå godkänns inte det.
• I handböckerna finns både ett och annat som visserligen kan vara på “kyrkans grundlinje”, men som nog ändå är sekundärt, för att inte säga tertiärt. Jag har ingenting emot att välsigna skolor, fabriker och köpcentra, men att ranka dem högre än människor smakar nog illa. En viss känsla för proportioner tycks saknas.
• Biskoparnas snart kvartssekelgamla brev utgör kyrkans nuvarande linje. Det är jag medveten om. Brevet var en kompromiss mellan olika linjer, och eftersom det inte tillfredsställde någon, var det antagligen en bra kompromiss. Nu har tiden dock kört förbi det, och det med besked. Den debatt som nu är på gång kommer högst antagligt att leda till nya regler - en ny linjedragning, om man så vill. Biskopsmötets arbetsgrupp gör ett grundligt arbete, och det kan väl ingen protestera mot, även om resultaten av detta arbete knappast faller alla på läppen. Eftersom vi inte vet vilket resultatet kommer att bli, finns risken att det är min läpp det inte faller på.
• Ovisligt nit är av ondo, det är sant. Jag vill dock ständigt framhålla att denna fråga inte är renodlat akademisk eller teologisk, utan att det finns människor med kropp, själ och ande, som sitter mitt i allt detta. Dem bör vi - måste vi! - ta hänsyn till! Det “enda slutet” som denna process mänskligt sett har är, som jag konstaterade i mitt förra inlägg, att kyrkans medlemsantal minskar. Om detta innebär en av sanning och kärlek präglad linjedragning som fungerar i dagens situation, är priset ändå inte för högt.

Utskrivningar

Jag läste häromdagen på en konservativ blogg (och nu minns jag inte vilken) att bloggaren ifråga hade träffat folk som sade att de skriver ut sig ur kyrkan en masse om vi går in för att välsigna homosexuella partnerskap.
Jag har ingen orsak att betvivla att reaktionen i vissa kretsar blir sådan. Efter att den första “homointervjun” med mig publicerades i Hbl på första söndagen i advent för ett drygt år sedan, 27.11.05, fick den liknande reaktioner till stånd. Veckan efter att intervjun hade publicerats nämnde kyrkoherden i Borgå finska församling för mig att en person hade skrivit ut sig ur församlingen (och därmed ur kyrkan) med hänvisning just till intervjun med mig. Kyrkoherden själv var nog i min ringhörna.

Däremot tror jag att utskrivningar är oundvikliga oberoende vilket beslut kyrkomötet än fattar. Om vi går in för välsignelser, skriver de konservativa ut sig, om vi inte gör det, är det de liberala som gör det. Hur vi än vänder oss har vi rumpan bak, som det heter.

Sedan är frågan också hur mycket tyngd man skall ge åt utskrivningar. Visserligen är det tråkigt att folk inte har intresse av att stanna kvar i den kyrkliga gemenskapen, men ett högt medlemsantal kan inte vara ett självändamål. Många medlemmar ger större inkomster som kan användas till goda ändamål, vilket förstås är bra, men vi får inte se kyrkans medlemmar som något slags betalautomater. Kyrkans medlemmar är myndiga människor (i den mån de är myndiga, förstås) som är fullt kapabla att fatta sina egna beslut i frågor som berör dem själva. Om de besluter att det inte är i deras intresse att förbli medlemmar i kyrkan, så får vi förstås respektera det.

Jag kan som en parentes säga, att om kyrkoskatten är den enda orsaken till att man vill skriva ut sig, så finns det andra åtgärder som man kan ta till. Om privatekonomin är åt skogen, kan man nämligen anhålla om befrielse från kyrkoskatt utan att skriva ut sig. Alltför mycket reklam gör vi inte för denna möjlighet, men det är kanske förståeligt …

Förväntade växlingar i medlemsantalet kan och får alltså inte vara någon avgörande faktor när vi fattar beslut som handlar om vårt förhållande till våra medlemmar och till vår gudagivna uppgift att leva ut sanning och kärlek.

Do you? Would you?

Do you know someone who is homosexual?

Would you give your life for that person?

Christ did.

Faith in America

Anti

En välkänd (ökänd?) fundamentalistisk bloggare hedrar mig genom att börja på något han kallar “Anti-hbt-bibeln”, där han skall komma med motargument mot min “Hbt-bibel”. Att hans namnval är olämpligt och missvisande är han själv också medveten om. Han tänker komma med anti-”Hbt-bibeln”, inte med “anti-hbt”-bibeln, om ni förstår hur jag menar. Sedan är det en annan sak att dessa två ofta sammanfaller.
Jag följer med intresse med hans skriverier. Jag tänker inte ge mig in på regelrätt debatt, men det ska bli spännande att se vilka motargument han kommer med, och om där är något jag inte har hört förr. Eventuellt kan jag inspireras till något eget blogginlägg om saken eller till en precisering eller revidering av min Hbt-bibel - men det får vi se sedan.

Vem bloggaren är? Nåmen hörni, lite får ni väl ta reda på själva också…

[Uppdatering 1: Tor Billgren hittade honom tydligen. Tor ställer några intressanta frågor, och också hans kommentatorer kommer med synpunkter värda att läsas.]

[Uppdatering 2: Han hedrar mig riktigt grundligt, märker jag nu. I bloggprofilen skriver han: Delvis skall denna blogg fungera som en frikyrklig och evangelikal motvikt till den liberale och lutherske "bloggprästen Kalle". Vilket som enligt hans mening är värre (liberal eller luthersk) kan man kanske fråga sig...]

A nation...

... that continues year after year to spend more money on military defense than on programs of social uplift is approaching spiritual death.

- Martin Luther King Jr.
as quoted on God's Politics

Nyhet: Schmeling dömd

Pastor Bradley Schmeling är präst inom ELCA, den största lutherska kyrkan i USA med 4,9 miljoner medlemmar. Han verkar som kyrkoherde i S:t John’s Lutheran Church (350 medlemmar) i Atlanta, Georgia sedan år 2000. Schmeling är homosexuell, och när han meddelade sin biskop Ronald Warren att han hade hittat en livspartner, beordrade biskopen honom att avgå. Då Schmeling vägrade, tog biskopen till disciplinära åtgärder. En kommitté inom ELCA tillsattes för att bedöma fallet. Detta bloggade jag om både i augusti och i januari.

Nu har kommittén kommit med sitt utlåtande - eller kanske “dom” vore ett bättre ord - som går ut på att de nuvarande reglerna inom ELCA är entydiga: Prästerna bör leva i äktenskap eller i celibat, oberoende av sin sexuella läggning. Eftersom Schmeling inte kan gifta sig med sin partner, bör han leva i celibat eller avgå från sin tjänst och från prästämbetet senast den 15 augusti. Detta var väl väntat.
Det som inte var lika väntat var att kommittén också konstaterade att om regeln mot homosexuella präster skulle ändras, vore kommittén s.g.s. enhälligt av den åsikten att Schmelings beteende är helt i enlighet med hans ämbete. Kommittén föreslår dessutom att sagda regel de facto borde ändras, homosexuella präster tillåtas att leva i “livslånga partnerskap” och sådana som har avkragats p.g.a. denna regel skulle återinsättas i sina ämbeten.
Senast ELCA:s synod (som motsvarar vårt kyrkomöte) röstade om saken år 2005, nådde man inte upp till den behövliga två tredjedels majoriteten, men ärendet kommer antagligen upp vid synoden den 6-12 augusti 2007, alltså några dagar före Schmelings tidsfrist går ut. Om regeländringen då går igenom, kan Schmeling antagligen stanna utan repressalier.
Till saken hör att Schmelings församling mycket starkt har slutit upp bakom honom. Det förefaller som om de skulle vilja behålla Schmeling som sin pastor, även om det skulle betyda att församlingen måste utträda ur ELCA. Alla hoppas dock att så inte skall ske.

Källor:
Washington Post
365gay
Pam’s Coffee Blend

Katolska avhoppare som förblir katoliker

Många medlemmar av den romersk-katolska kyrkan lämnar kyrkans gemenskap i protest mot dess inställning till t.ex. preventivmedel, abort, skilsmässa, prästerligt celibat och homosexualitet. En del av dem vill fortsätta att praktisera sin katolska kristna tro, och bildar därför egna gudstjänstgemenskaper eller rent av kyrkor. Detta rapporterar Washington Post 20.1.06.
Av dessa självständiga katolska kyrkor finns det många med snarlika namn, särskilt (naturligtvis?) i USA. Några exempel värda att bekanta sig lite med:

The Evangelical Catholic Church
Independent Catholic Churches International
The Association of Congregational Catholic Churches
The American Catholic Church in the United States
The Catholic Apostolic Church of Antioch — Malabar Rite
The Orthodox-Catholic Church of America
The Reformed Catholic Church
International Conference of Independent Catholic Communities
Flera hittar du här.

Intressant - och på sitt sätt beklagligt!

Nyhet: Homovälsignelse i Skottland?

PinkNews 12.2.06. En skotsk presbyteriansk pastor, Kim Cran, har blivit tillfrågad av fyra homosexuella par om hon vill välsigna deras partnerskap, och det ställer hon upp på. “Jag tror på en öppen och inklusiv kyrka som inte visar bort folk,” säger hon, och har bokat fyra datum för välsignelserna senare i år.
Hon kan dock råka ut för disciplinära åtgärder genom sitt handlande. Den skotska kyrkan (“the Kirk”) röstade i fjol ner en deklaration som skulle ha tillåtit prästerskapet att förrätta detta slag av välsignelser utan att bli bestraffade för det.
Den konservativa falangen inom the Kirk varnar för att detta kan bli en kyrkosplittrande fråga.

Kristendomsfientliga länder

Tidningen Dagen rapporterar följande:

Nordkorea toppar för femte året i rad den kristna organisationen Open Doors lista över kristendomsfientliga länder. Saudiarabien skuggar tätt i den föga hedervärda tabellen.
Enligt Open Doors sitter det i dag mellan 50 000 och 70 000 kristna i Nordkoreas fängelseläger, varav många utsatts för tortyr. Situationen förvärrades under 2006 i förhållande till året dessförinnan. I takt med att Nordkorea allt mer öppet visat sina kärnvapenambitioner, har omvärlden ökat pressen på Kim Jong-Ils regim. Det har i sin tur lett till att det inhemska trycket på de kristna blivit hårdare, eftersom de ses som ett hot mot den inre stabiliteten, skriver Open Doors i rapporten.
Saudiarabiens andraplats på listan är nog heller ingen överraskning. Landet saknar helt enkelt religionsfrihet. Det är belagt med dödsstraff för en muslim att byta religion, och kristna gästarbetare från exempelvis Filippinerna och Östafrika kan inte ens samlas riskfritt i hemmen för att be.
I tre länder noterades en förbättring: Marocko, Indonesien och Nepal. I det sistnämnda fallet har landet övergivit sin status som hinduiskt kungadöme, efter en ändring i grundlagen i samband med fredsprocessen.
Både Uzbekistan och Eritrea nämns som exempel på länder som sett förtrycket öka under perioden. I det förstnämnda landet har situationen stadigt förvärrats sedan maj 2005, då oroligheter i Andizjan fick polisen att skjuta ihjäl det som enligt ögonvittnen var flera hundra människor, men som myndigheterna anger till 180.
I Eritrea sitter enligt Open Doors runt 2 000 kristna inlåsta i fängelser, militärläger och polisstationer över hela landet.

Listans tio-i-topp ser ut så här:
Nordkorea
Saudiarabien
Iran
Somalia
Maldiverna
Jemen
Bhutan
Vietnam
Laos
Afghanistan

Priest Quits In Gay Protest

A Roman Catholic priest who frequently clashed with Phoenix (Arizona) Bishop Thomas J. Olmsted over the role of gays in the church has left the priesthood. The Rev. Chris Carpenter, a leader in the Phoenix Diocese's ministry to gay and lesbian Catholics, had been on a yearlong leave of absence.
His disagreements with Olmsted date back to 2004 when he and eight other priests signed a letter called the Phoenix Declaration, which affirmed the right of LGBT people to fully participate in the Catholic Church. Olmsted ordered the priests to remove their signatures. Carpenter becomes the seventh signatory to the document to leave the priesthood.
"The enforcement of church doctrine and liturgical practice are taking a step backward to the pre-Vatican II era," Carpenter said in a statement. "From now on, I won't formally identify myself as a priest or as 'Father' or dress as one."

See full report on 365gay and comments on Pam’s House Blend.

Unga som bjuds hemma dricker mer

På Svt:s text-TV (idag, sidan 119) läste jag följande nyhet:

Ungdomar som blivit bjudna på alkohol av sina föräldrar dricker mer än de som inte blivit bjudna. Det visar en rapport från Stockholms läns landsting Centrum för folkhälsa i en treårig studie av 1.222 unga.
Redan i sjuan uppgav de flesta av de elever som drack alkohol att deras föräldrar bjudit dem. De elever som drack sig berusade i år hade en högre årskonsumtion av alkohol såväl i sjuan som i åk 8 och 9.
Kompisar och kompisars syskon var de som oftast försåg högstadieeleverna med alkohol.

Detta har jag alltid sagt. Jag hör till dem vars föräldrar lät dem smaka på alkohol under "ordnade förhållanden" där hemma, med den välmenande motiveringen att det är bättre att pojken lär sig dricka civiliserat hemma än att han råsuper med kompisarna på gatan.
Välmenande, men missriktat. Eftersom jag lärde mig hur jag skulle dricka, byggde jag upp tolerans ("ölhuvud") och klarade av att dricka allt större mängder. Med den helt naturliga påföljden att jag blev alkoholist.
Jag har fortfarande ett "osunt" förhållande till alkoholen i och med att jag är absolutist - sedan 1992 har jag inte druckit alkohol, men känner av frestelsen emellanåt.

Men det säger jag bara: mina barn skall inte behöva gå igenom det som jag råkade ut för!

Vilket väl betyder att jag hittar på alldeles egna misstag att göra med dem...

Veckans anekdot: Kyrkans heliga kor

Jag hade en morgonsamling i Kråkö skola, ett av de sexton lågstadier som vi besöker från Borgå svenska domkyrkoförsamlings sida. Vi började med att sjunga Psb 52, vars första vers lyder:

Jungfru Maria, jungfru Maria,
min Herres mor,
vandrade varligt med barnet i famnen
till kyrkans kor.

Jag frågade barnen om de visste vad "kyrkans kor" var. En pojke kastade fram att det var "heliga kor". Jag sade: "Nej, nej. I kyrkan finns en sakristia, men ingen sakri-lagård!"

Whatever ...

... we do counts. If we do not serve what coheres and endures, we serve what disintegrates and destroys.

- Wendell Berry
excerpt from Wendell Berry's essay "Two Economies"
as quoted on God's Politics

Utskällningar i Kp

I två insändare i veckans Kyrkpressen (7/07) får jag mothugg med namns nämnande, i en tredje behandlas frågan om samkönade äktenskap mer allmänt.
Både Ann-Louise Witting och Joakim Förars reagerade på Kp:s referat av vad jag sade om anmälan (och citerade i ett tidigare inlägg):

- Förars formulerar sig väl och de referat han kommer med är rätt korrekta om än något vinklade. Men att dra de slutsatser han drar och anmäla oss till domkapitlet är inte något som hör hemma i civiliserade sällskap.
- Det är som om Michelangelo hade gjort Davidsstatyn av dynga.

Witting menar att kyrkan inte skall räknas till “civiliserade sällskap”, för den som sporras av “kärlek och lydnad till Gud och hans Ord” beter sig inte civiliserat, utan (läser jag mellan raderna) enligt sanningen.

“… kristna [ska] visst … vara civiliserade, i alla fall i samma utsträckning som uppmanas i Bibeln (dvs på de flesta plan). Men om vår kyrka på civiliserade grunder väljer att frångå Guds Ord, då protesterar jag! Ociviliserat, om det så behövs.”

Väl formulerat, får jag säga. Sedan är det en annan sak att mina motiv för att förespråka välsignelse av samkönade förhållanden inte har med civiliserat beteende att skaffa, utan med tro och kärlek på Bibelns grund. Jag protesterar i min tur när vi väljer att frångå Guds Ord, Kristus, och gå in i den bokstavliga bibeltolkningens träsk. Något ociviliserad blev protesten väl denna gång, med min Michelangelo-liknelse…

Förars tycker att det språkbruket hör hemma på toaletten. Jag vet inte vad Förars producerar på sagda ställe, men jag skulle nog påstå att det närmast är på gödselstacken som dyngan hör hemma.
Men å andra sidan sparar inte heller Förars på invektiven. Lättsinne, omognad, främlingskap för ämbetets förpliktelser, feghet och brist på ärligt uppsåt.
Han upprepar sin ståndpunkt att jag skulle ha avvikit från kyrkans lära. Men homosexualiteten är ingen lärofråga för kyrkan, utan handlar om pastoralteologi, alltså själavård. Förars tar alltså miste.
Han anser att jag inte har motiverat mina “nytolkningar av Bibeln” eller försvarat dem. Jag förstår inte detta påstående, eftersom Förars helt tydligt har läst och antagligen fortfarande läser min blogg. Här motiverar jag rätt omfattande mina åsikter bl.a. i inläggsserien “Hbt-bibeln”. Att Förars inte håller med är en sak, men att påstå att jag inte skulle ha motiverat mig är inte sant. Eftersom denna osanning framförs mot bättre vetande handlar det dessutom om lögn, och är det någon vars ärliga uppsåt skall betvivlas, är det inte pastor af Hällström (som handlar med ämbetets ansvar) utan magister Förars (som inte är bunden av ett sådant ansvar).

Tutu keeps up the good work

Archbishop Desmond Tutu in January accused African Anglican leaders of ignoring the plight of millions of people on the continent by wasting time attacking gays.
The Nobel Peace laureate and former Anglican archbishop of Cape Town has warned that a hysterical obsession with gay sex leaves African churches in danger of ignoring more pressing issues facing the continent.

"I am deeply, deeply distressed that in the face of the most horrendous problems - we've got poverty, we've got conflict and war, we've got HIV/AIDS - and what do we concentrate on? We concentrate on what you are doing in bed,"

Tutu told journalists.
On a rather more contentious note, he suggested that the mistreatment of lesbian and gay people is akin to apartheid.

"To penalize someone because of their sexual orientation is like what used to happen to us; to be penalized for something which we could do nothing (about) - our ethnicity, our race. I would find it quite unacceptable to condemn, persecute a minority that has already been persecuted."

The Anglican church in South Africa is the only one on the continent that has a liberal attitude towards women priests. Most African churches are implacably opposed to gay or lesbian clergy and regard homosexuality as biblically forbidden.
African church leaders have been at the forefront of a battle that has been tearing apart the worldwide Anglican Church over the election of Gene Robinson, an openly gay man who lives with his partner, as bishop of New Hampshire.
Led by Nigeria's Anglican Church leader, Archbishop Peter Akinola, conservatives in the denomination have been threatening to break away. A number of American churches already have asked to have Akinola or other African conservatives as overseers rather than 'liberal' bishops appointed by the Episcopal Church.
Conservatives also want a ban on women priests becoming bishops.

Sources:
Tutu equates homophobia with apartheid
Tutu stands up for gays
Tutu Blasts African Anglican Homophobia

Behandlingen uppskjuten

När jag idag lämnade in mitt bemötande till dk, meddelade mig den lagfarne assessorn Kasten Österholm att ärendet kommer upp tidigast vid sammanträdet den 27 mars i st.f. en månad tidigare, som det var tänkt. Nå, den som väntar på något gott väntar alltid för länge...

I TV igen

Jag hade just TV på besök. Margareta Sandström intervjuade mig för fredagens Obs på det välkända temat "Välsignelse av homosexuella delar kyrkan - varför är frågan så svår?" Också bl.a. Tomas Ray har blivit intervjuad. Programmet sänds på FST5 fredagen den 16 februari kl 18.30-19.00, med repris på lördag 17.2 kl 11.05-11.35 i FST5 och TV1.

Tematiken är förstås aktuell just nu, eftersom jag har skrivit mitt bemötande till Joakim Förars' klagan och idag skall lämna in det till domkapitlet. Jag lägger ut texten på bloggen efter att dk har fattat sitt beslut, antagligen den 28 februari men kanske på följande möte i början av mars.
Det verkar förresten som om verkar vissa skulle ha uppfattningen att jag fysiskt ska stå där inför dk och dömas. Så är det inte. Tomas och jag lämnar in var sitt skriftliga bemötande, och sedan tar dk ställning på basen av dem. Därefter meddelas vi deras beslut.

Nyhetsbrev från FMS

Jag fick idag följande e-post:

Bästa församlingsarbetare
Finska Missionssällskapet har öppnat en ny service, som erbjuder dig korta nyheter varannan vecka per e-post. Du kan enkelt anmäla dig genom att sända oss din e-postadress eller genom att själv gå in på denna Internetsida och där beställa nyhetsbrevet.
I nyhetsbrevet finns korta nyheter om missionsarbetet i världen, information om kommande missionsevenemang i hemlandet samt annat aktuellt i missionens tecken. Berätta gärna för kolleger, vänner och bekanta om vår nya service.
Vänliga hälsningar,

Marika Björkgren-Thylin
chef för svenska sektionen
Finska Missionssällskapet

Härmed berättar jag...

Because Jesus' teachings ...

... are so challenging and radical, it is much more comfortable to focus on a quiet, private, personal relationship with him than it is to follow his teachings that call for a public prophetic witness.

- Alvin Alexi Currier
as quoted on God's Politics

LG - aldrig mer!

I maj 2006 köpte vi en ny video åt oss, när vår gamla trotjänare tog slut. Vi valde en LG med både VHS och DVD.
Det var tydligen dumt.
Redan efter någon månads användning behövde apparaten service, och nu i januari var det dags igen. Vi förde tillbaka den till Citymarket i Borgå, som skickade den till servicefirman. Servicegubbarna konstaterade att det ingenting fanns att göra, och vände sig till importören för att fråga om vi kunde få pengarna tillbaka.
Nu har det gått fyra veckor sedan vi lämnade in maskinen, och fortfarande har ingenting hörts från LG.

Citymarket gav oss på eget bevåg pengarna tillbaka, utan att veta om LG verkligen skulle kompensera dem för det. De har också annars varit mycket tillmötesgående och tagit hand om oss som kunder - tack för det! Citymarket har skött sig väl, medan LG:s beteende däremot har avrit under all kritik. Först producerar de skräp, och så tar de inte sitt ansvar inom en rimlig tid.

Det var sista gången som en maskin av märket LG kommer in genom vår dörr. LG - Life is Good. Vilken ironi!

Kina: Wu Guilan

Die 50-jährige chinesische Missionarin Wu Guilan wurde am 27. Juli in der Inneren Mongolei verhaftet und nach Informationen der Organisation „China Aid Association“ (Hilfsvereinigung China) am 5. August zu einjähriger Haft in einem Arbeitslager verurteilt.
Die Behörden werfen ihr vor, „Häresien um einen Kult“ verbreitet zu haben. Sie habe die Meinung vertreten, das mongolische Volk solle „den einen himmlischen König anbeten“, statt – wie in der Mongolei verbreitet – Dschingis Khan wie einen Gott zu verehren.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats”, någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

I oktober 2006 uppmärksammades den kinesiska missionären Wu Guilan i Inre Mongoliet. Hon arresterades den 27 juli för att hon hade försökt sprida det kristna budskapet och för att hon hörde till en huskyrka. Den 5 augusti dömdes hon till ett år i arbetsläger.

Laestadianismen - pro eller contra?

Jag fick mig tillsänd en kolumn med rubriken Nycklarna till himmelriket, som är skriven av Mikael Sjövall, informatör på Greenpeace, och publicerad i dagens Vbl. Några utdrag:

Lars Levi Laestadius fundamentalistiska väckelserörelse kommer lätt undan i den journalistiska granskningen av maktmissbruk och orättvisor. Laestadianismens ljusskygga sida är tabubelagd och överslätad. Då danska flaggor brinner i Kairos förstäder eller katolska fundamentalister bombar abortkliniker i USA, är det ingen som återkopplar till den finska verkligheten i det österbottniska bibelbältet. Det subtila och strukturella våldet säljer inte. Eller så är man rädd för vassa mothugg i det trånga rummet på små orter där rörelsen utövar sin makt.
Ändå har forskare dokumenterat laestadianismens mörka sida i ett flertal vetenskapliga rapporter. Psykologer, samhälls- och religionsvetare beskriver hur laestadianerna förtrycker kvinnor, underblåser gubbväldet, mobbar oliktänkare och demoniserar dem som bryter sig ut ur rörelsens järnhårda grepp. Trots medicinska råd från gynekologer, barnmorskor och allehanda läkare, tvingas många laestadianska kvinnor in i barnafödandets ändlösa tunnel med stora barnaskaror och upprepade graviditeter, som förvållar fysiska skador och hälsorisker. […]
Den finländska föreningen Uskontojen uhrien tuki uppger per telefon att laestadianismen håller föreningen sysselsatt. Det råder en jämn tillströmning av laestadianska offer till föreningens samtalsterapi och stödgrupper. Utöver laestadianismen är det bland andra Jehovas vittnen och mormonerna som tenderar att trakassera och förfölja sina tidigare trosbröder och -systrar. Den gemensamma nämnaren för dessa sällskap är den fasta övertygelsen om att de rättrogna innehar nycklarna till himmelriket. Den som fumlar bort nycklarna är dömd till undergång och evig förtappelse. Nu är ju laestadianerna oftast rätt så laglydiga och auktoritetstrogna människor, vilket säkert lägger band på myndigheternas vilja att utforska den psykiska terror som utspelar sig bakom den saktmodiga fasaden. Även den evangelisk-lutherska kyrkan verkar behandla laestadianerna med silkesvantar. Rädslan för en splittrad kyrka väger tyngre än omsorgen om dem som blir illa behandlade i Jesus Kristus namn. […]
Laestadianismen är i många avseenden en maktfaktor att räkna med i flera österbottniska kommuner. Den som vill hålla sig på god fot med presumtiva arbetsgivare på orten, gör säkert rätt i att ligga lågt och inte stöta sig med dem som smider de himmelska nycklarna. Man vet ju aldrig när porten till paradiset slår igen för evigt.

Jag har själv rätt få personliga erfarenheter av laestadianismen. Den är inte särskilt stor i de områden i mellersta och östra Nyland där jag huvudsakligen har verkat. Ändå är det inte första gången som jag hör sådana här tongångar.
Är det någon som vill kommentera? Anonymitet tillåts som vanligt inte, men annars är det fritt fram.

Olen harhaoppinen!

Kotimaa-lehdestä löytyy harhaoppitesti. "Testin tarkoitus on havainnollistaa sitä, että harhaoppi kaikessa todellisuudessaan ei kuitenkaan ole mitenkään yksinkertaisesti määriteltävä, tai muutenkaan helppo asia. Mikä tahansa erimielisyys, näkemysero, erilainen opetus tai tulkinta ei myöskään merkitse sitä, että joku on harhaoppinen."

Onneksi testi on leikkimielinen. Minä en nimittäin saanut täysiä pisteitä oikeaoppisuudesta! Pistemäärääni en tiedä, mutta minulle sanottiin:

Olet melko monessa asiassa kirkon opin kannalla, mutta voisit ehkä vähän vilkaista Katekismusta.

Ei kai se haittaakaan tee - mutta luenhan minä sitä aika tiheään muutenkin…

Veckans anekdot: Saklig förfrågan

Min kusin Anna-Lena besökte oss en gång när Joakim var sådär tre år gammal. De tyckte bra om varandra, och när kvällen kom lovade Anna-Lena läsa för pojken, bara hon hade varit på WC.

Medan hon var på väg mot sagda inrättning, ropade pojken efter henne: "Ska du kissa eller kacka eller båda?" Anna-Lena informerade honom sakligt om sina avsikter, men hans far tog sig för pannan...

Every act of love ...

... is an act of peace, no matter how small.

- Mother Teresa
as quoted on God's Politics

Kp-skörden denna vecka

Dagens nummer av Kyrkpressen (6/07) innehöll ett par insändare om homosexualitet och välsignelse av partnerskap. De kom från vardera hållet, vilket ju var intressant.

Pastor Ulf Emeleus, en av de mest svartvita "ingenjörsteologer" (som applicerar ingenjörens tekniska “on-off”-tänkande också på sitt religiösa tänkande) som jag känner, uttalar sig naturligtvis ytterst negativt om homosexualitet med de vanliga argumenten - det är mot naturen, Gud fördömer etc. - och med slutklämmen

“Präster missbrukar och sviker sin kallelse att tjäna Gud genom att välsigna dessa partnerskap, som Gud fördömer.”

OK, klara besked. Tack för det.

Rauno Aho från Helsingfors anfaller tanken om att homosexualitet skulle vara onormalt genom att jämföra med vänsterhänthet, rödhårighet, extrem mängd av eller brist på intelligens och stark gudstro, vilka också alla är onormala.

“Men normalitet är ett värde i sig endast i ett samhälle som stöter ut alla avvikande.”

Bra sagt!
Ahos slutkläm förstår jag dock inte riktigt:

“För övrigt är det väl så att det senast in extremis framstår som nödvändigt att lägga av en sexuell inriktning som hör den pubertala självförälskelsen till.”

Öh? Är det homosexualiteten han menar, eller något annat? Det blir oklart för mig.

Kankkonens skriverier förbigår jag helst med tystnad.

Ännu en dk-anmälan

I december skrev jag ett par inlägg (här och här) om Markku Suokonautio, som blev utrökt från sitt jobb som tf khde i Uurainen och anmäld till Lappo domkapitel som ett led i utrökningen. Han flyttade sedan till Kuopio stift, där stiftsledningen åtminstone är mer vidsynt än i Lappo.
Nu är den gode Markku i spalterna igen. I samband med S:t Henriksdagen höll han en predikan i Lapinlax kyrka utklädd till Lalli, komplett med yxa och allt (HS 22.1.07). Biskop Wille Riekkinen har inget emot att man använder redskap för att illustrera en predikan eller att man predikar annanstansifrån än från predikstolen. Predikans innehåll är det viktiga, säger en faktaruta i HS.

På grund av denna predikan och av att Suokonautio i en TV-intervju sade att välsignelse av samkönade par så fort som möjligt bör tillåtas i kyrkan, har han blivit anmäld för Kuopio domkapitel, rapporterar Kotimaa 6.2.07.

Det här blir ju löjligt! Det underminerar domkapitlens auktoritet och hela kyrkans möjligheter att ta ställning i aktuella frågor! Tror faktiskt de som kommer med anmälningar av detta slag att de verkligen ska kunna uppnå något positivt? Den enda effekten kommer att bli att folk i allt högre grad tar avstånd från en kyrka som tvingas syssla med fånigheter av detta slag.
Stå på dig, Markku! Det är inte skoj att bli anmäld, men det hela faller på sin egen orimlighet. Du har inget att frukta.

Gay news from the Baltic countries

Latvian human rights boss: Gays don’t deserve rights
(PinkNews & 365gay 5.12.06) His appointment was controversial, and now gay groups seem to have been proven right after the head of Latvia’s human rights committee, Janis Smits, told a press conference that the gay community should not be given equal rights to heterosexuals. Gay people are not a legitimate minority and should “recover normal sexual orientation,” he said.

Smits' election to head the human rights committee is seen as a stinging rebuke of President Vaira Vike-Freiberga over her support of LGBT rights.
In Parliament earlier this year he led the attack on labor legislation to include protections for gay and lesbian workers. In a speech to lawmakers he called the bill "the legalization of sexual perversions".
In June he rushed through amendments to the bill overhauling labor law in Latvia to strip out the gay inclusion.
The vote made Latvia the only EU member state without legislation specifically outlawing discrimination at work and in housing on the grounds of sexual orientation.
When the measure arrived on Vike-Freiberga’s desk she refused to sign it and sent it back to Parliament with a terse message that sexuality needs to be listed alongside discrimination based on race, gender, age, disability, religious or political beliefs.
Sexuality was inserted back into the bill and it narrowly passed. The president then signed it into law.
But since then right-of-center parties have sought vengeance.

As a European Union member state, Latvia is expected to protect its LGBT citizens from discrimination.
Michael Cashman, President of the European Parliament’s Intergroup on Gay and Lesbian Rights, said: "Mr. Janis Smits has been a vocal opponent to universal human rights, advocating a world in which gays, lesbians, bisexuals, and transgender peoples have no rights to protection, no rights to exist.
"It is our common duty, as politicians, to ensure that we do not make grave errors of judgement by selecting individuals who are ill suited to take charge of such crucial dossiers."

Estonian gay activist to stand for parliament
(PinkNews 6.12.06) One of Estonia’s most prominent gay men has announced that he is to run for a seat in the country’s parliament in next year’s general election.
Andi Ravalepik told Eesti Paevaleht newspaper that he will be contesting a seat in the 101-member Riigikogu in the March 2007 general election.
The 27-year-old, who runs a gay and lesbian information centre in the capital, Tallinn, is joining the minority Social Democratic party ticket.
Two of the parties who form the current coalition government have said they would "tolerate" same sex marriage, while the Social Democrats are actively campaigning for the extension of marital rights to gay couples.

Pastor Huovinen frikänd!

För några veckor sedan bloggade jag om pastor Leena Huovinen, som har blivit anmäld till Helsingfors domkapitel för att enligt uppgift ha välsignat ett registrerat partnerskap. Idag avgjorde domkapitlet ärendet, och i sitt beslut frikände de henne fullkomligt.
Det är glädjande, men inte särskilt överraskande. Det Huovinen har gjort var inte en offentlig förrättning av en välsignelse av partnerskap - något som inte vore möjligt enligt kyrkans nuvarande regler - utan en privat förbön för två människor. Att reglerna f.n. är i jäsningstillstånd är förstås irrelevant, eftersom hennes handling skedde redan tidigare.

Något direkt prejudikat är detta inte i förhållande till den klagan som Borgå domkapitel har att ta ställning till. Däremot är det nog en indikator på vilken trenden i kyrkan är för tillfället. De konservativa försöker med näbbar och klor slåss för sin åsikt, och när de inte når sitt mål genom diskussion, tar de till juridiskt trixande. Först blev ärkebiskop John Vikström anmäld, sedan biskop Wille Riekkinen och så pastorerna Leena Huovinen, Tomas Ray och Karl af Hällström. Vem är härnäst, månne?
Gör de detta för att folk inte skall våga bekänna färg? Det kunde vara en möjlig förklaring. De vill inte att allmänheten skall märka hur få de egentligen är, för då skulle deras högljuddhet lättare sättas i perspektiv…

Negroes can change!

Calling Negro behavior sin is not anti-Negro, it's pro-us
We've seen the statistics... and they don't lie. Negro behavior is not healthy behavior when it accounts for a disproportionate number of the trash that fills American jails. Negro males account for only about 7% of the population, yet they make up over half the American prison population.

The ex-Negro movement has published a flyer that really merits study and profound thought. At first I was baffled by it, but I soon came to realize that if homosexuals can change, so can Negroes!

God bless the Landover Baptist Church for this message, and Tor Billgren for mentioning it on his blog!

Läst: Opus Dei - vaiettu salaseura?

Mikko Ketola: Opus Dei - vaiettu salaseura? Minerva 2006. Inbunden, 203 sidor.

Opus Dei (latin för "Guds verk"), en av de kyrkliga organisationer som det går mest rykten om, grundades 1928 av den spanske prästen Josémaria Escrivá (1902-75), som 2002 blev helgonförklarad. Den är numera en s.k. personalprelatur, vilket innebär att den har personliga medlemmar och att den i förhållande till dem sköter en del av de uppgifter som annars hör till ett stift.
Opus Dei har i bästa konspirationsteoretiska anda anklagats för hemlighetsmakeri, för hjärntvätt, för att bakom kulisserna styra både den katolska kyrkan och många världsliga regeringar (särskilt i Francos Spanien) och för att använda sina förmenta enorma ekonomiska resurser för att komma till sina mål som styrs av makthunger. Dessa anklagelser har fått ytterligare fart, särskilt i den stora allmänhetens ögon, genom den intill oigenkännlighet negativa bild som Dan Brown tecknar upp av organisationen i sin famösa bok Da Vinci-koden.

Mikko Ketola (f. 1963) är kyrkohistoriker. Han verkar som akademiforskare vid Finlands Akademi, som docent vid Helsingfors universitet och som sekreterare i Finlands kyrkohistoriska sällskap. Han är därför väl lämpad att skriva en nykter och saklig framställning över Opus Dei. I sin bok går han igenom organisationens historia och nutid, dess teologi och dess ställning inom den katolska kyrkan samt många av de anklagelser som har framförts mot Opus Dei.
Slutsatsen blir att Opus Dei inte behöver fruktas. Den är en andlig (icke politisk) organisation, som ingen behöver tycka om, men som är värd en kritisk granskning innan man fortsätter sprida de ofta huvudlösa rykten som rör sig kring den. Konspirationsteoretikerna som ligger till grund för de uppgifter som t.ex. Brown kastar fram, har missat det där med kritisk granskning. Det som de sysslar med är i det närmaste grundlös svartmålning.

Kandidater till dekansposten

För ett par månader sedan kunde jag rapportera att stiftsdekan Gunnar Grönblom avgår. Dekanstjänsten lediganslogs, och sedan ansökningstiden nu är till ända kan vi konstatera att två sökanden har anmält sig.

Dessa är direktorn vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) vid Kyrkostyrelsen Robert Lemberg och professorn i praktisk teologi vid Åbo Akademi Sixten Ekstrand. Båda dessa är teologie doktorer och har länge varit med i svängarna.

Vissa skillnader kan man ändå observera. Lemberg har varit en del av oppositionen mot stiftsledningen (det som biskop Erik för några år kallade "Björnligan"), och har varit verksam på stiftsnivå som stiftssekreterare vid det f.d. Stiftsrådet och nu som direktor för dess efterträdare. I biskopsvalet stödde han (liksom jag) Helene Liljeström. Lemberg kan anses vara liberal.

Ekstrand är däremot en akademiker. Han saknar ingalunda kontaktnät i stiftet eller erfarenhet från församlingsarbete, men har under de senaste åren mest hållit till på ÅA. Han gjorde ett kortvarigt gästspel som chefredaktör för Kyrkpressen, men blev utrökt och efterträddes av Stig Kankkonen. Ekstrand har väckelsebakgrund i Kyrkans Ungdom och stödde biskop Gustav i valet.

Valet torde falla den 28 februari. Få se vad domkapitlet prioriterar...

Svar på insändare

Monis insändare (Hbl 23.1) fick svar 3.2. Inte oväntat kom det från höger. Det var kaplanen i Mariehamns församling Ola Byfält som skrev en debattartikel med rubriken Inte välsignelse mot Skaparens vilja. Han säger sig hänvisa till tre auktoriteter, och hänvisar sedan, om jag räknar rätt, till fyra: Den ortodoxa kyrkan, den viktige protestantiske teologen Wolfhart Pannenberg (f. 1928), påven Bengt 16 (också känd som Papa Ratzi) samt ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams.

Byfält hänvisar till att den ryska ortodoxa kyrkan har brutit sina kontakter med Svenska kyrkan p.g.a. beslutet om välsignelse av partnerskap. Detta stämmer. Det har dock inte de nordiska ortodoxa kyrkorna gjort. Denna situation beror på att den ryska ortodoxa kyrkan är starkt nationell, ja, nationalistisk, och homofobin sitter djupt i den ryska jorden. I Finland är många ortodoxa präster t.o.m. med i Gemenskapsrörelsen.

Pannenberg talar emot sekularisering och kyrkans anpassning till tidsandan. Kyrkan bör bygga upp en motkultur till det sekulariserade samhället. Det kan jag hålla med om. Kärlekslöshet, våldsamhet, egoism, girighet och habegär vill jag se som några exempel på sådant som måste motarbetas. Pannenbergs av Byfält citerade exempel är däremot inte så slående. Bland dem finns “vigsel av homosexuella äktenskap” - och det var naturligtvis därför Byfält valde just det exemplet.

Benedict XVI har gjort sig känd som en motståndare till allt som han ser som uppluckring av den sexuella moralen. Det är knappast förvånande att någon som vägrar godkänna användandet av kondom, ens i situationer där den ena parten i ett äktenskap är HIV-smittad, också vägrar godkänna kärleken som grund för äktenskap ifall denna kärlek inte faller honom på läppen. Att också många av hans egna präster tar avstånd från hans linje (se här) visar på en hoppfull realism i de lägre skikten i den katolska hierarkin.

Byfält påstår att ärkebiskop Williams skulle vara kritisk till välsignelse av homosexuella par. I sig stämmer detta, men det han är mest kritisk till är nog inte välsignandet som sådant, utan den splittring som frågan hotar hans kyrka med. De konservativa krafterna inom den anglikanska kyrkofamiljen hotar Williams’ auktoritet och verkar vilja grunda eget, om inte Williams slår ner på liberala tendenser särskilt inom den episkopala kyrkan i USA. Att Williams också ställer sig kritisk till de konservativa dissidenternas uppror undviker Byfält nogsamt att nämna.

Byfält menar att Moni har den “politiskt korrekta” Svenska kyrkan som auktoritet, och kallar den för en “sekt”. Också urförsamlingen fick det epitetet. Bär det med stolthet - särskilt med tanke på att det inte stämmer!

Feministisk kravlista

Samasta tai samanarvoisesta työstä tulee maksaa samaa palkkaa
Lika lön för lika och likvärdigt arbete

Vanhemmuuden kustannukset on jaettava tasan työnantajien kesken
Kostnaderna för föräldraskap bör fördelas jämt mellan arbetsgivarna

Naisiin kohdistuvaan väkivaltaan on puututtava
Våldet mot kvinnor måste stoppas

Isyyttä tulee tukea
Faderskapet bör stödas

Työn ja perheen yhteensovittamisesta tulee tehdä helpompaa kaikille vanhemmille
Det måste göras lättare för alla föräldrar att kombinera familjeliv och arbete

Ihmisillä tulee olla mahdollisuus valita oma elämänpolku vapaana sukupuoleen liittyvistä rajoitteista
Människor ska fritt kunna välja sitt sätt att leva, utan att vara begränsade av sitt kön

Ammattialojen segregaatio on purettava
Könssegregeringen mellan olika yrkesgrupper bör avskaffas

Lakiehdotusten ja budjetin sukupuolivaikutukset on arvioitava
Lagförslag och budgeten ska könskonsekvensbedömas

Johtotehtäviin tulee valita tasaisesti naisia ja miehiä
Män och kvinnor ska jämlikt väljas till chefsposter

Koulutuksen ja koulutuksen sisältöjen tasa-arvoon tulee kiinnittää huomiota
Jämställdheten inom utbildningen och i utbildningens innehåll bör uppmärksammas

Terveyspolitiikkaa on tarkasteltava niin naisten kuin miestenkin näkökulmasta
Hälsovårdspolitiken måste granskas från såväl männens som kvinnornas perspektiv

Miesten syrjäytymiseen on puututtava
Marginaliseringen av män bör förhindras

Maahanmuuttajanaisten kotoutumisesta on huolehdittava
Integreringen av invandrarkvinnor bör uppmärksammas

Samaa sukupuolta olevilla pareilla tulee olla samat oikeudet ja velvollisuudet kuin muillakin pareilla
Par av samma kön ska ha samma rättigheter och skyldigheter som andra par

Håller du med om detta? Gå då in på Feministiskt initiativ och skriv under adressen!
Oletko samaa mieltä? Allekirjoita aloite!

Nyheten i Kp

På sidan 6 i denna veckas nummer av Kyrkpressen (5/07) ingår nyheten om anmälan av Tomas Ray och mig till dk. Rubriken är Pastorer anmälda för homovänliga åsikter.

Jag kanske formulerade mig onödigt starkt. Men när intervjun gjordes i fredags var jag fortfarande ganska sur...

Karl af Hällström skräder inte med orden när han kommenterar anmälan.
-Förars formulerar sig väl och de referat han kommer med är rätt korrekta om än något vinklade. Men att dra de slutsatser han drar och anmäla oss till domkapitlet är inte något som hör hemma i civilicerade sällskap.
-Det är som om Michelangelo hade gjort Davidsstatyn av dynga, konstaterar han.

Den lagfarne assessorn vid Esbo domkapitel, Pekka Leino, anser att domkapitlen i Helsingfors och Borgå måste utreda fallen ordentligt och allvarligt överväga om Leena Huovinen, Tomas Ray och jag borde avstängas från prästämbetet och, om vi inte kryper till Canossa inom sex månader, "beviljas" avsked - avkragas, alltså.
Det här var ett av de hårdare uttalanden som jag har hört i frågan. Få se vad höga vederbörande kommer fram till.

Veckans anekdot: Förvanskat budskap

I en predikan över berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan (Joh 8:2-11) sade jag bl.a.:

Man kommer till Jesus med en kvinna som hade begått äktenskapsbrott. Att hon var skyldig råder det inget tvivel om, för hon hade tagits på bar gärning (vilket förresten är ett uttryck som passar sällsynt väl när det gäller den här typen av överträdelse). Straffet var också klart; i 3Mos stadgas dödsstraff för äktenskapsbrott. En fråga som blir lite öppen är förstås hur det kommer sig att kvinnan ensam hade blivit tagen på bar gärning; man skulle tycka att en man också borde vara inblandad, eftersom det tekniskt sett är besvärligt att begå äktenskapsbrott ensam. Men kanske han på sant manligt manér hade smitit och lämnat kvinnan att ta ansvar också för hans handlingar. Sådant förekommer ju också idag, det ser vi på det stora antal ensamstående mödrar som finns i vårt samhälle.

Jag tyckte att jag på detta sätt hade kommit med lite stöd åt de ensamstående mödrarna i deras besärliga situation. Men se nej! Följande vecka var det en kvinna som tog kontakt och var upprörd över att jag från predikstolen hade rackat ner på henne och andra ensamstående mödrar!
Jag lyckades lugna henne - men denna incident visar (än en gång) hur viktigt det är med kommunikation. Och i kommunikation finns alltid (minst) två parter, en sändare och en mottagare. I ett idealfall hör mottagaren just det budskap som sändaren kommer med, men oftast förvanskas det på vägen - men tack och lov sällan till sin raka motsats, som när det gällde min predikan!

Helsingforsutredningen klar

Utredningsman Samuel Lindgrens utredning över framtiden för de svenska församlingarna i Helsingfors har enligt uppgift blivit färdig. Jag har inte ännu sett den, men förslaget lär vara att församlingarnas antal skulle minskas till tre från nuvarande sex. Dock finns där olika synpunkter på hurdana kombinationer som skulle vara lämpliga. Vi får återkomma.

Detta aktualiserades av att de finska församlingarna också slår ihop sig och minskar till tio från nuvarande tjugofyra.

Uppdatering: Nyheten från KT finns här.