Top Ten Reasons to Make Gay Marriage Illegal

01) Being gay is not natural. Real people always reject unnatural things like eyeglasses, polyester, and air conditioning.
02) Gay marriage will encourage people to be gay, in the same way that hanging around tall people will make you tall.
03) Legalizing gay marriage will open the door to all kinds of crazy behavior. People may even wish to marry their pets because a dog has legal standing and can sign a marriage contract.
04) Straight marriage has been around a long time and hasn’t changed at all like many of the principles on which this great country was founded; women are still property, blacks still can’t marry whites, and divorce is still illegal.
05) Straight marriage will be less meaningful if gay marriage were allowed; the sanctity of marriages like Britney Spears’ 55-hour just-for-fun marriage would be destroyed.
06) Straight marriages are valid because they produce children. Gay couples, infertile couples, and old people shouldn’t be allowed to marry because our orphanages aren’t full yet, and the world needs more children.
07) Obviously gay parents will raise gay children, since straight parents only raise straight children.
08) Gay marriage is not supported by religion. In a theocracy like ours, the values of one religion are imposed on the entire country. That’s why we have only one religion in the world.
09) Children can never succeed without a male and a female role model at home. That’s why we as a society expressly forbid single parents to raise children.
10) Gay marriage will change the foundation of society; we could never adapt to new social norms. Just like we haven’t adapted to cars, the service-sector economy, or longer life spans.

Thanks to Karin Långström Vinge!
Cf. Top Ten Reasons Why Men Should Not Be Ordained.

Nyhetsanka - denna gång

Aftonbladet har publicerat en artikel med rubriken ”Lyssna på Nirvana – bli gay” där de hänvisar till den ”kristna sekten” Love God’s Way som på sin hemsida varnar för att vissa artisters musik gör en homosexuell om man lyssnar till den. Det finns en lång lista - och man tror inte att det är sant!
Vilket är lika bra, eftersom det de facto inte är sant. Love God’s Way är en satir. Mannen bakom det hela, och som spelar ”Donnie Davies” heter Joel Oglesby och är skådespelare från Dallas. Staden, inte TV-serien. Så rapporterar t.ex. Pam’s House Blend. Hon publicerar en videosnutt där ”Davies” lägger ut texten. Han hänvisar bl.a. till respons som han har fått om att Jesus älskar alla. Hans replik är fin (som satir betraktat): ”Yes, Jesus loves you. But God hates you.”

Skrattet fastnar tyvärr i halsen, för det sorgliga är att det kunde ha varit sant…

Egypten: Bahaa el-Din Ahmed Hussein El-Akkad

Der 57jährige ägyptische Scheich Bahaa el-Din Ahmed Hussein El-Akkad ist nach Angaben des Hilfswerks „Open Doors“ seit April 2005 wegen seines Übertritts zum christlichen Glauben inhaftiert. Der frühere Leiter einer Moscheegemeinschaft gehörte über 20 Jahre lang einer gewaltlosen islamischen Fundamentalistengruppe an, die Nichtmuslime zum Islam bekehren will. Anfang 2005 fand er nach Gesprächen mit einem Christen, Bibelstudium und Gebeten zum christlichen Glauben. Am 6. April 2005 wurde er verhaftet, weil gegen ihn der „Verdacht der Blasphemie gegen den Islam“ vorlag. Obwohl ein Gericht in Kairo am 30. Juli 2006 seine Freilassung anordnete, ignorierte die Geheimpolizei SSI diesen Beschluss und verlegte El-Akkad im September in das besonders für politische Islamisten bestimmte Hochsicherheits-Gefängnis Wadi el-Natroun.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats”, någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

I november 2006 var det den egyptiske shejken Bahaa el-Din Ahmed Hussein El-Akkad som aktualiserades. Han var tidigare med i en fundamentalistisk muslimsk gruppering som (utan våld) vill omvända icke-muslimer till islam, men konverterade själv i början av år 2005 till kristendomen. Konvertering åt det hållet är förbjudet enligt egyptisk lag, så han arresterades i april 2005. Trots att han blev frikänd av en domstol i juli 2006, kastade den egyptiska hemliga polisen honom i en två kvadratmeter stor (eller liten) cell, där de hotade honom med livstids fängelse om han inte avslöjar andra konvertiter. Trebarnsfadern El-Akkad har försvagad hälsa.

Blogglänkar om anmälan

Det är en hel del bloggare som har kommenterat eller länkat till rapporten om anmälan.

Walentine på Walentines Värld (24.1) tycker att Detta är förjävligt!
Aqurette (24.1) kastar fram att God Hates Fags.
Feministaktivist frågar 24.1: Vilken åsiktsfrihet i kyrkan?
Tor på Antigayretorik uppmanar 24.1: Stöd prästen Karl af Hällström med alla till buds stående medel.
MiA på En droppe i havet, men den är min skriver 25.1 med rubriken God kristen - två kandidater, men bara en kvalificerar sig...
Karin på Karin Långström Vinges blogg meddelar (25.1): Hbt-vänlig präst anmäld till domkapitlet. Följande dag kommenterar hon Dk-anmälan.
Maleandro skriver 25.1 att Jesus goes Crazy.
Eintel på Tarinoita Harmaan puun kylästä skriver 25.1 On homofrågan (ja muuta).
Göran på Klippt och skuret informerar (26.1): Präst i Finland anmäld till domkaptitlet för 'homovänliga åsikter'.
Även Martin, Lotta och L&M har tagit upp frågan. Tyvärr kan jag inte länka direkt till deras inlägg. [Uppdatering: Netti bör vara med på denna lista.]

Saken diskuteras också på ranneliike.net.

Tack till alla för stödet!

Kankkonens omänskliga direktiv

Sent omsider läste jag Stig Kankkonens ledare i förra veckans Kyrkpressen (4/07, som av någon orsak fortfarande inte finns på nätet). Under rubriken Att ro och hopa med årorna i kors behandlar Kankkonen den pågående inomkyrkliga debatten om partnerskapslagens följder.

Kankkonen har poänger i det han skriver, särskilt när det gäller processens gång i förhållande till det förväntade slutresultatet.

”Ett arbete med öppet slut har förutsättningar att bli upplysande och konstruktiv oberoende av vilken inställning man har till hur kyrkan borde gå vidare i den aktuella frågan.
Är man oense vet man åtminstone varför man är det och i bästa all kan man vara oense i ömsesidig respekt.
Om slutresultatet inte är genuint öppet kommer vi att uppleva en process vars huvudsakliga uppgift inte är att allsidigt, fördomsfritt och utgående från kyrkans egna grunder bedöma, prioritera och väga argument.”

Visst är det ju så.
Men det lyser fram i Kankkonens text att han anser att det är det senare alternativet som gäller i det aktuella fallet. Kyrkan tänker gå in för välsignande av partnerskap, och nu gäller det bara att trumfa igenom någon sorts teologisk argumentation för saken, insinuerar han.

”För kyrkan får det avgörande aldrig vara vad samhället anser vara rätt och riktigt. Avgörande får heller aldrig vara vad som är populärt eller vad som annars ligger i tiden.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland måste hålla sig till att det högsta rättesnöret är ’den i dess bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord’.
Vad Guds heliga ord säger måste därför vara den enda grunden och det enda målet för det arbete som biskopsmötet nu utför i partnerskapsfrågan. Biskopsmötets skyldighet är att klart, redigt, ärligt och utan en massa ’men’ reda ut den saken.”

Nåja …
Här vill jag nog komma med några randanmärkningar.

Frågan om hur kyrkan skall behandla sina homosexuella medlemmar är inte någon ren lärofråga. Att upphöja eller destillera den till det är redan det att göra våld på de människor som är berörda. Frågan innehåller många etiska, hermeneutiska och pastorala aspekter, och kan inte bedömas utgående från en dogmatisk behandling. Dessutom bör naturligtvis exegetiken ligga som grund för varje sådan bedömning.
För den i Kanaans tungomål oinvigde vill jag översätta det jag just skrev: Bibeln skall visserligen vara ett rättesnöre, men den måste tolkas med medmänsklighet och kärlek, inte ur en högtflygande lärosynvinkel som har tappat beröringen med verkligheten.

Så vill jag ifrågasätta Kankkonens påstående: “Vad Guds heliga ord säger måste därför vara den enda grunden och det enda målet för det arbete som biskopsmötet nu utför i partnerskapsfrågan.” Jag är av annan åsikt. Detta är ett viktigt mål, men fortfarande måste vi ha människan med i tankarna. Hur kan vi se på homosexualitet, partnerskap och relaterade frågor utan att göra avkall vare sig på lära eller liv, vare sig på vår kärlek till Gud eller vår kärlek till vår nästa? Detta är den balansgång som biskoparna har att göra. Om de försöker följa Kankkonens direktiv, tappar de helt säkert balansen och trillar i den renodlade dogmatikens omänskliga dike.
Ferlin uttryckte saken väl, när han säger att Jesus “talar ej latin - som den grå teologin, vilken halkat på sin egen halhets halka.” Låt oss undvika att halka omkull, som teologie magister Kankkonen har gjort!

Via Media

Jag blev nu på måndag intervjuad till Radiohuset på Radio Vega. Intervjun sänds direkt som bandad (!) på tisdag, onsdag eller möjligen torsdag denna vecka. Får jag reda på detaljer uppdaterar jag. [Uppdatering: Inslaget sändes 30.1. Det finns också på nätet.]
Och så var det ju Poliisi-TV på torsdag kl 22.05 på TV2.
Samt Kyrkpressen. Få se om Stig Kankkonen skriver en ledare också, eller om det bara är Mira Strandbergs artikel som behandlar dk-anmälan. Och om Kankkonen skriver en ledare - hur tydligt täcks han då ta ställning för Förars?

Gud välsigne Joakim Förars!

När jag senaste onsdag fick reda på att Joakim Förars hade anmält mig och kollegan Tomas Ray* till domkapitlet, blev jag först arg och ledsen. Det är väl en naturligt mänsklig reaktion, skulle jag tro. När jag nu har lugnat mig har jag en känsla av frid över själva processen. Det är förstås tråkigt att råka ut för ett påhopp av detta slag, men jag klarar mig, för jag vet att jag står på Sanningens och Kärlekens sida.
Däremot är jag fortfarande bedrövad, men nu av en annan anledning. Vem tar till så extrema och desperata åtgärder mitt i en pågående process? Det är obegripligt. Förars skjuter sig själv i foten, men saboterar också den kyrka som han väl inbillar sig att han försvarar.
Det som gör mig bedrövad är alltså Förars’ handlingssätt. Jag frågar mig bekymrat vad som ligger bakom. Jag känner honom inte, jag har mig veterligt aldrig träffat honom, men det verkar ju nog som om någonting skulle vara snett.

Därför kommer jag med ett böneämne: Be för Joakim Förars. Be att Gud ska ingripa i hans liv, så att han kan uppnå frid och harmoni. Be att det som är snett skall ställas rätt - vad det är vet Gud bättre än vi. Gud välsigne Joakim Förars!

* Namnet “Ray” uttalas “Raj”, inte “Rei” såsom man ofta hör. Det är alltså inte engelska.

Biskopsmötet om ekumenisk predikogemenskap

I Borgå finns ett blomstrande ekumeniskt samarbete mellan Adventkyrkan, den lutherska domkyrkoförsamlingen, pingstförsamlingen Filadelfia, metodistförsamlingen och Missionskyrkan, samt (sporadiskt) Frälsningsarmén. Pastorer från de olika församlingarna samlas en gång i månaden till pastorsmöte (där jag representerar domkyrkoförsamlingen), vi har ekumeniska bönesamlingar varannan lördag, gemensamma gudstjänster och andra projekt emellanåt och ekumeniska vinterdagar - en tre kvällar lång mötesserie - under den internationella ekumeniska böneveckan i januari varje år. Vi har också haft ett slags predikstolsutbyte, där vi alltså predikar i varandras gudstjänster emellanåt.
I predikstolsutbytet finns ett juridiskt problem i vår lutherska kyrkoordning, nämligen att högmässans predikant bör vara luthersk präst eller (undantagsvis) en konfirmerad medlem av kyrkan, som får kyrkoherdens tillstånd att predika. I sig är det bra att det finns en viss övervakning, så att inte vilka dingbollar som helst kan sprida sina budskap, utan endast de dingbollar som har tillstånd till det. Men formuleringen i denna paragraf är så snäv att dingbollar från andra kristna kyrkor faller utanför.
Därför skrev jag för ett drygt år sedan följande initiativ:

Det ekumeniska samarbetet mellan olika grenar av den kristna familjen får allt större betydelse i vår splittrade värld. Om inte vi kristna ens sinsemellan kan komma överens om sådant som är centralt för oss, har vi knappast någon större möjlighet att påverka vår omgivning heller. Mycket har gjorts på detta område, men mycket återstår att göra.
En verksamhetsform som vore värd att understöda är predikstolsutbyte, alltså att präster och pastorer från andra samfund predikar i varandras gudstjänster. Så får församlingarna se att den andra kanske inte är så konstig ändå. Tyvärr är denna verksamhetsform för vår kyrkas del förbjuden vad gäller högmässogudstjänsterna enligt KO 2:6. Den talar uttryckligen endast om medlemmar av en evangeliskluthersk kyrka som möjliga gästpredikanter.
Därför föreslår vi att KO 2:6 mom. 3 skulle formuleras som följer: I enskilda fall kan kyrkoherden kalla en lämplig person som är känd för sin kristna övertygelse att predika vid gudstjänsten.

Initiativet skickade jag (håll i er nu!) till församlingsrådet, som vidarebefordrade det till domkapitlet med tanken att det skulle beredas för stiftsfullmäktige som skulle skicka det till kyrkomötet, som kan ändra den berörda paragrafen. Men “varför göra en enkel sak svår när man kan göra den omöjlig,” som jag brukar säga: Domkapitlet beslöt att inte skicka den till stiftsfullmäktige utan till biskopsmötet (dit kyrkomötet ändå skulle ha skickat det för beredning).
Jag råkade av en slump gå in på biskopsmötets protokoll från september 2006, som behandlade denna fråga som §8 (ss 131-148 i protokollet). Biskopsmötet beslöt att efter en remissdebatt tillsätta en arbetsgrupp som under Lappo-biskopen Simo Peuras ledning skall utreda frågan för biskopsmötet hösten 2007.

Det här verkar förstås något krångligt, men faktum är att mitt initiativ har fått ett mycket bättre mottagande än jag vågade hoppas på och behandlas i en snabbare takt än om det skulle ha gått via stiftsfullmäktige och kyrkomötet först.
Vi får hoppas att detta utmynnar i en regeländring som för den kristna enheten framåt!

Domkapitlets kontaktformulär

Det var en person som meddelade mig att han hade skrivit till domkapitlet genom deras kontaktformulär på nätet.
Jag hade inte ens kommit att tänka på att de har ett sådant, men det är ju bra att det finns. Då kan man enkelt få bud till dem om sådant som tynger en. Själv känner jag ju folket på dk, men för andra kan denna väg vara enklare än att ringa upp eller sticka sig in.

Helsingfors stift har ett motsvarande formulär på sin hemsida, och det har säkert många andra också. Det är ett enkelt och snabbt men något anonymt sätt att få fram ett budskap. Men kanske ansiktslösheten är en fördel ibland; tröskeln blir lägre för att säga vad man anser, och så får beslutsfattare och tjänstemän reda på vad som rör sig. Hoppas tröskeln till direkt osaklighet ändå bibehålls...

Ledarkommentarer

I Jakobstads Tidning 27.1.07 har Henrik Othman skrivit en ledare om anmälningen. Rubriken är Anteckna till kännedom.

[…] I denna fråga står sanningen uppenbart inte att finna i enstaka bibelord. af Hällström och Ray är därmed parter i en legitim diskussion om kyrkans vägval i den här frågan vilket gör anklagelserna om bristande oförvitlighet märkliga.
Många har redan hunnit dra paralleller till höstens diskussion om den bloggande läraren Thomas Illman. Denne har på sin blogg öppet deklarerat sig som homofob, islamofob och antifeminist, vilket föranlett tvivel om hans objektivitet som lärare, trots att han bloggat som privatperson. […]
I en seriös diskussion kan man inte likna af Hällströms bloggande vid Illmans. Den ena förespråkar tolerans, den andra uttrycker djupt kränkande åsikter på sin blogg.
Den inlämnade anmälan är uttryck för en enskild stiftsmedlems åsikter. Domkapitlet, som torde vara en samling teologiskt sakkunniga och kloka män och kvinnor torde inte ha svårt att finna svar på brevet. Kanske det räcker med att anteckna brevet till kännedom?
Märkligt för övrigt hur man inom kyrkan bland de sju dödssynderna fixerar sig vid vällusten. Hur vore det att se sig omkring och i stället ta fasta på till exempel girighet och frosseri?

Ledaren över samma tema i Västra Nyland är rubricerad Det gäller yttrandefriheten. [Uppdatering: Jag tog bort länken, för den var föråldrad.]

[…] På finlandssvenskt håll har en liten men högljudd skara i åratal hållit igång en olustig debatt om homosexualitet, en del av inläggen har uppfyllt de flesta tänkbara kriterier för hets mot folkgrupp.
Nu har en av de aktiva debattörerna tagit sig före att anmäla två präster i Borgå stift till domkapitlet, de anmäls inte för någonting de har gjort i egenskap av präster, utan för åsikter som de i olika sammanhang har fört fram.
Därmed handlar det inte längre om en intern kyrklig fråga, utan om medborgarnas åsikts- och yttrandefrihet.
Prästerna anser att kyrkan borde godkänna och välsigna homosexuellt partnerskap, en av dem anser också att Bibelns ord om homosexualitet är tolkningsbara.
Anmälaren vill nu att domkapitlet, under ledning av biskop Gustav Björkstrand, reder ut om prästerna kan fortsätta att fungera som präster.
I sista hand kan de bli fråntagna sina ämbeten för att de har uttryckt åsikter som delas av många finländare både inom och utanför kyrkan.
Biskop Gustav Björkstrand måste nu klargöra om prästerna i hans stift kan föra en öppen debatt om kyrkans lära, utan att riskera jobbet.
Svaret borde vara fullständigt självklart. Om kyrkan vill vara relevant i dagens samhälle måste prästerna få delta i den offentliga diskussionen utan hot om repressalier. […]

Tidningsrapporter

Anmälningen har kommit i en del tidningar. Vasabladet har rubriken Anmälda för blogginlägg och insändare om homosexualitet medan Borgåbladet skriver att Två präster anklagas för välvilja mot homosexuella.
I Bbl:s pappersupplaga finns en trevlig bild på mig med barnen i famnen. Joakim håller sitt mjukisdjur Sune – och här sker ett grovt misstag i bildtexten. Den påstår nämligen att Sune är en stenbock, när det är helt klart att han är en getabock! Ajaj! Jag kräver rättelse! :-)

Kyrkpressen hinner med först i nästa vecka (undrar hur brett Kankkonen ler…) medan Hufvudstadsbladet inte har Tua Ranninens artikel på nätet annat än i sin e-tidning. Den lyder i sin helhet:

Homovänliga präster anmälda till domkapitlet
Kaplanerna Karl af Hällström från Borgå och Tomas Ray från Helsingfors har anmälts till domkapitlet för sina åsikter om homosexuella och kyrkan.
För ett drygt år sedan pågick en intensiv debatt om homosexuella och kyrkan på Hbl:s debattsidor, där Karl af Hällström talade för möjligheten att som präst kunna välsigna homosexuella par. Tomas Ray skrev i våras en insändare i samma anda.
Nu har Joakim Förars, som hårt motsatte sig välsignelse, anmält de båda prästerna till domkapitlet och anklagar dem för tjänstefel.
- Jag upplever det här som ett sätt att vilja bråka med mig. Förars kallade mig lögnare i debatten och jag meddelade att jag inte vill fortsätta debattera med någon som kallar mig så, säger af Hällström.
Nu har han och Tomas Ray tid på sig till den 14 februari att bemöta anklagelsen. Därefter kommer frågan upp på domkapitlets möte som behandlar den i februari eller mars.
Domkapitlet kan välja att låta frågan förfalla eller skrida till disciplinära åtgärder. De kan innefatta allt från anmärkning till avstängning från tjänst.
- Jag tror att det här är ett försök av Förars att sätta käppar i hjulet för den debatt om hur kyrkan skall förhålla sig till homosexuella som nu pågår på högsta nivå inom kyrkan, säger Karl af Hällström.

Uppdatering: Internytt rapporterar kort: Borgå-kaplan anmäld för sina homoåsikter.

Towards an inclusive church?

The Evangelical Lutheran Church of Finland (about equivalent to the Church of Sweden or the ELCA in America), of which I am a pastor, is now discussing in earnest how to proceed with its attitude towards its gay members.
Apparently as a part of this process, myself and my colleague Tomas Ray have had a complaint made against us to the Chapter of the Diocese of Porvoo (Finland) for taking a vociferous pro-gay stand. The complaint is nothing nearly as serious as what Bradley Schmeling is going through, but annoying, just the same. I've blogged about it, but (naturally) mainly in Swedish.
In the neighbouring Diocese of Helsinki, pastor Leena Huovinen finds herself in hot water after allegedly marrying a lesbian couple. She says she blessed two persons, not a gay marriage, but the conservatives refuse to see the difference, and have lodged a complaint against her in the Chapter of Helsinki.

I have no personal fears as to the outcome of the process against me: I will be exonerated. Hopefully pastor Huovinen also will be. The process against her regards something she's actually done, while I'm held accountable for things I've said and written.
As to the process as a whole (i.e. the discussion in the church), I suspect that it in a couple of years will lead to an acceptance of gay partnerships (as the national law allows) and a permission (although not a requirement) for pastors to bless these partnerships. Personally I'd like to see an acceptance of homosexual marriage both in the Church and the State, but I'm afraid that's still some way off.

Upprop om kvinnovåld

... eller snarare "mot", får man hoppas.

Erfarenheter av våld i parrelationer?

Jag är doktorand i teologisk etik vid Åbo Akademi och skriver en avhandling om våld mot kvinnor i parrelationer. För att kunna fånga in olika sidor i sådana relationer efterlyser jag nu livsberättelser av kvinnor som upplevt våld i sin parrelation. I min forskning vill jag fånga in moraliska aspekter. På vilket sätt aktualiseras inslag som skuld, skam, tillit och brustna förtroenden, förlåtelse, försoning m.m. och hur vill man beskriva det i livsberättelser som innehåller erfarenheter av våld. Ett specifikt intresse gäller religionens och en kristen tros roll i sammanhanget.
Skriv fritt, men ta gärna upp några av följande teman och frågor i din text: Beskriv parrelationen och erfarenheter av våld. Berätta om vad du känt, tänkt och upplevt. Om religionen spelat en roll i sammanhanget – hur har det yttrat sig? Har våldet motiverats med hjälp av religion? Har den kristna tron varit en börda eller ett positivt stöd? Vad betyder förlåtelse och är det möjligt? Om du berättat om din situation till en församlingsanställd – hur har du bemötts och vilka råd har du fått?
Textens längd bestämmer du själv. Du får självfallet vara anonym, men uppge gärna ålder och religiöst samfund. Materialet behandlas konfidentiellt och förstörs efter att det undersökts klart.

Jag hoppas få texterna senast 28.2.2007.

Malena Björkgren
Teologiska fakulteten
Henriksgatan 9
20500 Åbo
e-post: malena.bjorkgren@abo.fi

Veckans anekdot: Dubbelt dop

Det var en pojke som blev storebror. Efter en tid meddelade hans föräldrar att lillebror skulle heta Gustav. Storebror blev mycket upprörd, för han var starkt av den åsikten att lillebror skulle heta Susanna. Föräldrarna försökte förklara varför lillebror inte kunde få heta Susanna, men inget hjälpte; storebror var mycket sårad över situationen.

Så kom då dopdagen. Prästen använde namnet Gustav när han döpte lillebror, och storebror fick förstås den barnsliga missuppfattningen att det innebar att lillebror fick namnet vid dopet (vilket ju inte stämmer). När ceremonin var över och de vuxna satt vid sina kaffekoppar, tog han så i smyg sin lillebror, gick till dopfunten som fortfarande stod kvar, hällde vatten tre gånger över lillebrors huvud, såsom han hade sett prästen göra, och sade "Susanna! Susanna! Susanna!"

Förfalskade präster

Den 13 januari vigdes ytterligare en finländare, Kalle Väätäinen, till präst inom Missionsprovinsen, rapporterar Dagen. Det är naturligtvis helt OK - Missionsprovinsen har väl rätt att göra vad de vill. Väätäinen kommer att verka inom Luther-stiftelsen.
Det som inte är OK är att Väätäinen och andra utger sig för att vara präster inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det är de naturligtvis inte. Detta konstaterar biskop Wille Riekkinen (Kuopio) i en intervju i Kotimaa. Fast man skulle prästvigas inom en annan luthersk kyrka eller en kyrka inom Borgågemenskapen, kan man inte automatiskt bli ev-luth präst, utan det måste bekräftas av domkapitlet.

Luther-stiftelsen står nu inför ett vägval. Om de vill förbli inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, måste de sluta bete sig rebelliskt. Om de vill fortsätta vara rebeller, vore det rätlinjiga och renhåriga att de drog konsekvenserna av sitt handlande och bildade en egen kyrka - eventuellt i samarbete med den svenska Missionsprovinsen.
Detta val har de dragit över sig alldeles själva. Ändå har de försökt undvika dess konsekvenser. Är det inte dags nu, innan processen blir alltför upprivande?

Dk-anmälan också i Helsingfors

Pastor Leena Huovinen från Helsingfors har råkat värre ut än jag. Hon lär ha välsignat ett lesbiskt par i januari 2005, och nu har hon blivit anmäld för sitt domkapitel för att ha gjort det som jag bara har skrivit om.
Pastor Huovinen (som vad jag vet inte är släkt med sin biskop Eero Huovinen) säger i nyheten i Kotimaa:

– Tästä asiasta ei ole kirkossa säädöstä, jota vastaan olisin rikkonut. Parisuhteen siunaamisen kaavaa ei ole, sellaista toimitusta ei voida tehdä. Mitä asian juridiseen puoleen tulee, maan laki sallii samaa sukupuolta olevien parisuhteen virallistamisen.
– Olen siunannut kaksi ihmistä, ja siunaaminen on papin perustehtävä. Rangaistuksien sijasta kirkossamme tarvittaisiin selviä pelisääntöjä, miten asiassa edetään.
["Om detta har kyrkan ingen regel, som jag skulle ha brutit mot. Det finns inget formulär för välsignelse av partnerskap, och någon sådan förrättning kan inte äga rum. Vad den juridiska sidan anbelangar, tillåter finländsk lag att samkönade parförhållanden solemniseras.
Jag har välsignat två personer, och välsignelse hör till grunduppgifterna för en präst. I stället för straff skulle vår kyrka behöva klara spelregler för hur man skall gå vidare med detta."]

Uppdatering: Enligt Helsingin Sanomats rapportering kommer domkapitlet att fatta beslut i ärendet den 6 februari.

Klagovisan

Joakim Förars
[adress]

Domkapitlet
[adress]

Åbo, den 13.11.2006

Klagan angående pastorerna Karl af Hällströms och Tomas Rays ämbetsutövning

I Hufvudstadsbladet 27.11.2005 ingick ett reportage där pastor Karl af Hällström intervjuas och uppger sig vara beredd att välsigna homosexuella parförhållanden. Han tror att Gamla testamentets fördömanden av homosexualitet syftar på tempelprostitution och hednisk kult, och således inte träffar dagens partnerskap. Han påstår också att ifall man tar dessa bibelställen bokstavligt blir man tvungen att förkasta de homosexuella. Bibeltolkningarna har han också framlagt i en predikan som hållits bl.a. i Borgå domkyrka 18.9.2005, liksom i olika inlagor på internet, där han flitigt behandlar ämnet.
I den debatt som följde påvisade jag att antagandet att Bibelns fördömanden av homosexualitet skulle syfta på någon speciell form av homosexualitet som avviker fån [sic!] den som är aktuell i diskussionerna om kyrklig välsignelse, är orimlig. Detta kunde af Hällström inte vederlägga, utan valde att, med ett konstaterande att Paulus i denna fråga var lagisk, talade utan större eftertanke och hade fel, dra sig ur diskussionen - dock utan att medge sitt misstag eller ompröva några slutsatser.
I debatten framkom också att af Hällström underkänner distinktionen synd-syndare, eller läggning och handlingar, i detta fall. Han hänvisade till att man i övriga synder är fri att upphöra med dem medan man inte kan göra avkall på sin homosexualitet utan att förneka den Guds skapelse som man är. Till detta genmälde jag bl.a. att Paulus i Rom. 7:19 understryker att synden är en grundläggande del av vår läggning men ändå manar oss att avstå från att synda. Också här blev af Hällström mig svaret skyldig.
af Hällström påstår vidare att det är en "beklämmande tanke" att homosexualitet skulle gå att "bota", att de som ägnar sig åt sådan terapi har sekteristiska drag och att deras verksamhet inte är acceptabel ur ett människorättsperspektiv.
Karl af Hällströms inlägg har ingått i Hbl 11.12.2005, 4.1 och 21.1.2006. Mina inlägg har ingått 23.12.2005 och 12.1.2006.

af Hällström har fått en efterföljare i sin ämbetsbroder Tomas Ray som i en insändare i Hufvudstadsbladet fördömer en skribent som berört kyrkan och homosexualitet. Det är Stina Lindroos, som 15.5 argumenterar för att utlevd homosexualitet är synd och rekommenderar Erik Ewalds själavårdslitteratur för att hantera problematiken.
Ray vänder sig emot Ewalds teorier som, ifall jag förstår honom rätt, i ett multikulturellt samhälle inte får tas för sanning, och säger sig vara upprörd över Lindroos' resonemang som, enligt hans mening, fråntar de homosexuella deras rätt att kunna älska. Han ställer sig likgiltig till huruvida homosexualitet härrör ur skapelsen eller är en skada; "den homosexuella kärleken" är, hävdar han, hursomhelst inte syndig. Han påstår också att Bibelns förbud mot homosexuellt leverne endast riktar sig mot olika avarter av detta fenomen, såsom pedofili och prostitution, vilket skall framgå av grundtexten. Några nya rön har mig veterligen inte framkommit sedan jag skrev om saken och Ray gör inga försök att argumentera för sina påståenden.
Om homosexuellt beteende är synd ter det sig märkligt att kalla försök att få människor att överge begäret att synda som beklämmande. En aspekt som bör framhållas är att om personer vilka upplever dragning till det egna könet av kyrkans präster får höra att man inte kan göra skillnad på deras "läggning" och deras handlingar och att de inte kan älska om de inte lever ut sina preferenser för det egna könet, så torde det försvåra deras utsikter att växa in i en heterosexuell identitet.

Den fråga jag riktar till domkapitlet är, huruvida berörda parter kan anses vara oförvitliga i sin lära när
1) Karl af Hällström och Tomas Ray försvarar homosexuellt leverne och den förstnämnde deklarerar sin avsikt att, ifall han tillfrågas, välsigna homosexuella parförhållanden,
2) Karl af Hällström hävdar att man i denna fråga inte kan göra någon distinktion mellan synd och syndare, och Tomas Ray låter påskina att de homosexuellas kärlek med nödvändighet tar sig uttryck i homosexuellt könsumgänge, samt
3) Karl af Hällström hävdar att det är människorättsligt oacceptabelt att söka hjälpa homosexuella att utveckla heterosexuella drifter.

Joakim Förars

Anmäld för dk!

Jag och kollegan Tomas Ray i Helsingfors har blivit anmälda för domkapitlet för våra åsikter i "homofrågan". Material som bifogas klagan är debatten i Hbl 2005-06 samt utskrifter från denna blogg och Predikantbloggen.

Medan processen pågår är det väl olämpligt att kommentera den dess mer i detalj. För den som undrar kan jag nämna att eventuella följder i detta slag av process kan vara avstängning (på viss tid eller för alltid) från tjänsteutövning eller ämbetet (alltså att jag skulle fråntas min lön resp. rätten att verka som präst), anmärkning eller - förstås - frikännande. De hårdaste straffen kommer ändå knappast i fråga i detta fall. Hoppas jag...

Ni får gärna be för mig, min kollega, anmälaren och domkapitlets medlemmar. Tack!

Gud och mammon

Jag såg just på “Uppdrag: Granskning” på SVT Europa. Programmet behandlade prästers extraknäck inom Svenska kyrkan: konsultuppdrag, förrättningar (eller “kyrkliga handlingar”, som man säger i Sverige) på annan ort osv.

Vissa av situationerna kändes ganska främmande för mig. Jag förrättar ibland vigslar på annan ort, men inte tar jag arvode för dem. De facto har vi regler (i vårt kollektivavtal, om jag minns rätt) om att en församlingspräst inte får ta arvode av dem som han eller hon viger, döper o.s.v., utan det står arbetsgivaren, alltså församlingen, för (präster i andra tjänster är en annan sak). Ren kostnadsersättning (såsom kilometerpengar) är en något annat; jag ska väl inte behöva betala för att få utföra mitt arbete, tycker jag. Om förrättningen direkt hör till tjänsten (inom den egna församlingen, alltså) är det naturligtvis arbetsgivaren som betalar reseersättningen, men om jag från Borgå ska fara till t.ex. Esbo, har jag rätt att begära att de som har bett mig komma dit också betalar min resa.
I Sverige verkar situationen vara en annan. Präster tar eller får betalt (och svart, dessutom) för att de sköter kyrkliga handlingar på sin fritid. Redan det är främmande - om jag jobbar, har jag väl inte fritid. Jobbar jag på min lediga dag, måste jag försöka organisera om det, så att jag kan hålla ledigt någon annan gång i stället.
Men det är förstås en skillnad mellan våra två kyrkor: I Sverige har prästerna lagstadgad arbetstid, och är alltså lediga vid övriga tidpunkter. Hos oss har vi lagstadgad fritid (två dygn per vecka i normalfall), och är vi inte lediga är vi i tjänst (120 timmar per vecka, alltså, även om vi förstås strävar efter att inte jobba aktivt mer än sådär 40 timmar).

Svenskarna verkar ha ett strukturproblem med dessa svarta pengar i vita kuvert, men hos oss tycker jag att problemet inte förekommer. Åtminstone inte generellt; undantag finns väl alltid.
En enda gång har jag själv fått ett kuvert i handen, men jag kunde naturligtvis inte ta emot pengarna personligen. Eftersom givaren insisterade, gav jag pengarna till församlingens fadderbarn i … Tanzania kanske det var den gången.

Här ser vi än en gång hur det finns överraskande skillnader mellan Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som ändå har varit separerade bara knappt tvåhundra år.

Uppdatering: Också Marta Axner och Karin Långström Vinge kommenterar programmet, fast ur svensk synvinkel, förstås.

Läst: Knäck Da Vinci-koden

Simon Cox: Knäck Da Vinci-koden. Om verkligheten bakom succéromanen. Wahlströms 2005.
Originaltitel: Cracking the Da Vinci Code - The Unauthorized Guide to the Facts Behind the Fiction (2004). Översatt av Melinda Hoelstad.

"Da Vinci-koden" av Dan Brown är en fascinerande och spännande bok, bara man accepterar dess premisser. Simon Cox' bok, en liten pocketbok på 166 sidor, är en sorts uppslagsbok som granskar vissa av de företeelser som förekommer i Browns roman. Den innehåller 66 artiklar i alfabetisk ordning från "Albigenserna, korståget mot" till "Vitruvianska människan".

Som helhet betraktad är boken informativ och intressant. Det lilla formatet ger förstås sina begränsningar - alltför mycket djuplodande kan man helt enkelt inte syssla med. Cox konstaterar i inledningen att många böcker om "Da Vinci-koden" antingen är starkt för eller starkt emot, men att den här boken inte ska vara någondera, utan hålla sig saklig. Och det är naturligtvis bra.
Ändå finns det vissa fallgropar som Cox trillar i. Särskilt gäller det Bibelns tillkomsthistoria. Han accepterar den myt som säger, att eftersom Nya testamentets innehållsförteckning fastställdes på vissa kyrkomöten, så måste också de enskilda böckernas innehåll ha redigerats då. Och det är nog ett ohistoriskt påstående. Den slutsats som både Brown och Cox drar av detta påstående är att kyrkan skulle ha försökt gömma undan vissa mindre smickrande eller rent av farliga fakta, exempelvis att Jesus och Maria Magdalena skulle ha varit gifta och haft barn tillsammans. Varför nu det hade varit ett farligt faktum förstår jag inte. Visserligen hade väl en del teologiska detaljer sett annorlunda ut, men helhetsbilden hade nog förblivit den samma.

Översättningen är störande emellanåt. Det verkar som om översättaren inte hade tillräckligt med sakkunskap och inte heller kommit till insikt om att hon behövde hjälp i vissa detaljer. Det jag åsyftar är att hon lämnar namn och titlar i den engelska språkdräkten, också när vi i svenskan använder andra. För att bara nämna några exempel: påven "Eugene" II (Eugenius), de koptiska klostren "St Anthony" (Antoniosklostret) och "St Catherine" (Katarinaklostret), "Gregory of" Tours (Gregorius av T.), samt titeln "Mayor of the Palace" (Major Domus) för att beteckna karolingernas förfäder. Att någon på medeltiden skulle skriva böcker med titlar på modern engelska förefaller också något långsökt. Detta är dock inte genomgående; en del kungars och andra personers namn presenterar hon nog korrekt.

Cox' och Browns böcker har det gemensamt att man bra kan läsa dem, bara man har ett saltkar till hands, så man kan ta sig en nypa emellanåt. Men läs dem i original, om möjligt.

Monis insändare

Denna insändare ingick idag i Hbl. Jag publicerar den här med Monicas tillstånd (hon är förresten uppställd i riksdagsvalet i Nylands valkrets). Tankarna som hon uttrycker håller jag (föga överraskande) med om.

Gör som svenskarna: välsigna partnerskap!

Finlands evangelisk-lutherska kyrka höll den 15-17.1 ett seminarium där närmare 100 kyrkligt sakkunnig personer dryftade lagen om registrerat partnerskap och vilka följder partnerskapslagen får inom kyrkan. Knappast oväntat kom man inte till något klart resultat, utan beslöt utreda ämnet ytterligare. Ärkebiskop Paarma kommenterade seminariet med att man noga vill utreda följderna av en eventuell välsignelse, eftersom man upplever att Sverige har rusat iväg då kyrkan där i november beslöt välsigna partnerskap.
På vår ev.luth kyrkas hemsida beskrivs äktenskapet så här: ”Det centrala i vigseln är bönen om välsignelse. De som ska vigas överlämnar varandra och sitt förbund i Guds händer. Församlingen ber om Guds välsignelse för makarna.” Man konstaterar också att även civilt ingångna äktenskap kan välsignas i kyrkan. För mig förblir det oklart på vilket sätt ett registrerat partnerskap skiljer sig från ett civilt ingånget äktenskap. Följdaktligen kan jag inte heller begripa varför det är så omöjligt att tänka sig att välsigna partnerskap i vår kyrka.
Om välsignelse av förhållandet är någonting förbehållet endast man och kvinna, i fortplantningssyfte, utestänger detta alla som av någon anledning inte kan eller vill få barn. Om välsignelsen däremot innebär att två människor som älskar varandra och vill leva i trohet ber om Guds beskydd för sin relation, kan jag inte som kristen vända dem ryggen.
Det förefaller mig som om kyrkan i sina vidare diskussioner kring välsignelsen av partnerskap har orsak att noggrant ta svenska kyrkans beslut till sitt hjärta och begrunda det!

Monica Heikel-Nyberg
Grankulla

Finland’s Most Wanted?

Senaste vecka spekulerade jag i vilket medium jag skulle hamna i härnäst. Det blev inte Kansan Uutiset, utan något nästan lika förvånande, nämligen programmet Poliisi-TV. Det sänds nästa veckas torsdag (1.2.06) lite över 22 på (Finlands) TV2. Redaktören och kameramannen kom idag ända från Tammerfors till Borgå enkom för att intervjua mig. De kan inte ha hunnit med något annat under den arbetsdagen.
Varför är jag med? Är jag “Finland’s Most Wanted”? Se programmet, så vet du!

Religiös myndighet

Olav S. Melin, numera chefredaktör för Kotimaa och tidigare för Kyrkpressen och svenska Kyrkans tidning, skriver i dagens Hbl (22.1.07) en kolumn med rubriken Den religiöst myndiga människan.

Religionen har mot alla odds inte spelat ut sin roll i det senmoderna samhället. Däremot har den förändrats på ett sätt som kyrkan inte kunnat förutse. Något som tagit sig uttryck i att kyrkan inte upplevs som nödvändig i människans gudsrelation. Gud är inne men kyrkan är ute, kan man något karikerat beskriva dagens situation. Ett synligt belägg för denna trend är det faktum att fler människor (drygt 33 000) lämnat kyrkan än någonsin tidigare.
Vad beror denna utveckling på? Hur ska man förstå den religiösa förändring som sker i vårt samhälle? […]
Det nya i utvecklingen är något man kunde kalla för moralens och religionens återkomst. Moralfrågor upplevs inte längre som subjektiva och privata, utan etiken har blivit objektiv och prövbar. Alla samhällssektorer underställs en moralisk granskning. På motsvarande sätt är religiösa frågor inte längre tabubelagda. Och det är fritt fram att diskutera religionen i offentligheten. […]
I den här utvecklingen har kyrkan inte hängt med. Omställningen från att haft tolkningsföreträde både då det gäller moralfrågor och religiösa angelägenheter till upptäckten att den självständiga människan gör sina egna avgörande och förebehåller sig rätten att formulera sin egen tro har varit omtumlande. […]
Kanske är det här som kyrkans största utmaning finns. I förmågan att inse att institutionen kyrka inte är ett självändamål utan ett redskap för den sökande människan.

Intressanta tankar, upplever jag. Få se om någon tar upp handsken.

Naturlig homosexualitet

För ett par veckor sedan citerade jag The Times, som refererade en utställning om naturlig homosexualitet i Oslo. Nu har Dagens Nyheter (20.1.07) publicerat en motsvarande nyhet i artiklarna Homosexuella kontakter vanliga i djurriket, Homofåglar adopterade och Våra könsroller inte alls så naturliga.
I den förstnämnda skriver DN bl.a.:

Det är en långlivad myt att sex mellan djur endast sker med det motsatta könet. Det finns gott om exempel i djurvärlden på alltifrån enstaka homosexuella kontakter till livslånga samkönade parförhållanden. Ibland är det bara för djurens höga nöjes skull, men homosexualiteten kan också ha en evolutionär fördel.
Mänsklig homosexualitet har ända sedan kyrkomötet i Nablus år 1120 i de flesta sammanhang beskrivits som en udda företeelse i naturen. Som något onaturligt eftersom det inte alstrar någon avkomma. På 1100-talet sades det till och med vara ett brott mot naturens lagar, något som fortfarande hävdas i katolska och många frireligiösa kretsar. Men det stämmer inte alls. Det var då, och är fortfarande, ett religiöst påhitt.
Ända sedan antiken har det varit dokumenterat att även djur har sex mellan individer av samma kön. Den grekiske filosofen och naturforskaren Aristoteles beskrev redan för 2.300 år sedan sex mellan samkönade hyenor. Men det har talats väldigt tyst om det under årens lopp.
- Kyrkan har jobbat väldigt intensivt för att bekämpa homosexualiteten. Allt som har med homosexualitet att göra har blivit undertryckt genom hela medeltiden. Därför var det ingen som vågade säga högt att det fanns djur som var homosexuella. Det var ett av flera säkra sätt att hamna på bålet på den tiden, säger Petter Böckman, zoolog och ansvarig för innehållet i utställningen "Mot naturens ordning?" på Naturhistoriska museet i Oslo, Norge.
Utställningen har pågått sedan oktober förra året och den har väckt en viss uppståndelse i Norge.
- Det har varit några individer från frikyrkorna som har gått ut väldigt hårt, men i övrigt har det faktiskt blivit mindre uppståndelse än vad vi räknade med, säger Böckman.

Karin Långström Vinge hänvisar till artiklarna på sin blogg, där det också finns en uppsjö av kommentarer.

Senast i och med detta faller bottnen ur argument om homosexualiteten som onaturlig eller "mot skapelsen". Den som tänker vidhålla sådana argument, gör därför väl i att begrunda sina egna fördomar, eftersom det antagligen är de som är motiven till argumentationen.

Rättelse om Carola Sarén

I november i fjol skrev jag om pastor Carola Sarén, som i ett TV-program diskuterade sin homosexualitet. Då påstod jag att hon numera arbetar som skådespelare. Jag misstog mig; skådespelaren är en annan Carola Sarén.

Beklagar misstaget.

Nyhet: Schmeling inför rätta

Jag skrev i augusti om den amerikanske lutherske pastorn Bradley Schmeling. Han är homosexuell och meddelade sin biskop att han hade träffat en partner. Biskopen uppmanade honom att avgå, vilket han vägrade.
Nu har Schmeling ställts inför en kyrklig domstol och hotas att avkragas. Hans församling, S:t John’s Lutheran Church i Atlanta, står eniga bakom sin pastor, och om han avsätts från prästämbetet inom ELCA kommer antagligen församlingen att lämna ELCA för att kunna behålla sin pastor.

Fler nyhetsrapporter och kommentarer: 365gay, Straight into Gay America, Soulforce och Jerry S. Maneker.

En präst som får så starkt stöd från sin församling kan inte vara en dålig präst.
I detta fall är det förstås inte det som det handlar om, utan frågan är om homosexuella präster får leva i ett parförhållande. Heterosexuella får enligt ELCA:s regler antingen leva i celibat eller gifta, medan homosexuella endast får leva i celibat. Detta är naturligtvis ojämlikt.
Ändå illustrerar det faktum att Schmeling är en bra präst det faktum att kyrkan med dessa regler kommer att visa bort många goda präster och prästkandidater. Har den verkligen råd med det?

Aamun Koitto homoseksualisuudesta

Sain tänään sähköpostia, jossa oli seuraava sisältö:

Tänään ilmestynyt Aamun Koitto käsittelee laajasti homoseksualismia ortodoksisen kirkon kannalta.
Vt. päätoimittaja Hellevi Matihalti kirjoittaa pääkirjoituksen otsikolla "Erilainen lähimmäinen".
Suomen Ekumeenisen neuvoston (SEN) pääsihteeri, isä Heikki Huttunen valottaa haastattelussa myös Yhteys-liikkeen syntyvaiheita otsikolla "Toivon realistista ja kaikki ihmiset hyväksyvää keskustelua".
Isä Timo Lehmuskoski haastattelussa kertoo kohtaamisistaan niin homoseksuaalien kuin homouteen täysin kielteisesti suhtautuvien rippilasten kanssa, otsikolla "Rippi-isän näkemyksiä homoseksuaalisuudesta".
Erikoislääkäri Ilkka Soini tuo keskusteluun maallikon kriittisen näkökulman otsikolla "Uskollisena omalle traditiolle".
Omakohtaisen näkemyksen kertovat aikanaan Neuvostoliitosta tullut ja Suomessa turvapaikkaoikeuden saanut sairaanhoitaja ja estraditaiteilija Konstantin Gontcharov ja nuori homo, jolle nimimerkin käytön on toimitus sallinut, koska hän ei vielä ole keskustellut asiasta edes vanhempiensa kanssa.
Eli kannattaa hankki Aamun Koiton uusin nro 1/2007. Myynnissä Suomalaisessa kirjakaupassa ja Helsingissä myös Lampukka-liikkessä Liisankadulla.

Kuulostaa kiinnostavalta. En tosin ole lehteä itse vielä nähnyt. Mutta aikomus on.

Seminariet på pod.fi

Jag blev informerad om att det på pod.fi nu finns ett inslag från Seminariet om lagen om registrerat partnerskap. Jag har ännu inte själv hunnit lyssna på det, men vi får återkomma.

Återkomst: Det var ett helt intressant inslag. Catharina Råberg intervjuade omsorgsprästen Nalle Öhman och forskaren Mikael Lindfelt, som kom med en intressant analys av situationen och utvecklingen i Sverige och hos oss. Lyssna gärna!

Tioårsjubileum

Idag på S:t Henriks dag är det tio år sedan jag blev prästvigd. Tack till biskop Erik!

Grattis också till Siv Jern i Vasa, som blev prästvigd samtidigt!

Veckans anekdot: Lilla Kalle och bönen

Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag började i första klassen i Bangatans folkskola på hösten 1974. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och ”Banan” blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare.

En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.

Kotimaa om homovälsignelser

Kotimaa har en artikel som refererar ett par av inläggen på seminariet, nämligen de som hölls av Kai Peltola (som jag tidigare har refererat) och av Tammerforsbiskopen Juha Pihkala.

Enligt artikeln kommer Pihkala med uttalanden som i mina ögon är något besynnerliga. Hans grundinställning är att ”ingen kyrka som har förbundit sig till ekumeniskt arbete borde göra beslut som försvårar förverkligandet av kyrkornas synliga enhet.” Njaa… nå… kanske… Så säger han å ena sidan att den pastorala (alltså själavårdande) synvinkeln på homosexualitet bör stiga ur trons innehåll, ur sanningen och ur kärleken, och undrar å den andra: ”Är denna fråga så viktig ur trons och kärlekens synvinkel, att lutheranerna i Finland är redo att säga: ’Låt mina rättigheter förverkligas fastän ekumeniken skulle försvinna’?”
För mig är det helt klart att det är så. Fastän vi strävar efter gemenskap med andra kyrkor (vilket jag är mycket positivt inställd till) så får det inte ske genom att vi trampar på andra människor, deras människovärde och deras rättigheter. I så fall har den ekumeniska gemenskapen och enheten ett alltför högt pris! Biskop Juha borde skämmas över att ens föreslå att det priset skulle vara acceptabelt!

På Kotimaas hemsida finns dessutom en omröstning om frågan: Skulle du godkänna en kyrklig välsignelse av homosexuella par? I skrivande stund (med 447 röster) har 52,1% svarat nej, 43,6% svarat ja och 4,3% erkänt sig vara mindre vetande. Vad anser du? Rösta gärna!

Uppdatering: När 1268 personer hade röstat, hade resultatet svängt: 58% ja, 39,1% nej och 2,8% "vet ej".

Modersmålet i sjukvården

Jag var med Antonia, 2 år, till sjukhuset idag. Hon hade skadat handleden och var gråtig också efter att vi på telefonjourens inrådan hade gett henne Panadol. Vi for därför till HVC-jouren på Borgå sjukhus för att se om det var något värre fel. Det var det inte. Tack och Lov!
Vi blev väl emottagna. Vi kom till jouren ca 20.20, och fick gå före kön till läkaren med tanke på att röntgenavdelningen stänger 20.30. Läkaren granskade handen och armen och konstaterade att inget var brutet, så sist och slutligen behövdes ingen röntgen, men det var omtänksamt av dem att göra så i alla fall. Vi fick ett recept på smärtstillande medel, och nu sover flickan lugnt. Tack till alla!

Men det var inte det som var poängen med detta inlägg. Läkaren var finskspråkig och ville inte själv tala svenska med mig (men gjorde det nog med Antonia), men hade ändå inget emot att jag talade svenska. Och det var lika bra. Även om jag talar en i det närmaste fullkomlig finska, har studerat på det språket och ofta använder det i jobbet, skar mina finskakunskaper ihop i den stressade situation när min dotter led. Jag hittade helt enkelt inte ord när jag skulle beskriva vad som hade hänt, utan måste byta till svenska.
Jag bara funderar: om jag, som kan språket och själv var fullt frisk, råkade ut för en språklig blackout av det slaget - hur skall det då inte vara för sjuka människor, som av någon orsak brukar flockas till ett sjukhus? Hur är det med barn som inte ännu har lärt sig andra språk eller gamla som har hunnit glömma dem?

Detta visar än en gång för mig hur viktigt det är med vård på det egna modersmålet!

Seminarieinledningar - exegetik del 1

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, pågår ett seminarium 15-17.1.07 i Helsingfors. Rubriken för detta och ett seminarium till i november är Kirkon parisuhdelakiseminaarit 2007 (Kyrkans seminarier om partnerskapslagen 2007). På måndag behandlades temat ur exegetisk, på tisdag ur etisk och idag på onsdag ur ekumenisk synvinkel. Sammandrag av inläggen publiceras på seminariernas hemsida.

På måndag höll docent Kari Kuula (Kuopio) en inledning under rubriken Eksegetiikasta hermeneutiikkaan - homoseksuaalisuus raamattuteologisena kysymyksenä (Från exegetik till hermeneutik - homosexualiteten som en bibelteologisk fråga). Detta kommenterades av professorerna Antti Laato (Åbo) och Martti Nissinen (Helsingfors).
Sedan var det stiftsdekan Kai Peltonens (Esbo) tur. Hans inledning hade rubriken Homoseksuaalisuus ja raamatullisuus Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa (Homosexualitet och bibliskhet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). TD Riitta Särkiö (Lahtis) och stiftsdekan Kaarlo Kalliala (Åbo) kommenterade.

Kuula sade bl.a:

Vi måste fråga vad den heliga Skrift lär om homosexualiteten, och passagerna måste granskas exegetiskt, alltså utgående från en historisk undersökning av texterna, och hermeneutiskt, vilket innebär att fundera över vilket texternas budskap är till oss idag. De hermeneutiska tillämpningarna kan bara stiga ur sådana exegetiska synsätt, som är så oomtvistade som möjligt. En teologisk tillämpning kan inte byggas på osäkra antaganden. […]
Då Bibeln hänvisar till homosexuellt beteende, avvisas fenomenet strikt och villkorslöst. Mången modern människas uppfattning om homosexualiteten har dock förändrats i en tolerantare riktning. Ur Bibelns hänvisningar stiger fyra hermeneutiska problem, som vi måste ta i betraktande då vi frågar var den heliga Skrift lär dagens kristna om homosexualiteten.
1) Motsvarighetsproblemet: Motsvarar Bibelns tal om homosexuellt beteende det som vi idag menar med homosexualitet?
2) Tillräcklighetsproblemet: Är Bibelns behandling av synpunkter i anknytning till homosexualiteten tillräckligt omfattande för att dagens kristna skulle kunna forma en åsikt om saken?
3) Enhetsproblemet: Är de bibelställen som avvisar homoerotik i en så organisk enhet med den övriga antropologin i den heliga Skrift, att den bibliska människosynen inte lämnar något som helst teologiskt tillåtet utrymme för homosexualitet?
4) Kultur- och humanitetsproblemet: Vi anser att vissa av Bibelns utsagor är synsätt som är bundna till den tidens kultur, och som inte har samma Guds ords tyngd för nutidens människors liv som vissa andra bibliska läror. Det är svårt att skilja kulturbundna åsikter från Bibelns tidlösa sanningar. Vissa anser att de ställen som hänvisar till homosexualitet hör till den senare gruppen, andra uttolkare är av annan åsikt.

Laato går i sin kommentar medvetet emot vad Nissinen har skrivit i sina böcker (Nissinen är den finländska exeget som mest har sysslat med frågan om homosexualitet och homoerotik i Bibeln). Angående Kuulas fyra punkter säger han:
1) Bibeln går inte emot homosexuell läggning eller samkönad vänskap och kärlek, utan endast homosexuella handlingar.
2) Homosexualiteten var känd och godkänd i det grekisk-romersk samhället. Paulus förkastar alltså inte sådant som han inte känner till.
3) I kristenheten (ekumeniskt) läser man Paulus så att synd (t.ex. homosexualitet) inte endast är något ont, utan något som är mot livets egna lagar.
4) Det finns inget bud om att bibehålla slaveriet. Kvinnan är underkastad mannen i GT, men Paulus ger henne rätt till frälsning (Gal 3:28). Homosexualitet fördöms dock genomgående.

Nissinen konstaterar i sin kommentar att en ansvarsfull hermeneutik kräver att man är medveten om skillnaden mellan dåtidens värld och nutidens, samt att de som sysslar med hermeneutik är medvetna om sina tolkningsprinciper och motivationer.
Vad gäller förståelsen av sexuella olikheter skiljer sig Bibelns patriarkaliska samhälle fullständigt från dagens individualistiska. Då såg man människan ur samhällets synvinkel, medan det nu är tvärtom. Den nuvarande tolkningen av samkönade förhållanden grundar sig på begreppet homosexualitet, som togs i bruk på 1890-talet och som är okänt i Bibeln. Den nuvarande situationen har inget jämförelseobjekt i världshistorien, och Bibeln säger inget om den.
Inget av de s.k. ”homoställena” i Bibeln har någonting att göra med den samhälleliga situation och de förhållanden människor emellan, som partnerskapslagen berör. Därför är den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet de principer som vi bör följa i detta sammanhang. Likaså stöds detta av Jesus-orden ”Sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten” och ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”.

Jag återkommer till Peltonen och hans kommentatorer här.

Pakistan: James & Boota Masih

Der 65-jährige James Masih und der 70-jährige Buta Masih wurden am 24. November 2006 von einem Gericht in Faisalabad in Pakistan zu zehn Jahren Haft verurteilt, weil sie Koranseiten mit dem Müll verbrannt haben sollen.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats”, någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

I december 2006 var “Månadens fånge” två personer, James och Boota Masih från Pakistan. De båda männen (65 resp. 70 år gamla) är kristna analfabeter, som anklagades för att ha bränt korantexter tillsammans med avfall. Efter att med knapp nöd ha blivit räddade från att bli lynchade av en uppretad folkhop vid arresteringen 8.10.06, blev de 24.11.06 dömda till tio års fängelse av en domstol i Faisalabad.
I Pakistan kan brännande av koransidor ge livstids fängelse, medan skymf av Profeten ger dödsstraff.

Massmedialt intresse

Vad jag är medial plötsligt! Idag i Radio X3M, imorgon i Vasabladet… Vad är det i övermorgon, månne? Kanske Kansan Uutiset eller någon annan KU-tidskrift slår till? Man vet aldrig!

Nå, det finns ju en enkel förklaring till att intresset hopar sig just nu: Biskopsmötets seminarium, som behandlar sådana frågor som jag (emellanåt) har tagit upp här på bloggen.

Meddelande från domkapitlet

Jag fick idag ett brev från domkapitlet. Där stod:

Domkapitlet har beviljat Er begärd partiell vårdledighet (20%) 15.1.2007-31.12.2008 ...

Och det lät ju bra (om än något styltat, som vanligt). Men så gick de snåljåparna och fortsatte:

... sålunda att er ordinarie lön reduceras med 20%.

Och det hade de kunnat låta bli!

Jag kommer alltså i regel att framöver jobba torsdag till söndag. Jag har rätt att vara vårdledig tills mitt yngsta barn går ut tvåan (i lågstadiet, alltså, inte gymnasiet), vilket torde ske 2014. Men vi ska nu se hur länge det behövs. Det är alltid så mycket enklare att sia om det förflutna än om framtiden...

Svält och sexuellt likaberättigande

I dagens TV-nytt intervjuades några deltagare i det seminarium om homosexualiteten som jag bloggade om tidigare. Det var biskop Gustav Björkstrand, omsorgsprästen Björn Nalle Öhman och teol.stud. Monika Pensar-Granroth, som är svensk kontaktperson för Gemenskapsrörelsen.

Jag reagerade lite på vad biskopen sade. När han fick frågan om han tycker att seminariets tema är viktigt, funderade han lite och sade (fritt refererat) att det för enskilda människor kan vara viktigt och att det teologiskt är viktigt att behandla en potentiellt splittrande fråga av det här slaget, men att man kanske hellre borde diskutera de 20.000 barn som svälter ihjäl.
Biskopen specificerade inte var han tog just detta antal. Är det 20.000 barn per år i världen, eller är det något annat område och någon annan tidsrymd det är frågan om? Jag vet inte. Alltför många är det hur som helst ändå, det är helt klart. Och svältande barn är ett viktigare problem än sexuellt likaberättigande (för alla utom de drabbade själva), det kan jag också hålla med om.

Ändå håller jag inte riktigt med biskopens tankegång här.
Han antyder för det första att vi inom kyrkan inte gör någonting åt nöden i världen. Det stämmer inte. Vi kunde säkert göra mera, men vi har t.ex. Kyrkans utlandshjälp och missionsorganisationerna som arbetar hårt med just den här sortens frågor - mest förstås på ett förebyggande plan. Vilket dock på lång sikt är det viktigaste.
För det andra har vi säkert resurser att tackla fler än ett problem på en gång. Vi har ingen orsak att koncentrera oss på bara en orättvisa, hur behjärtansvärd den än är, om det innebär att alla andra orättvisor skall förträngas.
För det tredje är det skillnad på sådana orättvisor som redan existerar och som vi eventuellt kunde göra något för, och sådana orättvisor som vi själva är den direkta orsaken till. Att vi inom kyrkan diskriminerar regnbågsfolket är uttryckligen vårt fel! Svälten i världen är det inte.

I en så stor organisation som kyrkan är, behöver alla inte göra allt. De som deltar i biskopsmötets seminarium har fått som uppgift att lösa problemet med bristen på jämlikhet för sexuella minoriteter. Deras ansvar är att sköta den uppgiften på bästa sätt. Det är andra personer inom kyrkans organisation som har som sin specifika uppgift att göra en insats för svältande barn. Det ena utesluter på intet sätt det andra, utan tvärtom skall båda uppgifterna skötas väl.

Splittras anglikanerna helt i februari?

Splittringen inom den anglikanska kyrkofamiljen fortsätter och accelererar. Den 17 december beslöt två av de största församlingarna i den episkopala kyrkan (som anglikanerna kallas i USA) att lämna sitt stift och i stället underordna sig ärkebiskop Peter Akinola (bild) i Nigeria. Nu har 21 av USA:s episkopala församlingar har lämnat sitt modersamfund som ingår i den Anglikanska världsunionen. Istället har man anslutit sig till Akinolas antihomosexuella anglikanska rörelse.
En intressant detalj är naturligtvis att de som lämnar den episkopala kyrkan anklagar dem som stannar kvar för att splittra kyrkan. Det känns något bakvänt, måste jag erkänna.

Akinola har gjort sig känd som en mycket konservativ, stridbar och homofob kyrkoledare, som utmanar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams (bild). Ärkebiskopen av Canterbury har varit den anglikanska kyrkofamiljens andliga ledare ända sedan 1500-talet (fast inte Williams personligen, förstås), men nu anser Akinola och många andra med honom att det är dags för en nyordning. De anser att de inte längre kan stanna kvar i en kyrka som har blivit så liberal att homosexuella präster och t.o.m. biskopar accepteras, och anklagar Williams för denna utveckling. Att en kvinna, Katharine Jefferts Schori, valdes till primas (kyrkoledare) för den episkopala kyrkan är förstås i Akinolas ögon ytterligare ett tecken på dess förfall, särskilt som hon dessutom är ”pro-gay”.
Akinola ger sitt stöd till den hårdföra antihomosexuella lagstiftning som väntas bli antagen i Nigerias nationalförsamling under året. Lagen kan leda till att det blir olagligt att tillhöra en gayorganisation, läsa gaylitteratur, se filmer med gaytema, besöka gaysajter på nätet, och umgås med två eller fler homosexuella samtidigt. Lagen kommer även att förbjuda samkönade äktenskap. Att bryta mot lagen föreslås ge upp till fem års fängelse.
Sexuella kontakter mellan samkönade är redan förbjudet i Nigeria och kan ge dödsstraff i de muslimska delarna av landet och fängelse i de kristna delarna.

Trettioåtta anglikanska primater kommer att träffas i Tanzania i februari. Akinola och andra afrikaner (med undantag av de sydafrikanska ledarna) har meddelat att de kommer att frysa ut Jefferts Schori, och de nigerianska, tanzanianska och andra afrikanska kyrkor har meddelat att de säger upp bekantskapen med den episkopala kyrkan. Williams är mycket nedslagen och fruktar att han inte kommer att kunna hålla ihop kyrkan längre.

De anglikanska kyrkorna har totalt 77 miljoner medlemmar, varav mer än 15 miljoner bor i Nigeria. 26 miljoner lever i England, 8 miljoner i Uganda, 5 miljoner i Sudan, 4 miljoner i Australien, 2,5 miljoner i Kenya, 2,4 miljoner i USA, 2 miljoner i Tanzania, 800 000 i Kanada och en halv miljon i Nya Zeeland. Dessutom finns mindre församlingar över hela världen, också i Finland.

Källor:
Beliefnet (17.12.06): Episcopal Split Accelerates as Va. Parishes Vote to Leave
Karl af Hällström (18.12.06): Kyrkosplittringen är ett faktum
Pink News (20.12.06): Gay community refuses to hold burden over Anglican split
Jerry S. Maneker (28.12.06): More on the Episcopal Church
The Washington Post (4.1.07): Episcopal Churches' Breakaway in Va. Evolved Over 30 Years
QX.se (5.1.07): Anglikanerna i USA splittrade
365gay (7.1.07): May Be Too Late To Prevent Breakup Anglican Leader Says
Pink News (8.1.07): Williams fears Anglican church could split
The Christian Science Monitor (8.1.07): An African archbishop finds common ground in Virginia
Africast (12.1.07): Africa snubs US pro-gay priest

Anonym syndakommentar

Det var en anonym kommentator på bloggen.fi som kom med följande fundering angående föregående inlägg:

Hmmm....som präst borde man väl kunna kalla synd för synd? Och de tycker int ja att du gör nu!

Jag kom med följande svar:

Kommentaren är fegt anonym, och kommer alltså att bli raderad (se min profil). Men för att glädja dig kan jag ändå konstatera: DET ÄR EN GROV SYND ATT FÖRDÖMA FOLK FÖR ATT DE ÄR SÅDANA SOM GUD HAR SKAPAT DEM, oberoende om man hittar någon bibelvers att misstolka som stöd för sin svinaktighet! (Nöjd nu?) Se vidare "Hbt-bibeln" i länkarna till höger.

Sedan raderade jag kommentaren.

Nyberg svarar Förars

Jan-Erik Nyberg blev intervjuad i JT 27.12.06, och Joakim Förars skällde ner honom i en insändare i samma tidning 8.1.07. Nu har Nyberg besvarat kritiken (JT 10.1.07).
Nyberg konstaterar att han, förutom att han är präst och familjerådgivare, nu i vår avlägger en yrkeshögskolexamen som sexualterapeut. Han tänker dock inte ge sig in på ytterligare diskussioner med Förars, vilket säkert är vist. Nyberg skriver vidare:

Jag försöker få tag på logiken i Förars och hans auktoriteters resonemang: den centrala tanken är att se homosexualiteten som en synd. När någon har lyckats uppvisa ett positivt behandlingsresultat i form av förändrad sexuell läggning är det därför rätt att kräva att det skall lyckas för alla. De som inte "lyckas" med det skall enligt Förars åsikt stämplas som obotfärdiga syndare. [...] Som stöd för syndstämpeln plockar Förars liksom så många andra ut en enda vers ur den mosaiska rituella lagen. Med vilken rätt struntar han i de mängder av andra påbud som finns i tredje Mosebok, är inte de också Guds ord? [...] Påståendet att ingenting i de ny- och gammaltestamentliga texterna talar om homosexuell promiskuitet är iögonenfallande för den som läst t.ex. Romarbrevets första kapitel.

Så kommenterar Nyberg de undersökningar som Förars stöder sig på. Han anser att de är föråldrade och starkt ifrågasatta och att fakta hur som helst kan tolkas på olika sätt beroende på deras sammanhang. Nyberg hänvisar till nyare undersökningar* som har gjorts i Sverige, ett samhälle som är betydligt närmare vår situation än Australien där Förars' undersökning gjordes. Dessa visar att barn till samkönade föräldrar klarar sig lika bra eller bättre än "normgruppen".

I ljuset av ovanstående behöver vi fråga oss: finns det någon annan faktor som påverkar de barns välmående som Förars berättar att Sarantakos undersökt? Hur har resultatet vägts mot andra betydelsefulla riskfaktorer för barns välmående? Vad berättar en jämförelse av skolvitsord om barns och ungas välmående? Ställ resultatet i relation till hur barn i alkoholiserade eller våldsamma eller ensamförsörjarfamiljer mår. En undersökning som behandlar lärares uttalanden som objektiva fakta kan inte betraktas som seriös. Lika lite Förars tendens att härleda alla tolkningar av resultaten till homosexualiteten. I vetenskapliga sammanhang får vi lov att vara mera nogräknade med argumentationen.
[...] De täta partnerbytena är tyvärr vanliga i den moderna västerländska livsstilen. Många homosexuella i krisstadiet experimenterar med olika relationer för att komma underfund med sig själv. Att barnen lider av detta är helt klart och bör uppmärksammas. Men de flesta, 40-60% av de homosexuella männen, och 75% av kvinnorna lever, enligt de skandinaviska och internationella undersökningar som Lena Nilsson Schönnesson och Axel Brattberg refererar till, i fasta parrelationer.

Så tar Nyberg ännu upp kyrkans roll i detta. Kyrkans bekräftelse av stabila parförhållanden (också homosexuella sådana) vore viktig för barnen och deras välmående. Att Förars ger intrycket att det är endast den linje som han företräder som är i enlighet med kyrkans lära är för Nyberg en källa till besvikelse.

Kyrkan har upprepade gånger både tagit ställning till och förändrat sin inställning till olika mänskliga aktiviteter och företeelser. Det är kyrkans uppgift. På sexualitetens område har frågorna under det senaste seklet handlat om bl.a. preventivmedel, skilsmässa och inställningen till sexuella minoriteter. Men att som Förars på förhand bestämma hur kyrkans skall ta ställning är att ställa sig utanför de ramar som kyrkan är kallad att leva i.

Jag kan bara än en gång tacka Nanne Nyberg för en direkt lysande text!

*De undersökningar som Nyberg hänvisar till är "Barn i homosexuella familjer", sammanfattad av Lena Nilsson Schönnesson och Axel Brattberg i boken Sexologi (Liber 2002) samt publicerade i "Betänkande av kommittén om barn i homosexuella familjer" (SOU 2001:10).

Ours is a world ...

... of nuclear giants and ethical infants. We know more about war than we know about peace, more about killing than we know about living.

- Omar N. Bradley
as quoted on the Hunger Site

Jag kommer i Pravda ...

... alltså programmet på Radio X3M, inte den ryska tidningen.

Redaktör Sebastian Bergholm intervjuade mig nyss, och klipper säkert ihop någonting intressant. ;-)

Sändningstiden är enligt uppgift inkommande tisdag 16 januari kl 13.05. Lyssna då och kommentera sedan!

Veckans anekdot: Se dig!

När jag för några år sedan låg inne på sjukhus i flera omgångar, sammanlagt ca fem veckor under en vårtermin, måste jag emellanåt ta till galghumorn för att klara mig.

Ett exempel är att jag råkade ut för upprepade rektoskopier - de körde alltså upp en kamera i ändan på mig. Inte särskilt behagligt, men dock bättre än den gastroskopi som jag senare har fått genomlida.
Hur som helst, jag konstaterade åt någon besökare att om någon hädanefter säger till mig: "Se dig i reven!" så kan jag svara: "Det har jag redan gjort; vill du se videon?"

Visserligen var det något speciellt att se sitt inre på en TV-skärm, men någon videoinspelning gjordes ändå de facto inte...

Millä ajattelemme?

Lainaan viimekesäisen isoseni Linuksen blogia, joka puolestaan lainaa Hesarin sinkkuilmoitusta (tosin en ole ihan vakuuttunut ilmoituksen aitoudesta - mutta hällä väliä, hyvä juttuhan se kumminkin on!):

"MUSTA SINKKUTYTTÖ etsii miehistä seuraa, etninen puoli merkityksetön. Olen kiltti tyttö ja RAKASTAN leikkiä ja pelailla. Rakastan myös pitkiä kävelyitä metsissä, ajelua autollasi, metsästys-, kalastus- ja telttailuretkiä, mukavia talvi-iltoja nuotion äärellä lepäillen. Kynttiläillalliset saavat minut syömään kädestäsi. Kun tulet töistä olen etuovella vastassa, päälläni ainoastaan se minkä luonto minulle antoi. Soita (xxx) 875-6420 ja kysy Daisya, Minä odotan...."

Yli 15.000 miestä löysivät itsensä puhumasta Helsingin Eläinsuojeluyhdistyksen kanssa 8-viikkoisesta mustasta labradorinnoutajasta.

Heti huomaa millä ruumiinosalla me jätkät ajattelemme...

Att leka "hänga Saddam"

Att barns lekar påverkas av det som de har upplevt eller sett på TV är känt sedan länge. Barn i krigszoner leker krig, barn i kärnfamiljer leker mamma-pappa-barn osv. Jag minns att SVT:s s.k. "julkalender" för några år sedan innehöll ett par killar som i stort sett i varje avsnitt busade med att den ena skruttade ihop den andras glasögon. Det ledde till att barnen skruttade ihop varandras glasögon också - med dyra räkningar för föräldrarna som följd. Samt naturligtvis utbrett missnöje med programmakarna.

Nu har videon av Saddam Husseins avrättning enligt uppgift lett till åtminstone åtta barns död genom att de har lekt hängning. Ann-Sofi Storbacka kommenterar denna tragik på Prästbloggen.

Grattis, Erkki!

Borgåbladets chefredaktör Jan-Erik Andelin (som ibland kommenterar här på bloggen under signaturen Erkki) har fått Kyrkans informationspris 2006. Nyheten med motiveringar finns på Kyrklig tidningstjänst, och också Bbl kommenterar naturligtvis.

Priset har utdelats sedan år 1975, och som exempel på tidigare mottagare plockar jag självsvåldigt redaktör Tapani Ruokanen (1982), docent Martti Lindqvist (1985), chefredaktör, pastor Olli Valtonen (1987), redaktör Hannu Taanila (1996) och redaktör Stig Kankkonen (1999).
Det känns en smula ironiskt ur Gemenskapsrörelsens synpunkt att Martti Lindqvist, en av rörelsens viktiga stöttepelare - och för den delen Erkki själv som medlem i rörelsen - har fått samma pris som mörkermannen Stig Kankkonen. Det skedde dock innan Kankkonen lämnade Hufvudstadsbladet för Kyrkpressen och visade sitt verkliga skinn, så prisjuryn kan vara förlåten för det som med facit i hand var ett misstag.

Gayness is natural

In the Times (Jan 3, 2007), I came across an interesting article called Birds do it, bees do it … The article deals partly with an exhibition in the Museum of Natural History in Oslo, Norway and partly with a book by Bruce Bagemihl. Both the book and the exhibition show that homosexuality is NOT a ”crime against nature” or such, but does, in fact, occur in very many instances in the animal kingdom as well as among humans.

[The exhibition] shows that homosexuality — far from being unnatural — is actually rampant in the animal world. Against Nature? is the first exhibition in the world dedicated to gay animals, claims Petter Bockman, its […] scientific adviser […].
The facts have been staring scientists in the face for years, Bockman says, as he stands in front of the gay giraffes. “It’s fairly easy to see because the giraffe’s sex organs are not what you’d call modest.” The problem, he contends, is that when researchers are confronted by such behaviour, they choose to ignore it. They claim it is irrelevant to their work, or fear ridicule or the loss of their grants if they draw attention to it. They prefer to describe two animals of the same sex frolicking with each other as “competition, a form of greeting, ritualised combat, things like that — even when we are talking full anal intercourse with ejaculation”.
The taboo was finally broken in 1999 when Bruce Bagemihl, a gay biologist at the University of Wisconsin, published a book entitled Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity.
Bagemihl had scoured every scientific journal and paper he could lay his hands on for references to homosexuality in animals. Tucked away at the end of long and erudite texts, or consigned to footnotes and appendices, he found that homosexuality had been observed in no fewer than 1,500 species, and well documented in 500 of them. The earliest mention of animal homosexuality probably came 2,300 years ago when Aristotle described two female hyenas cavorting with each other.
Bagemihl’s book provided the inspiration for this exhibition, and any notion that homosexuality is a uniquely human trait is quickly disposed of. You are greeted by a pair of swans — the very symbols of romantic love — who turn out to be a female couple. “Up to a fifth of all pairs are all male or all female,” reads the accompanying text.
Then you come to the photograph of the whales “penis fencing” […]. Some of the male whales meet year after year, says Bockman, while their relations with females are fleeting at best.
A model — the one that invariably draws most giggles from the exhibition’s younger visitors — shows a male Amazonian river dolphin penetrating another’s blowhole. “This is the only example of nasal sex we have in nature,” Brockman observes.
Up to a fifth of all king penguin couples kept in captivity are gay, we learn from a display of stuffed penguins wearing pink scarves. Hooded seagulls, sea otters, fish, kangaroos, fruit bats, blue jays, storks, pine martens and owls make guest appearances. So does the lowly hedgehog (ouch).
Male and female bighorn sheep apparently unite during the rutting season, but the rest of the year the males stick together and homosexuality flourishes. “The females are boring. Only the males do it,” says Brockman. Insects, spiders, molluscs, crustaceans — they’re all at it. There is an 1896 sketch of two male scarab beetles enjoying each other. There are even gay gutworms; we know that, Brockman says, because “they have sex organs and since they are translucent, it’s easy to find out what sex they are”.
Round a corner and you are confronted by a photograph of two female bonobo chimpanzees lovingly rubbing their swollen genitalia against each other while their offspring look on. “Their whole life revolves around sex,” Brockman explains with his trademark enthusiasm. “They will throw themselves into group sex and gender doesn’t seem to be relevant. Even children will give a helping hand.” […]
As with humans, the homosexual partnerships of some animals are often for life, not fleeting dalliances. Male flamingoes, swans and other birds will sometimes have one-night stands with females to produce eggs, then chase off the mother and rear the offspring with another male. […]
There is also, prominently displayed, a quotation from Magnus Enquist, a professor of ethology at Stockholm University: “There are things that are more contrary to nature than homosexuality, things humans alone do — such as having religion or sleeping in pyjamas.”

Förars mot Nyberg

Teol.mag. Joakim Förars reagerar - inte helt oväntat - negativt på den JT-intervju (27.12.06) med Jan-Erik Nyberg som jag kommenterade tidigare. Förars har förekommit här på bloggen förr, här och här, och i en insändare i dagens JT (8.1.07) kommer han med en bredsida mot Nyberg. Jag får än en gång tacka mina nordösterbottniska sagesmän för informationen!

Liberala präster är ivriga att hoppa på trendiga ideologier och låna ut sitt goda namn åt värderingar som står i motsats till kyrkans lära. Här har Nyberg haft så bråttom att han uppträder som expert utan att ta reda på fakta, trots att de i detta fall är lättillgängliga. [...] Partnerbyten - som bland homosexuella är oerhört vanliga - är ofta en svår upplevelse för barnen.

Man får ju tacka Förars för att han anser att liberala präster har ett gott namn, förstås, men i övrigt är hans insändare nog bisarr. T.ex. motiverar han inte sin åsikt om de "oerhört vanliga" partnerbytena bland homosexuella. Annars kommer han med hänvisningar till en hel del undersökningar, och kastar en (medvetet) imponerande mängd siffror omkring sig, men de verkar vara tendentiösa. Trofim Denisovitj Lysenko citerar han ingenstans, men följande passus är avslöjande:

Den medicinska kunskapen innefattar rön som visar att förändringsterapi fungerar, vilket även bekräftats av forskare som är starkt pro-gay [...]

Slutsats alltså att det i allmänhet är anti-gay-forskare som kommer till dessa rön. Av vilket värde är då detta, frågar man sig. De bibelhänvisningar som avslutar insändaren är väl nog hans egentliga ärende.

Förars och hans gelikar har läst Bibeln (bokstavligt) och söker sedan efter något att berättiga sina idéer med. Det är alltså det rakt motsatta till vad de anklagar oss liberaler för. Men skillnaden blir just den: De vill anpassa verkligheten till idéerna, medan vi vill anpassa idéerna till verkligheten. Vilketdera som är bättre får läsaren bedöma.