Hetaste biskopskandidaten i Växjö, domprost Jan-Olof Johansson, säger ja till samkönade äktenskap, rapporterar Sveriges Radio.
Beslut om tjänsten
Som jag har skrivit tidigare, har jag sökt tjänsten som stiftssekreterare för gudstjänstliv och musik vid Borgå domkapitel. Idag, den 30 augusti, har domkapitlet haft sammanträde och fattat beslut om min framtid. Enligt beredningen borde tjänsten lediganslås på nytt, eftersom den endast har fått en sökande. Beslutet gick enligt beredningen. Det innebär att den andra ansökningstiden går ut 29.9 och domkapitlet tar ställning i frågan vid sitt sammanträde antingen 13.10 eller 3.11. Sedan följer en 30 dagar lång besvärstid, och i praktiken kan den som får tjänsten troligen tillträda den vid årsskiftet. Festina lente!
Ny biskopsenkät
Internytt gör enkäter om biskopsvalet. En publicerades den 24 juli, och jag kommenterade den då, och idag har de gjort en ny. Resultatet av den är följande:
Bo-Göran Åstrand 16,5% nu, 15,0% senast, + 1,5 skillnad, placering senast I
Gustav Björkstrand 13,4 %, 10,8 %, + 2,6, III
Henrik Perret 12,6 %, 11,7 %, + 0,9, II
Helene Liljeström 10,5 %, 9,3 %, + 1,2, IV
Martin Fagerudd 3,2 %, 2,7 %, + 0,5, VI
Anders Laxell 2,9 %, 2,7 %, + 0,2, VI
Henric Schmidt 2,4 %, 3,3 %, - 0,9, V
Vissa små skillnader är synliga. Björkstrand går förbi Perret och Schmidt faller till sista plats. Alla kandidater utom Schmidt ökar sitt understöd, vilket förklaras med att andelen osäkra har sjunkit, även om den fortfarande är hög (28,3 % jämfört med 34,3 % senast). Andelen "Vill ej säga" är oförändrad: 10,2 %.
Mycket är dock oförändrat. Den höga andelen av "blanka röster" (38,5 % mot 44,5 % senast) är fortfarande markant, även om den har kommit ner en aning, och den underminerar nog enkätens tillförlitlighet också denna gång. Vidare är indelningen i två kaster om möjligt ännu tydligare denna gång; där skillnaden mellan den fjärde och den femte kandidaten senast var 6,o %-enheter är den nu 7,3 %-enheter.
Det är alltså fortfarande hugget som stucket mellan de fyra främsta kandidaterna (liksom bland de tre sista, vilket dock är av underordnad betydelse). En kommentar som Internytt-redaktionen gör är:
Flera av de osäkra säger ändå att valet är mellan Åstrand och Björkstrand, något som tyder på att de här två kandidaterna har en lite bättre ställning än Perret och Liljeström. Jämfört med den förra enkäten som gjordes av svenska Yle är det också Björkstrand och Åstrand som ökat sitt stöd mest.
Det sistnämnda är sant, förstås, men marginalerna är små; skillnaden mellan t.ex. Åstrands 1,5 och Liljeströms 1,2 är inte stor. Precis allt är nog ännu öppet mellan de fyra främsta.
En intressant fråga som enkäten lämnar öppen är vilket beteende väljarna kommer att ha i den troliga andra omgången. Hur röstar de om Åstrand ställs mot Perret, om det blir Björkstrand-Liljeström, Liljeström-Perret eller någon annan av de möjliga kombinationerna? Det vore jag intresserad av att få reda på. Fast kanske andelen osäkra skulle stiga så mycket att siffrorna vore helt oanvändbara.
Frågespalten III
Frågespalten fortsätter. Minna skickade följande fråga per e-post:
Grundtanken i enbarnspolitiken är, om jag minns rätt, att befolkningsexplosionen i Kina skall begränsas genom att varje familj endast skall tillåtas ha ett barn. Matematiskt sett skulle det halvera befolkningen på en generation, inte sant, så grundidén är kanske inte helt puckelryggig.
I 1Mos 1:28 säger Gud till människorna efter skapelsen: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden." Vissa kristna rörelser (med den romersk-katolska kyrkan i spetsen) ser detta som ett förbud mot familjeplanering och preventivmedel, och i så fall vore också enbarnspolitiken naturligtvis förkastlig. För mig är detta bud att uppfylla jorden det enda av Guds bud som vi människor verkligen har klarat att följa (och det också till överdrift. Aldrig är det bra!). Det kan därför inte appliceras längre.
Tvärtom är att härska (eller "råda", som den gamla översättningen sade) över skapelsen att ta hand om den på bästa sätt, så åtgärder som begränsar människosläktets negativa inverkan på den övriga skapelsen är goda - bara de inte går till överdrift åt andra hållet, förstås.
Om då enbarnspolitiken i princip är acceptabel, måste vi också se på dess praktiska följder. Och där blir det problematiskt.
Enbarnspolitiken har ju, som du nämner, lett till tvångsaborter när familjen redan har sin kvot uppfylld. Detta totalitära drag är omänskligt. Hur ”problemet” med flerbarnsfamiljer borde lösas vet jag inte, men det lidande som staten här ger upphov till är osunt.
En stark favorisering av pojkar kommer också till synes. Föräldrarna vill inte ha flickor, utan hellre pojkar, så flickfoster aborteras och nyfödda flickor överges. Detta är naturligtvis förkastligt. Jag har själv personligen sett följden av detta, då jag döpte två kinesiska småflickor som en familj i min församling adopterade, först den ena och ett år senare den andra. Flickorna var hämtade från ett barnhem, dit de hade förts efter att i ett par dagars ålder hittats i ett dike. Vilka psykologiska traumor vetskapen om detta kan ge ett barn kan man bara spekulera om. Dessa två hade ändå tur, när de fick en egen familj.
”Den lille kejsaren” kallas enbarnsfamiljernas pojkar ibland, har jag förstått. Det beror på att de föräldrar som har fått en efterlängtad son, och aldrig har möjlighet att (åtminstone på laglig väg) få flera barn, satsar helt och hållet på sin son. I och för sig är det ju bra att ta väl hand om sina barn, men det går till överdrifter som lämnar våra västerländska ”curling-föräldrar” i lä. ”Den lille kejsaren” blir bortskämd och van att alltid få sin vilja igenom, och får därför stora problem längre fram i livet när han inte kan samarbeta eller ta order.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att fastän (frivillig) familjeplanering är ett sätt att ta ansvar för skapelsen, leder tvång till skadliga överdrifter, oberoende av om tvånget sker av religiösa, politiska eller andra orsaker.
Jag är en gymnasist och jag ska göra en skolarbete där jag förklarar enbarnspolitik och min uppgift är att fundera om det är etiskt rätt att det finns enbarnspolitik i Kina. Har Lutherska kyrkan någon officiel uppfattning om enbarnspolitik? Vad anser du om saken? (om man tar hänsyn till människans ansvar om skapelsen, favoriseringen av gossebarn, tvångsabort)Tack för den intressanta frågan! Den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har nog inte tagit ställning just till den kinesiska enbarnspolitiken. Jag har inte heller funderat på den särskilt specifikt förr, men där finns en del aspekter...
Grundtanken i enbarnspolitiken är, om jag minns rätt, att befolkningsexplosionen i Kina skall begränsas genom att varje familj endast skall tillåtas ha ett barn. Matematiskt sett skulle det halvera befolkningen på en generation, inte sant, så grundidén är kanske inte helt puckelryggig.
I 1Mos 1:28 säger Gud till människorna efter skapelsen: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden." Vissa kristna rörelser (med den romersk-katolska kyrkan i spetsen) ser detta som ett förbud mot familjeplanering och preventivmedel, och i så fall vore också enbarnspolitiken naturligtvis förkastlig. För mig är detta bud att uppfylla jorden det enda av Guds bud som vi människor verkligen har klarat att följa (och det också till överdrift. Aldrig är det bra!). Det kan därför inte appliceras längre.
Tvärtom är att härska (eller "råda", som den gamla översättningen sade) över skapelsen att ta hand om den på bästa sätt, så åtgärder som begränsar människosläktets negativa inverkan på den övriga skapelsen är goda - bara de inte går till överdrift åt andra hållet, förstås.
Om då enbarnspolitiken i princip är acceptabel, måste vi också se på dess praktiska följder. Och där blir det problematiskt.
Enbarnspolitiken har ju, som du nämner, lett till tvångsaborter när familjen redan har sin kvot uppfylld. Detta totalitära drag är omänskligt. Hur ”problemet” med flerbarnsfamiljer borde lösas vet jag inte, men det lidande som staten här ger upphov till är osunt.
En stark favorisering av pojkar kommer också till synes. Föräldrarna vill inte ha flickor, utan hellre pojkar, så flickfoster aborteras och nyfödda flickor överges. Detta är naturligtvis förkastligt. Jag har själv personligen sett följden av detta, då jag döpte två kinesiska småflickor som en familj i min församling adopterade, först den ena och ett år senare den andra. Flickorna var hämtade från ett barnhem, dit de hade förts efter att i ett par dagars ålder hittats i ett dike. Vilka psykologiska traumor vetskapen om detta kan ge ett barn kan man bara spekulera om. Dessa två hade ändå tur, när de fick en egen familj.
”Den lille kejsaren” kallas enbarnsfamiljernas pojkar ibland, har jag förstått. Det beror på att de föräldrar som har fått en efterlängtad son, och aldrig har möjlighet att (åtminstone på laglig väg) få flera barn, satsar helt och hållet på sin son. I och för sig är det ju bra att ta väl hand om sina barn, men det går till överdrifter som lämnar våra västerländska ”curling-föräldrar” i lä. ”Den lille kejsaren” blir bortskämd och van att alltid få sin vilja igenom, och får därför stora problem längre fram i livet när han inte kan samarbeta eller ta order.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att fastän (frivillig) familjeplanering är ett sätt att ta ansvar för skapelsen, leder tvång till skadliga överdrifter, oberoende av om tvånget sker av religiösa, politiska eller andra orsaker.
Frågespalten II
Marika, som bloggar på Mitt liv som människa, har kommit med ett par frågor till mig. Svaren blir så långa att jag kommer med dem här istället för i en kommentar på hennes blogg. Frågespalten är alltså åter öppen.
Marika skriver så här:
Båda kyrkorna är uppdelade i stift med en biskop i spetsen, och biskoparna leds av en ärkebiskop (i Sverige i Uppsala, i Finland i Åbo). Stiften är indelade i församlingar, som i Finland leds av var sin kyrkoherde, medan de i Sverige är samlade i s.k. pastorat med kyrkoherden som chef (en del av de svenska församlingarna har bara några tiotal medlemmar, och saknar alltså förutsättningar för självständighet). Församlingarna / pastoraten är grupperade i enheter som i Sverige kallas kontrakt och i Finland prosterier, och där en av kyrkoherdarna fungerar som kontraktsprost.
Förutom kyrkoherden finns det ofta också andra präster i församlingarna / pastoraten. I Finland finns det två slag, kaplaner (som jag) som har en ordinarie tjänst med högre behörighetskrav än församlingspastorerna (som tidigare kallades adjunkter), där det enda kravet är prästvigning. Idén är alltså att en nyvigd präst blir församlingspastor och samtidigt tar den s.k. pastoralexamen, och sedan söker sig till en ordinarie tjänst som t.ex. kaplan.
I Sverige finns inte (längre) denna skillnad, utan en komminister motsvarar både kaplan och församlingspastor. Den pastoralexamen som vi finländare tar vid sidan av jobbet sköter svenskarna på ett teologiskt institut under det “pastorala året” mellan magisterexamen och prästvigning.
Detta var alltså tjänstebeteckningar. Så finns det en annan uppdelning av titlar, nämligen pastor respektive prost. Varje präst får kalla sig pastor, som är latin och betyder “herde”. Ordet prost kommer från latinets praepositus, som betyder “den som är satt före”, alltså ungefär “förman”. Prosttiteln har kontraktsprostar och domprostar (alltså kyrkoherdarna i domkyrkoförsamlingarna i stiftsstäderna), men biskopen också kan bevilja den som hederstitel åt förtjänande präster med lång tjänstgöring. I Finland, alltså; exakt hur det fungerar i Sverige vet jag inte. Uppdatering: Jag meddelades i en kommentar att det är på samma sätt också i Sverige.
Jag hoppas att någon kollega med erfarenhet av Svenska kyrkan kunde meddela mig hur fel jag har tagit.
Sedan finns det förstås en omfattande flora av beteckningar i andra kyrkor - “pastor” i frikyrkorna, “präst” eller “fader” inom den katolska och den ortodoxa kyrkan o.s.v. - men att gå in på alla dem skulle bli för långt.
2. Det verkar onekligen lite lustigt när du uttrycker det sådär. Men förklaringen är inte så långsökt, tycker jag.
Bibeln har nämligen ett helhetsbudskap. Den vill föra fram tron på Kristus och kärleken till nästan. I en så omfattande textmassa kan man alltid hitta formuleringar som kan användas precis hur som helst, om man har lite fantasi. Därför bör de verser man citerar inte ryckas ur sitt sammanhang eller användas mot helhetsbudskapet. Allt som står i Bibeln är ju inte positiva exempel, utan det finns negativa också. “Förtryckande” verser är ofta exempel på mänsklig vrånghet och på hur vi inte skall bete oss.
Däremot stöder de bibelställen som du nämnde helheten, och sådana verser som man trycker på vykort innehåller ofta något ord av tröst eller stöd eller så, vilket inte heller strider mot helheten.
Alltså: Om alla verser och tolkningar vore likvärda, skulle det vara självsvåldigt att uttrycka sig såsom du citerar, men nu är de inte det.
Marika skriver så här:
Eftersom jag tydligen har besök här på bloggen av en tvättäkta präst så tänker jag passa på att ställa två frågor för min allmänbildnings skull som jag faktiskt har funderat ganska så länge på.1. Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har gemensamma rötter och gemensam historia tills efter 1808-09 års krig. Därefter blev kyrkan i Finland självständig. Detta innebär dock att grundstrukturen är densamma i båda kyrkorna, men att skillnader har uppkommit under de senaste 200 åren.
Den första är om skillnaden mellan benämningar på olika tjänster inom kyrkan i Finland och Sverige. En pastor i Finland är inte det samma som en pastor i Sverige. Varför inte det och kan du redogöra för skillnaderna?
Den andra frågan är av mer teologisk karaktär. Det är fel att citera enskilda bibelverser och tolka dem bokstavligt har jag lärt mig. Men det verkar ju inte gälla alla och hela tiden. Alltså om man citerar en vers i syfte att "bevisa" något negativt om kristendomen är det fel men om man vill citera i syfte att påpeka något positivt så är det helt okej. Att hänvisa till verser där tex kvinnor eller homosexuella förtycks brukar bortförklaras med just att man inte bara kan stirra sig blind på en vers, men att hänvisa till bibelställen som tex missionsbefallningen, gyllene regeln eller lilla bibeln är det ingen som tycker att är fel. Ofta kan man ju tex se vykort med bara en vers upptryckt. Frågan lyder helt enkelt: varför?
Båda kyrkorna är uppdelade i stift med en biskop i spetsen, och biskoparna leds av en ärkebiskop (i Sverige i Uppsala, i Finland i Åbo). Stiften är indelade i församlingar, som i Finland leds av var sin kyrkoherde, medan de i Sverige är samlade i s.k. pastorat med kyrkoherden som chef (en del av de svenska församlingarna har bara några tiotal medlemmar, och saknar alltså förutsättningar för självständighet). Församlingarna / pastoraten är grupperade i enheter som i Sverige kallas kontrakt och i Finland prosterier, och där en av kyrkoherdarna fungerar som kontraktsprost.
Förutom kyrkoherden finns det ofta också andra präster i församlingarna / pastoraten. I Finland finns det två slag, kaplaner (som jag) som har en ordinarie tjänst med högre behörighetskrav än församlingspastorerna (som tidigare kallades adjunkter), där det enda kravet är prästvigning. Idén är alltså att en nyvigd präst blir församlingspastor och samtidigt tar den s.k. pastoralexamen, och sedan söker sig till en ordinarie tjänst som t.ex. kaplan.
I Sverige finns inte (längre) denna skillnad, utan en komminister motsvarar både kaplan och församlingspastor. Den pastoralexamen som vi finländare tar vid sidan av jobbet sköter svenskarna på ett teologiskt institut under det “pastorala året” mellan magisterexamen och prästvigning.
Detta var alltså tjänstebeteckningar. Så finns det en annan uppdelning av titlar, nämligen pastor respektive prost. Varje präst får kalla sig pastor, som är latin och betyder “herde”. Ordet prost kommer från latinets praepositus, som betyder “den som är satt före”, alltså ungefär “förman”. Prosttiteln har kontraktsprostar och domprostar (alltså kyrkoherdarna i domkyrkoförsamlingarna i stiftsstäderna), men biskopen också kan bevilja den som hederstitel åt förtjänande präster med lång tjänstgöring. I Finland, alltså; exakt hur det fungerar i Sverige vet jag inte. Uppdatering: Jag meddelades i en kommentar att det är på samma sätt också i Sverige.
Jag hoppas att någon kollega med erfarenhet av Svenska kyrkan kunde meddela mig hur fel jag har tagit.
Sedan finns det förstås en omfattande flora av beteckningar i andra kyrkor - “pastor” i frikyrkorna, “präst” eller “fader” inom den katolska och den ortodoxa kyrkan o.s.v. - men att gå in på alla dem skulle bli för långt.
2. Det verkar onekligen lite lustigt när du uttrycker det sådär. Men förklaringen är inte så långsökt, tycker jag.
Bibeln har nämligen ett helhetsbudskap. Den vill föra fram tron på Kristus och kärleken till nästan. I en så omfattande textmassa kan man alltid hitta formuleringar som kan användas precis hur som helst, om man har lite fantasi. Därför bör de verser man citerar inte ryckas ur sitt sammanhang eller användas mot helhetsbudskapet. Allt som står i Bibeln är ju inte positiva exempel, utan det finns negativa också. “Förtryckande” verser är ofta exempel på mänsklig vrånghet och på hur vi inte skall bete oss.
Däremot stöder de bibelställen som du nämnde helheten, och sådana verser som man trycker på vykort innehåller ofta något ord av tröst eller stöd eller så, vilket inte heller strider mot helheten.
Alltså: Om alla verser och tolkningar vore likvärda, skulle det vara självsvåldigt att uttrycka sig såsom du citerar, men nu är de inte det.
Nyhetsnotiser från nätet
Kina. Den katolska biskopen An Shuxin, som hör till den underjordiska Vatikantrogna kyrkan, har av just den orsaken suttit fängslad i tio år. Nu har han blivit frisläppt, säger Washington Post, men fortfarande är sex andra biskopar och många vanliga katoliker fängslade, i husarrest eller under myndigheternas uppsikt.
Storbritannien. Ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams har intagit en konservativare ståndpunkt än tidigare när det gäller homosexuella. Klyftan mellan traditionalister och liberaler vidgas inom den anglikanska kyrkofamiljen, och hittills har Williams försökt överbrygga den. Nu tycks han ha valt sida. Detta rapporterar 365gay.
Ryssland/USA. Den ryska ortodoxa kyrkan bröt sina förbindelser med den episkopala (anglikanska) kyrkan i USA efter valet av den homosexuelle Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003. Nu har den vänt sig till vissa konservativa episkopala stift, bl.a. i Pittsburgh, med en förfrågan om förbindelserna kunde återupptas. De konservativa stiften har en skarp linje angående homosexualitet, men vissa av dem prästviger kvinnor. 365gay igen.
Finland. Lassi Etelätalo har kastat sin Nokia-telefon 89,00 meter, och har därmed vunnit guld i världsmästerskapen i mobiltelefonkastning i Nyslott, berättar Reuters. Hjärtliga gratulationer!
Varför denna nyhet inte är i sportsektionen utan i en sektion med rubriken "Oddly enough" kan man ju fundera på.
Storbritannien. Ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams har intagit en konservativare ståndpunkt än tidigare när det gäller homosexuella. Klyftan mellan traditionalister och liberaler vidgas inom den anglikanska kyrkofamiljen, och hittills har Williams försökt överbrygga den. Nu tycks han ha valt sida. Detta rapporterar 365gay.
Ryssland/USA. Den ryska ortodoxa kyrkan bröt sina förbindelser med den episkopala (anglikanska) kyrkan i USA efter valet av den homosexuelle Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003. Nu har den vänt sig till vissa konservativa episkopala stift, bl.a. i Pittsburgh, med en förfrågan om förbindelserna kunde återupptas. De konservativa stiften har en skarp linje angående homosexualitet, men vissa av dem prästviger kvinnor. 365gay igen.
Finland. Lassi Etelätalo har kastat sin Nokia-telefon 89,00 meter, och har därmed vunnit guld i världsmästerskapen i mobiltelefonkastning i Nyslott, berättar Reuters. Hjärtliga gratulationer!
Varför denna nyhet inte är i sportsektionen utan i en sektion med rubriken "Oddly enough" kan man ju fundera på.
Biskopsfrågor i Hbl
Nu har också Husis engagerat sig i biskopsvalet genom att ställa ett frågebatteri till kandidaterna. Tyvärr har jag inte hittat artikeln på nätet. [Uppdatering: Artikeln som sådan finns inte på nätet, men frågorna och svaren finns här.]
Tua Ranninen, som tydligen har ordnat utfrågningen, skriver i sin introduktion bl.a.:
Björkstrand nämner symbolerna "kärlek" och "en klippa", och säger sig vara trygg i sin tro. För Fagerudd är Gud större än de bilder vi gör av honom, men han (Fagerudd) lär sig hela tiden mer om honom. Helighet, liv och kärlek och ro nämner Laxell, och säger också att han undviker benämningen hon eller han om Gud. För Liljeström är Gud stor, kärleksfull, förlåtande och omöjlig att förstå, och hon tycker om bilden av den treeniga Guden. För Perret är Jesus Guds ansikte, och Gud är dynamisk och rättar till Perrets gudsbild hela tiden, för han (Perret) har bara sett en liten del av vad Gud är. Schmidt ser Gud som god och människonära, men inte som en Gud som prövar. Åstrands Gud ser ut som Jesus Kristus beskrev honom, och "är större än mina formuleringar och tankar".
Alla svar är klart kristna, men nyansskillnader förekommer. Fagerudd, Perret och Åstrand går på linjen Deus semper maior, "Gud är alltid större". Björkstrand och Laxell har frid. Fagerudd och Liljeström nämner ett personligt gudsförhållande. Björkstrand och Schmidt är de enda som inte uttryckligen nämner Jesus i sitt svar. Om det nu är signifikativt är en annan fråga, för allt detta ryms inom "felmarginalen" när man måste formulera sig kort.
2. I vilka samhälleliga frågor skall en biskop ta ställning?
Allt utom partipolitik, särskilt etiska frågor; biskopen skall stå på den svagares sida. Det verkar råda konsensus om detta, med endast små nyansskillnader: Björkstrand vill ta upp genmodifiering och stamcellsforskning. Laxell motsätter sig vinstmaximering på bekostnad av människors hälsa och välmåga. Liljeström nämner kulturfrågor. Perret anser att biskopen skall akta sig för att vara förmyndare. Schmidt önskar att kyrkan skall vara mycket mer närvarande än vad den är. Åstrand efterlyser solidaritet och nytt ansvarstagande för varandra.
Kandidaterna förstår överlag Forsström. Situationen är beklaglig, bristande lyhördhet, informationsbrist och avsaknad av klara spelregler är några av de uttryck som används. Kandidaterna tycks respektera konstnärens rätt till sina alster och anse att kyrkan har trampat i klaveret.
4. Vilket budord bröt du senast mot och i vilket sammanhang?
Laxell, Perret och Åstrand säger sig ha problem med första budet och Björkstrand och Schmidt med åttonde. Fagerudd biktar sig inte offentligt, säger han, medan Liljeström svarar: "Oj, jag brukar inte tänka på det sättet. Livet handlar hela tiden om kampen mellan rätt och orätt. Jag går inte omkring med lagtavlan på ryggen, utan tänker mer integrerat."
5. Vilken god gärning gjorde du senast?
Björkstrand gav pengar till Kyrkans utlandshjälp, Åstrand ägnade tid åt sin yngste son, även om han inte egentligen hade hunnit, och Liljeström bjöd sin man på födelsedagstårta - "om det nu är en god gärning," tillägger hon (det hänger väl på hur tårtan smakar? Grattis, förresten, Stefan!).
De övriga fyra kommer inte fram med något specifikt. Schmidt menar att man måste fråga hans omgivning och Fagerudd för inte bok över sina eventuella goda gärningar och Laxell anser att "en verkligt god gärning karakteriseras av att jag inte själv vet när jag gör den." Perret kör med ett allmänt och abstrakt men helt korrekt resonemang och citerar Luther.
6. Vad tänkte du när du hörde att det var ungdomar som stod bakom branden i Borgå domkyrka?
Sex av kandidaterna blev sorgsna, även om de uttrycker det på olika sätt. Ungdomarna har förstört sitt liv och behöver hjälp och stöd. Björkstrand är den ende som prioriterar annorlunda i sitt svar. Han avslutar svaret med att nämna tragiken i en mening, men ägnar största utrymmet åt att beskriva varför han inte blev förvånad.
Beror denna överraskande skillnad på arbetsbakgrunden, månne? Björkstrand är ju den ende av kandidaterna som inte har varit i församlingstjänst de senaste decennierna.
Sammanfattningsvis är svaren väldigt jämna. Ingen sticker egentligen fram. Därför är Hbl:s rubrik berättigad: Ett biskopsval med oviss utgång.
Ett par ojämnheter kommer dock till synes i de tre sista frågorna. Fagerudd och Liljeström går inte med på fjärde frågans premisser och i femte frågan är det Fagerudd och Laxell som är rebelliska. Schmidt och Perret är däremot undvikande på den frågan, vilket inte är lika rakryggat. I den sjätte frågan överraskar Björkstrand med sitt analytiska, känslokalla svar.
Om någon skall nämnas i en sammanfattning, är det Fagerudd, som klarar sig bra, och Björkstrand, som gör bort sig på sista frågan. De andra är rätt jämntjocka.
Tua Ranninen, som tydligen har ordnat utfrågningen, skriver i sin introduktion bl.a.:
"Endast Henrik Perret är klart tydlig i sina ställningstaganden, medan de övriga formulerar sig rätt luddigt, både i Kyrkpressen och i kyrkans valmaskin på www.valmaskin.fi. [...] Hurdan biskop behöver stiftet? Man kan lägga tonvikt vid olika saker, men en klar ledargestalt är viktig, en som kan lösa personalproblem och inspirera sina underlydande och naturligtvis samarbeta med de kyrkliga organen. Att han eller hon är stark i anden är väl närmast en självklarhet."Hbl ställer sex rätt personliga frågor till kandidaterna. Det har som följd att några ryggar tillbaka när det kommer alltför nära skinnet.
1. Hur ser din Gud ut?
Björkstrand nämner symbolerna "kärlek" och "en klippa", och säger sig vara trygg i sin tro. För Fagerudd är Gud större än de bilder vi gör av honom, men han (Fagerudd) lär sig hela tiden mer om honom. Helighet, liv och kärlek och ro nämner Laxell, och säger också att han undviker benämningen hon eller han om Gud. För Liljeström är Gud stor, kärleksfull, förlåtande och omöjlig att förstå, och hon tycker om bilden av den treeniga Guden. För Perret är Jesus Guds ansikte, och Gud är dynamisk och rättar till Perrets gudsbild hela tiden, för han (Perret) har bara sett en liten del av vad Gud är. Schmidt ser Gud som god och människonära, men inte som en Gud som prövar. Åstrands Gud ser ut som Jesus Kristus beskrev honom, och "är större än mina formuleringar och tankar".
Alla svar är klart kristna, men nyansskillnader förekommer. Fagerudd, Perret och Åstrand går på linjen Deus semper maior, "Gud är alltid större". Björkstrand och Laxell har frid. Fagerudd och Liljeström nämner ett personligt gudsförhållande. Björkstrand och Schmidt är de enda som inte uttryckligen nämner Jesus i sitt svar. Om det nu är signifikativt är en annan fråga, för allt detta ryms inom "felmarginalen" när man måste formulera sig kort.
2. I vilka samhälleliga frågor skall en biskop ta ställning?
Allt utom partipolitik, särskilt etiska frågor; biskopen skall stå på den svagares sida. Det verkar råda konsensus om detta, med endast små nyansskillnader: Björkstrand vill ta upp genmodifiering och stamcellsforskning. Laxell motsätter sig vinstmaximering på bekostnad av människors hälsa och välmåga. Liljeström nämner kulturfrågor. Perret anser att biskopen skall akta sig för att vara förmyndare. Schmidt önskar att kyrkan skall vara mycket mer närvarande än vad den är. Åstrand efterlyser solidaritet och nytt ansvarstagande för varandra.
3. Författaren Tua Forsströms förlikning med kyrkostyrelsen har väckt starka reaktioner. Vilken är din uppfattning i frågan?
Kandidaterna förstår överlag Forsström. Situationen är beklaglig, bristande lyhördhet, informationsbrist och avsaknad av klara spelregler är några av de uttryck som används. Kandidaterna tycks respektera konstnärens rätt till sina alster och anse att kyrkan har trampat i klaveret.
4. Vilket budord bröt du senast mot och i vilket sammanhang?
Laxell, Perret och Åstrand säger sig ha problem med första budet och Björkstrand och Schmidt med åttonde. Fagerudd biktar sig inte offentligt, säger han, medan Liljeström svarar: "Oj, jag brukar inte tänka på det sättet. Livet handlar hela tiden om kampen mellan rätt och orätt. Jag går inte omkring med lagtavlan på ryggen, utan tänker mer integrerat."
5. Vilken god gärning gjorde du senast?
Björkstrand gav pengar till Kyrkans utlandshjälp, Åstrand ägnade tid åt sin yngste son, även om han inte egentligen hade hunnit, och Liljeström bjöd sin man på födelsedagstårta - "om det nu är en god gärning," tillägger hon (det hänger väl på hur tårtan smakar? Grattis, förresten, Stefan!).
De övriga fyra kommer inte fram med något specifikt. Schmidt menar att man måste fråga hans omgivning och Fagerudd för inte bok över sina eventuella goda gärningar och Laxell anser att "en verkligt god gärning karakteriseras av att jag inte själv vet när jag gör den." Perret kör med ett allmänt och abstrakt men helt korrekt resonemang och citerar Luther.
6. Vad tänkte du när du hörde att det var ungdomar som stod bakom branden i Borgå domkyrka?
Sex av kandidaterna blev sorgsna, även om de uttrycker det på olika sätt. Ungdomarna har förstört sitt liv och behöver hjälp och stöd. Björkstrand är den ende som prioriterar annorlunda i sitt svar. Han avslutar svaret med att nämna tragiken i en mening, men ägnar största utrymmet åt att beskriva varför han inte blev förvånad.
Beror denna överraskande skillnad på arbetsbakgrunden, månne? Björkstrand är ju den ende av kandidaterna som inte har varit i församlingstjänst de senaste decennierna.
Sammanfattningsvis är svaren väldigt jämna. Ingen sticker egentligen fram. Därför är Hbl:s rubrik berättigad: Ett biskopsval med oviss utgång.
Ett par ojämnheter kommer dock till synes i de tre sista frågorna. Fagerudd och Liljeström går inte med på fjärde frågans premisser och i femte frågan är det Fagerudd och Laxell som är rebelliska. Schmidt och Perret är däremot undvikande på den frågan, vilket inte är lika rakryggat. I den sjätte frågan överraskar Björkstrand med sitt analytiska, känslokalla svar.
Om någon skall nämnas i en sammanfattning, är det Fagerudd, som klarar sig bra, och Björkstrand, som gör bort sig på sista frågan. De andra är rätt jämntjocka.
Fadderskap
Den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har en regel (KO 2:17) att den som döps skall ha två faddrar som bör vara konfirmerade medlemmar av en luthersk kyrka. Eventuella övriga faddrar skall antingen uppfylla den kravet eller höra till någon kyrka som godkänner det lutherska dopet (t.ex. katoliker, ortodoxa och metodister går bra, men inte baptister eller pingstvänner, som döper om lutheraner som går med i deras kyrka).
Till det här finns det en logisk orsak: Fadderskap är något mer än "bara" att bidra med något positivt (vilket förstås i sig är utmärkt). Det går ut på att stöda barnets andliga utveckling och hjälpa det att lära känna Gud. Därför kravet på konfirmation (där man tar ställning för tron) och medlemskap (att man inte har tagit ställning mot tron genom att skriva ut sig).
Varför tar jag upp detta? Jo, i dagens Jakobstads Tidning ingår en artikel med rubriken Svårt med sambopar som faddrar. Tydligen har Larsmo församling, ledd av kyrkoherde Max-Olav Lassila, ett officiellt önskemål om att dopbarnens föräldrar inte skall välja sambopar till faddrar. Detta ledde till att herrskapet Aho valde en annan doppräst än khde Lassila, som de annars gärna hade tagit (vilket jag förstår - han är en trevlig prick).
Ett sådant beteende från församlingens sida har inte någon grund i gällande kyrkolag (t.ex. KO 2:17). Där står absolut ingenting om faddrarnas äktenskapliga status, eller ens om att ”de skall vara kända för en kristen vandel”, vilket jag har för mig att den förra kyrkolagen krävde. Det antar jag att Lassila inte heller tror, utan att han hänvisar till ”högre principer” och till ”en kristen syn på äktenskapet” eller så (JT lär ha haft en intervju med honom i dagens tidning, men eftersom den endast publicerades i pappersupplagan har jag inte haft tillgång till den).
Eftersom det dock är frågan om uttryckligen ett önskemål, och inte ett krav, att faddrarna skall vara gifta, håller sig Larsmo församling inom lagens bokstav (om än inte dess anda, enligt min mening). Det gör dock inte inställningen mer sympatisk.
Sådant här händer tyvärr emellanåt, och inte bara i Österbotten. Det är sedan vi andra som får försöka lappa det som dessa präster söndrar. De präster som handlar så öppnar sig för en anmälan till domkapitlet, om de inte (som Lassila) är försiktiga. Men det är berörda parter som borde anmäla dem i så fall.
Till det här finns det en logisk orsak: Fadderskap är något mer än "bara" att bidra med något positivt (vilket förstås i sig är utmärkt). Det går ut på att stöda barnets andliga utveckling och hjälpa det att lära känna Gud. Därför kravet på konfirmation (där man tar ställning för tron) och medlemskap (att man inte har tagit ställning mot tron genom att skriva ut sig).
Varför tar jag upp detta? Jo, i dagens Jakobstads Tidning ingår en artikel med rubriken Svårt med sambopar som faddrar. Tydligen har Larsmo församling, ledd av kyrkoherde Max-Olav Lassila, ett officiellt önskemål om att dopbarnens föräldrar inte skall välja sambopar till faddrar. Detta ledde till att herrskapet Aho valde en annan doppräst än khde Lassila, som de annars gärna hade tagit (vilket jag förstår - han är en trevlig prick).
Ett sådant beteende från församlingens sida har inte någon grund i gällande kyrkolag (t.ex. KO 2:17). Där står absolut ingenting om faddrarnas äktenskapliga status, eller ens om att ”de skall vara kända för en kristen vandel”, vilket jag har för mig att den förra kyrkolagen krävde. Det antar jag att Lassila inte heller tror, utan att han hänvisar till ”högre principer” och till ”en kristen syn på äktenskapet” eller så (JT lär ha haft en intervju med honom i dagens tidning, men eftersom den endast publicerades i pappersupplagan har jag inte haft tillgång till den).
Eftersom det dock är frågan om uttryckligen ett önskemål, och inte ett krav, att faddrarna skall vara gifta, håller sig Larsmo församling inom lagens bokstav (om än inte dess anda, enligt min mening). Det gör dock inte inställningen mer sympatisk.
Sådant här händer tyvärr emellanåt, och inte bara i Österbotten. Det är sedan vi andra som får försöka lappa det som dessa präster söndrar. De präster som handlar så öppnar sig för en anmälan till domkapitlet, om de inte (som Lassila) är försiktiga. Men det är berörda parter som borde anmäla dem i så fall.
Vigselrätt eller vigselplikt?
En församling inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har vissa myndighetsfunktioner enligt ingångna avtal med statsmakten. Speciellt är det frågan om vigselrätt, folkbokföring och upprätthållande av begravningsplatser. Den ledande tjänsteman som har dessa på sitt ansvar (kyrkoherde, byråföreståndare, fastighetschef eller motsvarande) bör så klart se till att lagar och förordningar följs på dessa områden och att församlingsmedlemmarna får den service som de är berättigade till.
Ett fiktivt exempel. Ett förlovat par kommer till pastorskansliet för att begära hindersprövning och boka präst för vigseln. De får sin hindersprövning, av vilken det framgår att den ena parten har varit gift tidigare, men nu är i laga ordning frånskild. Kaplanen, som först är påtänkt som vigselpräst, vägrar ställa upp med hänsyn till att han inte viger frånskilda. Ärendet går till kyrkoherden, som dock inte heller han viger frånskilda, och därför ber de förlovade ta kontakt med grannförsamlingen. En av grannförsamlingens präster viger sedermera paret.
Ett par med giltig hindersprövning har rätt att få kyrklig vigsel under förutsättning att de uppfyller kraven i KO 2:18,2. En tidigare skilsmässa är alltså inget lagligt hinder för äktenskap, inte ens i kyrkan. Hur förrättningarna fördelas mellan församlingens präster är dock en arbetsfördelningsfråga, där kyrkoherden har ansvar för att prästerna kommer överens om saken sinsemellan. Om kyrkoherden godtar kaplanens samvetsbetänkligheter är det inget problem med den saken (självfallet förutsatt att kaplanens vägran framförs på ett sakligt sätt till de förlovade). Däremot har kyrkoherden ansvar för att församlingens medlemmar får den service som de är berättigade till (KO 6:34,2). Om han inte anser sig kunna viga paret ifråga själv, bör han se till att det finns en präst tillhanda för vigseln. Han, och inte de förlovade, bör alltså vidtala någon annan präst från t.ex. grannförsamlingen.
En kyrkoherde som inte ordnar saklig kyrklig service för sina församlingsmedlemmar försummar sin tjänsteplikt och är underställd disciplinärt förfarande. Han kan anmälas till domkapitlet (av t.ex. de förlovade eller kontraktsprosten), som torde tilldela honom en skriftlig varning.
Ett fiktivt exempel. Ett förlovat par kommer till pastorskansliet för att begära hindersprövning och boka präst för vigseln. De får sin hindersprövning, av vilken det framgår att den ena parten har varit gift tidigare, men nu är i laga ordning frånskild. Kaplanen, som först är påtänkt som vigselpräst, vägrar ställa upp med hänsyn till att han inte viger frånskilda. Ärendet går till kyrkoherden, som dock inte heller han viger frånskilda, och därför ber de förlovade ta kontakt med grannförsamlingen. En av grannförsamlingens präster viger sedermera paret.
Ett par med giltig hindersprövning har rätt att få kyrklig vigsel under förutsättning att de uppfyller kraven i KO 2:18,2. En tidigare skilsmässa är alltså inget lagligt hinder för äktenskap, inte ens i kyrkan. Hur förrättningarna fördelas mellan församlingens präster är dock en arbetsfördelningsfråga, där kyrkoherden har ansvar för att prästerna kommer överens om saken sinsemellan. Om kyrkoherden godtar kaplanens samvetsbetänkligheter är det inget problem med den saken (självfallet förutsatt att kaplanens vägran framförs på ett sakligt sätt till de förlovade). Däremot har kyrkoherden ansvar för att församlingens medlemmar får den service som de är berättigade till (KO 6:34,2). Om han inte anser sig kunna viga paret ifråga själv, bör han se till att det finns en präst tillhanda för vigseln. Han, och inte de förlovade, bör alltså vidtala någon annan präst från t.ex. grannförsamlingen.
En kyrkoherde som inte ordnar saklig kyrklig service för sina församlingsmedlemmar försummar sin tjänsteplikt och är underställd disciplinärt förfarande. Han kan anmälas till domkapitlet (av t.ex. de förlovade eller kontraktsprosten), som torde tilldela honom en skriftlig varning.
News: South Africa to allow gay marriage
Reuters informs us that "South Africa's cabinet has given the green light for a bill allowing gay marriage, which would make it the first country in Africa to accord homosexual couples the same rights as their straight counterparts."
"The cabinet decision puts South Africa on course to join a handful of mostly European countries that allow same-sex marriage, making it the first to do so in Africa, where homosexuality remains taboo and opponents decry gay unions as 'un-African'.
South Africa's high court said in December same-sex unions must be allowed under the country's constitution - widely considered one of the most liberal in the world.
It said parliament had one year to change the current definition of marriage, which says the union is between a husband and wife, and that if it failed to act, the law would be automatically changed to include same-sex unions."
"The cabinet decision puts South Africa on course to join a handful of mostly European countries that allow same-sex marriage, making it the first to do so in Africa, where homosexuality remains taboo and opponents decry gay unions as 'un-African'.
South Africa's high court said in December same-sex unions must be allowed under the country's constitution - widely considered one of the most liberal in the world.
It said parliament had one year to change the current definition of marriage, which says the union is between a husband and wife, and that if it failed to act, the law would be automatically changed to include same-sex unions."
Ingen vigselplikt?
"Partnerskapslagen försvinner [i Sverige] och alla som ingått partnerskap de senaste åren blir automatiskt betraktade som gifta. Det här kommer, enligt vad Dagen erfar, enmansutredaren Hans Regner att föreslå om några månader. Däremot kommer utredningen inte att föreslå att kyrkorna blir fråntagen vigselrätten."
"Utredaren vill inte ta ifrån kyrkorna vigselrätten. Men han föreslår inte heller någon vigselplikt. Det vill säga varje enskild präst kan själv välja om han eller hon vill viga ett homosexuellt par. Svenska kyrkan ska jämställas med andra trossamfund, vilket betyder att varje enskild präst måste ansöka hos kammarkollegiet om vigselrätt."
"Arthur Thiry [ordföranden för Riks-Ekho, förbundet för kristna homosexuella] menar att man får leva med det faktum att det för närvarande finns olika synsätt på homosexuell vigsel i skilda kyrkor. Den frågan får man lösa med fortsatta teologiska samtal, enligt honom, inte med tvång från staten."
"Utredaren vill inte ta ifrån kyrkorna vigselrätten. Men han föreslår inte heller någon vigselplikt. Det vill säga varje enskild präst kan själv välja om han eller hon vill viga ett homosexuellt par. Svenska kyrkan ska jämställas med andra trossamfund, vilket betyder att varje enskild präst måste ansöka hos kammarkollegiet om vigselrätt."
"Arthur Thiry [ordföranden för Riks-Ekho, förbundet för kristna homosexuella] menar att man får leva med det faktum att det för närvarande finns olika synsätt på homosexuell vigsel i skilda kyrkor. Den frågan får man lösa med fortsatta teologiska samtal, enligt honom, inte med tvång från staten."
Hellre öga för öga ...
Jag höll en predikan 2004 som kan ha sin aktualitet också idag. I den talar jag för den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet, men säger också:
En biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”. Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa.
Ytterligare biskopsfrågor
Jag har tidigare kommenterat Kyrkpressens ”heta linje” med frågor till biskopskandidaterna i inläggen Biskopsfrågor och Flera biskopsfrågor. I veckans nummer (34/06, s. 8) fortsätter utfrågningen.
Denna gång kommer frågorna från höger. Frågeställarna Ingmar Rönn, Max-Olav Lassila och Ulf Emeleus är alla kända som konservativa eller mycket konservativa präster. [Uppdatering: Ingmar Rönn är inte präst, har det visat sig. Beklagar misstaget!]
Rönn frågar om Bibeln är Guds Ord, och använder rätt mycket utrymme till att specificera frågan med fromma fraser. Schmidt svarar ingenting annat än "Ja", och Perret specificerar sitt "ja" rätt mycket, bl.a. med att citera 2Tim 3:16. Björkstrand är på samma linje. De övriga fyra svarar också jakande på frågan, men accepterar inte Rönns alla fromma fraser, utan menar att Bibeln måste tolkas på nytt i varje ny tid.
Lassila tar upp biskop John Shelby Spongs tankar om kristendomens förnyelse, och undrar om den är legitim eller strider mot "sann kristendom". Perret kallar Spong en villolärare och Schmidt och Björkstrand säger att Spong har gått för långt. Fagerudd är mest positiv till Spong, när han skriver: "Spongs grundtanke är att en hederligt liberal kan vara kristen Det tycker jag är möjligt liksom att en hederligt konservativ kan vara det. Ingendera strider mot kristendomen." De övriga tre tycker att förnyelse bör ske, om än inte nödvändigtvis just i Spongs anda. "Gud håller nog för våra frågor," konstaterar Laxell.
Emeleus ställer en juridiskt intressant fråga: "Om kyrkomötet fattade beslut om t.ex. kyrklig välsignelse av samkönat partnerskap, skulle du lojalt införa detta också i ditt stift?" Perret svarar nej, och "skulle däremot allvarligt överväga om [han] kan vara medlem i en sådan kyrka." De övriga svarar jakande (Schmidt med långa tänder), eftersom stiften inte kan gå egna vägar i sådant som kyrkomötet har beslutat att skall gälla i hela kyrkan. Björkstrand menar dock att det knappast sker "under överskådlig tid" och att frågan därför är "närmast teoretisk". Han, Fagerudd och Laxell hoppas på möjlighet till samvetsfrihet, medan Liljeström som den enda (utom Perret) kommer med en öppen deklaration: "När det gäller detta exempel, skulle jag inte heller ha problem att för egen del acceptera kyrkomötets beslut."
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att frågorna var skarpt vinklade. Svaren var trots detta överlag väl formulerade, och ingen föll helt pladask för vinklingen. Det bådar gott.
Perret demonstrerar sin "radikala konservatism" i den tredje frågan, där han talar för regelbrott - eller civil olydnad, om man så vill - medan svaren på de andra frågorna är väntade. Schmidt ställer sig på högerkanten och Björkstrand drar sig också högerut genom sina svar. Fagerudd, Laxell, Liljeström och Åstrand visar prov på öppenhet och vidsynthet. Liljeström och Perret måste dessutom få erkänsla för att våga ha en klar linje.
Detta var en mycket jämn omgång med rätt låg profil. Inga stora kvalitetsskillnader i svaren märktes, utom Perrets "olagliga" (men ärliga) svar på tredje frågan. Björkstrand och Schmidt går lite bakåt, Perret stampar på stället och de övriga går framåt - Liljeström mest p.g.a. sin ärlighet i svar tre.
Denna gång kommer frågorna från höger. Frågeställarna Ingmar Rönn, Max-Olav Lassila och Ulf Emeleus är alla kända som konservativa eller mycket konservativa präster. [Uppdatering: Ingmar Rönn är inte präst, har det visat sig. Beklagar misstaget!]
Rönn frågar om Bibeln är Guds Ord, och använder rätt mycket utrymme till att specificera frågan med fromma fraser. Schmidt svarar ingenting annat än "Ja", och Perret specificerar sitt "ja" rätt mycket, bl.a. med att citera 2Tim 3:16. Björkstrand är på samma linje. De övriga fyra svarar också jakande på frågan, men accepterar inte Rönns alla fromma fraser, utan menar att Bibeln måste tolkas på nytt i varje ny tid.
Lassila tar upp biskop John Shelby Spongs tankar om kristendomens förnyelse, och undrar om den är legitim eller strider mot "sann kristendom". Perret kallar Spong en villolärare och Schmidt och Björkstrand säger att Spong har gått för långt. Fagerudd är mest positiv till Spong, när han skriver: "Spongs grundtanke är att en hederligt liberal kan vara kristen Det tycker jag är möjligt liksom att en hederligt konservativ kan vara det. Ingendera strider mot kristendomen." De övriga tre tycker att förnyelse bör ske, om än inte nödvändigtvis just i Spongs anda. "Gud håller nog för våra frågor," konstaterar Laxell.
Emeleus ställer en juridiskt intressant fråga: "Om kyrkomötet fattade beslut om t.ex. kyrklig välsignelse av samkönat partnerskap, skulle du lojalt införa detta också i ditt stift?" Perret svarar nej, och "skulle däremot allvarligt överväga om [han] kan vara medlem i en sådan kyrka." De övriga svarar jakande (Schmidt med långa tänder), eftersom stiften inte kan gå egna vägar i sådant som kyrkomötet har beslutat att skall gälla i hela kyrkan. Björkstrand menar dock att det knappast sker "under överskådlig tid" och att frågan därför är "närmast teoretisk". Han, Fagerudd och Laxell hoppas på möjlighet till samvetsfrihet, medan Liljeström som den enda (utom Perret) kommer med en öppen deklaration: "När det gäller detta exempel, skulle jag inte heller ha problem att för egen del acceptera kyrkomötets beslut."
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att frågorna var skarpt vinklade. Svaren var trots detta överlag väl formulerade, och ingen föll helt pladask för vinklingen. Det bådar gott.
Perret demonstrerar sin "radikala konservatism" i den tredje frågan, där han talar för regelbrott - eller civil olydnad, om man så vill - medan svaren på de andra frågorna är väntade. Schmidt ställer sig på högerkanten och Björkstrand drar sig också högerut genom sina svar. Fagerudd, Laxell, Liljeström och Åstrand visar prov på öppenhet och vidsynthet. Liljeström och Perret måste dessutom få erkänsla för att våga ha en klar linje.
Detta var en mycket jämn omgång med rätt låg profil. Inga stora kvalitetsskillnader i svaren märktes, utom Perrets "olagliga" (men ärliga) svar på tredje frågan. Björkstrand och Schmidt går lite bakåt, Perret stampar på stället och de övriga går framåt - Liljeström mest p.g.a. sin ärlighet i svar tre.
L'anecdote de la semaine : Un étranger étrange
Après peut-être un mois d'étude en France, j’ai assisté à un culte (c.-à-d. un service divin protestant, pas une secte!), et on m’a demandé de dire quelques mots sur la situation d’un étudiant d’échange. Bon. Je commançais par dire quelque chose sur les chocs culturels qu’on a en arrivant dans un pays nouveau, et je voudrais utiliser la phrase anglaise “stranger in a strange land”. Or, le mot “strange” peut être traduit en français ou par “étranger” ou par “étrange” - et je les mélais! Tout l’église s’a mit à rire quand je disais que j’étais “un étranger dans un pays étrange”! Après le culte, il y avais même quelqu’un qui me demandait de donner des exemples. Je lui ai parlé des cendriers très usés et abordants avec un signe “Défence de fumer!”, que j’avais vus au Palais Universitaire.
Svenska homofober
Den svenske bloggaren Christopher L. K. Aqurette berättar i inlägget På turné mot homosexuella att en man vid namn Ronnie Lindén har tagit som sin livsuppgift att turnera runt Sverige för att berätta om farorna med homosexualitet. Han tycks vara av samma skrot och korn som de som ordnade en motdemonstration mot pride-marschen i Helsingfors i juli.
Budskapet är det gamla vanliga. Homosexuella män sägs vara mer benägna att förgripa sig på barn, vi saknar riktiga fadersgestalter, och vi styr media genom mäktiga lobbyorganisationer. Vidare hävdas att homosexuella män i större utsträckning är otrogna, oftare är narkomaner, lever kortare liv, är fixerade vid sex, är intoleranta mot religiösa, samt fulla med sjukdomar och vidriga i största allmänhet. Som brukligt är i dessa sammanhang så hänvisas till enskilda vittnesmål och ovetenskaplig forskning. Konspirationer, överdrifter, förtal och fria fantasier i en skön blandning, med andra ord.Aqurette kommenterar också Lindéns åsiktsbroder Stefan Sanneskär i ett annat inlägg.
Precis som Åke Green i hans världsberömda predikan har Sanneskär gjort återkommande kopplingar mellan vuxna homosexuella relationer och våldtäkter på barn och djur. Det ena ska leda till det andra, ty så kan man tolka Bibeln (om man är full) och då måste det vara sant.Länkarna i inläggen är också intressanta. Oberoende av vilken åsikt man har i frågan, alltså.
Biskopsvalen framskrider i Sverige
Det är inte bara Borgå stift som har biskopsval nu i höst. Också Lund och Växjö i Sverige får nya biskopar. Växjö stift, som bl.a. omfattar Öland och Småland, väljer sin den 5 oktober och Lunds stift (i Skåne) sin den 17 oktober. Info om biskopsvalen finns på Lunds stifts hemsida samt på Växjö stifts hemsida (klicka “Biskop” och sedan ”Biskopsval 2006”).
Det finns ändå skillnader mellan de två svenska stiften. Växjö är ett rätt konservativt färgat stift, vars nuvarande biskop Anders Wejryd valdes till ärkebiskop, och efterträder KG Hammar från början av september 2006. Lund är mer progressivt (p.g.a. det danska arvet? Jag vet inte) och valde Christina Odenberg till Sveriges första kvinnliga biskop år 1997. Nu går hon i pension i slutet av mars 2007.
Båda stiften har nu förrättat provval. Det går ut på att elektorerna samlas och diskuterar och lanserar kandidater, och så röstar man. De kandidater som får 5% eller mer av de avgivna rösterna är sedan med i det verkliga valet, efter att ha behörighetsprövats av Ansvarsnämnden för biskopar. Det verkliga valet förrättas i två omgångar såsom hos oss - om ingen av kandidaterna får mer än hälften av rösterna i första omgången, går de två som fick flest röster vidare till den andra, vars vinnare blir vald.
Provvalet är ett steg i processen som saknas hos oss, men som kanske borde införas. Det närmaste vi har är Yles enkäter. Det verkar förresten som om en ny enkät skulle vara på gång; åtminstone blev jag uppringd idag.
Men tillbaka till Sverige. Kyrkans tidning rapporterar naturligtvis om hur biskopsvalen framskrider. I Växjö uppställdes nio kandidater i provvalet, och åtta klarade sig över femprocentsspärren. Bland dem var Ingegerd Sjölin den enda kvinnan. Ytterligare några fick ströröster. Den klara segraren var den nuvarande domprosten Jan-Olof Johansson, medan min johanniterbroder Johan Dalman från Uppsala placerade sig i mitten av fältet. De konservativa Dag Sandahl och Carl-Erik Sahlberg föll igenom.
Domprostarna klarade sig bra: Håkan E Wilhelmsson är domprost i Lund och Hakon Långström var tidigare domprost i Stockholm, men avgick tidigare i år p.g.a. en dispyt med biskop Caroline Krook över utställningen ”Uppenbar(a)t”. Dessa blev andra resp. tredje i valet.
Verkligt överlägsen segrare var ändå en kvinna, Antje Jackelén, som verkar som professor i Chicago. Segraren Johansson i Växjö kan väl hotas av de andra, men Jackeléns slutseger verkar nog i mina ögon som given. Men överraskningar kommer ju alltid. Den stora överraskningen vore om inga överraskningar skulle komma.
Uppdatering 12.9.06: Också Hakon Långström har hoppat av valet i Lund. Nu är det alltså bara fem kandidater kvar, och 201 "flytande" röster. T.ex. behöver Wilhelmsson bara drygt hälften av dem för att trots allt slå Jackelén. Som sagt: överraskningar kommer alltid...
Det finns ändå skillnader mellan de två svenska stiften. Växjö är ett rätt konservativt färgat stift, vars nuvarande biskop Anders Wejryd valdes till ärkebiskop, och efterträder KG Hammar från början av september 2006. Lund är mer progressivt (p.g.a. det danska arvet? Jag vet inte) och valde Christina Odenberg till Sveriges första kvinnliga biskop år 1997. Nu går hon i pension i slutet av mars 2007.
Båda stiften har nu förrättat provval. Det går ut på att elektorerna samlas och diskuterar och lanserar kandidater, och så röstar man. De kandidater som får 5% eller mer av de avgivna rösterna är sedan med i det verkliga valet, efter att ha behörighetsprövats av Ansvarsnämnden för biskopar. Det verkliga valet förrättas i två omgångar såsom hos oss - om ingen av kandidaterna får mer än hälften av rösterna i första omgången, går de två som fick flest röster vidare till den andra, vars vinnare blir vald.
Provvalet är ett steg i processen som saknas hos oss, men som kanske borde införas. Det närmaste vi har är Yles enkäter. Det verkar förresten som om en ny enkät skulle vara på gång; åtminstone blev jag uppringd idag.
Men tillbaka till Sverige. Kyrkans tidning rapporterar naturligtvis om hur biskopsvalen framskrider. I Växjö uppställdes nio kandidater i provvalet, och åtta klarade sig över femprocentsspärren. Bland dem var Ingegerd Sjölin den enda kvinnan. Ytterligare några fick ströröster. Den klara segraren var den nuvarande domprosten Jan-Olof Johansson, medan min johanniterbroder Johan Dalman från Uppsala placerade sig i mitten av fältet. De konservativa Dag Sandahl och Carl-Erik Sahlberg föll igenom.
Växjö:I Lund finns det redan en sorts tradition med kvinnlig biskop. Därför pläderade flera av provvalsdeltagarna för kvinnliga kandidater, och inte mindre än fyra av de åtta som gick vidare är verkligen kvinnor, bland dem samma Ingegerd Sjölin som i Växjö. Också Johan Dalman är uppställd i båda valen (och var i fjol uppställd i biskopsvalet i Uppsala - alltså inte ärkebiskopsvalet. Få se när och var han blir biskop...).
Jan-Olof Johansson (bilden) 108 röster
Sven Thidevall 74
Johan Dalman 52
Christopher Meakin 51
Fredrik Modéus 50
Anders Alberius 47
Ingegerd Sjölin 46
Bo Brander 34
Domprostarna klarade sig bra: Håkan E Wilhelmsson är domprost i Lund och Hakon Långström var tidigare domprost i Stockholm, men avgick tidigare i år p.g.a. en dispyt med biskop Caroline Krook över utställningen ”Uppenbar(a)t”. Dessa blev andra resp. tredje i valet.
Verkligt överlägsen segrare var ändå en kvinna, Antje Jackelén, som verkar som professor i Chicago. Segraren Johansson i Växjö kan väl hotas av de andra, men Jackeléns slutseger verkar nog i mina ögon som given. Men överraskningar kommer ju alltid. Den stora överraskningen vore om inga överraskningar skulle komma.
Lund:Uppdatering 25.8.06: Två av de sämre placerade kandidaterna i Lund har hoppat av, nämligen Anne Louise Eriksson och Johan Dalman. Länkarna går till Kyrkans tidnings rapporter.
Antje Jackelén (bilden) 214 röster
Håkan E Wilhelmsson 100
Hakon Långström 97
Gudrun Erlanson 88
Göran Wrangö Callmer 76
Anne Louise Eriksson 66
Johan Dalman 53
Ingegerd Sjölin 51
Uppdatering 12.9.06: Också Hakon Långström har hoppat av valet i Lund. Nu är det alltså bara fem kandidater kvar, och 201 "flytande" röster. T.ex. behöver Wilhelmsson bara drygt hälften av dem för att trots allt slå Jackelén. Som sagt: överraskningar kommer alltid...
Nyhet: Homosexuell pastor vägrar avgå
Enligt ett diskussionsinlägg på ranneliike kommer den lutherska pastorn Bradley Schmeling i Atlanta i USA att avsättas. Detta sker inte för att pastor Schmeling är homosexuell, utan för att han meddelade sin biskop att han lever i ett förhållande med en annan man. Biskopen uppmanade honom att avgå, men pastor Schmeling vägrade med hänvisning till att dylika regler inte hör nutiden till. Biskopen har nu kallat pastor Schmeling till ett disciplinärt samtal ("uppläxning", kallas det visst).
Församlingen stöder starkt sin präst i denna dispyt och väntar med spänning på biskopens beslut i frågan. Några kommentarer till detta.
1) Många institutioner i USA lever enligt "Don't Ask, Don't Tell" -policyn (DADT) när det gäller homosexualitet, alltså att den accepteras så länge ingen tar upp frågan.
2) Pastor Schmeling bröt mot DADT genom att informera biskopen. Han var rakryggad och ärlig, men provokativ och politiskt besvärlig.
3) Pastor Schmeling bryter också mot en klar order från sin överordnade, alltså ordern att avgå. Också detta är provokativt.
4) Slutsatsen är att pastor Schmeling utmanar det förljugna systemet, och genom sin öppenhet och ärlighet har försatt biskopen i en besvärlig situation.
Mina sympatier är alltså på pastor Schmelings sida, men situationen är mer komplex än denna korta nyhet ger vid handen. Vad skulle hända i Finland i motsvarande situation? Också hos oss tvingas homosexuella präster ligga lågt. Antingen blir de aldrig prästvigda eller så tvingas de in i en förljugen situation som motsvarar DADT.
Också vår kyrka (min kyrka!) har en hel del barlast att göra upp med.
Församlingen stöder starkt sin präst i denna dispyt och väntar med spänning på biskopens beslut i frågan. Några kommentarer till detta.
1) Många institutioner i USA lever enligt "Don't Ask, Don't Tell" -policyn (DADT) när det gäller homosexualitet, alltså att den accepteras så länge ingen tar upp frågan.
2) Pastor Schmeling bröt mot DADT genom att informera biskopen. Han var rakryggad och ärlig, men provokativ och politiskt besvärlig.
3) Pastor Schmeling bryter också mot en klar order från sin överordnade, alltså ordern att avgå. Också detta är provokativt.
4) Slutsatsen är att pastor Schmeling utmanar det förljugna systemet, och genom sin öppenhet och ärlighet har försatt biskopen i en besvärlig situation.
Mina sympatier är alltså på pastor Schmelings sida, men situationen är mer komplex än denna korta nyhet ger vid handen. Vad skulle hända i Finland i motsvarande situation? Också hos oss tvingas homosexuella präster ligga lågt. Antingen blir de aldrig prästvigda eller så tvingas de in i en förljugen situation som motsvarar DADT.
Också vår kyrka (min kyrka!) har en hel del barlast att göra upp med.
Nyhet: Datorer strider mot Guds Ord
Vad gör du här? Varför läser du detta? Stäng av datorn genast! Sälj den eller för den till återvinning! Datorer strider mot Guds Ord! Åtminstone enligt en grupp föräldrar till skolbarn i Norge, berättar Svenska Dagbladet 16.8.06. Tyvärr får vi inte reda på vilka bibelställen de hänvisar till. Det kunde ha varit intressant.
Karin LV kommenterar också saken.
Karin LV kommenterar också saken.
Personligt ledarskap efterlyses
Två artiklar i tidningen Dagen 18.8.06 tar upp ledarskapet i församlingarna och i kyrkan i stort. Det är intressanta artiklar, värda att begrundas.
Den första artikeln, Kyrkans problem: De opersonliga ledarna, citerar den amerikanska analytikern George Barna, som menar att församlingsledningen alltför ofta försöker leda på alltför stort avstånd från församlingsmedlemmarna. En närmare kontakt skulle krävas. Dessutom borde man upphöra att se till antal gudstjänstbesökare, anställda eller verksamhetsformer som någon tillförlitlig mätare på hur väl församlingen lyckas i sin uppgift. I stället för denna kvantitativa uppföljning borde en kvalitativ uppföljning göras.
Den första artikeln, Kyrkans problem: De opersonliga ledarna, citerar den amerikanska analytikern George Barna, som menar att församlingsledningen alltför ofta försöker leda på alltför stort avstånd från församlingsmedlemmarna. En närmare kontakt skulle krävas. Dessutom borde man upphöra att se till antal gudstjänstbesökare, anställda eller verksamhetsformer som någon tillförlitlig mätare på hur väl församlingen lyckas i sin uppgift. I stället för denna kvantitativa uppföljning borde en kvalitativ uppföljning göras.
”När man talar om framgång i termer av antalet mötesbesökare, hur mycket som offras i kollekten, hur många anställda församlingen har eller vilken verksamhet vi kan erbjuda är det ett tecken på att man missuppfattat hela syftet med evangeliet och församlingen. Vad vi skulle söka efter är förändrade liv, hur människor påverkas i sin vardag av relationen med Kristus. Och det kan församlingens pastorer aldrig veta något om utan nära personliga relationer med sina medlemmar, menar Barna.”I den andra artikeln, ”Det blir ofta tokigt om vi tillämpar amerikanska teorier rakt av”, är det Per Svensson som kommer till tals. Han arbetar med att utbilda framtidens företagsledare på Chalmers tekniska högskola, men är också medlem i Backdalskyrkan i Göteborg och har mångårig erfarenhet av styrelsearbete inom kristna missionsorganisationer.
”Per Svensson varnar för ledarskapslitteratur från USA.Tänkvärda tankar. Hur mycket av dem kan appliceras på vår situation i Finland, månne? Uppdatering: Dagen publicerade 22.8.06 två uppföljande artiklar över reaktionerna i Sverige, ”Det här är förfärligt” och ”De flesta pastorer är människor med stora hjärtan”.
– Mycket av amerikansk ledarskapsfilosofi utgår från en situation som inte finns i Sverige, säger han. Vi har en annan ledarskapskultur i Sverige – inte minst i våra församlingar. Det blir ofta tokigt om vi tillämpar amerikanska teorier rakt av från kända managementgurus eller från kristenhetens egna superkändisar. Böckerna är ofta skriva i speciella situationer och det finns så stora skillnader mellan USA och Sverige att slutsatserna knappast är tillämpbara hos oss.
– För managementlitteraturens råd gäller att de inte utan mycket noggrann reflektion kan tillämpas i en församlingssituation.
Per Svensson anser att en ledare i stället måste göra sitt arbete på hemmaplan. Grunden för att leda en församling är relationen mellan ledaren och medlemmarna, inte trender, teorier och strategier som hämtas från andra sidan Atlanten.
– Man måste ha en sann bild av dem man ska leda, annars kan man inte fungera i ledarställning.”
Nyhet: Kvinnan skall inte undervisa
En söndagsskollärare som undervisat i 54 år fick foten för att de upptäckte att hon var kvinna. Se nyheten här. I valet mellan att skratta och gråta är det väl bättre att skratta i alla fall.
Agathon 5
Några bröder sökte upp Abba Agathon därför att de hade hört talas om hans goda omdöme. Då de ville se om han skulle fatta humör sade de till honom: “Jaså, du är Agathon! Vi har hört om dig att du är en horkarl och högfärdig dessutom.” “Ja, visst är det så”, svarade han.
“Så du är den där Agathon som pratar smörja och avbryter andra”, fortsatte de. “Ja, det är jag”, svarade han.
Då frågade de: “Är du inte heretikern Agathon?” Men på det svarade han: “Jag är inte någon heretiker.”
Då frågade de honom: “Säg, varför tog du emot allt det där som vi sade, men tålde inte det sista?” Han svarade: “De första beskyllningarna tar jag till mig, för det är nyttigt för min själ. Men att vara heretiker är att vara skild från Gud, och jag vill inte skiljas från Gud.” Då de hörde det, beundrade de hans omdöme och gick uppbyggda därifrån.
- ur Ökenfädernas tänkespråk
“Så du är den där Agathon som pratar smörja och avbryter andra”, fortsatte de. “Ja, det är jag”, svarade han.
Då frågade de: “Är du inte heretikern Agathon?” Men på det svarade han: “Jag är inte någon heretiker.”
Då frågade de honom: “Säg, varför tog du emot allt det där som vi sade, men tålde inte det sista?” Han svarade: “De första beskyllningarna tar jag till mig, för det är nyttigt för min själ. Men att vara heretiker är att vara skild från Gud, och jag vill inte skiljas från Gud.” Då de hörde det, beundrade de hans omdöme och gick uppbyggda därifrån.
- ur Ökenfädernas tänkespråk
Jesus är ingen konstruktion!
För några dagar portade jag teol.dr. Sven-Olav Back (sign. F. Sven - F. torde stå för ”Fader”, inte ”farbror”, som någon tolkade det) från min blogg, då han understod sig att betvivla att jag är kristen. Han har inte försökt på nytt sedan dess. På den här bloggen, alltså.
Men på neutral mark fortsätter han med sina retorik. Thomas Illman skrev på sin blogg ett inlägg med rubriken ”Jag är homofob”, och det avslutade han så här:
Men att han kallar min Herre, Frälsare och vän för en “konstruktion” får han nog stå för själv. Jesus är en person, inte en konstruktion. Jag skulle rekommendera att också Back stiftar bekantskap med honom, Ty han talar ej latin - som den grå teologin vilken halkat på sin egen halhets halka - Men han talar som en ton ur en mjuk violin och han talar såsom aftonens svalka, som Nils Ferlin uttrycker det i en dikt som 6.6.06 publicerades också på denna blogg.
Detta är sista gången som Back kommer till tals här. Amen.
Men på neutral mark fortsätter han med sina retorik. Thomas Illman skrev på sin blogg ett inlägg med rubriken ”Jag är homofob”, och det avslutade han så här:
Måste man personligen känna en viss typ av människor för att "bedöma" dem? Jag känner t.ex. inte personligen någon som är nynazist. Ända anser jag att jag bestämt kan ta avstånd från nynazismen. Och jag anser även att jag kan ha en åsikt om huruvida homosexualitet är rätt eller fel utan att personligen känna en homosexuell person.Jag kommenterade på följande sätt:
Detta föranledde Back att kommentera något helt annat:Det sista måste jag ge dig rätt i (din homofobi eller heteronormativitet tar jag dock naturligtvis avstånd från). Det klingar falskt att höra folk som säger t.ex.: "Jag har ingenting emot homosexuella - några av mina bästa vänner är homosexuella!" Det är inte (de påstådda) vänskapsbanden som avgör, utan just åsikterna, såsom du säger. - Sedan är det en annan sak att många säkert känner homosexuella utan att veta om det ...
Kalle
"Kalle" säger sig vara så jesustrogen SÅ, men den pride-"Jesus" han följer är "Kalles" egen skapelse. Någon sådan Jesus har aldrig funnits. Den verklige Jesus var och är "heteronormativ" som knappast någon annan.Jag kom med ett (erkänt spydiskt) svar:
F. Sven
Passa du, Sven-Olav, på att komma med dina magsura kommentarer här, nu när du är portförbjuden på min blogg...Back gillade det inte (och stavfelet är hans):
Kalle utan citationstecken
Kalles avledande manöver kan inte dölja det enkla faktum att han inte själv vill ta det fulla ansvaret för sina från die Zeitgeist övertagna värderingar (observera det avslöjande "naturligtvis" i kommentaren ovan), utan försöker dölja sig bakom "Jesus". Den Jesus som Kalle stöder sig på är hans egen konstruktion. Den typ av "teologiskt" resonamang som Kalle står för, är känt och avslöjat sedan långa tider tillbaka. Åtminstone i den kritiska diskussionen. Kalle gillar emellertid inte att själv råka ut för kritiska invändningar - och det oberoende av om de är fotade i adekvata observationer eller ej. Så enkelt är det faktiskt.Enkelt, ja. Det är det som Back gör det för sig. Det mesta går jag förbi med den tystnad det förtjänar.
F. Sven
Men att han kallar min Herre, Frälsare och vän för en “konstruktion” får han nog stå för själv. Jesus är en person, inte en konstruktion. Jag skulle rekommendera att också Back stiftar bekantskap med honom, Ty han talar ej latin - som den grå teologin vilken halkat på sin egen halhets halka - Men han talar som en ton ur en mjuk violin och han talar såsom aftonens svalka, som Nils Ferlin uttrycker det i en dikt som 6.6.06 publicerades också på denna blogg.
Detta är sista gången som Back kommer till tals här. Amen.
Philosophy
I got these truths via e-mail (thank you, Börje!) and wanted to share them with you.
GREAT TRUTHS THAT LITTLE CHILDREN HAVE LEARNED:
1) No matter how hard you try, you can't baptize cats.
2) When your Mom is mad at your Dad, don't let her brush your hair.
3) If your sister hits you, don't hit her back. They always catch the second person.
4) Never ask your 3-year old brother to hold a tomato.
5) You can't trust dogs to watch your food.
6) Don't sneeze when someone is cutting your hair.
7) Never hold a Dust-Buster and a cat at the same time.
8) You can't hide a piece of broccoli in a glass of milk.
9) Don't wear polka-dot underwear under white shorts.
10) The best place to be when you're sad is Grandpa's lap.
1) No matter how hard you try, you can't baptize cats.
2) When your Mom is mad at your Dad, don't let her brush your hair.
3) If your sister hits you, don't hit her back. They always catch the second person.
4) Never ask your 3-year old brother to hold a tomato.
5) You can't trust dogs to watch your food.
6) Don't sneeze when someone is cutting your hair.
7) Never hold a Dust-Buster and a cat at the same time.
8) You can't hide a piece of broccoli in a glass of milk.
9) Don't wear polka-dot underwear under white shorts.
10) The best place to be when you're sad is Grandpa's lap.
GREAT TRUTHS THAT ADULTS HAVE LEARNED:
1) Raising teenagers is like nailing Jell-O to a tree.
2) Wrinkles don't hurt.
3) Families are like fudge...mostly sweet, with a few nuts.
4) Today's mighty oak is just yesterday's nut that held its ground.
5) Laughing is good exercise. It's like jogging on the inside.
6) Middle age is when you choose your cereal for the fiber, not the toy.
1) Raising teenagers is like nailing Jell-O to a tree.
2) Wrinkles don't hurt.
3) Families are like fudge...mostly sweet, with a few nuts.
4) Today's mighty oak is just yesterday's nut that held its ground.
5) Laughing is good exercise. It's like jogging on the inside.
6) Middle age is when you choose your cereal for the fiber, not the toy.
GREAT TRUTHS ABOUT GROWING OLD:
1) Growing up is mandatory; growing old is optional.
2) Forget the health food. I need all the preservatives I can get.
3) When you fall down, you wonder what else you can do while you're down there.
4) You're getting old when you get the same sensation from a rocking chair that you once got from a roller coaster.
5) It's frustrating when you know all the answers but nobody bothers to ask you the questions.
6) Time may be a great healer, but it's a lousy beautician.
7) Wisdom comes with age, but sometimes age comes alone.
1) Growing up is mandatory; growing old is optional.
2) Forget the health food. I need all the preservatives I can get.
3) When you fall down, you wonder what else you can do while you're down there.
4) You're getting old when you get the same sensation from a rocking chair that you once got from a roller coaster.
5) It's frustrating when you know all the answers but nobody bothers to ask you the questions.
6) Time may be a great healer, but it's a lousy beautician.
7) Wisdom comes with age, but sometimes age comes alone.
THE FOUR STAGES OF LIFE:
1) You believe in Santa Claus.
2) You don't believe in Santa Claus.
3) You are Santa Claus.
4) You look like Santa Claus.
1) You believe in Santa Claus.
2) You don't believe in Santa Claus.
3) You are Santa Claus.
4) You look like Santa Claus.
SUCCESS:
At age 4 success is not peeing in your pants.
At age 12 success is having friends.
At age 18 success is having a drivers license.
At age 35 success is having money.
At age 50 success is having money.
At age 70 success is having a drivers license.
At age 75 success is having friends.
At age 80 success is not peeing in your pants.
At age 4 success is not peeing in your pants.
At age 12 success is having friends.
At age 18 success is having a drivers license.
At age 35 success is having money.
At age 50 success is having money.
At age 70 success is having a drivers license.
At age 75 success is having friends.
At age 80 success is not peeing in your pants.
Always remember to forget the troubles that pass your way;
BUT NEVER forget the blessings that come each day.
Have a wonderful day with many *smiles*
Take the time to live!!!
Life is too short.
Kp:s enfaldigheter
Min insändare, där jag svarade Markus Saarinen och Bror Lindholm, publicerades i förra veckans Kp (32/06, s. 5). Men den var något redigerad, alltså ytterst lätt förkortad. Det må vara hänt, det kan jag förstå. Men det sätt på vilket den var förkortad har jag svårare att förstå.
Jag inledde min insändare så här:
Det verkar enfaldigt. Jag förstår inte hur de tänker. Redaktionen vänder min kritik av dem själva till kritik av Markus Saarinen. Honom kritiserar jag förstås också i insändaren, men inte på den punkten.
Det är nämligen en himmelsvid skillnad mellan att "tro det som står" och att "tro som det står". I det första fallet skall man tro det som står skrivet, men inte någonting annat. I det andra fallet gäller det att tro exakt som det står skrivet, utan att tolka. Det är det senare som Saarinen hävdade, men redaktionen vände hans budskap till det motsatta.
Vad är det för redaktionella principer de egentligen följer? Om de vill förvanska någons budskap en gång, är det ett olycksfall i arbetet, men när de förvanskar också försöket till korrigering, är det någonting grövre.
Kp:s linje har länge varit ensidig och konstig, men det har gällt speciellt ledarna. Om nu också insändarna börjar censureras, är det verkligt illa ställt.
Jag inledde min insändare så här:
Markus Saarinen svarar i Kp 28/06 på min insändare från veckan innan. "Tro enfaldigt det som står" lyder rubriken (borde det inte vara "som det står", bästa redaktion? Så skrev i alla fall broder Markus i brödtexten).Den publicerade texten lyder:
Markus Saarinen svarar i Kp 28/06 på min insändare från veckan innan. "Tro enfaldigt det som står" lyder rubriken eller borde åtminstone vara.Dessutom hade redaktionen gett min insändare rubriken "Att tro enfaldigt det som står".
Det verkar enfaldigt. Jag förstår inte hur de tänker. Redaktionen vänder min kritik av dem själva till kritik av Markus Saarinen. Honom kritiserar jag förstås också i insändaren, men inte på den punkten.
Det är nämligen en himmelsvid skillnad mellan att "tro det som står" och att "tro som det står". I det första fallet skall man tro det som står skrivet, men inte någonting annat. I det andra fallet gäller det att tro exakt som det står skrivet, utan att tolka. Det är det senare som Saarinen hävdade, men redaktionen vände hans budskap till det motsatta.
Vad är det för redaktionella principer de egentligen följer? Om de vill förvanska någons budskap en gång, är det ett olycksfall i arbetet, men när de förvanskar också försöket till korrigering, är det någonting grövre.
Kp:s linje har länge varit ensidig och konstig, men det har gällt speciellt ledarna. Om nu också insändarna börjar censureras, är det verkligt illa ställt.
Veckans anekdot: Joakims skriftskolplaner
Joakim, knappt fem år, var inte alls förtjust över att jag for iväg på skribaläger häromsistens. När jag skulle fara kastade han sig in i taxin och vägrade komma ut. När jag så lyfte ut honom, klamrade han sig fast vid mig och ville inte släppa taget.
När jag så pratade med honom i telefon några dagar senare, frågade han vad vi gör på det där "pappa-dumma-lägret". Jag förklarade vad vi håller på med, och att idén är att lära ungdomarna mera om Gud. Han konstaterade: "Då behöver jag inte fara på något pappa-dumma-läger, för du har redan lärt mig att känna Gud!"
Det värmde förstås pappa prästens hjärta.
När jag så pratade med honom i telefon några dagar senare, frågade han vad vi gör på det där "pappa-dumma-lägret". Jag förklarade vad vi håller på med, och att idén är att lära ungdomarna mera om Gud. Han konstaterade: "Då behöver jag inte fara på något pappa-dumma-läger, för du har redan lärt mig att känna Gud!"
Det värmde förstås pappa prästens hjärta.
Biskopsvalmaskinen
Jag gick in på den nya hemsidan för biskopsvalet där det finns information om valet, länkar till kandidaternas hemsidor, en valmaskin m.m. roligt.
Det visade sig att Henric Schmidt och Martin Fagerudd för tillfället inte har webbplatser. ”Fagerudd driver dock Predikantbloggen tillsammans med andra präster i Borgå,” sägs det, och det är ju trevligt med lite reklam för den också.
I valmaskinen är endast ”de sex” med. Henrik Perret har avstått av någon orsak. Det betyder förstås att resultatet är beklagligt homogent och okontroversiellt, men lite roligt kan man väl ha ändå.
[Uppdatering: Perret motiverar sitt beslut på sin blogg. - I ett ledarstick i Hbl 19.8.06 kommenterar Björn Månsson Perrets agerande. Slutsatsen är: "Det är synd att en kandidat i detta sammanhang kör med släckta lyktor. Man kan bara spekulera kring de innersta motiven, men inte bådar attityden gott inför perspektivet att han faktiskt skulle bli vald."]
Jag testade maskinen två gånger. Först kom jag med svar som jag håller med om (även om alternativen emellanåt var bristfälliga). Då blev resultatet följande:
Så prövade jag att svara så tvärtemot mina egna åsikter som möjligt. Det gav följande resultat:
Få se om detta hjälper någon elektor att välja, eller om det går så att frustrationen ökar hos alla dem som saknar rösträtt.
Det visade sig att Henric Schmidt och Martin Fagerudd för tillfället inte har webbplatser. ”Fagerudd driver dock Predikantbloggen tillsammans med andra präster i Borgå,” sägs det, och det är ju trevligt med lite reklam för den också.
I valmaskinen är endast ”de sex” med. Henrik Perret har avstått av någon orsak. Det betyder förstås att resultatet är beklagligt homogent och okontroversiellt, men lite roligt kan man väl ha ändå.
[Uppdatering: Perret motiverar sitt beslut på sin blogg. - I ett ledarstick i Hbl 19.8.06 kommenterar Björn Månsson Perrets agerande. Slutsatsen är: "Det är synd att en kandidat i detta sammanhang kör med släckta lyktor. Man kan bara spekulera kring de innersta motiven, men inte bådar attityden gott inför perspektivet att han faktiskt skulle bli vald."]
Jag testade maskinen två gånger. Först kom jag med svar som jag håller med om (även om alternativen emellanåt var bristfälliga). Då blev resultatet följande:
1. Martin Fagerudd 69%Alla sex kom alltså över 50% för mig - och de var alla inom 15 procentenheter. Likriktningen utan Perret är som sagt stor.
2. Anders Laxell 62%
2. Helene Liljeström 62%
2. Henric Schmidt 62%
5. Gustav Björkstrand 54%
5. Bo-Göran Åstrand 54%
Så prövade jag att svara så tvärtemot mina egna åsikter som möjligt. Det gav följande resultat:
1. Henric Schmidt 15%Det glädjande i detta andra försök är att procenttalen är så låga. Också här var de förresten inom samma 15 procentenheter.
2. Gustav Björkstrand 8%
2. Helene Liljeström 8%
4. Martin Fagerudd 0%
4. Anders Laxell 0%
4. Bo-Göran Åstrand 0%
Få se om detta hjälper någon elektor att välja, eller om det går så att frustrationen ökar hos alla dem som saknar rösträtt.
Anna-Karin Hammars pride-predikan
Anna-Karin Hammar är präst i Svenska kyrkan, syster till den avgående ärkebiskopen KG Hammar och lesbisk. Hon var i våras kandidat till att bli sin brors efterträdare som ärkebiskop, men valdes som bekant inte.
I samband med Stockholm Pride tidigare i augusti hölls också en mässa i Storkyrkan, där Anna-Karin Hammar predikade. Hennes mycket läsvärda predikan finns på Karin Långström Vinges blogg. Ett litet utdrag bara:
I samband med Stockholm Pride tidigare i augusti hölls också en mässa i Storkyrkan, där Anna-Karin Hammar predikade. Hennes mycket läsvärda predikan finns på Karin Långström Vinges blogg. Ett litet utdrag bara:
Till heterosexuella kyrkoledare och beslutsfattare säger jag alltså: Lita mera till ert dop än till er heterosexualitet. När Martin Luther var som mest förtvivlad ropade han inte: ”Jag är heterosexuell, jag är heterosexuell”, utan ”Jag är döpt, jag är döpt.” Om kyrkorna i världen brydde sig mera om Guds kärlek i dopet och mindre om sina rädslor för att Guds skapelse är rik på mångfald så kan vi gå en ärlig ekumenisk framtid till mötes.
Biblicism, auktoritet och lobotomi
Hanna är tillbaka som kommentator. Välkommen, syster! Hon beklagade sig på sin blogg över mina skriverier på min blogg, men nu hittar jag inte hennes. Men i juni skrev hon bl.a. följande som kommentar till inlägget Svartvitt och skrattretande:
För mig är Bibeln nämligen auktoritativ. Den är rent av så viktig för mig att jag vill veta vad den säger i olika frågor, och inte vad andra har för sig att den säger. Därför skrev jag mina inlägg om sodomi, onani och andra missuppfattningar. Jag vill veta vad texten sade i sitt sammanhang, för att sedan kunna se budskapet i dagens sammanhang.
Räknas då Bibeln inte som trovärdig auktoritet?
Nej, tydligen inte. Trovärdig auktoritet är den väl bara om man läser som det står och gör som det står.
Tyvärr klarar jag inte av det längre. Min lobotomi är inte ännu genomförd.
Jag svarade:[...] Bibeln är inte töjbar, den är verkligen svart på vitt, sanning, som inte går att tolka. [...]
[...] 5. Det är intressant med påståendet "sanning som inte går att tolka". Det är ju självklart att den går att tolka! Om man SKA tolka eller FÅR tolka kan man sedan diskutera.Kanske hon blev bortskrämd; jag kunde eventuellt ha uttryckt mig lite mildare. Nu har hon ändå vågat sig tillbaka, och idag (16.8.06) kommenterar hon inlägget Onani bl.a. så här:
6. Jag upplever att den princip du framför om Bibelns ställning [...] är ett praktexempel på biblicism. Definition från Nationalencyklopedin: ...skilda slags osofistikerad bibelanvändning i kristen teologi och förkunnelse. Den utmärks av höga förväntningar på bibelns möjlighet att ge direkta och entydiga svar och lösningar på nutidens existentiella frågor och problem. Bibeln ses som exklusiv och ofelbar kunskapskälla för sanningar rörande tro och etik, stundom även politik, historia m.m. Karakteristiskt för biblicism är att den programmatiskt går till "Bibeln allena", förbi kyrkolära och historiskt framvuxna bibeltolkningstraditioner, och att den är skeptisk mot historisk-kritisk bibelforskning. Den är en typisk protestantisk företeelse och innebär en renodling av 1500-talsreformatorernas lära att Bibeln är klar och entydig och "sin egen tolk". En tidig form av biblicism växte fram inom en mot luthersk ortodoxi kritisk tysk pietism (Johann Albrecht Brengel, Johan Tobias Beck). I vår tid förekommer den inom de flesta protestantiska samfund, främst inom dem som präglats av pingstväckelsen. Den mest utpräglade formen är den från USA stammande fundamentalismen.
7. Enligt min mening är biblicismen en form av avgudadyrkan. Man tillber Bibeln, inte Honom som har gett oss den. Omvänd dig, syster, och gör bättring!
Eftersom Bibeln inte räknas som en trovärdig auktoritet på bloggen [...]Det är en stark förenkling av situationen, vilket jag också svarade henne. Men jag tycker att det är intressant att någon har tagit emot sådana signaler av det som jag har skrivit.
För mig är Bibeln nämligen auktoritativ. Den är rent av så viktig för mig att jag vill veta vad den säger i olika frågor, och inte vad andra har för sig att den säger. Därför skrev jag mina inlägg om sodomi, onani och andra missuppfattningar. Jag vill veta vad texten sade i sitt sammanhang, för att sedan kunna se budskapet i dagens sammanhang.
Räknas då Bibeln inte som trovärdig auktoritet?
Nej, tydligen inte. Trovärdig auktoritet är den väl bara om man läser som det står och gör som det står.
Tyvärr klarar jag inte av det längre. Min lobotomi är inte ännu genomförd.
Vanhuus ja ripari
Huomaan vanhentuvani.
Ei rippikoululeiri ennen ollut näin väsyttävä. Ennen ne olivat sitä paitsi pidempiä, 10-12 päivää. Viimeviikkoinen oli 8 päivää, su-su. Silti minua väsyttää vietävästi.
Sain muutama vuosi sitten shokin, kun minä ensin tapasin riparilaiset ennen leiriä, ja sitten menin suoraan 15-vuotisluokkakokoukseen - ja ymmärrys iski: sen vuoden riparilaiset syntyvät samana vuonna kun minä pääsin ylioppilaaksi. VANHA!
Nykyiset ovat vielä viisi vuotta nuorempia, ja voisivat olla omia lapsiani (jos niin olisi käynyt)...
Mukavia nuoria, ei siinä mitään, mutta väsy on päällä. Sänky kutsuu.
Ei rippikoululeiri ennen ollut näin väsyttävä. Ennen ne olivat sitä paitsi pidempiä, 10-12 päivää. Viimeviikkoinen oli 8 päivää, su-su. Silti minua väsyttää vietävästi.
Sain muutama vuosi sitten shokin, kun minä ensin tapasin riparilaiset ennen leiriä, ja sitten menin suoraan 15-vuotisluokkakokoukseen - ja ymmärrys iski: sen vuoden riparilaiset syntyvät samana vuonna kun minä pääsin ylioppilaaksi. VANHA!
Nykyiset ovat vielä viisi vuotta nuorempia, ja voisivat olla omia lapsiani (jos niin olisi käynyt)...
Mukavia nuoria, ei siinä mitään, mutta väsy on päällä. Sänky kutsuu.
Liberal, liberalare, liberalast
För en tid sedan skrev jag ett inlägg där jag definierade mig själv som en moderat liberal teolog (observera mellanslagen!).
För att visa på mindre moderata tankar hos en del av dagens liberala teologer, vill jag hänvisa till bloggen Den Fria Kyrkan, där några kolleger från Svenska kyrkan lägger ut texten. Jag ska inte kommentera det dess vidare, utan vill bara konstatera att det nog finns skillnader i alla läger.
Jag har ibland en känsla av att skalan mellan liberal och konservativ i Svenska kyrkan står ett steg till vänster om motsvarande skala inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I Finland finns det (just) ingen som är så liberal som de liberalaste svenskarna, medan det i Sverige inte finns (just) någon som är så konservativ som de konservativaste finländarna.
Jag har alltså inga belägg för detta; det är bara en känsla.
För att visa på mindre moderata tankar hos en del av dagens liberala teologer, vill jag hänvisa till bloggen Den Fria Kyrkan, där några kolleger från Svenska kyrkan lägger ut texten. Jag ska inte kommentera det dess vidare, utan vill bara konstatera att det nog finns skillnader i alla läger.
Jag har ibland en känsla av att skalan mellan liberal och konservativ i Svenska kyrkan står ett steg till vänster om motsvarande skala inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I Finland finns det (just) ingen som är så liberal som de liberalaste svenskarna, medan det i Sverige inte finns (just) någon som är så konservativ som de konservativaste finländarna.
Jag har alltså inga belägg för detta; det är bara en känsla.
L'anecdote de la semaine : Pas de roi, mais ...
En 1996, je faisais des études en France. Il y a dix ans déjà! Est-ce que c’est possible?
En “France propre” tous les facultés théologiques, écoles bibliques et séminaires sont organisés par une église ou quelque organisation chrétienne. Dans les écoles ou universités d’état, il n’y a pas d’enseignement réligieux, parce que le soi-disant “Code Napoléon”, qui sépare rigidement l’état des églises, est en force depuis 1906 (à peu près). À Strasbourg, la situation est differente, parce que l’Alsace-Lorraine faisait partie de l’Empire Allemande de 1870 à 1918 (sous le nom d’Elsass-Lothringen), et les lois allemandes de la liberté religieuse sont toujours valides là-bas. Absurde - comme pas mal de choses en France …
Je prenais partie de la programme d’échange Erasmus, et étudiais à la seule université d’état française qui a des facultés théologiques (il y en a pas une, mais deux; une catholique et une protestante, ou j‘étais, moi), c.-à-d. l’Université des Sciences Humaines de Strasbourg (USHS).
Au début, j’avais des problèmes et de langue et de gorge. J’avais une bonne connaissance passive de la langue française, mais il faudrait que je l’activais, ce qui prenais un peu de temps. Aussi, j’avais mal au gorge les premières trois semaines, car je n’avais pas l’habitude de dire mes “r” au gorge à la française.
Encore un problème pour moi, c’était les jeux de mots. Je ne peux pas les résister, n’importe en quelle langue je parle, mais au début je ne pourrais pas les faire marcher, et tout le monde me regardait toléramment. Frustrant! Même après quelque sémaines, quand je les férais marcher, mes jeux de mots, je voyais que mes copains me regardait en pensant: “C’est drôle, ce qu’il dit, mais je suis sûr que c’est un accident, car il ne parle pas trop de français…”
Par exemple, on m’a demandé si la Finlande est une monarchie, comme les autres pays nordiques. “Non”, disais-je, “elle est une république - il n’y a pas de roi, même s’il y a beaucoup de rennes!”
Förars' påhopp på Åstrand
Teologen Joakim Förars från Vasa skriver en insändare i Hbl 9.8.06. Han kommer med en bredsida både mot Borgå stifts nuvarande ledning (underförstått med biskop Erik Vikström i spetsen) och mot en (sic!) av de sju kandidaterna till att efterträda Vikström, nämligen Bo-Göran Åstrand.
Magister Förars tar fasta på ”det utbredda missnöjet med stiftet som arbetsmiljö”, vilket enligt honom beror på ”godtycke och brist på öppenhet,” vilket i sin tur beror på “svagt ledarskap”. Stiftsledningen har inte velat stöta sig med någon, och därmed inte varit någon till lags.
Helt fel har magister Förars väl inte i denna kritik. Personligen väntar jag ändå med intresse på vilken linje den nya biskopen kommer att föra.
Magister Förars väntar inte. Han attackerar hårt (och i mitt tycke gement) en av kandidaterna, utan att nämna de andra sex med ett ord. Ska man tolka det så att alla de övriga faller magister Förars på läppen? Det vore väl ändå förvånande, eftersom han har gjort sig känd som en extremkonservativ teologisk debattör, och därmed knappast heller skulle se med blida ögon på ett val av kvinnan Helene Liljeström eller någon av kvinnoprästförespråkarna Gustav Björkstrand, Martin Fagerudd, Anders Laxell eller Henric Schmidt. Varför får inte de kritik? Eller kommer den senare?
Magister Förars kritiserar Åstrands agerande som en av ledarna för Svenska lutherska evangeliföreningen (SLEF). Åstrand var först kvinnoprästmotståndare, såsom man förväntas vara inom SLEF, men kom sedan till insikt om det ohållbara i den inställningen. Att magister Förars inte gillar detta säger sig självt. Användandet av uttryck som “tvivelaktigt”, “underminera”, “lätt att manipulera” och “smyger med sina åsikter” samt slutsatsen “Så vitt jag kan se bäddar Åstrands svagheter för att stiftets kris skulle bli kronisk” gör dock att insändaren avlägsnar sig från den sakliga kritikens område och blir ett personligt påhopp.
Magister Förars får nog radikalt ändra argumentationsstil innan det blir fruktbart att debattera med honom.
Magister Förars tar fasta på ”det utbredda missnöjet med stiftet som arbetsmiljö”, vilket enligt honom beror på ”godtycke och brist på öppenhet,” vilket i sin tur beror på “svagt ledarskap”. Stiftsledningen har inte velat stöta sig med någon, och därmed inte varit någon till lags.
Helt fel har magister Förars väl inte i denna kritik. Personligen väntar jag ändå med intresse på vilken linje den nya biskopen kommer att föra.
Magister Förars väntar inte. Han attackerar hårt (och i mitt tycke gement) en av kandidaterna, utan att nämna de andra sex med ett ord. Ska man tolka det så att alla de övriga faller magister Förars på läppen? Det vore väl ändå förvånande, eftersom han har gjort sig känd som en extremkonservativ teologisk debattör, och därmed knappast heller skulle se med blida ögon på ett val av kvinnan Helene Liljeström eller någon av kvinnoprästförespråkarna Gustav Björkstrand, Martin Fagerudd, Anders Laxell eller Henric Schmidt. Varför får inte de kritik? Eller kommer den senare?
Magister Förars kritiserar Åstrands agerande som en av ledarna för Svenska lutherska evangeliföreningen (SLEF). Åstrand var först kvinnoprästmotståndare, såsom man förväntas vara inom SLEF, men kom sedan till insikt om det ohållbara i den inställningen. Att magister Förars inte gillar detta säger sig självt. Användandet av uttryck som “tvivelaktigt”, “underminera”, “lätt att manipulera” och “smyger med sina åsikter” samt slutsatsen “Så vitt jag kan se bäddar Åstrands svagheter för att stiftets kris skulle bli kronisk” gör dock att insändaren avlägsnar sig från den sakliga kritikens område och blir ett personligt påhopp.
Magister Förars får nog radikalt ändra argumentationsstil innan det blir fruktbart att debattera med honom.
Änglar efter döden?
Folkskollärarinnan sade till sina elever: "Barn, när vi dör blir vi alla änglar i himlen och får vita vingar. Men du, Pelle, som svär så mycket, får nog svarta vingar!" Pelle svarade: "Det bryr jag mig f-n i, bara jag får flyga!"Den här lilla historien avspeglar mycket som finns i folktron och kallas kristet, men som inte egentligen är det. Naturligtvis får var och en tro som den vill, men att kalla icke-kristna tankar för kristna är givetvis ett sakfel. Den här gången ska jag bara ta fasta på ett av dessa sakfel, nämligen att vi skulle bli änglar när vi dör.
Jag har uppfattningen att denna tanke har sin upprinnelse i en slarvig läsning av vad Jesus säger i evangelierna, nämligen att "alla är som änglarna i himlen" efter uppståndelsen. Det står ju nämligen inte att "alla är änglar", utan "alla är som änglar", vilket är en markant skillnad.
Detta avsnitt (som finns i Matt 22:23-33, Mark 12:18-27 och Luk 20:27-40) består av en fråga som saddukeerna ställer och av Jesu svar. Frågan handlar om en kvinna som i tur och ordning har blivit bortgift med sju bröder, efter att de en och en har dött (se förklaringen om "svågerplikt" i inlägget om onani) - vems hustru kommer hon att vara efter uppståndelsen? Jesus visar att frågans grundval är felaktig, eftersom saddukeerna egentligen inte tror på någon uppståndelse, och konstaterar att äktenskapet saknar betydelse "på andra sidan".
De olika evangelierna formulerar den aktuella versen på lite olika sätt. Matteus skriver: Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen, och Markus har samma tanke. Det var (förstås) männen som gifte sig; kvinnorna blev bortgifta. Att vara som änglarna i himlen betyder här alltså att vara asexuella varelser. Lukas lägger ut texten lite mer, och innehållet förändras därför: ... de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar ... Änglalikheten innebär alltså här odödlighet.
Bibelns undervisning om änglar (i bl.a. Hebr 1-2) går ut på att de är andevarelser, skapade av Gud för att vara hans tjänare. Grekiskans anggelos betyder “budbärare”, och det verkar vara den främsta uppgift som änglarna har. Hur som helst är de skapade varelser precis som människor, djur och växter. Lika lite som en människa blir en hund efter döden, blir hon en ängel. Jag vet att det finns folk som tror på själavandring (och varsågod bara), men det är lika icke-kristet som att tro på en änglatillvaro i livet efter detta.
Onani
Onani är ett ord som, liksom sodomi, har biblisk bakgrund, men har misstolkats, och därför betyder någonting annat än det som beskrivs i Bibeln.
I det gammaltestamentliga samhället var ättlingar ytterst viktiga för en person. Det var genom dem som hans minne levde vidare; en som var barnlös blir snabbt bortglömd av de efterlevande, menade man. Därför praktiserade man något som kallas "svågerplikt". Om en man dog barnlös, skulle hans bror gifta sig med hans änka, och (det första) barn som föddes ur det förhållandet skulle räknas som den avlidnes barn. Detta är bakgrunden också till den fråga som Jesus får och besvarar i Matt 22:23-33.
I 1Mos 38 berättas det att två av Jakobs son Judas söner hette Er och Onan. Er gifte sig med en kvinna vid namn Tamar, men dog innan de hann få barn. Då sade Juda till Onan: "Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror." Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom (vv. 8-10). Efter namnet Onan har man så bildat termen onani, som betyder masturbation.
Men vad var det Onan gjorde? Vad var det som Gud var missnöjd med? Jo, Onan var självisk och inte alls intresserad av att uppfylla någon svågerplikt. Han ville att de barn han fick skulle vara hans egna och ingen annans. Därför lät han sin säd spillas på marken (eller “det” spillas, som den prydare gamla översättningen uttrycker det) var gång han låg med sin svägerska. Detta är inte en beskrivning av masturbation, utan av avbrutet samlag, coitus interruptus, som kan användas som (en osäker) preventivmetod.
Slutsatsen är för det första att Onans handling inte trots allt var onani, och för det andra att hans synd inte är själva den handling som han utför, utan den själviskhet som ligger bakom handlingen. 1Mos 38 kan därför inte användas som bas för ett fördömande av masturbation. Ändå har så gjorts genom tiderna, och många män har levat med stor skuldkänsla p.g.a. detta. Det har t.o.m. hänt att “onani” har setts som en större synd än lösa sexuella förhållanden (och därmed följande utomäktenskapliga barn) eller rent av våldtäkt - och det kan man inte anse vara särskilt kärleksfullt.
I det gammaltestamentliga samhället var ättlingar ytterst viktiga för en person. Det var genom dem som hans minne levde vidare; en som var barnlös blir snabbt bortglömd av de efterlevande, menade man. Därför praktiserade man något som kallas "svågerplikt". Om en man dog barnlös, skulle hans bror gifta sig med hans änka, och (det första) barn som föddes ur det förhållandet skulle räknas som den avlidnes barn. Detta är bakgrunden också till den fråga som Jesus får och besvarar i Matt 22:23-33.
I 1Mos 38 berättas det att två av Jakobs son Judas söner hette Er och Onan. Er gifte sig med en kvinna vid namn Tamar, men dog innan de hann få barn. Då sade Juda till Onan: "Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror." Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom (vv. 8-10). Efter namnet Onan har man så bildat termen onani, som betyder masturbation.
Men vad var det Onan gjorde? Vad var det som Gud var missnöjd med? Jo, Onan var självisk och inte alls intresserad av att uppfylla någon svågerplikt. Han ville att de barn han fick skulle vara hans egna och ingen annans. Därför lät han sin säd spillas på marken (eller “det” spillas, som den prydare gamla översättningen uttrycker det) var gång han låg med sin svägerska. Detta är inte en beskrivning av masturbation, utan av avbrutet samlag, coitus interruptus, som kan användas som (en osäker) preventivmetod.
Slutsatsen är för det första att Onans handling inte trots allt var onani, och för det andra att hans synd inte är själva den handling som han utför, utan den själviskhet som ligger bakom handlingen. 1Mos 38 kan därför inte användas som bas för ett fördömande av masturbation. Ändå har så gjorts genom tiderna, och många män har levat med stor skuldkänsla p.g.a. detta. Det har t.o.m. hänt att “onani” har setts som en större synd än lösa sexuella förhållanden (och därmed följande utomäktenskapliga barn) eller rent av våldtäkt - och det kan man inte anse vara särskilt kärleksfullt.
Skribabloggen i farten igen!
Nu är jag tillbaka på Pellinge lägergård med församlingens sista skribaläger för i sommar, precis som jag var med det första. Se gärna vad konfirmanderna ("skribanditerna") skriver på bloggen!
Sodomi
Enligt Bibeln var Sodom en stad söder om Döda havet. Den var rik och mäktig, men dess synd var mycket svår, som 1Mos 18:20 uttrycker det, och därför beslöt Gud att bestraffa den. Vilken denna synd är specificeras dock inte i det sammanhanget. I följande kapitel, 1Mos 19, kommer två änglar från Herren till Sodom för att granska situationen. Det som de råkar ut för har i kyrkohistorien tolkats på ett sätt som har lett till stort lidande för många människor.
Händelseförloppet är följande. När änglarna kommer till Sodom, får Abrahams brorson Lot syn på dem och erbjuder dem natthärbärge, såsom gästfrihetens lagar krävde. Efter en del övertalning gick de med på saken. Stadsborna kommer för att våldföra sig på dem. Lot försöker med övertalning beskydda sina gäster, men stadsborna vänder sig då mot honom också, eftersom även han var en främling där.
Den olyckliga tolkning som jag nämnde ovan är att Sodoms synd skulle ha varit homosexualitet (vilket har gett upphov till termen "sodomi"). Så är dock inte fallet. Sodoms synd var i första hand våldsam främlingsfientlighet. Stadsborna tänkte helt klart ligga med "främlingarna" (v. 5), men det var frågan om våldtäkt, inte sexuellt umgänge som sådant. Våldtäkt (må vara hetero- eller homosexuell) är ju inte en sexuell handling utan en våldshandling, om än med sexuella övertoner. Att våldta en man var att frånta honom hans manlighet, och ansågs därmed vara värre än att "bara" misshandla eller döda honom. Det var i högsta grad "laglösa gärningar" (2Pet 2:8) och "onaturligt umgänge" (Judas v.7)! Motivet till denna planerade våldtäkt var inte heller sexuell "perversion", utan främlingsfientlighet, vilket kommer till synes i hur snabbt de vände sig mot Lot med xenofobiska invektiv när han försökte hindra dem.
Hes 16:49 nämner en andra synd som Sodom begår, nämligen att denna rika stad inte hjälper den som är fattig. Jesu utläggning i Matt 10:5-15 stöder dessa synpunkter: Om någon stad som lärjungarna kommer till inte tar emot dem eller lyssnar till dem (alltså inte idkar gästfrihet eller barmhärtighet) kommer det att gå värre för den än för Sodom.
Den slutsats som vi kan dra av allt detta är alltså att Sodomsberättelsen inte kan användas för att motivera en homofob eller heteronormativ inställning, trots att den historiskt sett har använts just så. Det vore nämligen att överförenkla problematiken.
Händelseförloppet är följande. När änglarna kommer till Sodom, får Abrahams brorson Lot syn på dem och erbjuder dem natthärbärge, såsom gästfrihetens lagar krävde. Efter en del övertalning gick de med på saken. Stadsborna kommer för att våldföra sig på dem. Lot försöker med övertalning beskydda sina gäster, men stadsborna vänder sig då mot honom också, eftersom även han var en främling där.
Änglarna räddar Lot från stadsbornas händer, och uppmanar honom sedan att lämna staden med hela sin familj. Efter att Lot, hans hustru och deras döttrar har gett sig av (och döttrarnas fästmän hade avvisat Lots erbjudande att få följa med), förgör Gud staden och dess omgivningar.Att Lot erbjöd sig att skicka ut sina döttrar till stadsborna för att de skulle få våldta döttrarna istället för hans gäster, låter fruktansvärt i våra öron, men är ett tecken på hur höghelig gästfriheten verkligen var. Ställd inför ett fruktansvärt val väljer Lot det (lite) mindre onda.
Den olyckliga tolkning som jag nämnde ovan är att Sodoms synd skulle ha varit homosexualitet (vilket har gett upphov till termen "sodomi"). Så är dock inte fallet. Sodoms synd var i första hand våldsam främlingsfientlighet. Stadsborna tänkte helt klart ligga med "främlingarna" (v. 5), men det var frågan om våldtäkt, inte sexuellt umgänge som sådant. Våldtäkt (må vara hetero- eller homosexuell) är ju inte en sexuell handling utan en våldshandling, om än med sexuella övertoner. Att våldta en man var att frånta honom hans manlighet, och ansågs därmed vara värre än att "bara" misshandla eller döda honom. Det var i högsta grad "laglösa gärningar" (2Pet 2:8) och "onaturligt umgänge" (Judas v.7)! Motivet till denna planerade våldtäkt var inte heller sexuell "perversion", utan främlingsfientlighet, vilket kommer till synes i hur snabbt de vände sig mot Lot med xenofobiska invektiv när han försökte hindra dem.
Hes 16:49 nämner en andra synd som Sodom begår, nämligen att denna rika stad inte hjälper den som är fattig. Jesu utläggning i Matt 10:5-15 stöder dessa synpunkter: Om någon stad som lärjungarna kommer till inte tar emot dem eller lyssnar till dem (alltså inte idkar gästfrihet eller barmhärtighet) kommer det att gå värre för den än för Sodom.
Den slutsats som vi kan dra av allt detta är alltså att Sodomsberättelsen inte kan användas för att motivera en homofob eller heteronormativ inställning, trots att den historiskt sett har använts just så. Det vore nämligen att överförenkla problematiken.
Dagens nyheter
Kommer Vatikanen att luckra upp sin inställning till kondomer? Det spekulerar Dagen 4.8.06.
I Sverige är den karismatiska Oasrörelsen omstridd bl.a. p.g.a. sin negativa inställning till kvinnliga präster. Kanske den borde granskas i Finland också? Eventuellt återkommer jag senare.
Nu kommer i alla fall en ny rörelse, New Wine, som har anglikanska rötter och en mer lågkyrklig inställning, vilket betyder att kvinnliga präster accepteras och kan medverka fullt ut. Få se hur det går. Dagen igen.
I Sverige är den karismatiska Oasrörelsen omstridd bl.a. p.g.a. sin negativa inställning till kvinnliga präster. Kanske den borde granskas i Finland också? Eventuellt återkommer jag senare.
Nu kommer i alla fall en ny rörelse, New Wine, som har anglikanska rötter och en mer lågkyrklig inställning, vilket betyder att kvinnliga präster accepteras och kan medverka fullt ut. Få se hur det går. Dagen igen.
Religionsfrihetens gränser
Religionsfriheten bör försvaras på ett globalt plan, liksom också t.ex. åsikts-, samvets-, yttrande- och pressfriheten. Men vissa gränser kanske ändå måste upprätthållas.
CNN rapporterar om en pedofil som grundade en egen religion och kallade sina övergrepp på minderåriga för "heliga ritualer" som alltså borde beskyddas av religionsfriheten.
Ursäkta mig medan jag spyr...
CNN rapporterar om en pedofil som grundade en egen religion och kallade sina övergrepp på minderåriga för "heliga ritualer" som alltså borde beskyddas av religionsfriheten.
Ursäkta mig medan jag spyr...
Religionsfrihet är ingenting självklart
Religionsfrihet är ingenting att ta för givet. På många håll i världen är det direkt livsfarligt att vara kristen eller att överhuvudtaget ha en religiös tro. Några slumpmässigt valda, nu uppdaterade, exempel från nätet är följande länder:
Afghanistan (4.8.06)
1.200 sydkoreanska kristna hjälparbetare utvisas från landet "för sin egen säkerhets skull", rapporterar beliefnet och Dagen. De sydkoreanska missionärernas antal ökar starkt världen över, berättar en bakgrundsartikel i Dagen.
Indien (21.7.06)
I Indien förtrycks minoriteter dagligen, skriver Dagen 20.7.06. Särskilt allvarligt är det för de kastlösa daliterna, som ser ett hopp i kristendomen, vilken ger dem ett värde. Men deras omvändelse stoppas ofta av antikonverteringslagen. Anti-kristna och anti-muslimska lagar stiftas i allt flera indiska delstater.
I delstaten Tamil Nadu har sådana lagar upphävts efter att ha varit i kraft sedan 2002, skriver ENI 2.6.06, medan de 13.6.06 måste rapportera att det motsatta sker i Madhya Pradesh. Där har två kvinnor råkat ut för en gruppvåldtäkt av hinduer som straff för att de konverterade till kristendomen. Myndigheterna förtiger saken. Iran (21.7.06)
I delstaten Tamil Nadu har sådana lagar upphävts efter att ha varit i kraft sedan 2002, skriver ENI 2.6.06, medan de 13.6.06 måste rapportera att det motsatta sker i Madhya Pradesh. Där har två kvinnor råkat ut för en gruppvåldtäkt av hinduer som straff för att de konverterade till kristendomen. Myndigheterna förtiger saken. Iran (21.7.06)
Det är farligt att tillhöra vilken religion som helst i Iran, utom shiitisk islam. Som exempel (och som omväxling från kristendomen) kan nämnas Bahai. Human Rights Watch (som ENI citerar 7.6.06) säger att 54 Bahai-ungdomar arresterades i maj utan att anklagas för något brott. De flesta släpptes efter en tid, men redan arresteringarna som sådana är exempel på hur iranska myndigheter förföljer och förtrycker religiösa minoriteter.
Kina (4.8.06)
I Kina är endast ett par kyrkor tillåtna att verka, och dessa är helt under tummen på regeringen. Däremot finns det ett blomstrande nätverk av underjordiska kyrkor och hemförsamlingar som vågar predika kristendom, men som i gengäld blir förföljda av myndigheterna.
Det senaste exemplet rapporteras av Washington Post. En halvfärdig (oregistrerad) kyrka revs av myndigheterna, och två protesterande kristna skadades medan tiotals arresterades. En präst är fortfarande försvunnen.
Det senaste exemplet rapporteras av Washington Post. En halvfärdig (oregistrerad) kyrka revs av myndigheterna, och två protesterande kristna skadades medan tiotals arresterades. En präst är fortfarande försvunnen.
Nordkorea (21.7.06)
Att Nordkorea har testat missiler är allmänt känt. Att nordkoreanska kristna och andra religiöst troende personer förföljs och avrättas är mindre känt. Deras ”brott” kan vara att de har besökt en (underjordisk) kyrka eller äger en bibel, rapporterar AP, som citeras på beliefnet 13.7.06.
Pyongyang hävdar förstås att regimen respekterar de mänskliga rättigheterna, men de facto är kulten av landets grundare Kim Il Sung den enda tillåtna ”religionen” i Nordkorea.
Pyongyang hävdar förstås att regimen respekterar de mänskliga rättigheterna, men de facto är kulten av landets grundare Kim Il Sung den enda tillåtna ”religionen” i Nordkorea.
Jesus på pridemarsch
Bror Lindholm är en person som bor i Skaftung. Den byn ligger i Kristinestad bredvid byn Härkmeri, där min mor har en sommarstuga (där också jag har spenderat många av min barndoms somrar).
I en insändare i Kp 31/06 reagerar Lindholm på något som jag har sagt, när han undrar om Jesus verkligen skulle ha deltagit i en pridemarsch. Jag är övertygad om att han skulle ha gjort det. Hans verksamhet riktade sig mycket långt till dem som det övriga samhället såg ner på eller (med bibliska motiveringar) stötte ut. Några exempel: Kvinnan vid Sykars brunn, Sackaios, Matteus, synderskan i fariséns hus, rövaren på korset... Jesu exempel förpliktigar.
Veckans anekdot: Svår vigsel
Jag förrättade en gång en trespråkig vigsel tillsammans med en amerikansk pastor. Amerikanen skulle först tala på engelska och sedan var det min tur att hålla mitt tal på franska och finska. När brudparet kom fram till altaret, knäböjde de där, som det är brukligt, men blev osäkra på när de skulle resa sig. Amerikanen märkte det inte, utan påbörjade sitt tal. Trots att jag försökte visa åt brudparet att de skulle resa sig, vågade de inte göra det medan det rätt långa talet pågick. Det betydde att de fick koncentrera sig så hårt på att stå på knä vid den rätt obekväma altarrundeln att de inte uppfattade just något av det engelska talet. Innan jag började mitt tal uppmanade jag brudparet att resa sig, vilket de gjorde med lättnad.
När de efter vigseln fick talen till pappers, konstaterade de: ”Jaså, var det så här han sade!”
Flera biskopsfrågor
Den 15 juli kommenterade jag Kyrkpressens ”heta linje” med frågor till biskopskandidaterna i inlägget Biskopsfrågor. I veckans nummer (31/06, s. 13) fortsätter utfrågningen.
Också denna gång har läsarna ställt fyra frågor. Den fjärde är ställd av en viss Karl af Hällström, så den har förstås ett speciellt intresse för mig. De tre övriga frågorna är detaljfunderingar, tycker jag, men kan ju vara intressanta ändå.
Först kommer en fråga om Finlands relation till Israel och om judemission. De flesta anser att våra staters förhållande bör vara normalt och korrekt. Björkstrand nämner att han under sin tid i regeringen aktivt medverkade till att vi fick ett sådant förhållande också till Israel. Neutraliteten är viktig för att omvärlden skall kunna verka för fred i Mellanöstern, menar Liljeström, och de flesta andra verkar vara på liknande linje. Perret är kluven: han sörjer över ”ensidigheten” i våra officiella uttalanden, och tycker att man borde följa med mer nyanserade utländska media. Kanske det. ”Som kristen vill jag välsigna Israel, men allt som Israel gör kan jag inte godkänna,” skriver han.
Angående judemissionen är alla överens om att också judarna har rätt att höra evangeliet om Kristus. Perret profilerar sig dock också här: ”Jag tror att Gud har en speciell tidtabell för Israel.”
Angående judemissionen är alla överens om att också judarna har rätt att höra evangeliet om Kristus. Perret profilerar sig dock också här: ”Jag tror att Gud har en speciell tidtabell för Israel.”
Den andra frågan, om det är rätt att en omgift ställer upp som biskopskandidat, ställs (inte överraskande) av den fundamentalistiskt lagda Regina Kreander. Liljeström svävar inte på målet. Hennes svar är i sin helhet: ”Jag ser inte något hinder för det.” Också Björkstrand (som ju själv är frånskild och omgift), Fagerudd, Laxell och Åstrand svarar ”ja” på frågan. Schmidt svarar ”nej”, men nyanserar svaret med att Herren ”kallar dock på ett överraskande sätt människor till tjänst i sin kyrka.” Perret hänvisar till 1Tim 3 och till ”anstötlighetsaspekten”, men säger också att vi alla är beroende av Guds nåd. Hmm... visst... men jag upplever nog att han glider undan utan att svara.
Fråga tre handlar om de yttersta tiderna, skulle jag tro. Hur tolkar du tidens tecken i Matt 24, Mark 13 och Luk 21? Det viktiga är inte all förstörelse som skall komma enligt texterna, utan budskapet att Guds rike är nära, och vi får leva i trygghet vad som än händer i världen. Det är tron på Gud som ger hopp, och den gör att vi kan leva tryggt i nuet. Vi skall inte "läsa in" för mycket i bibelordet och tro att vi kan veta dagar och timmar. Så svarar de sex.
Perret har inte oväntat en mer bokstavlig tolkning.
Perret har inte oväntat en mer bokstavlig tolkning.
Och så till sist den fråga jag själv ställde: "Vilka är de viktigaste egenskaper som en biskop behöver, och anser Du att du har dem?"
Kandidaterna räknar upp många goda egenskaper. Ingen människa kan inneha dem alla, men det är det väl ingen som inbillar sig heller. Vilka är de viktigaste?
Björkstrand: Samarbetsförmåga. Bibeln som rättesnöre. Förkunna evangeliet i tiden. Minst en teologie doktors grad. Erfarenhet av förvaltning. En bred kontaktyta i samhället. En klar andlig vision om vart vi skall gå. Fagerudd: "...förmågan att kunna samla, leda och inspirera församlingarna att verka i enlighet med sin tro." Laxell: En trygg identitet. En vilja att vara ledare. Liljeström: Ledarskaps- och samarbetsförmåga. Klar och konsekvent teologisk bas. Närvaro, lugn, öppenhet. Förmåga att lyssna, analysera, fatta beslut och uttrycka sig i media. Perret: Förtroende. Schmidt: Att ta ansvar. Att dela på ansvaret. Åstrand: Söka vägen framåt genom dialog. Skapa ett gott samarbetsklimat.
Sammanfattningsvis skall biskopen vara teologiskt kunnig, konsekvent och biblisk samt inneha ledarskapsförmåga (alltså förmåga till ansvar, samarbete, inspiration och vision) och kommunikationsförmåga. Det låter ju bra.
Det som inte låter lika bra är kandidaternas svar på den andra delfrågan. Jag frågade ju inte om kandidaterna har de erforderliga egenskaperna, utan om de anser att de har dem. Ändå säger både Björkstrand, Perret och Åstrand att elektorerna bör svara på frågan.
Detta är naturligtvis en ren undanflykt som inte bådar gott för dessa herrars förmåga att förvalta stiftets högsta ämbete. Ingen annan än de själva kan svara på frågan "vad anser Du". Herrarna försöker utan tvivel verka ödmjuka, men lyckas bara visa sig vara skenheliga hycklare. Usch och fy!
Kandidaterna räknar upp många goda egenskaper. Ingen människa kan inneha dem alla, men det är det väl ingen som inbillar sig heller. Vilka är de viktigaste?
Björkstrand: Samarbetsförmåga. Bibeln som rättesnöre. Förkunna evangeliet i tiden. Minst en teologie doktors grad. Erfarenhet av förvaltning. En bred kontaktyta i samhället. En klar andlig vision om vart vi skall gå. Fagerudd: "...förmågan att kunna samla, leda och inspirera församlingarna att verka i enlighet med sin tro." Laxell: En trygg identitet. En vilja att vara ledare. Liljeström: Ledarskaps- och samarbetsförmåga. Klar och konsekvent teologisk bas. Närvaro, lugn, öppenhet. Förmåga att lyssna, analysera, fatta beslut och uttrycka sig i media. Perret: Förtroende. Schmidt: Att ta ansvar. Att dela på ansvaret. Åstrand: Söka vägen framåt genom dialog. Skapa ett gott samarbetsklimat.
Sammanfattningsvis skall biskopen vara teologiskt kunnig, konsekvent och biblisk samt inneha ledarskapsförmåga (alltså förmåga till ansvar, samarbete, inspiration och vision) och kommunikationsförmåga. Det låter ju bra.
Det som inte låter lika bra är kandidaternas svar på den andra delfrågan. Jag frågade ju inte om kandidaterna har de erforderliga egenskaperna, utan om de anser att de har dem. Ändå säger både Björkstrand, Perret och Åstrand att elektorerna bör svara på frågan.
Detta är naturligtvis en ren undanflykt som inte bådar gott för dessa herrars förmåga att förvalta stiftets högsta ämbete. Ingen annan än de själva kan svara på frågan "vad anser Du". Herrarna försöker utan tvivel verka ödmjuka, men lyckas bara visa sig vara skenheliga hycklare. Usch och fy!
För att sammanfatta denna omgång: På fråga efter fråga profilerar Perret sig biblicistiskt i den mån han överhuvudtaget besvarar frågorna. Schmidt överraskar negativt med sitt nej på den andra frågan. Björkstrand överbetonar sina egna (erkänt imponerande) meriter, och den falska tonen på den sista frågan drar ner hans aktier. Det sistnämnda gäller också Åstrand. Fagerudd och Laxell har goda och stabila svar (tack, bästa bröder!), medan Liljeströms svar som väntat är lysande.
I kombination med Yles biskopsenkät, där uppdelningen i huvud- och regionalkandidater var tydlig, kan följande konstateras:
Av regionalkandidaterna sjunker Schmidt på skalan, medan Fagerudd och Laxell gör väl ifrån sig. De tre manliga huvudkandidaterna klarar sig dåligt (i Björkstrands och Åstrands fall oväntat dåligt), medan den enda som - än en gång - klarar sig utmärkt är Helene Liljeström!
Av regionalkandidaterna sjunker Schmidt på skalan, medan Fagerudd och Laxell gör väl ifrån sig. De tre manliga huvudkandidaterna klarar sig dåligt (i Björkstrands och Åstrands fall oväntat dåligt), medan den enda som - än en gång - klarar sig utmärkt är Helene Liljeström!
Uppdatering: Jag har fått mig påpekat att jag hade missuppfattat Åstrands svar på den andra frågan. Han svarade alltså entydigt jakande. Jag har korrigerat i texten och bett Åstrand om ursäkt för missuppfattningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)