Brevväxling med Gud

Kära Gud.

Jag hoppas du svarar på mitt brev till dig för jag har en del frågor. Jag har aldrig riktigt förstått hur du kan ha sådär många beundrare, "fans" eller vad man nu ska kalla det. Du har många många hem och böcker. Jag känner till Bibeln (roligt att den har 2 delar), Uppenbarelseboken och Psalmboken med "Guds bästa". (gillar annars den om Trygga Räkan) Förlåt för att jag behandlade min psalmbok illa i skolan, men jag visste inte bättre.

Hur gör du? Har du något tips? För jag menar att hålla sig sådär pass anonym men ändå vara sådär känd kan ju inte vara så lätt. Skulle du och jag någongång träffas och bli vänner skulle jag ta med dig på spahotell till Nådendal och ge oss en helg med lerinpackningar, massage och lite ostbricka - och bara njuta. Sen kommer du tillbaka utvilad till vardagen som en alldeles ny gud - för lätt kan du inte ha. Låter inte det bra? Sådär om 2 veckor skulle det passa mig.

Dina bröder. Du vet Allah och de här.. Vem får makten till slut? Eller kanske ni sitter där vid brasan på kvällarna. Där uppe i himlen, ser ner på oss och tycker vi är riktigt dumma.

Iallafall, jag ska inte störa dig. Du har säkert annat att tänka på. Du kan ju titta förbi någon kväll på kaffe om du får tid. Jag brukar vara ledig från kl 22 och framåt - ta med dig dina bröder också för jag tycker de är fräna..

Sen skulle jag också vilja fråga om jag någongång får gifta mig i ditt hem fast jag inte är en av dina bättre barn? Det kanske jämnar ut sig när du tittar i min mammas register - hon borde vara prickfri?

Tills vi hörs igen, försök lugna ned människorna i Mellanöstern. Mellan oss två, det kan inte vara så smart va? Jag hejar på dig - om jag måste välja..

Ha det så bra, jag väntar på ditt svar!

Med Vänliga Hälsningar,

Jen

Älskade Jen!

Så trevligt att du tar kontakt! Fast du vet ju att du inte behöver skriva brev om du inte vill - du kan prata med mig när som helst om vad som helst. Jag lyssnar nog.

Du har rätt i att jag har många "fans", och säkert många som är motsatsen. Men det är tråkigt att de ska gräla så mycket - rent av så mycket att många faktiskt tror att t.ex. Allah är min bror och inte jag själv. Fånigt. Jag är nog den enda som finns, men som alla "kära barn" har jag många olika namn på olika språk och i olika kulturer.

Och något kön har jag inte heller som ni människor. Men många språk är uppbyggda så att man måste välja mellan "han" och "hon" när man talar om en person (för jag är ingen "den" eller "det"!), och sedan har många fastnat i att man måste kalla mig "han". Både "han" och "hon" är lika rätt och lika orätt. Finskans "hän" är mycket bättre!

Hemmen och böckerna är många (och visst förlåter jag dig det där med psalmboken!). Tolkningarna är ännu flera. Men jag är en enda, och tolkningarna beror på att olika personer har olika personligheter och bakgrund som påverkar hur de ser mig. Det här brevet har jag bett min assistent Kalle skriva ner och skicka åt dig. Det blir säkert färgat av vem han är, men nog ska han väl lyckas berätta det viktigaste så som jag vill ha det.

Och det viktigaste är att jag älskar dig, Jen, och jag tror på dig (också fast du inte skulle orka älska eller tro på mig alla gånger)! Jag kommer gärna till Nådendal med dig eller besöker dig hemma. Om jag fortfarande hade en mänsklig kropp skulle jag komma med den, men nu får jag komma utan. Men det kanske går bra ändå? Lerinpackningar, massage och ostbricka låter fint, och kaffe också, men du behöver inte bjuda på något annat än dig själv!

Så det där med att gifta sig i mitt hem: De som håller ordning där måste följa vissa regler om kyrkotillhörighet och genomgången skriftskola och sådär - men jag tar gärna emot dig om du vill! Om du inte uppfyller ordningsmännens kriterier så hittar vi på något annat. De har själva en grej som kallas "välsignelse av äktenskap", så om du vill att jag ska vara med i ditt äktenskap kan du begära något sådant av någon av mina assistenter. Kalle hjälper dig åtminstone, om du inte hittar någon annan. Din mammas "register" är irrelevant - det att jag älskar dig är det som räknas.

Och situationen i Mellanöstern är lika besvärlig som alltid. Inga enkla lösningar finns, om folket där (och annanstans också, förresten) inte börjar lyssna på mig och älska mig och varandra. Hat och hämnd står emot kärlek och förlåtelse. Tyvärr har ni människor så mycket lättare till de mörka känslorna än de ljusa...

Kom till mig, så skall jag ge er vila, sade jag redan när jag gick på jorden. Men de flesta ville inte lyssna då heller.

Det är bra att du hejar på mig! Vi skall nog få något gott till stånd, om du vill samarbeta med mig!

Vi hörs snart, hoppas jag!

Ha det bra - jag är med dig!

Gud

Månadens vägledning: Matta al-Miskin

Tidskriften Pilgrim, som jag har prenumererat på i några år och haft mycket utbyte av, publicerar på sin hemsida ”Månadens vägledning”. För tillfället är det fader Matta al-Miskin som skriver med rubriken Gud söker tillbedjare. Jag rekommenderar ett besök i lugn och ro. Ta dig tid!

Fader Matta al-Miskin (f. 1919) är en av den koptiska kyrkans mest inflytelserika andliga lärare och ledare under 1900-talet. Som förgrundsgestalt i den monastiska väckelsen i Egypten har han bidragit till en vital förnyelse av arvet från ökenfäderna. Sedan 1970 har fader Matta varit Makariosklostrets andlige ledare. Därifrån har han också publicerat ett stort antal bibelkommentarer och uppbyggelseskrifter. Texten är ett utdrag ur hans bok om bönen, Hayat al-salah al-Urthudhuksiyah, som även finns utgiven på engelska: Orthodox prayer life – The interior way (St Vladimir’s Seminary Press).

Stefan F. bloggar

Min vän och kollega Stefan Forsén har kommit med i bloggosfären på bloggen.fi. Välkommen!

Viikon anekdootti: Yritys hyvä kymmenen

Olin jokin aikaa sitten kaupassa Joakimin, melkein 5v., kanssa. Meille oli tulossa kahvivieraita joten ostin paketillisen jäätelöä kahvin painikkeeksi. Joakim olisi vielä halunnut tuutinkin, mutta en suostunut. Hän intti inttimistään, kunnes lopulta käskin häntä lopettamaan inttimistä. Johon poika kylmästi: "Sano, isä, että saan jätskituutin, niin lopetan!"

Nauruni raikaa varmaan vieläkin kaupan käytävillä... (Tuutti jäi häneltä kuitenkin saamatta.)

Blåögd sarkasm

På sin blogg kommenterar kollegan Kristian Norrback från Malax de intervjuer med biskopskandidaterna som har publicerats i vad han kallar "Blade" (antagligen Vasabladet). Jag har inte läst Vbl och kan därmed inte kommentera intervjuerna som sådana. Ändå fäste jag mig vid något som Norrback skriver angående intervjun med Anders Laxell.

Om förhållandet mellan "värdekonservativa" och "mer liberalt sinnade" ger [Laxell] den lite gåtfulla satsen: Alla måste kunna fungera enligt nu gällande normer.

Laxell säger till sist: Efter 1986 borde alla vara medvetna om vilken kyrka man går in i.

Det betyder antingen att kyrkans medlemmer efter 1986 "går in i" en ny kyrka - annars behövs väl inte varningen att vara medveten om detta - eller så varnar Laxell några som utifrån "går in i" den gamla kyrkan. "1986" är naturligtvis uttytt kyrkomötets beslut att Bibeln ingenting säger om kvinnor, män och ämbetet. Uppmaningen att skärpa sig nu då man "går in i" något nytt är intressant, eftersom man allt sedan 1986 försäkrat att ingenting nytt har skapats, att ämbetet är precis det det varit tidigare. Ingenting är alltså nytt, men det gäller samtidigt att "vara medvetna om vilken kyrka man går in i"?

Eller så gäller varningen "värdekonservativa" prästkandidater som avser att "gå in i" den oförändrade kyrkan. Det är också intressant.

Jag förstår inte vad det är som Norrback inte förstår. Eller snarare, jag misstänker att han missförstår avsiktligt.

Är det inte ganska klart: Prästämbetet öppnades för kvinnor år 1986. Det är fortfarande samma gamla ämbete, men har nu öppnats för en ny grupp människor, och därmed har något nytt också hänt. Och den kyrka vi idag lever och arbetar i har denna nya ordning med det gamla ämbetet. Därför gäller det att vara medveten om detta och inte förlora sig i nostalgisk bakåtsträvan till en tid som kantänka var mycket bättre. Den som vill bli vigd till ämbetet går in i något som är det samma som tidigare, samtidigt som en viss praktisk detalj förnyades 1986.
Som Laxell tydligen säger, måste alla verkligen kunna fungera enligt nu gällande normer.
Norrbacks förment blåögda sarkasmer missar alltså målet grundligt. Och någon särskilt renhårig diskussionsteknik är det förstås inte heller.

Könsneutralitet

I en kommentar till inlägget "Ordning för välsignelse av partnerskap" (22.7.06) skriver Mia som följer:

Jag tycker om formuleringarna, skulle faktiskt hellre ha sådana om jag gifte mig kyrkligt. För mig är det helt främmande att hävda att äktenskapet bygger upp samhället eller mänskligheten skapad till man och kvinna. Tummen upp för ett icke-heteronormativt formulär!

Jag svarade:

Hmmm... det är kanske det som skulle behövas - inte heteroformulär och homoformulär utan en enda könsneutral grundgrej, som sedan kunde varieras vid behov. Kärlek är kärlek.

Hur låter det?

Ja, vad tror ni om tanken?

Skamlig oginhet!

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om de åtta brottsliga somalierna som skall utvisas till en ytterst osäker framtid.

Nu är Utlänningsverket i farten igen. Denna gång är det en finländare född i Bangladesh som förvägras återförening med sina döttrar. Se artikeln i Hbl.

Jag kommer osökt att tänka på Människosonens dom, så som den beskrivs i Matteus 25: Vad vi gör eller inte gör för "dessa minsta", det gör vi eller låter bli att göra för Jesus själv.

Ecclesia semper reformanda

I staden Augsburg i det forna DDR undertecknade representanter för Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan det ekumeniska dokumentet Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen den 31 oktober 1999. Redan i tidpunkten och platsen för undertecknandet finns en hel del symbolik. Den 31 oktober 1521 spikade Martin Luther upp sina teser på kyrkdörren i Wittenberg och satte igång reformationsprocessen. Därför firar vi just den 31 oktober som reformationsdagen. Reformationsprocessen ledde till att protestanterna vid riksdagen i Augsburg år 1530 åt kejsar Karl V överlämnade den s.k. Augsburgska bekännelsen, som var en sammanfattning av den lutherska läran. Denna bekännelse blev samtidigt en vattendelare mellan protestanter och katoliker och ledde till att den romersk-katolska kyrkan splittrades.
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen undertecknades av lutheraner och katoliker på reformationsdagen 1999 i den stad som har gett namnet åt Augsburgska bekännelsen. Nu har också Metodistiska världsrådet beslutat ansluta sig till den (se nyheten här och här, samt ett tidigare inlägg här). Denna deklaration strävar efter att, åtminstone delvis, hela den ovan nämnda splittringen.
Det händelseförlopp, som utspelades i samband med att protestanterna drog sig undan från katolikerna och tvärtom, var mycket dramatiskt och traumatiskt. Fördömelsedomar uttalades på båda hållen. Påven Leo X utfärdade en bannbulla mot Luther (denna bulla var alltså ett dokument, inte ett bakverk), vilket innebar att Luther blev utslängd ur kyrkan och hotades med att brännas på bål. Det var inte ett tomt hot; sådant hade inträffat många gånger tidigare. Luther reagerade med att kalla påven för Antikrist och brände upp bannbullan (det är väl därför som det serveras brända bullar på en del lutherska kyrkkaffen?).
Det gick livligt till på den tiden. Den kyrkopolitiska debatten om kvinnlig prästvigning, som har förts under efterkrigstiden, var ibland rätt häftig och odiplomatisk, men det var ingenting mot vad påven, Luther och deras anhängare sysslade med. Småningom utbröt det t.o.m. krig mellan katoliker och protestanter, där det största, men inte det enda, exemplet är trettioåriga kriget 1618-48. Konflikten har hållits vid liv i Nordirland intill våra dagar.

Men medan århundradena går sker det förändringar. Den katolska kyrkan är idag inte längre den starkt politiserade maktorganisation som Luther så starkt kritiserade. Tvärtom har den blivit reformerad inifrån, och mycket långt enligt de linjer som Luther förespråkade. Inte heller är de lutherska kyrkorna längre små rebelliska rörelser som den katolska kyrkan skulle ha något intresse av att förinta. Därför är det naturligt att lutheraner och katoliker har satt sig ner och utformat ett dokument som Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, där man konstaterar just detta: Båda sidor har förändrats, och även om det kanske inte är möjligt att dra tillbaka de fördömelsedomar som uttalades på 1500-talet, kan man vara överens om att de inte träffar dagens katoliker och protestanter. Våra åsikter sammanfaller inte på alla punkter, men vi behöver inte längre behandla den historiska barlasten, utan kan gå vidare till dagens problem.
Historisk barlast finns det ju verkligen mycket av. Jag vill bara peka på ett exempel från litteraturen, nämligen den infame jesuiten Hieronymus, som är den store skurken i Zacharias Topelius’ stora verk Fältskärns berättelser. Topelius är fullständigt bunden i sina egna fördomar om katoliker i allmänhet och jesuiter i synnerhet, när han skriver om de brottsliga och nesliga metoder som Hieronymus använder. Historiskt har detta ingen grund. Jesuiterna satsade och satsar fortfarande på att föra fram kristendomen (och särskilt katolicismen) med fullt hedervärda metoder, såsom undervisning och forskning, inte med lönnmord och annat som Topelius låter Hieronymus syssla med. Läs gärna Fältskärns berättelser, men ta den med en stor nypa salt.

För att återkomma till Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, kan jag konstatera att en av de viktigaste frågorna i reformationen var just rättfärdiggörelsen. Frågan lyder alltså: Hur blir en människa frälst? Reformatorernas svar var klart: Människan blir frälst av nåd allena, av tro allena, utan att kunna förtjäna sin frälsning genom någon sorts goda gärningar, botövningar eller dylikt. Och just detta sägs också i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen. Sedan är det klart att goda gärningar inte är skadliga, utan att vi alltid bör eftersträva dem, under förutsättning att vi minns att det inte är genom dem som vi blir frälsta.

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, som har blivit möjlig genom att båda parter har förändrats och reformerats genom åren, visar oss att kyrkan, likaväl som de enskilda kristna, alltid bör befinna sig i en reformationsprocess. Vi måste alltid, ständigt granska det som vi gör och säger för att vara säkra på att det stämmer överens med evangeliet och med Guds vilja. Vidare bör vi hålla ögonen på allt det som vi sysslar med för att vara säkra på att vi inte kommer i vägen för någon som vill söka sig till Gud.

Människan vill i allmänhet motverka förändringar. Förändringar är obekväma. Reformer gör oss osäkra. Nya idéer tvingar oss att tänka, och det är ansträngande. Ändå är det viktigt att inte fastna eller stagnera, utan minnas att det finns stora skillnader mellan kyrkan och himmelriket. Därför är en ständig reformation en nödvändighet.
Den östafrikanske biskopen Festo Kivengere, som för sin tros skull led martyrdöden under Idi Amin, sade en tänkvärd sak angående just detta. Han sade nämligen: ”Den döende kyrkans sista ord är: Så här har vi alltid gjort.”

Yles biskopsenkät

På Internytt publicerades idag en enkät om biskopsvalet i Borgå. Av de 472 röstberättigade prästerna och lekmännen hade redaktörerna fått tag på 332, alltså 70%. Jag själv hör till dem som inte har hörts, vilket kan bero på att jag är på semester. Min ståndpunkt är förstås klar (jag stöder Helene Liljeström, om det är någon som har missat det), men den kommer alltså inte fram i denna enkät.

Av de 332 var det hela 114 (34%) som inte ännu visste hur de skulle rösta, och ytterligare 34 (10%) som av någon orsak inte ville avslöja sin kandidat. Det betyder att de röster som fördelade sig på de olika kandidaterna var 184 stycken, alltså endast 39% av de röstberättigade, vilket förstås betyder att man måste ta enkäten med en stor nypa salt.
Ändå är det förstås intressant att se resultatet. De 184 rösterna fördelade sig som följer:

Bo-Göran Åstrand 50 (27% av de avgivna rösterna, 15% av de tillfrågade, 11% av alla röstberättigade)
Henrik Perret 39 (21%, 12%, 8,3%)
Gustav Björkstrand 35 (19%, 10,5%, 7,4%)
Helene Liljeström 31 (17%, 9,3%, 6,6%)
Henric Schmidt 11 (6,0%, 3,3%, 2,3%)
Martin Fagerudd 9 (4,9%, 2,7%, 1,9%)
Anders Laxell 9 (4,9%, 2,7%, 1,9%)

Vilket procenttal man väljer att använda är väl delvis en smaksak. De som utförde enkäten använder den mittersta serien, vilket väl är det vanligaste. Ändå är också de yttre serierna intressanta. Den vänstra serien visar att det är ytterst osannolikt att någon skulle bli vald i den första omgången den 13 september, utan det blir säkert en andra omgång den 4 oktober. Den högra serien, å sin sida, illustrerar hur många de osäkra är, när bara en kandidat når upp över tioprocentsstrecket, och också han med darr på ribban.

Vidare ser man av siffrorna att jag har haft rätt, när jag har talat om fyra huvudkandidater och tre lokala kandidater. Herrar Schmidt, Fagerudd och Laxell är alla utmärkta personer och präster - men de är nog chanslösa när det gäller biskopsvalet. "Tack för vänligt deltagande", alltså.
Så har jag en misstanke om att även om Perret nu nådde upp till andraplatsen, så kommer han inte att få väldigt många fler röster än dessa 39. Han är en kandidat som avviker så pass mycket från de andra, att den som kommer att rösta på honom nog redan vet om det. Kanske de 34 som inte vill uppge vem de tänker rösta på honom är Perret-anhängare som skäms för detta faktum, men t.o.m. då skulle hans andel förbli vid 15% ungefär. Och det räcker inte för att bli vald.
Mellan de tre övriga huvudkandidaterna är det hugget som stucket. Det kan hända att Åstrand går till andra omgången, men om han då får Björkstrand eller Liljeström emot sig (eller rent av Perret?) är svårt att sia om. Och att Åstrand faller ut är också en reell möjlighet.

Allt kan ännu hända. En enkät av detta slag är intressant att fundera kring, men dessa siffror visar att ingenting ännu är avgjort.

Uppdatering: Kyrkans tidning rapporterar om saken 24.7.06. Neutralt, men med det vanliga rikssvenska sakfelet: "finskt biskopsval".
26.7.06 kommer Jan-Erik Andelin med lite besynnerliga synpunkter i ledaren i Bbl, medan VN:s ledarkommentarer är sakligare. ÅU kommenterar arrangemangen kring valet ("Åboland blir utan biskopsdebatt"), men inte enkäten. (Tyvärr går länkarna till VN och ÅU inte till artiklarna i fråga, utan bara till tidningarna.)

Räknarstatistik

Någon kanske observerade att jag införde en besöksräknare här på bloggen för en vecka sedan. Idén fick jag av Callisto som hittade sin räknare på EasyCounter. Dit gick också jag, och valde att ha en räknare som räknar besökare, inte besök, om ni förstår skillnaden. Visserligen får jag reda också på besökens antal utan problem.

Jag har alltså på en vecka haft 236 besökare som har gjort 499 besök. Besökarna fördelar sig på följande länder:

Finland 166 (70.34%)
Sverige 33 (13.98%)
USA 26 (11.02%)
Frankrike, Hong Kong, Kanada, Mexiko, Peru, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Sydkorea: 1 per land
samt en okänd.

Det är lite roligt att se den här statistiken. Att Finland och Sverige är i topp är väl inte så konstigt, men så många från USA? Och den långa listan av exotiska länder är skoj!

Dödsstraff i Finland

Åtta somalier blir utvisade från Finland till Somalia p.g.a. grova våldsbrott, berättade TV-nyheterna idag.

Detta är upprörande!

Om någon har gjort sig skyldig till brott, skall den straffas, det är klart. Men straffet måste vara i rimligt förhållande till brottet. Att utvisa utländska brottslingar till sina hemländer är praxis, men endast i sådana fall som hemlandet i fråga är säkert.
Och ingen kan påstå att Somalia skulle vara ett säkert land - åtminstone säger UNHCR det motsatta. Och de borde veta, åtminstone bättre än några föråldrade listor på s.k. "säkra länder" som Utlänningsverket tyr sig till.

Sätt brottslingarna i fängelse, där de hör hemma. Dödsstraffet är sedan länge avskaffat i Finland!

Ordning för välsignelse av partnerskap

På Karin Långström Vinges blogg hittade jag, som jag nämnde tidigare, en länk till en pdf-fil, som innehåller det förslag till ordning för välsignelse av registrerat partnerskap, som i mars i år gick ut på remissrunda inom Svenska kyrkan.
Jag läste igenom förslaget och tyckte att det generellt sett var fint och gott. Egentligen fanns det tre olika formulär (med de fantasifulla namnen A, B och C), där A är kortfattat, B lite längre och mer utsirat, medan C är närmast är ett ramförslag på hur man kan göra när man själv utformar ett formulär.

Skillnaden till "vanliga" vigslar eller välsignelser av äktenskap är inte så stor. Här är några citat som exempel.

Inledningsord:
Kärleken är en Guds gåva,
som bygger upp samhället,
är människor till hjälp och glädje,
och ger inbördes stöd och fördjupad samhörighet
i mörka och ljusa dagar.
Att leva i partnerskap
är att leva i förtroende och kärlek,
att ha ansvar för varandra (för hem och barn)
och att troget stå vid varandras sida.

Ett "hetero-formulär" skulle antagligen ha sagt något om hur det är äktenskapet som bygger upp samhället, i st. f. kärleken som här. Men om man ersätter det specifika uttrycket "partnerskap" med det allmännare "parförhållande", kan denna formulering användas när som helst.

Förbön:
Kärlekens källa, heliga gudom, evige Gud,
himmelens och jordens skapare,
du som, när du skapade allt,
skapade människan till att leva i kärlek.
Du gav oss nåd att vara förvaltare över allt skapat
efter din kärleks beslut.
O Gud, som har sett till NN och NN
och varit med dem fram till denna stund,
se i nåd till dessa som står inför dig
och ber om att bli välsignade av dig.
Hjälp dem att leva i kärlek och frid,
i ömsesidig trohet,
gemenskap och aktning för varandra.
Inneslut dem i din nåd och kraft
(och låt barnen få leva i trygghet).

En bön som används vid en vigsel och som nämner skapelsen skulle knappast stå emot frestelsen att tala om mänskligheten som skapad till man och kvinna. Exegetiskt och teologiskt är den tanken inte självklart korrekt. Den citerade förbönens formlering om att vi är skapade till ett liv i kärlek är mycket bättre.

Uppmaning till stöd:
P Alla ni [vänner och familjemedlemmar], som är här idag:
Vill ni stödja NN o NN i de löften som de har gett till varandra?
F Ja.
P Vill ni stå vid deras sida, uppmuntra och stärka dem i deras liv tillsammans?
F Ja.
P Vill ni be för dem och önska dem Guds välsignelse?
F Ja.

Det här är ju ett fint inslag. Det känns lite främmande, eftersom det inte förekommer i vigslar åtminstone enligt den Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland kyrkohandbok, men i princip skulle det ju platsa bra också där.

I slutet av förslaget finns också en lista på bibelläsningar och andra alternativa moment. Dessa bibelstycken är till stor del sådana som förekommer också vid vigslar (1Kor 13, Joh 15:9-17, Matt 5:14-16 o.s.v.), men ett par "nykomlingar" har gett upphov till diskussion, har jag förstått. Dessa är Rut 1:16b-17 och 1Sam 18:1-3, 20:13b-17, 41b-42. Dessa handlar om kärleken mellan Rut och hennes svärmor Noomi respektive David och hans vän Jonatan.
Kritiken går ut på att dessa par inte var homosexuella kärlekspar, och därför inte borde hänvisas till vis en välsignelse av partnerskap. Nå, för det första finns det en viss homoerotisk spänning åtminstone mellan David och Jonatan ("han älskade honom lika högt som sitt eget liv"). För det andra är det många av de texter som används vid vigslar (ett "heteroerotiskt" tillfälle, alltså) som talar om icke-erotisk kärlek, t.ex. det alltför ofta använda 1Kor 13. Varför får inte sådana då användas vid välsignelser av partnerskap? Jag tycker att textvalen är utmärkta!

Dessa förslag befinner sig ju för tillfället på en remissrunda och ska stötas och blötas i olika instanser innan de slutligen kommer med i Svenska kyrkans handbok. Den slutliga varianten kan alltså bli rätt annorlunda än detta förslag. Men de är på rätt väg!
När skall vi i Finland våga följa?

Hbt-diskussioner i Svenska kyrkan

Den svenska prästen Karin Långström Vinge har många intressanta inlägg på sin blogg, och de föder många likaså intressanta diskussioner i kommentarerna. Det hettar till ordentligt ibland!

Under rubriken Sorterade tankar: hbt-frågor i kyrkan har hon samlat länkar till inlägg och diskussioner under tidsperioden november 2005 - april 2006. Ett par av inläggen handlar om brevväxlingen mellan ärkebiskop KG Hammar och biskop Erik Vikström i vintras.

Där fanns också en länk till en pdf-fil, som innehåller det förslag till ordning för välsignelse av registrerat partnerskap, som i mars i år gick ut på remissrunda inom Svenska kyrkan. Jag ska granska det och kommentera senare.

Och många andra intressanta synvinklar kommer upp.

Fast när skall svenskarna lära sig skillnaden mellan "finsk" och "finländsk"?!

Anti-Jante

- en oskriven offentlig lag som alla bör känna till, och bör följa!

1. Jag tror att jag är något.
2. Jag tror att jag är lika god som alla andra, och att alla andra är lika goda som jag!
3. Jag tror att jag är lika klok som andra - ibland klokare!
4. Jag vet att jag är lika bra som andra. Om jag vet att jag gör mitt bästa, kan jag uppskatta dem som som är bättre!
5. Ibland vet jag mer än andra.
6. Jag är inte förmer än andra. Men jag är enastående - som alla andra!
7. Jag duger till mycket!
8. Jag skrattar åt mig själv och min värld! - Det gör mig fri!
9. Jag tror att många bryr sig om mig.
10. Jag tror att jag kan lära andra en hel del - och lära av dem!

Carpe Diem gott folk för det kan vara den sista!

Stulen av PrincessGaia - tack ska du ha!

Veckans anekdot: Präster är bara människor, vi med...

På skärtorsdagskvällen 2001 hade jag och kantor Hanna två mässor i Matteus församling i Helsingfors, först en kl. 18 i Brändö kyrka och sedan en kl. 20 i Jollas kapell. Vi möttes kl. 17.40 vid Matteuskyrkan i Östra centrum, där församlingens kansli också befinner sig, och körde därifrån till Brändö i min bil. Kl. 17.50 var vi framme och gick in i kyrkan. Vaktmästaren kom oss till mötes och frågade försynt om han kunde få programmen, så att han kunde dela ut dem. Då bara tittade vi på varann, för ingendera av oss hade kommit ihåg programmen – eller rättare sagt, båda hade utgått från att den andra skulle ta med dem!

Nu var goda råd dyra. Kl. 17.59 gick Hanna upp på orgelläktaren och började spela, medan jag rusade till bilen för att åka efter programmen från kansliet. På vägen till parkeringsplatsen mötte jag en församlingsbo som undrade om predikan blev i bilen när pastorn springer. ”Nej, jag glömde programmen,” ropade jag som svar, utan att specificera exakt var jag hade glömt dem.

Färden Brändö – Östra centrum tur-retur tog lika länge som färden ena vägen hade tagit nyss (och det är nog bäst att inte räkna ut någon medelhastighet). Kl. 18.10 räckte jag programmen åt vaktmästaren, slängde på mig alba, stola och mässhake och gick lugnt och värdigt – fastän med svetten lackande – upp till altaret medan ingångspsalmens sista vers klingade.

Jag antog att Hanna genom något fönster på läktaren hade sett mig komma springande från parkeringsplatsen med programmen, eftersom hon hade börjat med psalmen just i lagom tid. Svetten hade antagligen runnit ännu stridare om jag hade vetat att det inte fanns något lämpligt fönster där uppe. Hanna spelade två orgelstycken som inledning, men kunde sedan inte dra ut på det längre, utan sände upp en bön och började med psalmen. När psalmen var slut vågade hon knappt se mot altaret – vad skulle hon göra om Kalle inte var där?! – men insåg att hon hade fått bönesvar. Efter mässan hade jag hjälpligt lyckats få svetten borttorkad och stod vid dörren och tog avsked av församlingsborna. En av damerna tackade mig så hjärtligt och tyckte att jag hade varit så ledig och avslappnad hela tiden. Jag log invärtes och tänkte att hon bara skulle veta …

Så steg Hanna och jag i bilen för att fara till Jollas. Just när vi skulle åka ut från parkeringsplatsen frågade Hanna på skämt om jag den här gången hade kommit ihåg programmen. Den här gången gick Hanna efter dem. Till all lycka var det ju inte så långt till sakristian, där jag hade glömt dem.

Methodists join the Declaration on Justification?

On July 19th, 2006, the news agency Ecumenical News International published the following tickler on their website. Since I don’t subscribe to their news service, I don’t have access to the text in full, but I find it interesting in this short version, as well.

World Methodists to sign up to Lutheran-Catholic agreement

Geneva (ENI). A global gathering of Methodist churches is set to sign up to a groundbreaking agreement between Lutherans and Roman Catholics on the doctrine of justification, a key doctrinal question at the time of the 16th century Protestant Reformation. "This was one of the issues that created the split that formed the Protestant church," said the Rev. George H. Freeman, general secretary of the World Methodist Council. He was speaking in advance of the World Methodist Conference in Seoul.

Updates:
On July 21st, ENI reports that the Methodists actually did endorse the agreement, and on July 24th that Lutheran and Catholic leaders welcome the endorsement.
The LWF's Lutheran World Information also reports; click here.
I've blogged in Swedish about the background and consequences of the Joint Declaration on the Doctrine of Justification; click here.

Nyhetsnotiser

• Fred Phelps är i nyheterna igen (och uppföljning här och här). Se också inlägget Inklusiva kyrkor och exklusiva (30.6.06).
• Religionsfrihet råder i Saudiarabien. Visst. Och kossor flyger.
• Riga förbjuder åter gayparad, skriver Dagen och 365gay. Motdemonstrationerna urartade helt - hur ska Riga kunna arrangera Natos toppmöte senare i år?

Avaritia

HS uutisoi: Sähkön hinnankorotukset kasvattivat Fortumin tulosta.

On se mielenkiintoista...

Sähkön hinta nousee, joten Fortumin voittokin nousee.

Ymmärrän toki että yhtiön ensisijaisena tehtävänä on tuottaa voittoa, eikä sähköä - mutta eikö tämä jo ole aika läpinäkyvää?

Sieltähän se löytyy, kuolemansyntien listalta - ahneus.

Anställning eller lediganslagning?

Att jag är den ende sökanden till stiftssekreterartjänsten betyder inte automatiskt att jag blir vald direkt. Det kan nämligen hända att tjänsten lediganslås på nytt, då det var så få sökanden.

Domkapitlet kommer att vid sitt sammanträde den 30 augusti ha att ta ställning till om jag anställs eller om tjänsten lediganslås på nytt. Innan det blir det en arbetsintervju.

Få se hur det framskrider. Saken är inte längre i mina händer, utan i Guds. Och lite i domkapitlets, förstås.

Oberoende av hur det går, går det bra. Det vore bra att bli stiftssekreterare, men det vore också bra att förbli kaplan. Ingen panik, alltså - bara lite spänning...

Disciplinärt förfarande i församlingen

Efter att ha avlagt pastoralexamen i december 1999 och Examen i ledning av församlingsarbete i februari 2003 (vilket betyder att jag är behörig att söka kyrkoherdetjänster), har jag fortsatt med nästa steg, nämligen Högre pastoralexamen. Det kommer att ta många år ännu, men jag har klarat av ett obligatoriskt steg i den när jag lade den långa kursen i ledarskap (KIRJO II) bakom mig i våras efter två och ett halvt års arbete.
Som slutarbete i den kursen skrev jag en uppsats med rubriken Disciplinärt förfarande i församlingen. Den publicerar jag kapitelvis här på bloggen.

Innehållsförteckning
1. Inledning: Problemformulering
2. Bibliska synpunkter
3. Pastorala aspekter
Audiatur et altera pars
Bikt och disciplinstraff
Att förandliga problemen
Straffa beteende, inte person
Att förstå sitt straff
Att vara rättvis — och synas vara det
Utdelandet av straffet avslutar processen
4. Kyrkolagens stadganden
Domstolsbehandling
Disciplinstraffen
Undersöknings- och disciplinombuden
Anhängiggörande och preskription
5. Olika slag av förseelser och deras följder
Brott
Tjänstefel
Olämpligt beteende
6. Sammanfattning: Den korrekta proceduren
Förundersökning
Proceduren inom församlingen
Proceduren i högre instanser
Överklaganden och besvär
7. Kommunikation — information eller spekulation
8. Avslutning: Det mindre obehagliga

Använda förkortningar
dk domkapitlet
fr församlingsrådet
gkr gemensamma kyrkorådet
KL Kyrkolagen
KO Kyrkoordningen
kr kyrkorådet
kst kyrkostyrelsen

Källor och litteratur
Aaltonen, Seppo: Viestintä johtamisen välineenä, ss. 95-116 i Turunen 2001
BC - Borgå domkapitels cirkulär
BC 872, daterat 29.5.2002
BC 880, 19.3.2004
Grönblom, Gunnar: Kyrkans lagstiftning med kommentarer, III uppl. Borgå 2002
Detta verk genomgår ständiga uppdateringar. Ovannämnda årtal är därför teoretiskt, och sidnumren kan följas av en uppdateringsnummer. Hänvisningar till detta verk gäller uttryckligen kommentarerna; själva lagtexten hänvisas till med paragrafnummer.
Henriksson, Arto & Karhu, Matti: Kriisit ja viestintä. Helsingfors 2002
Huhtinen, Pekka: Pastoraalinen johtajuus, ss. 31-46 i Turunen 2001
Kantola, Ilkka: Seurakunnan työyhteisö ja johtaminen, ss. 13-30 i Turunen 2001
Klemola, Jyri & Lajunen, Anu: Henkilöstöjohtaminen seurakunnassa, ss. 80-94 i Turunen 2001
Turunen, Raimo (toim.): Johtaminen seurakunnassa. Helsingfors 2001

Disciplinärt förfarande i församlingen 1

1. Inledning: Problemformulering

Syftet med denna uppsats är att klargöra hurdana förseelser en församlingsanställd kan göra sig skyldig till och vilka deras följder är, vilka pastorala och juridiska aspekter förmannen måste ta i betraktande och vilken procedur som bör följas. Dessutom granskar jag vilka möjligheter till besvär och överklagan som den felande har. Som inledning kastar jag en blick på vilka bibliska grunder det disciplinära förfarandet inom församlingen har.
För att uppfylla ovannämnda syfte kommer jag att granska kyrkans lagstiftning och annan relevant litteratur samt komma med några exempel på tillämpning i olika fall.
Det bör nämnas att jag här uteslutande behandlar situationen i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som nedan kallas ”kyrkan”.

Disciplinärt förfarande i församlingen 2

2. Bibliska synpunkter

Jesus talar i Bergspredikan (Matt 5-7) om att vi skall älska våra fiender och be för dem som förföljer oss (5:44), att vi skall vara fullkomliga (5:48) och att vi inte skall döma andra (7:1f). Bergspredikans höga ideal är något som varje kristen — ja, varje människa — bör sträva efter att uppnå. De är dock inte direkt överförbara från det individuella till det kollektiva planet. Ändå har mången försökt göra en sådan överföring. Jesu ord i Bergspredikan, i kombination med t.ex. Rom 13:10 (”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”), har därför ofta misstolkats inom församlingarna. Den misstolkning jag syftar på — och som väl oftast är omedveten — är att om man älskar tillräckligt så uppstår inga konflikter eller överträdelser. Följaktligen ses konflikter inom församlingen som ett tecken på att man har misslyckats i kärleken, som därtill (långt med rätta) ses som en av grundpelarna i församlingens väsen och verksamhet. Eftersom vi dessutom kantänka inte får döma andra blir följden att eventuella konflikter sopas under mattan och förpestar atmosfären inom både arbetslaget och församlingen som helhet. Att ta upp sjuka punkter till behandling är så klart en smärtsam process, men den kan vara helt nödvändig för att församlingen och särskilt dess trovärdighet skall överleva.(*1) Ibland kan det i denna uppsats uppskisserade disciplinära förfarandet vara den enda rätta metoden för denna behandling.
Den bibliska grunden för disciplinära åtgärder inom församlingen och kyrkan står närmast att finna, inte hos Jesus, utan hos Paulus. Det är rätt naturligt, eftersom det är först han som börjar intressera sig för denna frågeställning. Han baserar sig förstås på tidigare synpunkter, t.ex. GT:s renhetsföreskrifter, men hos honom har de redan fått en annan, andligare, tolkning. Han talar t.ex. inte för att en felande skall stenas till döds, utan det grövsta straff han påbjuder är exkommunicering, uteslutning ur församlingen (t.ex. 1Kor 5, Tit 3:10), vilket dock också tolkas som ett slags dödsstraff — den felande ”skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag” (1Kor 5:5).
I Rom 13 talar Paulus om (den världsliga) överheten som ett Guds verktyg för att upprätthålla ordning i världen och motverka och straffa ondskan. Han uppmanar de kristna att underordna sig denna överhet, ”inte bara för vredens skull [alltså i fruktan för straff] utan också i insikt om vad som är riktigt” (v. 5). Detta kan överföras på den kyrkliga hierarkin(*2): även den har ett gudomligt uppdrag att se till att lag och ordning upprätthålls, denna gång inom kyrka och församling.
Även pastoralbreven (till Timotheos och Titus) innehåller synpunkter och föreskrifter för hur församlingsledningen bör gå till väga i disciplinfall. I 1Tim 3 skisseras personliga egenskaper för vad som idag skulle motsvara de församlingsanställda upp: man bör vara försynt, fridsam, värdig, uppriktig, en god ledare med gott rykte också bland utomstående o.s.v. Senare i brevet uppmanar Paulus Timotheos att leva som ett föredöme och att ha gott omdöme när det gäller ledarskap, undervisning och förmaningar, alltså disciplinära åtgärder. Vissa antydningar till disciplinär metodik kommer också fram, t.ex. när författaren talar om att inte använda hårda ord, utan i stället vädja (5:1f).
I pastoralbreven lyser det igenom att församlingsordningen har en funktion — man kan inte utan vidare bortse från den. Den som arbetar och verkar inom församlingen bör därför ställa sig under dess ledning. Hierarkin är verkligen ett ”heligt välde”. Den bildar den stomme kring vilken Guds folk på jorden församlas. Någon kan känna sig ädel och gudfruktig genom att komma med citat som ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), men då misstar man sig nog. Kyrkans ordning kan inte anses vara uteslutande mänsklig — den är tvärtom en del av den heliga Andens verk i denna fallna värld.(*3) Det är alltså förkastligt att mot sina överordnade hänvisa till personliga uppenbarelser eller privata bibeltolkningar, för att bara nämna ett par exempel på sådant som förekommer.

Noter:
1. Jfr Klemola & Lajunen 2001, 92.
2. Ordet hierarki kommer från grekiskans hierós, helig, och arkhé, begynnelse, överhet, välde.
3. Jfr Kantola 2001, 14-16.

Disciplinärt förfarande i församlingen 3

3. Pastorala aspekter

Det finns snart sagt lika många ledarstilar som det finns ledare. Auktoritära ledare, demokratiska ledare, populistiska ledare, laissez-faire-ledare och många andra slag stöter vi på också inom kyrkan. De flesta stilar har både goda och dåliga sidor, även om vissa klart är att föredra framom andra.(*4) Ändå är det viktigt att ledaren, oberoende av stil, håller sig med två ledstjärnor: omsorg om dem han leder och omsorg om att allt går rätt och lagligt till. Båda behövs nämligen. Om den förstnämnda ledstjärnan lyser starkare än den andra, leder det snabbt till olagligheter och självsvåldighet som ingen, inte ens de som ledaren ville skydda, mår bra av. Om å andra sidan lag och rätt blir allenarådande, skapas ett hårt system där människan blir i kläm och far illa.
Därför är det viktigt att betona det pastorala också i det disciplinära förfarandet inom församlingen. Lagar och regler är lättare att pricka in exakt, medan det pastorala har ett starkare drag av intuition över sig. Några synpunkter vill jag ändå komma med.

Audiatur et altera pars. Inhämtande av fakta är av största vikt för den som måste fatta beslut om ett eventuellt disciplinärt förfarande. För att ta ett exempel: Om kyrkoherden får höra att kaplanen har betett sig på ett visst sätt, bör han kontrollera både med vittnen och med kaplanen själv vad som egentligen har skett. En så mångsidig undersökning som möjligt kan vara av nöden, för rykten kan förvränga sanningen och hörsägen kan vara tendentiös. Om det visar sig att ogrundade rykten är i omlopp, kan det vara skäl att skära vingarna av ryktena på något sätt — må det sedan vara genom att tiga ihjäl dem eller genom att gå ut med ett pressmeddelande.(*5) Om ryktena däremot visar sig vara sanna, måste man förstås bedöma vilket följande steg skall vara. I vilket fall som helst är det viktigt för alla inblandade att alla vet att en tillräckligt omfattande undersökning har ägt rum.

Bikt och disciplinstraff. Den pastorala ledaren kan hamna i ett svårt dilemma, om han i en person försöker förena både biktfar och förman. Om förmannen i ett själavårdssamtal med en underordnad får reda på att denna har handlat på ett sätt som kräver disciplinära åtgärder, kan han inte handla på basen av sin kunskap, för den råder under bikthemligheten. Om han å andra sidan underlåter att handla, verkar det som om han skulle godkänna handlingen. Då man en gång har hamnat in i detta dilemma, är det svårt att komma ur det. Det bästa vore att undvika att försätta sig i en situation där man blir sin underordnades själavårdare eller biktfar. Därför är det bättre att hänvisa till någon annan, t.ex. en arbetshandledare. Detta är en orsak till att det också inom kyrkan finns möjlighet till arbetshandledning.

Att förandliga problemen. Då en kristen människa stöter på problem eller svårigheter, är en naturlig och sund reaktion att föra dem inför Gud i bön. Det är gott och väl. Tyvärr finns det bland kristna också en (naiv) tendens att lämna saken uteslutande i Guds händer. Särskilt vanligt verkar det vara vid konflikter personer emellan. Riktigare vore att visserligen först be för problemen (eller snarare för deras lösning) men att därefter ta itu med att försöka lösa dem. Annars söker man problemens lösning i en annan dimension än den där problemen ligger — en andlig lösning på exempelvis psykologiska eller personalpolitiska problem. Och det är osunt; lösningen på ett problem bör sökas där problemet ligger. Ett förandligande av problemställningar leder till att den egentliga problematiken skyfflas under mattan och förblir olöst, vilket i längden endast leder till att den förvärras och inflammeras, och så har en god intention lett till att ont blir värre.

Straffa beteende, inte person. När vi har med människor att göra, kommer vi i allmänhet att tycka bättre om vissa personer än om andra. Det kan naturligtvis bero på många olika faktorer, men det är viktigt att inse att också man själv kan vara drabbad. Ifall en ledare inbillar sig att han är fullkomligt jämlik i sitt beteende jäntemot alla sina underordnade, är det nog bara sig själv han lurar. Därför bör ledaren noga ge akt på sig själv på denna punkt. Av särskilt stor vikt blir detta i en situation där disciplinära åtgärder kan bli nödvändiga, så att det verkligen är ett oacceptabelt beteende som bestraffas, och inte en för ledaren osympatisk person — eller tvärtom, att en person som ledaren gillar slipper oskäligt lätt undan. Det är beteendet som bör vara grunden för straffet, inte den felandes person.

Att förstå sitt straff. Vidare är det viktigt att den som blir bestraffad förstår varför detta sker. Annars förfelar straffet sin verkan. Den som utmäter den disciplinära åtgärden bör alltså se till att den felande förstår vari felet ligger (alltså varför han blir bestraffad) och gärna också hur han borde ha handlat i ifrågavarande situation. Om denna förståelse inte finns, är risken stor för att felet kommer att upprepas, kanske rent av på pin kiv. Vidare bör den bestraffade veta vad straffet går ut på och vilka följder det kommer att ha. Annars blir ovetskap och osäkerhet ytterligare ett straff, vilket förstås är oskäligt.

Att vara rättvis — och synas vara det. Det torde vara självklart att en ledare alltid bör sträva till rättvisa i sin behandling av sina underordnade. Folk skall inte behandlas olika på basen av personliga preferenser av olika slag, utan samma handlingar bör alltid behandlas lika. Ändå är det klart att handlingar aldrig är exakt de samma, eftersom det finns många variabler att ta hänsyn till: personens tjänsteställning, handlingens offentlighet, om en handling sker för första eller för n:te gången o.s.v. Därför kan också ett rättvist bemötande av en till synes likadan handling se olika ut från gång till annan, vilket kan leda till anklagelser om partiskhet eller orättvisa. Man kan knappast alltid tillfredsställa alla i varje situation, men viktigast är att de direkt inblandade förstår varför beslutet var det som det var just denna gång, och att det de facto var rättvist. Samtidigt är det av värde för ledarens fortsatta auktoritet att han bibehåller sitt rykte som rättvis ledare. Det bör dock inte ske på bekostnad av en verklig rättvisa. Om man både kan vara och synas vara rättvis är det bäst, men måste man välja, är varandet självfallet viktigare än skenet.

Utdelandet av straffet avslutar processen. En disciplinär process är alltid upprivande för ett arbetslag, om inte i sin helhet, så åtminstone för dem som är direkt inblandade. För att arbetslaget skall kunna gå vidare och en helandeprocess ta vid, bör den disciplinära processen avslutas när den är slut. Det låter självklart, men är det tyvärr inte alltid. Det innebär nämligen att saken är avklarad, att ingenting längre skall tillåtas ligga och gro, att inga gliringar eller andra mobbningssymptom skall tillåtas (vare sig mot den bestraffade eller mot den som utmätte straffet) — och att ledaren bör föregå med gott exempel i detta. Känslorna kan ha svallat högt under processens gång, men nu är det dags att lämna dem bakom sig och låta livet och arbetet gå vidare. Arbetskamrater behöver inte älska varandra över allt på jorden, men de bör kunna fungera tillsammans. Annars blir det snart dags för en ny disciplinär process, vilket väl ingen önskar sig.

Noter:
4. Jfr Huhtinen 2001, 37-41.
5. Öppenhet torde i allmänhet vara den bästa taktiken. Försök att släta över kan, särskilt i ett senare skede, ge motsatt resultat till det önskade. Se också kap. 7 nedan.

Disciplinärt förfarande i församlingen 4

4. Kyrkolagens stadganden

Den lagstiftning som gäller det här aktuella temat finner vi i KL 23, ett kapitel som bär rubriken ”Disciplinärt förfarande”. Där framgår i korthet följande.

Domstolsbehandling. Disciplinärt förfarande får inte inledas eller fortsättas om ärendet tas upp i allmän domstol. Domstolsförfarandet går alltid före. Också det straff som domstolen utdömer — eller för den delen låter bli att utdöma — ersätter ett disciplinärt förfarande. Det enda undantaget är avsättande från tjänst (eller från prästämbetet, §9,2), som kan komma ifråga i vissa grava fall av tjänstefel eller förlorat förtroende, eftersom en allmän domstol inte kan utdöma en sådan påföljd. Har man blivit frikänd av en domstol för något man anklagats för, kan man inte för samma handling få ett disciplinstraff. Frikännandet gäller också här. (§1)(*6) Om en präst åtalas vid en allmän domstol, meddelar domstolen dk om detta, om det inte är frågan om verkligt lindriga förseelser. Om en tjänsteman i kyrkan, i en församling eller i en kyrklig samfällighet döms till fängelse eller för tjänstebrott, meddelas detta till arbetsgivaren, som ifall tjänstemannen är en präst tolkas vara dk. (§2)

Disciplinstraffen. §8,2 räknar upp de disciplinstraff som står till förfogande. De är ”1) skriftlig varning, 2) skiljande från tjänsteutövning för minst en och högst sex månader, samt 3) avsättning.” Skiljandet från tjänsteutövning är naturligtvis oavlönat. För präster kan, enligt §9, också komma ifråga skiljande från prästämbetets utövning för samma tid som nämns i punkt 2 ovan eller avsättning från prästämbetet.
Dessa straff kan påföras en tjänsteinnehavare som begår tjänstefel genom handling eller underlåtande, eller som ”uppträder på ett med hänsyn till sin tjänsteställning olämpligt sätt” (§8,1) — oberoende av om detta olämpliga uppträdande sker inom eller utom tjänsten. Särskilt när det gäller andliga arbetare är det ofta svårt att bedöma vad som sker på tjänstetid och vad inte, eftersom de oftast inte har någon fastslagen tjänstetid.(*7) Biskopar och medlemmar av dk kan däremot inte påföras disciplinstraff. För de sistnämnda gäller detta dock uttryckligen i deras värv som domkapitelsmedlemmar, inte som t.ex. kyrkoherdar. (§8,3)
Dk, kst och församlingens ledande förtroendeorgan (kr, fr eller gkr) kan utdöma disciplinstraff till de tjänsteinnehavare som är dem underställda (§3). En förman kan ge en muntlig eller skriftlig anmärkning till en underordnad, men den är inte ett disciplinstraff i lagens mening, utan en administrativ åtgärd.
Eventuella skadeståndskrav som hänger ihop med tjänsteinnehavarens förseelse behandlas inte med disciplinärt förfarande, utan som en oberoende process i enlighet med skadeståndslagen. Så stadgar §11.

Undersöknings- och disciplinombuden. När en förseelse kommer till kst:s eller ett dk:s kännedom, bör den berörda myndigheten se till att en förberedande undersökning verkställs. Denna åläggs någon som inte tar del i den eventuellt kommande disciplinära processen, för att jävsproblem skall undvikas. Före år 2004 delegerades denna uppgift oftast åt någon kontraktsprost, men numera sköter ett undersökningsombud denna uppgift (§4,1).(*8) Undersökningsombud i Borgå stift för perioden 2004-07 är vicehäradshövding Lars-Eric Henricson, som är den första som har innehaft denna uppgift.(*9) Efter att förundersökningen är klar och om det framgår att vidare åtgärder är av nöden, ger myndigheten undersökningsmaterialet åt antingen den allmänna åklagaren eller disciplinombudet, naturligtvis beroende på om förseelsen faller under allmänt åtal eller ej (§5).
Kyrkostyrelsen och domkapitlen förordnar en jurist till disciplinombud för en fyraårsperiod för att handlägga disciplinära ärenden vid ifrågavarande myndighet (§4). Disciplinombudet fungerar som en slags åklagare, när myndigheten yrkar på ett strängare straff än en skriftlig varning. Vid Borgå dk har lagfarne assessorn em., vicehäradshövding Kaj Rosendahl varit disciplinombud under perioden 2002-05.(*10)
Om disciplinombudet (efter eventuella tilläggsundersökningar) kommer fram till att disciplinärt förfarande skall inledas, har han självständig beslutanderätt om detta, angående de tjänsteinnehavare som lyder under dk eller kst. Vad gäller de tjänsteinnehavare i församlingen och samfälligheten som inte innehar präst- eller lektorstjänst är det kr, fr eller gkr som har motsvarande beslutsrätt. (§6,1)

Anhängiggörande och preskription. Proceduren vid anhängiggörandet beskrivs i §6,2-3: Både den svarande tjänsteinnehavaren och den handläggande myndigheten skall (inom ett år från förseelsen) delges yrkandet om disciplinstraff och det material som ligger till grund för detta. Sker detta inte i tid, är ärendet preskriberat (§10). Svaranden skall därefter ges skälig tid att förklara sig. Bestämmelserna i Förvaltningslagen(*11) bör följas i detta sammanhang.

Noter:
6. Grönblom III 1/03, 105.
7. Grönblom III 1/03, 107.
8. Grönblom III 1/03, 106.
9. BC 880.
10. BC 872. Något nytt disciplinombud har inte ännu (april 2006) utsetts.
11. I Grönblom III (1/03, ss. 275-281) betecknas den med Cc.

Disciplinärt förfarande i församlingen 5

5. Olika slag av förseelser och deras följder

De förseelser som församlingens tjänsteinnehavare eller andra arbetstagare kan göra sig skyldiga till kan självfallet vara av ytterst varierande natur. Variationer kan konstateras på basen av förseelsens art (exempelvis juridisk, teologisk eller pastoral) och grovlek (från tölpaktighet till brottslighet), vem eller vad den är riktad mot, vilken tjänsteställning arbetstagaren innehar och många andra faktorer. De följder som förseelsen bör få varierar förstås också på samma sätt.

Brott. Rent brottsliga handlingar råder givetvis under strafflagen. De bör anmälas till polisen, som sedan för ärendet vidare genom lämpliga kanaler. Det behöver arbetsgivaren eller förmannen inte bekymra sig för sedan polisanmälan väl är gjord (KL 23:1,1-2). Tvärtom är det så att ett disciplinärt förfarande inte kan användas som alternativ till en polisutredning eller en domstolsbehandling.(*12) Dock kan det vara aktuellt att avhålla den felande från tjänstens utövande för den tid som den straffrättsliga processen pågår. Faktorer som här spelar in i bedömningen är om brottet riskerar att upprepas om den misstänkte fortsätter i sin tjänst, eller om den misstänkte kan använda sin tjänsteställning till att förinta, förfalska eller förvränga bevis och därmed försvåra utredningen av brottet.
Då ett eventuellt fällande domstolsutslag kommer, är det tid att överväga vilka följder det har inom församlingen. I normala fall är det civila straffet nog tillräckligt, men för grövre brott som innebär allvarligt tjänstefel eller ”att tjänsteinnehavaren inte längre åtnjuter det förtroende som hans ställning förutsätter”(*13) kan avsättning från tjänst bli aktuell (KL 23:1,3). Attityden ”men han har ju redan fått sitt straff” låter givetvis barmhärtig, men är knappast juridiskt hållbar. En bedömning måste ske.

Tjänstefel. Varje tjänsteman och anställd har förstås vissa uppgifter att utföra och vissa ansvarsområden att övervaka. Vilka dessa är regleras delvis genom lagar och förordningar, delvis genom arbetsavtal och delvis genom medarbetarnas arbetsfördelning sinsemellan. Den som inte uppfyller sina förpliktelser kan göra sig skyldig till tjänstebrott eller försummelse av tjänsteplikt.
Den som behandlar känslig information är ålagd tystnadsplikt. Detta gäller särskilt andliga arbetare i frågan om själavård(*14) och administrativ personal i frågan om sekretessbelagda registeruppgifter. Den som medvetet eller omedvetet sprider sådan information bryter mot sin tystnadsplikt och är underställd disciplinärt förfarande (KL 25:8 samt Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet(*15)).
Församlingen har också vissa myndighetsfunktioner enligt ingångna avtal med statsmakten. Speciellt är det frågan om vigselrätt, folkbokföring och upprätthållande av begravningsplatser. Den ledande tjänsteman som har dessa på sitt ansvar (kyrkoherde, byråföreståndare, fastighetschef eller motsvarande) bör så klart se till att lagar och förordningar följs på dessa områden och att församlingsmedlemmarna får den service som de är berättigade till.

Olämpligt beteende. Kyrkolagens stadgande om att ”en tjänsteinnehavare … som uppträder på ett med hänsyn till sin tjänsteställning olämpligt sätt kan påföras disciplinstraff” (KL 23:8,1) har lite olika konnotationer för olika grupper av anställda. Varje anställd som kommer i kontakt med andra människor bör förstås bete sig på ett artigt och tjänstvilligt sätt, det inser var och en med en gnutta folkvett. För kundbetjäningspersonal gäller det rent av att stå ut med en viss mängd osakligt beteende från kundernas sida och ändå bibehålla sin egen saklighet och artighet. Detta gäller dock närmast beteendet inom tjänsten (även om kyrkans alla anställda naturligtvis i någon mån är kyrkans ansikte utåt, också på sin fritid).
För de andliga arbetarna är situationen en annan. Den som inte har någon fastslagen arbetstid kan i princip vara i tjänst när som helst, och därmed kan man inte förvänta sig att utomstående skulle kunna veta när t.ex. en präst handlar i tjänsten och när han är ledig. Det avgörande är inte så mycket vad man egentligen har gjort, utan hur omgivningen har upplevt det. En andlig arbetare kan alltså sägas leva i ett akvarium. I större städer kan man upprätthålla ett visst mått av anonymitet, men på små orter är det i det närmaste omöjligt. Det är, på gott och ont, en del av det som man ger sig in i när man accepterar kallelsen att bli t.ex. präst.
Detta innebär alltså att den andliga arbetaren varje stund bör bete sig som om han vore i tjänst. Den ovan citerade KL 23:8,1 skiljer inte mellan olämpligt beteende i tjänsten eller utom den när det gäller disciplinstraff.(*16)

Noter:
12. Klemola & Lajunen 2001, 92.
13. Grönblom III 1/03, 105.
14. Angående bikthemligheten, se KL 5:2.
15. I Grönblom III (1/03, ss. 286a-291) betecknas den med Cj.
16. Grönblom III 1/03, 107.

Disciplinärt förfarande i församlingen 6

6. Sammanfattning: Den korrekta proceduren

De procedurala frågorna har i viss mån skissats upp och behandlats ovan, men jag vill i detta kapitel sammanfatta en sorts handbok för ett korrekt handlande. Hänvisningarna till olika lagrum upprepar jag inte. Brottmål behandlar jag inte här, eftersom polis och domstolar sköter den saken utan förmannens inblandning.

Förundersökning. Det första som måste ske när ett fall av potentiellt felaktigt beteende kommer i dagen är självfallet att undersöka vad som egentligen har hänt. Det gäller att intervjua vittnen, diskutera med (”förhöra”, om man så vill) den ansvariga osv. Om uppgifterna visar sig vara felaktiga, stannar proceduren förstås här (förutom att korrigering av falska rykten kan bli aktuellt; se kap. 7 nedan). Om uppgifterna däremot är sanna, måste förmannen bedöma hur gravt fallet är, alltså hur strängt straffet som kan utdömas. På basen av den bedömningen fattar han sedan ett beslut om han måste ge fallet vidare till en högre instans (i första hand dk) eller om saken kan skötas inom församlingen.

Proceduren inom församlingen. Kyrkoherden kan vara förman för församlingens medarbetare på två olika sätt: antingen direkt som kyrkoherde eller indirekt som kr:s eller fr:s ordförande. Dessa roller varierar med vilken grupp av anställda det är frågan om, och rollen påverkar också proceduren i viss mån.
Om kyrkoherden är direkt förman (såsom för t.ex. prästerna) kan han som en administrativ åtgärd åt de anställda ge anmärkningar, antingen muntligt eller skriftligt. En skriftlig anmärkning är naturligtvis gravare än en muntlig. En anmärkning bör noteras i kyrkoherdens beslutsförteckning, och den skriftliga anmärkningen kan bifogas.
Anmärkningar är en sorts villkorliga straff — saken är avklarad för denna gång, men om handlingen upprepas, kan en tidigare anmärkning vara en försvårande omständighet som ger skäl att föra ärendet till en högre instans. Därför är det skäl att ge en skriftlig anmärkning i två exemplar, ett åt vardera parten, och också kräva att den bestraffade skriver under ett mottagningsbevis.
Om kyrkoherden däremot är indirekt förman (såsom t.ex. för ekonomichefen, som är underställd kr), är det kr eller fr som besluter om straffet — dock förstås på basen av kyrkoherdens beredning. Om straffet är en anmärkning, ser en sådan i praktiken nästan likadan ut som andra, med den skillnaden att kr:s viceordförande kan delta i dess utdelande, antingen genom att vara närvarande då den muntliga anmärkningen ges eller genom att tillsammans med kyrkoherden skriva under den skriftliga anmärkningen. Dock kan församlingens ledande förtroendeorgan utdöma disciplinstraff, ända upp till avsättning från tjänst, åt de anställda som är dem underställda. Om kyrkoherden är ordförande i sagda organ, torde det oftast vara han som gör det smutsiga arbetet — men organet självt kan givetvis besluta om vem de utser att utföra denna otacksamma uppgift.

Proceduren i högre instanser. Då dk får kännedom om en förseelse, t.ex. genom kyrkoherdens anmälan, utför undersökningsombudet en förberedande undersökning (oberoende av om ärendet redan tidigare har undersökts av exempelvis kyrkoherden). Om denna förundersökning ger vid handen att det eventuellt behövs vidare åtgärder, överlämnar dk materialet åt disciplinombudet (eller i brottsfall åt allmänna åklagaren).
Disciplinombudet kan nu (inom ett år från förseelsen) i dk yrka på disciplinstraff. Svaranden skall delges detta yrkande och ges skälig tid att förklara sig. Därefter behandlas fallet i dk:s plenum och ett eventuellt straff utdöms i enlighet med KL 23:8,2 eller 23:9.

Överklaganden och besvär.(*17) I varje myndighetsbeslut kan en part i ärendet — och i vissa fall också andra; se KL 24:6 — komma med ett rättelseyrkande med hänvisning till laglighets- eller ändamålsenlighetssynpunkter. I KL 24:3 uppräknas de korrekta myndigheter till vilka man i olika fall skall framställa sitt yrkande; exempelvis kan nämnas att om någon är missnöjd med kyrkoherdens beslut i ett disciplinfall, skall rättelseyrkandet riktas till kr eller fr (1 mom. 3 punkten). Rättelseyrkanden skall framställas inom 14 dagar efter att beslutet har delgivits (KL 24:9,1), och därefter behandlas enligt Förvaltningslagen(*18).
Efter att myndigheten har behandlat rättelseyrkandet, kan beslutet vid behov överklagas, dock endast på laglighetsgrund (som definieras i KL 24:4,2) och under förutsättning att också rättelseyrkandet motiverades med laglighetssynpunkter. Detta kallas kyrkobesvär (KL 24:4) och riktas till förvaltningsdomstolen, inom Borgå stift till Helsingfors förvaltningsdomstol. Kyrkans egna myndigheter behandlar alltså endast rättelseyrkanden. Om man är missnöjd också med förvaltningsdomstolens beslut kan man anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen (HFD).(*19)

Noter:
17. Kyrkolagens bestämmelser om underställelse och besvär är samlade i kap. 24.
18. I Grönblom III (1/03, 275-281) betecknas den med Cc. Grönblom (III 1/03, 109) konstaterar att behandlingen inte skall ske enligt förvaltningsprocesslagen (Ce), som man annars kunde tänkas tro.
19. Grönblom III 1/03, 110.

Disciplinärt förfarande i församlingen 7

7. Kommunikation — information eller spekulation

Företag, föreningar, församlingar och andra institutioner råkar emellanåt ut för sådant som de gärna hade varit utan: olyckor, misstag, regelbrott eller brottslighet, kort sagt, kriser av olika slag. Också händelseförlopp som leder till ett disciplinärt förfarande är kriser. Till krisernas natur hör att de är intressanta också för utomstående, och därmed för media. Om man inte själv ger ut korrekt information, kommer mediernas rapportering att basera sig på sådan information som de kan få fram från andra källor och som kanske inte alltid är välvilligt vinklad. Därför är det viktigt att inte heller i denna process glömma bort kommunikationen, både inom och utom organisationen.
Den interna kommunikationen har i normalfall en mängd olika funktioner: att förmedla sådan information som är nödvändig för arbetet, att skapa gemenskap på arbetsplatsen och uppfylla det mänskliga behovet av socialt umgänge m.m.(*20) I krissituationer koncentreras behovet, eftersom brist på korrekt information leder till spekulationer och rent av till ångestsymptom. Eftersom detta är något som bör undvikas, bör de som innehar sakuppgifter dela med sig av dem i görligaste mån (i vissa fall kommer problematik kring integritetsskydd in i bilden). Dessutom påverkar den inre kommunikationen också den yttre: om den som borde informera inte gör det, söker t.ex. media reda på någon inom organisationen som är villig att göra det, och om denna någon inte innehar korrekta uppgifter, blir också uppgifterna i offentligheten felaktiga.
Kyrkans bild utåt går långt ut på att kyrkan är en moralisk eller rent av moralistisk organisation. Denna bild finns inte bara hos helt utomstående personer, utan också hos kyrkans icke-aktiva medlemmar, de som står utanför ”den inre kretsen”. Man använder en annan standard när man bedömer kyrkans och dess anställdas beteende än när man bedömer sitt eget. Detta synsätt är naturligtvis en form av dubbelmoral och baserat på en förlegad uppfattning om vad kyrkan är, men det har följder för hur man reagerar på kriser inom kyrkan. Det är alltför lätt för utomstående att reagera med skadeglädje när ”moralens väktare” visar sig vara lika goda kålsupare som alla andra.
Därmed blir det extra viktigt för kyrkan och dess olika delar, bl.a. församlingarna, att gå ut med saklig och korrekt information. Om vi erkänner de misstag som vi har begått samt visar att vi försöker korrigera dem och att vi har lärt oss något av dem, har vi möjlighet att bibehålla våra medlemmars förtroende. Om vi däremot försöker skyla över felstegen och förneka deras existens, leder det i de allra flesta fall till att vi blir fast för vår lögn (må den vara aktiv eller passiv). Då kommer förtroendet för oss att rasa i omvärldens ögon — ”och raset blev stort” (Mt 7:27). Ett förlorat förtroende är sedan mycket svårt att återvinna.(*21)

Noter:
20. Aaltonen 2001, 97.
21. För synpunkter på detta, se Henriksson & Karhu 2002, där det på ss 81-93 finns intressanta case studies på både hur man skall och hur man inte skall förfara. Ett av dessa case, dopinghärvan inom skidförbundet 2001, är ett drastiskt exempel som alla finländare fortfarande torde minnas.

Disciplinärt förfarande i församlingen 8

8. Avslutning: Det mindre obehagliga

Varje förman som har varit tvungen att ta i ett disciplinärt ärende vet hur obehagligt det är. Ändå är följderna av underlåtenhet på denna punkt värre. Om man inte på lämpligt sätt tillrättavisar den som felar, kommer felet att upprepas — må vara förr eller senare, av samma person eller av någon annan. Om felet sker ouppsåtligt, lär sig den felande (förhoppningsvis) något av att felet korrigeras; sker det uppsåtligen, bör det ha följder som visar det oacceptabla i handlingen. Därför har vi de ovan behandlade möjligheterna till disciplinära åtgärder.
Samtidigt bör den myndighet som utdömer straffet (förman, förtroendeorgan, dk eller domstol) vara noga med åtminstone två saker. För det första bör straffet vara skäligt och stå i proportion till förseelsen. Den bestraffade bör dessutom ges möjlighet att inse detta. För det andra bör straffet ges för en viss handling och inte för att den bestraffade t.ex. råkar vara en allmänt omöjlig person. När straffet är avtjänat så bör det alltså verkligen vara avtjänat och inte tillåtas ligga som en varböld under ytan för att när som helst på nytt blossa upp och infektera arbetsgemenskapen.
Disciplinära åtgärder bör således användas för att korrigera fel, inte som ett självändamål eller för att från arbetsgemenskapen försöka röka ut någon som upplevs som misshaglig. Rätt använda leder de i slutändan till om inte positiva så åtminstone mindre negativa resultat än en strutstaktik — att sticka huvudet i sanden och hoppas på att problemen försvinner av sig själva.
Det gör de nämligen i allmänhet inte.

Intressant på beliefnet

Jag hittade några intressanta artiklar på beliefnet:

Vatican Probes Archbishop's Comments ("Tillåt katolska präster att gifta sig!")

Openly Gay Priest Heads to Africa to Combat AIDS

Man Rolls Pig's Head Into Mosque

African Branch Criticizes Anglican Plan

Jag kommenterar eventuellt senare.

Nyhet: Åter en homosexuell episkopal biskopskandidat i USA

Detta inlägg har publicerats tidigare, men uppdaterats och flyttats hit.

Den episkopala kyrkan i USA har fått ytterligare en homosexuell biskopskandidat, när Michael Barlowe, 51, har nominerats till biskopsposten i Newark, New Jersey. Valet går av stapeln den 23 september, och sammanlagt fem kandidater är uppställda. Barlowe, som sedan 24 år tillbaka lever tillsammans med sin partner Paul Burrows, präst också han, kandiderade i biskopsvalet i San Fransisco i våras, men blev inte vald.

Den episkopala kyrkan fick sin första (öppet) homosexuelle biskop år 2003, då Gene Robinson valdes till biskop i New Hampshire. Robinson kandiderade också i det senaste biskopsvalet i Newark år 1998, då en efterträdare till biskop John Shelby Spong skulle väljas, men han blev tredje i det valet.

Se mer på beliefnet.

Uppdatering: Kyrkans tidning (17.7.06) skriver att valkommittén sist och slutligen föreslår endast Barlowe till biskopsposten. Detta kan, men behöver inte, ses som en provokation.

Nyhet: Samvetsfrihet eller professionalitet?

The Washington Post har igen publicerat en intressant artikel, denna gång om hälsovårdsarbetares professionalism kontra deras tro ("A Medical Crisis of Conscience", 16.7.06). Uppdatering: Några tilläggsartiklar har också publicerats: For Some, There Is No Choice, Seeking Care, and Refused samt Right of Conscience.
I Chicago vägrade en ambulansförare att föra en patient till en abort. I Kalifornien vägrade fertilitetsexperter att ge konstgjord befruktning åt en lesbisk kvinna. I Texas vägrade en apotekare att ge ett "ångerpiller" åt ett våldtäktsoffer. Allt detta på religiösa grunder. De har därför blivit dragna inför rätta, och är mycket upprörda därför att deras religiösa frihet kränks.

Problematiken är inte lätt, och diskuteras på ett balanserat sätt i den länkade artikeln. Dessa proffs vägrade hjälpa sina klienter därför att deras samvete och religiösa övertygelse talar emot abort, homosexualitet respektive preventivmedel. Här står två principer mot varann. Å ena sidan individens rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet, och å den andra individens rätt till hälsovård oberoende av bakgrund.

Ändå har jag svårt att alltför långt sympatisera med de ovannämnda proffsen. Särskilt apotekaren i Texas lade sten på börda för en som redan har drabbats av ett av de värsta brott man kan utsätta en person för. Avskyvärt!
Det är klart att var och en har rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet, men om någons övertygelse eller samvete hindrar honom från att sköta sitt jobb på ett sakligt - och lagligt! - sätt, är det kanske dags att byta jobb.
Tycker nu jag, utan att vara alltför insatt i frågan. Men alltför mycket fakta kommer som känt bara i vägen för goda åsikter...

Svenska kyrkan: Kvinnliga präster och Missionsprovinsen

Detta inlägg har publicerats tidigare, men uppdaterats och flyttats hit.

Inspirerat av Karin Långström Vinges blogg:

De svenska biskoparna Carl-Axel Aurelius, Esbjörn Hagberg, Caroline Krook och Anders Wejryd (nyvald ärkebiskop) anmäls till ansvarsnämnden för biskopar. Temat är hur de agerat i fråga om de präster som avkragats med anledning av engagemanget i Missionsprovinsen. Kyrkans tidning rapporterar om saken 31.5.06 och 7.6.06.

Hela anmälan finns på Anders Brogrens hemsida.

Vidare har kyrkopolitikern Irene Gustafsson (Boden) skrivit en insändare som citeras på ovannämnda blogg. Den avspeglar en något annorlunda situation än den vi har i Finland. Om det är på gott eller ont lämnar jag som övning åt läsaren ...

"Våga demonstrera och protestera för kvinnors rätt att vara präst!!

I Kyrkans tidning nr 22 med rubrik ”Sommarmöte utan protester” konstaterades det att ämbetsfrågan är känslig i Svenska kyrkan. Det är den verkligen och det måste bli ett slut på att acceptera dem som utövar kvinnoförtryck i Guds namn. Vi demonstrerade här i Boden 2005 när Oasrörelsen var här. Det är viktigt att det framkommer att vi inte demonstrerade mot Oasrörelsen. Vi demonstrerade för KVINNORS RÄTT ATT VARA PRÄST. Det var ett ypperligt tillfälle eftersom det kryllade av kvinnoprästmotståndare. Vilket det kommer att göra i sommar också! Under dessa dagar fick vi i lilla Boden 1571 namnteckningar där de klart och tydligt tog ställning mot kvinnoprästmotståndet. Det vore något för många medlemmar i Svenska kyrkan att demonstrera där kvinnoprästmotståndare håller möten. Oas är bara en av dem. Vår uppfattning är att de som deltar i möten som t ex Oas accepterar kvinnoprästmotståndare. Ja eller nej allt annat är av ondo. Känns det igen? Det händer fortfarande att kvinnliga präster utesluts från att utöva sitt ämbete i gudstjänstsammanhang. Svenska kyrkan skall inte acceptera kvinnoförtryck i Guds namn."

Uppdatering: Vilken situationen blev i år rapporterar Kyrkans tidning 14.7.06 och Dagen 16.7.06, och Karin Långström Vinge kommenterar och länkar vidare.

Nyhet: Församling utesluten p.g.a. homovänlighet i Norge

En kvinna som lever i ett homosexuellt parförhållande finns med i ledningen av en baptistförsamling i Oslo. Av denna orsak uteslöts församlingen ur det norska baptistsamfundet, berättar svenska Kyrkans tidning 13.7.06.

Nu befarar samfundets ledning att andra församlingar kommer att lämna samfundet som en reaktion på detta beslut.

Frågespalten

I en kommentar till blogginlägget "Biskopsfrågor" fick jag en fråga av sign. "undrande församlingsarbetare" som skriver:

Ville fråga dig en helt annan sak. När jag får frågan om en kvinna kan vara präst osv... har jag tänkt och ofta svarat, att det är väl hennes sak, inte vår sak. Tycker hon att det är rätt att hon kan stå till svars den dan kommer och hon då kan säga det har kännts rätt för mej och jag har kännt Guds kallelse till detta. Vad ska vi dö dömma? Gud är den som vet, inte vi, vi har väl ingen rätt artt dömma. Snälla kan du svara på denna min fråga. En sa till mej, du tänker helt fel, e står i ju i Bibeln att kvinnan ska tiga i församlingen mm

Jag måste medge att jag inte är helt säker på vilken din fråga egentligen är. Jag tolkar saken så att du undrar om vi har rätt att döma kvinnliga präster eller andra för de val de har gjort i sin strävan efter att följa Gud. Den frågan kommer jag nu att besvara; om tolkningen är felaktig, så får du gärna återkomma.

Du har helt rätt i att vi inte kan döma. Som jag har sagt tidigare på denna blogg, kan vi inte med säkerhet veta vilken tolkning av Bibeln som är den rätta - det enda vi med säkerhet kan säga är att den som tror att den inte tolkar åtminstone har orätt i sin aningslöshet.
Detta innebär att vi som förespråkar kvinnliga präster inte kan döma dem som motsätter sig sådana med bibliska argument, så länge som motståndet inte slår över i diskriminering, förakt eller förföljelse (se 1Kor 8:9). Motsvarande gäller åt andra hållet. Den som anser att "kvinnan skall tiga i församlingen" bör ta hänsyn till sina systrar och bröder som tror annorlunda, men som accepterar också motståndarna som jämbördiga kristna syskon. Teologiska frågor kan (och bör) man alltid diskutera och ifrågasätta, men vi bör samtidigt minnas skillnaden mellan läran om Gud (teologin) och Gud själv.
Gud är inte ett tankemönster, utan en person; Bibeln är inte Gud, utan sådant som han har valt att uppenbara för oss.

I 1Kor 3:11-15 skriver Paulus: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Oberoende vad vi gör, har vi ansvar för det vi gör, men så länge vi strävar efter att bygga på grunden Jesus Kristus, går vi inte helt fel.

Biskopsfrågor

Kyrkpressen kör med en "het linje" inför biskopsvalet. Läsarna får ställa frågor till de sju biskopskandidaterna, som sedan förväntas svara kort och uttömmande (vilket förstås är en omöjlig ekvation). Serien började förra veckan, och nu i nummer 28/06 fortsätter den (s. 8).
Läsarna kommer denna gång med fyra frågor. Två behandlar sexualrelaterade frågor - vigsel av frånskilda respektive homosexuella - en behandlar kommunikationsteknikens inverkan på folkhälsan (!) och en kvinnoprästmotståndarnas utsatta situation.
Redan frågetekniken är intressant, eftersom frågorna tydligt är vinklade. Som exempel citerar jag den första frågan, av Judit Dahlgård från Pedersöre: "Hur kan kyrkan viga frånskilda? Den kyrka jag tillhör leder folket vilse. Vi borde inte tvinga kyrkan att synda. Vi skall inte förakta borgerlig vigsel, ty vi behöver den." Frågeställarens utgångspunkt är klar: det är synd att viga frånskilda kyrkligt. Om de som svarar har en annan åsikt, måste de alltså formulera om frågan, och kan anklagas för att inte ha besvarat den. Rakare frågor skulle vara ärligare!

Så till svaren.
På frågan om vigsel av frånskilda är de flesta på samma linje: Äktenskap och parförhållanden bör stödas, men frånskilda får inte stämplas eller fördömas. Äktenskapet är en samhällelig institution, konstaterar Björkstrand, Fagerudd, Laxell och Schmidt. Björkstrand och Schmidt hänvisar båda till berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan : “Gå nu, och synda inte mer.” Liljeström och Åstrand hänvisar till att evangeliet ger en möjlighet att få förlåtelse och gå vidare. Perret utgår från “vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt” (vilket Fagerudd tolkar annorlunda), och kommer sedan med det kryptiska “Jag tror också att det är viktigt att skilja mellan vad som är etiskt rätt i en bestämd situation och själva vigselfrågan.”

Om kommunikationsteknikens inverkan på folkhälsan tycks kandidaterna inte veta vad de skall anse eller ens vad frågeställaren avser. De säger dock att det behövs forskning och etisk diskussion kring ämnet. Laxell lämnar frågan obesvarad. Jag förstår honom.

Frågan om homosexualitet fokuserar denna gång på om kandidaterna skulle viga ett samkönat par till äktenskap. Perret, Schmidt och (överraskande nog) Fagerudd svarar ett entydigt “nej”. Björkstrand, Laxell, Liljeström och Åstrand hänvisar till att möjligheten inte f.n. finns, utan frågan är under utredning och kyrkomötet kommer att ta ställning till frågan i ett senare skede; som präst och som biskop är man skyldig att följa rådande regler. Laxell säger att han som biskop vill “vara med och påverka slutresultatet”, men han säger inte i vilken riktning han vill påverka. Liljeström, å sin sida, konstaterar: “Personligen stöder jag gärna, att homosexuella personer lever i varaktiga relationer där kärlek och respekt råder.”

(Min vän och broder Martin Fagerudds svar var överraskande, eftersom han som min förman har varit ett starkt stöd för mitt engagemang i frågan. Men han och jag diskuterade saken i ett långt telefonsamtal idag, så vi kanske inte står så långt ifrån varann som hans knapphändiga svar ger vid handen. Bbl har förresten en bra intervju med honom idag.)

På frågan om det är rätt att ta i med hårdhandskarna mot kvinnoprästmotståndare svarar Perret och (igen!) Fagerudd nekande; Fagerudd dock med tillägget att “det är rätt att ta i saken”. Perret menar att “hela frågan är ju absurd i ljuset av vad som präster säger och skriver i vår kyrka, utan några som helst påföljder” (han menar gissningsvis sådana som Antti Kylliäinen, Wille Riekkinen och mig själv). Laxell, Schmidt och Åstrand tycker att vi bör kunna utföra vår prästuppgift sida vid sida fastän könen och uppfattningarna är olika. Björkstrand och Liljeström anser att prästkandidater och präster, särskilt i ledande ställning, måste förbinda sig att följa kyrkans ordning och erkänna att alla präster är och skall behandlas likvärdigt - också kvinnorna.

Min favoritkandidat Helene Liljeström bibehåller sin ställning. Björkstrand klarar sig också väl, medan Fagerudd tyvärr klarar sig överraskande dåligt. De övriga klarar sig enligt förväntan.

Veckans anekdot: Konfirmandambitioner

När jag på ett skriftskolläger för några år sedan informerade konfirmanderna om att de alla hade blivit godkända i provet, var naturligtvis lättnaden och glädjen stor. Det var t.o.m. en pojke som utropade: ”Jeee! Vi kan alla bli präster!”
Det är förstås bra med ambitioner - men riktigt så enkelt är det kanske inte...

Nyhet: Kristen eller konservativ?

Jag hittade en intressant artikel i Washington Post: Moderate US Christians face conservative Goliath. Beteckningen "kristen" har blivit erövrad av den konservativa högern som stöder Bush, så "normala" kristna vågar inte längre använda den termen. Nu går de till motattack.

Jag kanske kommenterar mer senare. Nu väntar sängen.