Det var flera saker som gjorde att valkampanjen (eller vad man nu ska kalla den) inte var idealisk i
det nyss avgjorda domprostvalet. Jag vill skynda mig att säga att detta inte gäller arrangemangen nu i slutändan - de tyckte jag fungerade bra!
Det som jag förstås i grunden är missnöjd med är att det tog tre år att välja en ny domprost. Vår t.f. kyrkoherde har skött sin uppgift utmärkt, och jag tror att vi alla i personalen är nöjda med honom, men t.f. är alltid t.f. Om chefsposten inte är ordinariter fylld, föder det alltid en viss känsla av osäkerhet.
Men det var ju olika omständigheter som ledde till detta, så vi låter det nu vara.
Vid de utfrågningar som jag var med om kom det några saker som jag förvånade mig över. Den första var vid frågestunden efter att
Mats Lindgård hade förrättat sin provpredikan. Han fick frågan - av en f.d. familjerådgivare, som borde ha vetat bättre! - hur han kommer att sammanjämka sina roller som domprost och fyrabarnsfar. En stark antydning var att vi inte borde välja honom, eftersom hans familj då blir lidande.
Detta är förstås starkt osakligt, för att inte säga svinaktigt! Vad har vi andra att göra med hur familjen Lindgård lägger sitt jobb-och-familj-pussel? Om en kvinna hade fått samma fråga, hade det blivit rabalder, men då den ställdes till en man fick den gå igenom. Inte desto mindre är den, som sagt, opassande. Frågeställaren borde skämmas!
En annan sak som jag funderade på var den paneldebatt jag bevistade. Där satt tre vise män
(sagt utan ironi!) som kom med många goda synpunkter på det ena och det andra. Stora skillnader gick inte att se. För den som känner och känner till alla tre kandidaterna var det dock tydligt att hela bilden på inget sätt kom fram; skillnaderna är nog så markanta! Men för den som måste fälla sitt avgörande på basen av debatterna kunde det antagligen vara vanskligt.
En punkt där skillnader syntes var frågan om förhållandet till homosexuella och om välsignelse av partnerskap. Alla tre höll fast vid kyrkans ordning, i betydelsen att de inte skulle välsigna partnerskap innan kyrkomötet har gett grönt ljus. Dock betonade
Lars Junell och
Bror Träskbacka att äktenskapet enligt deras mening är mellan man och kvinna, medan Lindgård talade om att stå på de svagas och utstöttas sida. I kandidatintervjun i
Domkyrkobladet sade Junell visserligen att han skulle välsigna partnerskap när det blir möjligt, men det kom inte fram i debatten.
Lindgård kom med en intressant jämförelse som sätter frågan i perspektiv. Han menade att det rör sig om c:a 100 par om året som kunde vara intresserade av att få välsignelse för sina partnerskap; detta jämförde han med de 100 personer
per dag som skriver ut sig ur kyrkan. Vilketdera är det större problemet?
Jag blev överraskad av
siffrorna i valet. Jag hoppades förstås hela tiden att rätt man skulle vinna (vilket han ju gjorde), men jag hade trott att särskilt Träskbacka hade kommit nära; Junells ålder gjorde att jag räknade ut honom ur tävlingen. Hemmafavören spelade säkert in, men att de båda motkandidaterna sammanlagt fick mindre än en fjärdedel av rösterna var en överraskning. En positiv sådan.
En negativ överraskning var valdeltagandet. Röstningsprocenten är aldrig hög i kyrkliga val - i senaste församlingsval låg den i Borgå på 8,6%, så 9,6% i detta val var förstås en förbättring - men jag hade trott att en så sällsynt händelse som ett kyrkoherdeval skulle ha mobiliserat väljarna. Tydligen inte; jag väntade mellan 15 och 20 %, men så blev det då inte. Visserligen har röstningsaktiviteten i kyrkoherdeval i en del andra församlingar legat så lågt som 2-3%, men ändå.
Men eftersom valresultatet är helt entydigt, kan jag väl inte klaga.
