Begränsad samvetsfrihet

Kyrklig tidningstjänst kommer 29.8.06 med en intressant nyhet rubricerad Samvetet är inte grund nog för en präst att vägra följa beslut.

Inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har röster höjts för att präster (och andra) skall ha samvetsfrihet när det gäller att följa vissa kyrkomötesbeslut. Särskilt gäller det kvinnoprästfrågan, men också i frågan om vigsel av frånskilda och om välsignelse av partnerskap (som ibland felaktigt kallas "homovigslar") har detta argument använts. I de förstnämnda frågorna är det de konservativa som gör det, i den sista vi liberala.
En undersökning som TD, FM Hannu Juntunen har gjort motsäger detta.

I förhållande till den egna kyrkan har en präst inte frihet att lära eller handla som han eller hon vill.
Det är inkonsekvent att säga att man förbinder sig till kyrkans tro och samtidigt vägra följa den ordning i vilken denna tro framträder och inom vars ram man utövar kyrkans andliga uppdrag.
Att åberopa sitt samvete är inte obestridligt eller tillräcklig grund för att vägra att följa kyrkans beslut, detta även om majoriteten av kyrkans medlemmar förlitar sig på tro och samvete. Det individuella samvetet kan inte vara heligare eller mera osvikligt än kyrkans gemensamma förståelse av tron. När man vädjar till samvetet bör man ödmjukt medge att samvetet är skadat av syndafallet, begrundar Juntunen. (KT:s översättning)

Samtidigt har också samvetet en plats i det att det tvingar oss att leva efter det prästlöfte som vi har avlagt.

Det att kyrkolagstiftningen är bindande grundar sig sist och slutligen på ett personligt åtagande i förhållande till kyrkan som samfund, och som sådant är detta en samvetsfråga. Människans handlingar är också i kyrkorätten mål för juridisk styrning. Det är inte möjligt att tvinga någon till att förbinda sig på ett djupare plan med hjälp av sanktioner, men ifall en förbundenhet saknas, bör var och en dra nödiga slutsatser. (KT:s översättning)

Det är bra med folk som kan säga saker rakt på sak: Om ditt samvete strider mot dina förpliktelser som präst inom kyrkan, så avsäg dig ditt prästämbete!
Logiskt, eller hur? Om någon verkligen följer denna rakryggade princip (såsom en del redan har gjort) är han värd all respekt och ett lyft på hatten.

Även termen "religionsfrihet" har använts i detta sammanhang, också av en biskopskandidat i det nu aktuella valet i Borgå stift. Juntunen förkastar dock detta på ss 33-34 i rapporten:

Som motivering för ett avvikande från kyrkans lära eller ordning har man i vissa fall vädjat till religionsfriheten som en grundrättighet som också tillkommer präster. Denna motivering haltar dock särskilt vad gäller prästerskapet. Religionsfriheten handlar om statsmaktens förhållande till sina medborgare och deras religiösa samfund. Staten tillåter olika bekännelser, att trossamfund grundas och att religion utövas, men separerar inte medborgarna på basen av trosbekännelse när den fördelar andra rättigheter och skyldigheter. Ur statens synvinkel är en medborgare fri att sträva efter att bli präst i någon kyrka, och prästadömet ställer inte hans samhälleliga grundrättigheter i fråga. I förhållande till sin egen kyrka kan en präst dock inte vara fri att undervisa eller handla hur han önskar. Det är inte vettigt att motivera avvikelse från kyrkans lära eller andra brott mot kyrkans normer varken med prästens religionsfrihet eller yttrandefrihet. (Min översättning)

I tidningen Kotimaa kommenterar chefsredaktör Olav S. Melin rapporten 31.8.06.

Juntunen låter förstå att den kläm, som kyrkomötet godkände när de öppnade prästämbetet för kvinnor, är alltför generell för att kunna användas som samvetskläm.
Petri Hiltunen, som verkar inom Luther-stiftelsen, förkastar undersökningen i denna tidning. Enligt honom är den ett av makten beställt tendentiöst arbete, med vilket oliktänkare skall tuktas. Han anser att ett samvete som är bundet till Guds ord inte kan förbigås med rättsteologiska argument.
Vad hämtar Juntunens undersökning för nytt till kyrkans förhållande till förespråkarna av s.k. klassisk kristendom? Åtminstone att kyrkans officiella ställningstagande är rättsteologiskt motiverat och konstaterat vara hållbart. Men det berättigar inte till sanktioner mot oliktänkare. Detta eftersom kyrkolagstiftningen är bindande på basen av den personliga förbundenheten till kyrkan. Och det är en samvetsfråga.
Samvetet är inte tillräcklig motivering för att vägra följa kyrkans beslut. Samma samvete hindrar dock kyrkan från att avskeda vägrande präster.
Därför påverkar undersökningen knappast motståndarnas åsikter. Det kommer framledes att vara lika svårt att passa ihop de olika synsätten som tidigare. (Min översättning)

Kyrkans forskningscentral har utgivit Juntunens undersökning Kirkkolaki ja omatunto. Onko kirkon lainsäädäntö pätevää ja sitovaa? (Kyrkolagen och samvetet. Är kyrkans lagstiftning giltig och bindande?). Den finns i pdf-format (på finska) på denna länk.