World Watch List: De 50 farligaste länderna för kristna

Martyrkyrkans vänner skriver i sitt veckobrev 1/2011:

Organisationen Open Doors har gett ut sin årliga World Watch List med namn på 50 länder där situationen fortsättningsvis är svår för de kristna. För nionde året i följd toppas listan av Nordkorea, men troende i muslimska länder möter ökande förföljelse, speciellt från olika extremistgrupper. Trots dessa problem fortsätter den världsvida kyrkan att växa.
Eddie Lyle, ledaren för Open Doors i Storbritannien säger: ”Det faktum att över 2 200 kristna har dödats för att de var kristna och att miljoner kristna rutinmässigt förföljs i strid med internationell lag, borde få oss att stanna upp. Vi behöver ge vårt helhjärtade stöd till dem som delar vår tro men inte vår frihet att utöva den.”
Mera om årets World Watch List finns på webbsidan www.opendoorsuk.org/resources/persecution/.
Här följer de fem första länderna på listan.

1. NORDKOREA
Situationen i Nordkorea har under det senaste året fortsättningsvis varit fruktansvärd. Det har skett flera stora förändringar i landet som har haft negativ påverkan på hela befolkningen, inklusive de kristna. På grund av valutareformer har två av tio förlorat sitt hem. Utöver den ekonomiska krisen har Nordkorea drabbats av naturkatastrofer där dussintals människor har mist livet i översvämningar och jordras orsakade av en tyfon. Situationen för de kristna har varit ännu värre. Juche-ideologin och dyrkan av ”Den Store Ledaren” håller hela landet i ett järngrepp. Därför har kristna enligt myndigheterna inte ens rätt att existera.
Trots denna förföljelse växer kristendomen, om än långsamt. Det finns många risker för de kristna, och ofta gäller det liv eller död. År 2010 arresterades hundratals kristna av olika orsaker. Vissa dödades, medan andra dömdes till politiska straffläger. Ett exempel var när polisen upptäckte 23 kristna i en husförsamling i Pyungsung. Tre av dem dömdes omedelbart till döden, medan de tjugo andra sändes till ett arbetsläger.
Också på den politiska arenan har det skett förändringar. I september utsågs Kim Jong-Un, Kim Jong Ils tredje son, officiellt till general och blev andra i rang inom den så kallade centrala militärkommissionen. Frågan är om situationen kommer att förändras när Kim Jong-Un blir den nye ledaren. Många människor i landet tror det inte, men endast Gud ser hela bilden.

2. IRAN
Under det senaste året har arresteringsvågen mot de kristna fortsatt, särskilt runt årsskiftet 2009–2010. Många gudstjänster övervakas av hemliga polisen. Troende som är aktiva i församlingar eller cellgrupper pressas, de förhörs, arresteras, fängslas och misshandlas. Enskilda troende förtrycks av samhället med myndigheternas inställning som grund.
Det har förekommit många och fortgående demonstrationer mot regeringen. Man antar att denna kris bidragit till att myndigheterna försöker avleda uppmärksamheten från problemen genom att slå till mot de kristna. Sammanlagt arresterades flera hundra kristna under året. Många av dem har senare frisläppts mot borgen, men också de övervakas ofta av myndigheterna och kan på nytt kallas till rätten. Dessutom finns det en risk för hämndåtgärder från muslimska fundamentalister, särskilt i fall där kristna vittnat om evangeliet för muslimer.
Våldet kan komma från källor så nära som ens egen familj: en konvertit från islam dog av de skador han fått av allvarlig misshandel från en familjemedlem. Under tiden fortsätter de inhemska kyrkorna att växa och innefattar nu sammanlagt minst 450 000 kristna (inhemska och assyriska/armeniska). Det finns signaler som tyder på en stor efterfrågan på Biblar. I ljuset av detta är det ännu mer skrämmande att hundratals Biblar beslagtogs av säkerhetsstyrkor och brändes under den första halvan av 2010. Det är rätt länge sedan så pass allvarliga åtgärder vidtagits för att hindra distributionen av Biblar.

3. AFGHANISTAN
Situationen i Afghanistan har urartat under det senaste året. Myndigheterna intensifierade förföljelsen av kristna med muslimsk bakgrund. Afghanska troende accepteras inte av det huvudsakligen muslimska samhället, och lagstiftningen är inte klar vad gäller kristnas rättigheter. Under 2010 skedde många fall där kristna skrämdes och hotades. I maj och juni visade landets tv upprepade gånger bildmaterial från ett dop av troende med muslimsk bakgrund, och kristna hjälporganisationer beskylldes för evangelisation. Som svar på tv-sändningarna inkallades parlamentets underhus för att besluta om avrättning av dessa kristna konvertiter från islam. Både tv-sändningarna och myndigheternas svar orsakade protester på gatorna i Kabul och i andra städer. Hundratals protesterande ropade dödshot mot kristna konvertiter och krävde att kristna organisationer utvisas på grund av deras ”kristna inflytande på samhället”.
Trycket mot afghanska kristna intensifierades, och dussintals har varit tvungna att flytta, till och med till annan ort, eller fly landet för att finna trygghet. Många kristna har under 2010 arresterats och dragits inför domstol. I augusti dödades några kristna hjälparbetare av talibaner. Afghanska kristna möter fortsättningsvis förföljelse och även våld från sina familjer och andra. Debatten om huruvida afghaner kan vara kristna och om kristnas rättigheter är nu mer eller mindre offentlig, vilket är en unik ny situation i landets historia.

4. SAUDIARABIEN
Rapporter tyder på att flera kristna har utsatts för fysiskt våld på grund av sin tro, vilket inte rapporterades under det föregående året. Förmodligen är det totala antalet kristna som möter dylik förföljelse mycket större, men det är svårt att få tillräcklig information från ett land som är så stängt som detta wahhabistiska kungarike. Den första oktober arresterades 12 filippinska kristna och en präst vid i en religiös sammankomst i ett hem. De åtalades för proselytism och frigavs sedan tillfälligt (en av dem mot borgen). Dessutom flydde ett antal kristna från landet på grund av förtryck på grund av deras tro. För vissa är deras liv i fara. De flesta kristna i Saudiarabien är utlänningar som tillfälligt lever och arbetar i landet, majoriteten är från Filippinerna. Utöver att de utnyttjas och är underbetalda i sitt arbete, utsätts dessa utländska arbetare regelbundet för verbalt och fysiskt våld på grund av sin kristna tro. Det finns ett antal konvertiter från islam som lever ut sin tro i största hemlighet.
Religionsfrihet existerar inte i detta islams kärnområde där medborgare endast kan tillhöra en religion. Inget juridiskt skydd finns för religionsfrihet, och ingen religionsfrihet existerar heller i verkligheten. Det juridiska systemet baserar sig på islamisk lag, sharia. Apostasi är belagt med dödsstraff om den anklagade inte avsvärjer sig sin nya tro. Fastän myndigheterna erkänner icke-muslimers rätt att utöva sin tro privat, respekterar religionspolisen ofta inte denna rättighet. Att offentligt utöva icke-muslimsk tro är förbjudet i Saudiarabien. Troende som gör sig skyldiga till detta riskerar att arresteras, fängslas, piskas, deporteras och ibland torteras. Troende med muslimsk bakgrund löper också stor risk att dödas genom hedersmord ifall deras familjer eller sociala omgivning upptäcker deras nya tro.

5. SOMALIA
Situationen för kristna i Somalia förvärrades under året. En mycket negativ bild av kristna utmålades i media, åtta kristna led martyrdöden och några kristna flydde ut ur landet.
I republiken Somalia råder i praktiken inbördeskrig sedan år 1991. Landet kan delas i huvudsakligen tre delar: Somaliland i nordväst som förklarat sig självständigt, det autonoma Puntland i nordost samt södra Somalia med huvudstaden Mogadishu. Medan de två senare områdena är relativt lugna, är Somaliland det inte. Islamistiska grupperingar kämpar mot interimsregeringen och dess allierade som backas upp av 6 000 soldater från den Afrikanska unionen. Islamisterna kontrollerar 90 % av södra Somalia medan interimsregeringen är instängd på ett litet område av huvudstaden. Islamisterna har infört hård sharia-lag på de områden de kontrollerar och man försöker effektivt utplåna kristendomen från landet.

Den vidare listan lyder:
6. Maldiverna
7. Jemen
8. Irak
9. Uzbekistan
10. Laos
11. Pakistan
12. Eritrea
13. Mauretanien
14. Bhutan
15. Turkmenistan
16. Kina
17. Qatar
18. Vietnam
19. Egypten
20. Tjetjenien
21. Komorerna
22. Algeriet
23. Norra Nigeria
24. Azerbajdzan
25. Libyen
26. Oman
27. Burma/Myanmar
28. Kuwait
29. Brunei
30. Turkiet
31. Marocko
32. Indien
33. Tadjikistan
34. Förenade Arabemiraten
35. Norra Sudan
36. Zanzibar (Tanzania)
37. Tunisien
38. Syrien
39. Djibouti
40. Jordanien
41. Kuba
42. Vitryssland
43. Etiopien
44. De palestinska områdena
45. Bahrain
46. Kirgistan
47. Bangladesh
48. Indonesien
49. Sri Lanka
50. Ryssland

Jag skrev här om 2008 års lista. Små förändringar är där, men inget enormt. 
Nordkorea toppar båda listorna. Saudiarabien har sjunkit från andra plats till fjärde, medan Iran har stigit ett pinnhål till andra plats. Maldiverna har sjunkit från fjärde till sjätte plats och Bhutan från femte till fjortonde plats, vilket ju är en liten ljusning. Å andra sidan har Afghanistan stigit från sjunde till tredje plats och Somalia från tolfte till femte placering.
Av europeiska länder hittar vi Turkiet och Vitryssland på båda listorna, medan Ryssland (också utanför Tjetjenien) har tagit sig upp på den nya listan. Det enda amerikanska landet är denna gång Kuba; Colombia har trillat bort. Alltid något.

Mother Teresa on serving the poor

We should not serve the poor like they were Jesus. We should serve the poor because they are Jesus.

- Mother Teresa
in In My Own Words
as quoted on God's Politics

The Marriage Counselor

After just a few years of marriage, filled with constant arguments, a young man and his wife decided the only way to save their marriage was to try counseling. They had been at each other's throat for some time and felt that this was their last straw. When they arrived at the counselor's office, the counselor jumped right in and opened the floor for discussion.
"What seems to be the problem?" he asked.
Immediately, the husband held his long face down without anything to say. On the other hand, the wife began talking 90 miles an hour describing all the wrongs within their marriage.
After 5... 10... 15 minutes of listening to the wife, the counselor went over to her, picked her up by her shoulders, kissed her passionately for several minutes, and sat her back down. Afterward, the wife sat there speechless.
He looked over at the husband who was staring in disbelief at what had happened. The counselor spoke to the husband, "Your wife NEEDS that at least twice a week!"
The husband scratched his head and replied, "I can have her here every Tuesday and Thursday."

Stolen from the Gay Christian Fellowship

Veckans anekdot: Apfilter

Förr i världen skämtade man om att kamerorna borde ha apfilter som tar bort t.ex. mig från bilden, annars kan linsen spricka. Nu tycks digitalkamerorna ha en modernare variant.
På en minnesstund (kaffedorian efter jordfästningen kallas så) fotade en av de anhöriga oss alla som var med. Inget unikt i det, förstås. När hon siktade in sig på mig och tryckte på knappen, trädde apfiltret in och kameran stängde av sig! Mycket effektivt!
Det kan ju hända, förstås, att hon tryckte på strömknappen i stället för utlösaren - men apfilter i alla fall. 

Ett politiskt gräl

Jussi Pajunen och Harry Bogomoloff grälade.
- Den här stan är inte stor nog för oss båda!
- Nej just det! Vi måste nog annektera Sibbo!

Egen produktion. Beklagar.

Kaplansgården i Borgå

I medlet av 1700-talet hade kaplanen i stadsförsamlingen i Borgå en bostad vid rådhustorget, den fastighet som nu är ett galleri vid namn Gamla kaplansgården. Kaplanen i landsförsamlingen var dock utan.
År 1763 beslöt sockenstämman att bygga en kaplansgård för kaplanen i landsförsamlingen på tomten mitt emot domprostgården. Frågan hade diskuterats redan länge, men nu gjorde man då slag i saken. Tomten inköptes till församlingen och det gamla nedgångna hus som stod där revs. Stockar införskaffades, och snart var huset färdigt.
I knappt 250 år har kaplaner bott i Kaplansgården - 2013 skulle kvartsmillenniefesten kunna firas. Om Kaplansgården då längre existerar, alltså.

I nuvarande form (för en del förändringar har förstås skett längs århundradena) består Kaplansgården av en huvudbyggnad och två uthus på en tomt på ungefär 4000 kvadratmeter. Tomten är grovt triangelformad och gränsar mot Finnbyvägen, Gamla Kungsvägen och Kapellansbrinken. Förutom vanliga träd och buskar finns det tre äppelträd, ett halvt dussin vinbärsbuskar samt 40 krusbärsbuskar, som (enligt min teori) antagligen har anlagts av någon prästfru med minst två pigor. Det stora potatislandet vid Finnbyvägen är numera en gräsmatta.
I det övre uthuset har kaplanen sitt garage och två förvaringsutrymmen. Det nedre, som tidigare var stall och lagård, är i fastighetskontorets användning. Där förvarar de en del maskiner samt en hel del skräp.
Huvudbyggnaden är i två våningar. Den nedre är bostadsutrymme, medan det i övre våningen finns ett uppvärmt boningsrum. Resten är en kall vind. Huset har en boningsyta på ungefär 140 kvadratmeter. Det har centralvärme (tyvärr med oljepanna) men det finns också tre vackra kakelugnar, av vilka den i stora salen är verkligt ståtlig.
Huset är ljusrött, trots att man kunde tycka att rödmylla vore det lämpliga för en byggnad i denna stil. Förklaringen är, har jag förstått, att offentliga byggnader i slutet av 1700-talet skulle ha just denna kulör. Ett annat exempel i närheten är ju Rådhuset. Att domprostgården däremot är gul beror på att de nuvarande byggnaderna är från 1840-talet, då andra regler gällde.
På 250 år slits naturligtvis vilken byggnad som helst, och renoveringar har förekommit i Kaplansgården. På 1970-talet gjorde man enligt tidens historielösa sed och byggde om köket och badrummet, som tyvärr ser ut därefter. Stockarna är däremot fortfarande sunda och ytterväggarna står så som de har gjort i redan ett kvarts millennium.
Och så finns det ju gott om djur, förstås - kråkor, duvor, kajor, skator, trastar, måsar, ekorrar, katter, harar - samt gårdsigelkottar som verkar ha bo under nedre uthuset. Det är charmigt på något sätt med en "egen" igelkott!

När jag och min familj sommaren 2007 fick privilegiet att som den senaste i den långa raden av kaplansfamiljer flytta in i Kaplansgården, var vi mycket glada och stolta. Genom att bo där förvaltar vi ett långt arv, som vi gärna vill ge vidare till kommande generationer.
Emellanåt hittar vi något budskap från tidigare invånare - ett kvitto från 1950-talet i en springa, ett tidningsurklipp från 1800-talet mellan stockar på vinden - och känner historiens vingslag. När vi flyttade hit beklagade jag mig över att jag måste gå i pension om 25 år och flytta ut!

Men nu lutar det mot att denna tradition kommer att brytas. Kan det verkligen vara så att dagens beslutsfattare är lika historielösa som de som härjade på 1970-talet? Borgå kyrkliga samfällighet har godkänt en fastighetsstrategi, enligt vilken en hel massa historiska (och mindre historiska, måste medges) byggnader skall säljas. Kaplansgården och största delen av Domprostgården finns med bland dessa. Det enda som egentligen saknas på den listan är domkyrkan - tänk att den ska bevaras!
Motiveringen till denna försäljningsiver är förstås ekonomisk. De fastighetsansvariga verkar tycka att det kostar mer än det smakar. De ledande i den finska församlingen verkar bara vilja bevara byggnader som man kan ha nytta av i verksamheten. Domkyrkoförsamlingens beslutsfattare blir ofta nerröstade av den finska majoriteten - till synes utan att de svenska argumenten tas ad notam. Detta kallas visst "majoritetens diktatur".
Det är klart att en församling i första hand ska ta hand om sina medlemmar och den verksamhet som är till för medlemmarna. Den finska församlingens argument är alltså i sig korrekt. Men utesluter det verkligen ett historiskt och kulturhistoriskt tänkesätt?
Att sälja värdefulla fastigheter bara för att få in pengar är däremot inte vettigt. En församling, en kyrklig samfällighet eller en kyrka är inget börsbolag, som ska maximera sin vinst - det räcker med att ekonomin går runt!

Samfälligheten äger också annat som kunde säljas, om kontanter saknas. Hyresbostäder runt om i stan, tomter som någon kunde tänkas bygga ett hem på (och så få fler skattebetalande medlemmar till församlingen på köpet), skog... och "konstskatter"!
Det verkar nämligen som om församlingarna får donationer av religiös hötorgskonst var gång någon gammal människa dör, och arvingarna inte vet vad de ska göra med skräpet. "Ge det åt de gudliga bara!" En del kan vara OK, men det mesta är det inte - för annars hade arvingarna ju själva sålt det i stället.
En auktion på den religiösa kitsch som församlingarna inte har bruk för kunde väl hämta in en hel del - säkert tiotals euro!
Men skämt å sido - att de kulturhistoriskt mindre värdefulla lägenheter som samfälligheten äger inte är på försäljningslistan beror säkert på att de är investeringsobjekt som ger en hygglig avkastning. Och det har jag förstås inget emot; det är klart att resurserna skall förvaltas vettigt. Men i detta fall måste också andra värden än de rent ekonomiska tas med i betraktande!

Naturligtvis är en faktor i min upprördhet att jag själv drabbas. Om inget sker, blir jag vräkt om ett och ett halvt år ungefär. Man har föreslagit att jag skulle köpa huset själv och bo kvar - "banken har pengar" - men det är nog inte någon realistisk möjlighet. Kaplansgården är för värdefull för att jag skulle vilja skuldsätta mina presumptiva barnbarn bara för att kunna bo kvar. De summor som har kastats fram ligger mellan en halv och tre miljoner euro - och det är nog för blodigt för en vanlig löntagare. Men det är klart att inget beslut ännu har gjorts, vare sig om försäljning eller om vilket pris man kommer att begära.

Processen fortsätter nu med att samfällighetens förtroendeorgan fattar enskilda försäljningsbeslut om varje objekt. Därefter ska de i sista hand fastställas av kyrkostyrelsen, såsom alltid när det gäller försäljning av kyrklig egendom. Om fastställandet sker, kan beslutet förverkligas kanske hösten 2012. 

Kaplansgården till salu år 2012? (svenska.yle.fi 14.2.11)
Kaplansgården i Borgå säljs antagligen (Kyrkpressen 15.2.11)

Just a thought...

Death leaves a heartache no one can heal,
love leaves a memory no one can steal.

- words on an Irish tombstone
as quoted on QuoteFame.com

Mias bloggar

Församlingspastorn i Åbo svenska församling, Mia Bäck, har länge haft en predikoblogg, Mias predikoverkstad, som speglas till Kyrkpressens bloggportal, precis som Predikantbloggen, där jag själv medverkar.
Så har Mia och hennes kollega Fredrik Portin också inlett Projekt skribaförnyelse, som verkar intressant. Vi ska se vad det utmynnar i.

Men färskast är att Mia nu har startat en traditionell blogg, där hon alltså kommer med funderingar om ett och varje. Att hon kallar den för "Miasas blogg" (i st.f. "Mias") får vi sätta på det kontot att hon är österbottning, stackarn. Men hon bor ju i alla fall i söder numera.
;-)

RF: Ribless Adam

Elva teologer ”avstår från biskoparna”

Elva teologer inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland meddelade 17.2.11 att de avstår från sin kyrkas biskopar.
"Kyrkan i Finland förs målmedvetet mot Sodom. På den här vägen varken kan eller vill vi vara med," skriver de elva teologerna i ett offentligt uttalande.
I uttalandet anklagar undertecknarna biskoparnas anvisningar om bönestunder för samkönade par (som jag kommenterade här) för irrlära. "Genom att tilllåta och förordna en bönestund för ett förhållande som entydigt strider mot Bibeln, uppmanar biskoparna prästerskapet att be om Guds välsignelse för synden," heter det i uttalandet.
De elva undertecknarna - nio präster, en lektor och en teologie magister - avstår från ELKF:s biskopar med hänvisning till Augsburgska bekännelsen. Ingen av de elva är svenskspråkig. Däremot är fem av dem präster i Åbo ärkestift och åtminstone fyra tillhör Lutherstiftelsen.
- Antagligen leder det här till att det finns anledning att diskutera lite och fråga att ursäkta, men vad menar ni riktigt, kommenterar Kaarlo Kalliala, biskop i Åbo ärkestift. Han påpekar att ifall någon av prästerna var i tjänst, skulle det tarva snabbare reaktioner.

Det som slår mig när jag läser nyheter av detta slag är att många vill äta kakan och ha den kvar. Särskilt för de undertecknare som är präster skapar uttalandet problem i förhållande till prästlöftena, där man säger sig stöda kyrkans ordning. Att då ta avstånd från biskoparna på detta sätt innebär att vilja avstå från sina skyldigheter som präst, samtidigt som man håller fast vid rättigheterna.
Det är också intressant att ingen präst i församlings- eller annan tjänst inom ELKF har skrivit under. De skulle förstås ha mer att förlora. Lönen, t.ex.
Det är lätt att protestera när man inte riskerar något...

Yksitoista teologia ”luopuu piispoista” (Kotimaa24 17.2.11)
Kalliala: Anteeksi, mitä tarkemmin tarkoitattekaan luopumisella? (Kotimaa24 17.2.11)
Elva teologer avstår från biskopar (Kyrkpressen 18.2.11)

Uppdatering: 73 teologer har skrivit under en skrivelse som tar avstånd från dem som tar avstånd från biskoparna, berättar Kotimaa 24.2.11.

Uppdatering 2: Kotimaa berättar 28.2.11 om ännu en namnlista, där 101 lekmän tar avstånd från biskoparnas anvisningar om bönestunder för samkönade par.
Börjar det inte gå inflation i listandet snart? 11, 73, 101 ... vilken är följande siffra? Och när får jag ropa "BINGO"?

Hávamál 55

Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.

Hávamál - Den höges sång
Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan

Vietnam: Ksor Y Du och Kpa Y Co

Två kristna evangelister, 47-årige Ksor Y Du och 30-årige Kpa Y Co, har dömts till sex respektive fyra års fängelse för att ha "försvagat den nationella enigheten".
Ksor och Kpa, som tillhör kyrkan Vietnam Good News Mission (VGNM), fick domarna den 15 november 2010. Domarna inkluderade fyra respektive två års husarrest, enligt källor från deras kyrka och Vietnams tidning Phap Luat. Båda evangelisterna, som tillhör minoriteten Ede, bor i distriktet Song Hinh i provinsen Phu Yen, där det finns omkring 20 församlingar som tillhör VGNM.
Ksor var en av de flera tusen människor från den etniska minoriteten i Vietnams centrala högland som deltog i demonstrationerna 2004 mot religionsförtryck och olaglig beslagtagning av landområden. Många av demonstranterna var kristna. Tillsammans med hundratals andra tillfångatogs Ksor när han försökte fly till Kambodja efter militärens kraftåtgärder som följde på demonstrationerna. Han tillbringade fyra år i fängelse och ännu ett år i husarrest.
I maj 2009 gick Ksor med i VGNM, ett nätverk av huskyrkor som har växt från de 14 församlingar som träffades i hemmen 2007 till dagens 360.
I september 2009 förhördes Ksor i tre veckor och myndigheterna förbjöd honom att ringa internationella telefonsamtal under den tiden. Fängelsestraffet hade gjort honom fattig och vid dålig hälsa, och han berättade för myndigheterna att han ringt en släkting i USA tre gånger för att fråga efter pengar till medicin och till reparationer av hans förfallna hus. Tidningen Phap Luat rapporterade dock att han hade ringt 58 internationella telefonsamtal, vilket är en grov överdrift enligt Ksors familj.

De två evangelisterna arresterades den 27 januari 2010. Ksor var på väg till polisstationen för att delta i ytterligare ett förhör då han togs om hand av polisen som band ihop hans händer och släpade honom bakom en motorcykel till stationen, enligt de boende i byn. Han föll många gånger och kom fram blodig och blåslagen.
Båda männen hölls fängslade i tio månader utan rättegång, fram till den 15 november. Myndigheterna tog med Ksors tonårsdotter till fängelset och sade till henne att vittna om att hennes pappa hade ringt utomlands många gånger, enligt ledarna för VGNM. När hon vägrade slog en kvinnlig polisman henne hårt i ansiktet två gånger innan hon skickades iväg.
Ksors fru, A Le H'Gioi, var med på rättegången trots att hon inte hade fått den tillåtelse till det som krävs enligt vietnamesisk lag. Hon berättade för ledarna i kyrkan att domaren vid rättegången tog upp deras tro på en gång genom att fråga hennes man: "Insisterar du fortfarande på att följa din religion?" Domaren frågade honom också: "Efter att ha suttit i fängelse, insisterar du på att bli kvar i Vietnam Good News Mission?"
Hennes man hade svarat att han inte skulle ge upp sin tro på Gud även om det innebar döden. Kristna ledare sade att utfrågningen gick emot antagandena om att åtalet mot de två evangelisterna inte hade något med religion att göra.

Compass Direct 6.12.10 

Grotesco: Det är bögarnas fel

Tack för tipset, Sasha!

Veckans anekdot: Rosor och kärlek

Antonia, 6 år, sade åt sin mor en morgon: "Mamma, jag älskar dig som en ros!"
Mamma såg ömt på sin dotter och svarade: "Och du är min lilla rosenknopp!"
"Ja - och mommo och mofa är nypon!" 

Barn skriver till Gud

Käre Gud,
Var så snäll och sänd kläder till alla de fattiga damerna i pappas dator.
Amen. 

Tack till Gun L!

Läst: Ekot av ett skott

Alf Henrikson: Ekot av ett skott (Bra Böcker 1986) 273 s.

Alf Henrikson (1905-95) var en skicklig skribent som behandlade en mångfald av ämnen. Historia var han intresserad av, och det syns i hans produktion.
En bok som jag hittade i svärföräldrarnas hylla, Ekot av ett skott, behandlar mordet på Gustav III, och särskilt vad som hände efteråt. Upptakten till mordet är känd för alla som har satt sig in i Gustav III:s historia, men utredningen av brottet är mindre väl dokumenterad, åtminstone i populärhistorien. Där fyller Henriksons bok ett tomrum.
Att kapten Jacob Johan Anckarström sköt kungen vid en maskeradbal 16.3.1792 vet väl de flesta. Men att han hade stöd från högt uppsatta personer visas av att trots att sammansvärjningen dokumenterades väl, var Anckarström den ende som avrättades. Andra dömdes till fängelse eller landsförvisning, men mångas straff förkortades när hertig Karl (senare kung Karl XIII) upplevde att dammet hade lagt sig. Hertigen var ju bror till kungen, därmed farbror till Gustav IV Adolf och regent under dennes minderårighet. Också polismästare Henric Liljensparre, som ledde utredningen, verkar ha sympatiserat med hertigen, vilket säkert påverkade hans arbete.
Henrikson dokumenterar utredningen och dess brister flyhänt. Han citerar dokumenten så som de var skrivna, utan att modernisera texten, vilket är en av bokens förtjänster. Detta är en läsvärd bok, som är rätt kort, men som också innehåller biografiska notiser över de personer som förekommer i berättelsen.

Voltaire on absurdity and atrocity

Those who can make you believe absurdities can make you commit atrocities.

Voltaire

Ny norsk bibelöversättning kommer i oktober

Det norska bibelsällskapet godkände i december 2010 en ny översättning av Bibeln.
Arbetet har pågått under tio år och Nya testamentet har varit klart sedan 2005, men nu är även arbetet med Gamla testamentet helt klart. Tor Tjeransen, ledamot i Bibelselskapets styrelse, är nöjd med resultatet.
- Det har blivit en bra Bibel som jag blir upprymd av, säger han.

Det har tagit trettio bibelforskare och författare och lika många miljoner norska kronor att färdigställa nyöversättningen av Bibeln vars föregångare lanserades 1978. Den nya översättningen ges ut i oktober 2011 – både på bokmål och på nynorska.
Målet har varit att följa de hebreiska och grekiska grundtexterna och att samtidigt skapa en uttrycksfull norsk bibeltext, säger Bibelselskapet.

Viss debatt har uppstått angående en uppdatering i översättningen av begreppet jungfru till "ung jente". Men så har skett också på annat håll. Frågan är om man först skall översätta GT på dess egna premisser och sedan tolka det, eller om den kristna tolkningen skall få påverka översättningsarbetet också av den judiska texten. I det första fallet skall uttrycket i Jes 7:14 översättas med att en "ung kvinna" blir gravid, medan det i det andra fallet skall vara en "jungfru" som blir det.
Själv tycker jag ju att den förstnämnda översättningsmetoden är ärligare. Kommentarer hör hemma i fotnoter.

Den nye bibeloversettelsen godkjent (bibel.no 8.12.10)
Ny norsk Bibel (Dagens Nyheter 9.12.10)
Ny norsk Bibel är klar (Kyrkans Tidning 9.12.10)

Lehdistä poimittua

Etelä-Karjalan ensimmäinen krematorio tuotantokäyttöön.

- Otsikko Etelä-Saimaassa

Evl-luth kyrkan i Bayern och dess hbt-pastorer

När jag tänker på den sydtyska delstaten Bayern, kommer jag på begrepp som katolicism, konservatism och Oktoberfest.
Men allt är förstås inte monolitiskt - inte heller i Bayern. Där finns faktiskt en evangelisk-luthersk kyrka (Evangelisch-Lutherische Kirche in Bayern, ELKB), som inte tycks vara åtminstone överdrivet konservativ. Frågor om homosexualitet har behandlats grundligt i flera omgångar sedan 1993, enligt ELKB:s hemsida. Homosexuella pastorer i registrerade partnerskap har också varit accepterade.
Ytterligare ett steg togs i höstas, då sådana par fick tillåtelse att bo i kyrkans prästgårdar, vilket (av någon orsak) inte hade gått förr. Men bättre sent än aldrig, förstås.

German church allows gay pastors to live with partners (The Christian Century 16.11.10)
Bavarian Lutherans allow coupled pastors to live with partners in parsonages (Box Turtle Bulletin 18.11.10)

Bonhoeffer on God's path of reconciliation

God sets out upon the humiliating path of reconciliation and thereby pronounces the world free. God wills to be guilty of our sin, and takes over the punishment and suffering sin has brought upon us. God answers for godlessness, love for hatred, the saint for the sinner. Now there is no godlessness, no hatred, no sin which God has not carried, suffered, and atoned. Now there is no reality, no world that is not reconciled and in peace with God. God did this in the beloved son Jesus Christ.

- Dietrich Bonhoeffer
in Meditations on the Cross
as quoted on God's Politics

South Africa: Millicent Gaika

From Avaaz.org:
Millicent Gaika was bound, strangled, tortured and raped for five hours by a man who crowed that he was ‘curing’ her of her lesbianism.
She barely survived, but she is not alone - this vicious crime is recurrent in South Africa, where lesbians live in terror of attack. But no one has ever been convicted of 'corrective rape'.
Amazingly, from a tiny Cape Town safehouse a few brave activists are risking their lives to ensure that Millicent’s case sparks change. Their appeal to the Minister of Justice has exploded to over 140,000 signatures, forcing him to respond on national television. But the Minister has not yet answered their demands for action.
Let's shine a light on this horror from all corners of the world - if enough of us join in to amplify and escalate this campaign, we can reach President Zuma, who is ultimately responsible to uphold constitutional rights. Let’s call on Zuma and the Minister of Justice to publicly condemn ‘corrective rape’, criminalise hate crimes, and ensure immediate enforcement, public education and protection for survivors. Sign the petition now and share it with everyone - we’ll deliver it to the South African government with our partners in Cape Town.

South Africa, often called the Rainbow Nation, is revered globally for its post-apartheid efforts to protect against discrimination. It was the first country to constitutionally protect citizens from discrimination based on sexuality. But in Cape Town alone, the local organization Luleki Sizwe has recorded more than one 'corrective rape' per day, and impunity reigns.
'Corrective rape' is based on the outrageous and utterly false notion that a lesbian woman can be raped to 'make her straight', but this heinous act is not even classified as a hate crime in South Africa. The victims are often black, poor, lesbian women, and profoundly marginalised. But even the 2008 gang rape and murder of Eudy Simelane, the national hero and former star of the South Africa women's national football team, did not turn the tide. And just last week Minister Radebe insisted that motive is irrelevant in crimes like 'corrective rape.'

South Africa is the rape capital of the world. A South African girl born today is more likely to be raped than she is to learn to read. Astoundingly, one quarter of South African girls are raped before turning 16. This has many roots: masculine entitlement (62 per cent of boys over 11 believe that forcing someone to have sex is not an act of violence), poverty, crammed settlements, unemployed and disenfranchised men, community acceptance - and, for the few cases that are courageously reported to authorities, a dismal police response and lax sentencing.
This is a human catastrophe. But Luleki Sizwe and partners at Change.org have opened a small window of hope in the fight against it. If the whole world weighs in now, we could get justice for Millicent and national action to end 'corrective rape'.

This is ultimately a battle with poverty, patriarchy, and homophobia. Ending the tide of rape will require bold leadership and concerted action to spearhead transformative change in South Africa and across the continent. President Zuma is a a Zulu traditionalist, who has himself stood trial for rape. But he condemned the arrest of a gay couple in Malawi last year, and, after massive national and international civic pressure, South Africa finally approved a UN resolution opposing extra-judicial killing in relation to sexual orientation.
If enough of us join this global call for action, we could push Zuma to speak out, drive much-needed government action, and begin a national conversation that could fundamentally shift public attitudes toward rape and homophobia in South Africa.
A case like Millicent’s makes it easy to lose hope. But when citizens come together with one voice, we can succeed in shifting fundamentally unjust, but deeply ingrained practices and norms. Last year, in Uganda, we succeeded in building such a massive wave of public pressure that the government was forced to shelve legislation that would have sentenced gay Ugandans to death. And it was global pressure in support of bold national activists that pushed South African leaders to address the AIDS crisis that was engulfing their country. Let’s join together now and speak out for a world where each and every human being can live without fear of abuse.

SOURCES:
Blog of Luleki Sizwe, South African organization leading the call to their government to stop 'corrective rape', and providing support to victims
Minister of Justice Radebe’s nationally televised interview (South African Broadcasting Corporation; published on YouTube 13.1.11)
Protest against ‘corrective rape’ (The Sowetan 6.1.11)
Petition launched on Change.org by activists from Luleki Sizwe
South Africa's shame: the rise of child rape (The Independent 16.5.10)
Exploring homophobic victimisation in Gauteng, South Africa: issues, impacts, and responses (Centre for Applied Psychology, University of South Africa 2008)
"We have a major problem in South Africa" (The Guardian 18.11.10)
South Africa: Rape Facts (Channel 4 11.5.10)
Understanding men’s health and use of violence: interface of rape and HIV in South Africa (Medical Research Council, South Africa, June 2009)
Preventing Rape and Violence in South Africa (Medical Research Council, South Africa, November 2009)

Ala-asteen koevastaus

Naisilla on koreja ja miehillä salkut.

Veckans anekdot: iDop

Jag skulle förrätta ett dop, men fick lite bråttom i starten. När jag kom fram till hemmet där dopet skulle äga rum, märkte jag att jag hade glömt handboken hemma!
Som tur var, hade jag med mig läsplattan, dit jag hade laddat ner handböckerna. Något liten text var det förstås, men det fungerade. Och jag visste ju ungefär vad som skulle hända - det har hänt att jag har förrättat dop förr.

När jag berättade detta på Facebook, var det en av mina vänner som kallade det "ett iDop". Och det kan man kanske säga.
En annan vän undrade, "är det faktiskt så mycket text att du inte kan den utantill?" Och jag kunde säkert improvisera ett dop utan papper. Men det skulle nog vara nervöst att göra det oförhappandes när man plötsligt märker att handboken blev efter! 

You know that your dog has trained you well when ...

... you believe there is no such thing as a naughty dog.

From Of Course I Could Be On Vacation ... with my thanks!

Biskopsmötets "pastorala anvisningar"

I kyrkomötet i november 2010 fick den vettiga falangen igenom att det ska vara tillåtet att be för (samkönade) par som lever i registrerade parnerskap, fastän inte att viga dem eller välsigna deras partnerskap. Biskopsmötet fick i uppdrag att komma med anvisningar om hur detta i praktiken ska gå till.
Detta uppdrag fullföljde de vid sin session denna vecka. De "pastorala anvisningarna" följer, vad jag kan se, den linje som kyrkomötet valde. Den saken kan knappast någon klaga på.

Anvisningarna innehåller intressanta formuleringar.
En präst eller en annan av kyrkans anställda leder en bön som kan utformas fritt eller på lämpligt sätt följa befintligt material ur kyrkans bönetradition. Man kan alltså i praktiken använda precis vilket material som man vill.
I bönen tackar man tillsammans Gud för livets gåvor och ber om omsorg och ledning. Samtidigt ber man om kraft att respektera den andra och söka Guds vilja. Hur detta utformas beror säkert till mycket stor grad på böneledarens inställning. Den kontroversiella kyrkoherden Juha Molari har t.ex. publicerat ett förslag till formulär, som knappast skulle vara användbart av sådana som vill ha Guds välsignelse för sitt partnerskap. Bönerna går nämligen ut på att Gud skulle "hela" paret till att leva med motsatt kön (se här vad jag nyligen skrev om sådant). Men som vi kommer att se nedan, är sådana formuleringar inte tillåtna.
Vid denna typ av bön är det inte fråga om välsignelse av ett parförhållande jämställt med äktenskapet. Element som hör till vigsel eller välsignelse av äktenskap används inte (till exempel frågor, löften, utbyte av ring, stadfästelse, välsignelse av förbundet). Det är ju klart och tydligt.
Mindre tydligt blir detta dock i kombination med formuleringen En kyrkligt anställd ska [...] följa bindande anvisningar. Är det dessa "pastorala" anvisningar som åsyftas? Jag ställde frågan till en hög tjänsteman och fick veta att dessa anvisningar "ger riktlinjer och vissa förslag. En gräns dras mot vigselformuläret, men i övrigt kan tillämpningen se olika ut. De är inte bindande i betydelsen att de skulle diktera precis vad alla bör göra, men nog i den meningen att alla som berörs bör rätta sig efter dem. De innehåller ju direktiv även för dem som inte vill utföra bönen ifråga."
Hmm. Det sistnämnda är väl exempelvis Till kyrkans anställdas pastorala ansvar hör att man är beredd att vara medmänniska, lyssna och stödja varje människa. I mötet med personer som registrerat sitt partnerskap baserar sig bönen på en gemensam överenskommelse och på den kyrkligt anställdas eget övervägande men medför inga nya tjänsteförpliktelser för en kyrkligt anställd eller en församling. Frifräsande böner typ Molari skulle alltså inte vara tillåtna, eftersom de knappast skulle basera sig på "en gemensam överenskommelse". Däremot är en bönestund av detta slag alltså ingen ny tjänsteförpliktelse. Den präst som inte vill be, utan endast samtala och lyssna, är alltså fri att göra så.

Sist och slutligen ger dessa pastorala anvisningar mycket stor frihet att göra nästan hur man tycker är bäst. De enda gränserna är att tillfället å ena sidan inte får se ut som en vigsel och att man å andra sidan ska göra som man gemensamt har kommit överens om med paret, alltså inte plötsligt be om "helande" eller så.
Jag tycker det är tråkigt att vi inte (lagligt) kan gå längre än så här just nu, men jag inser att detta är bättre - ja, mycket bättre! - än vad som kunde ha skett. Vi får hoppas att nästa steg (i rätt riktning) inte låter vänta på sig alltför länge.

En kort kommentar om biskopsmötets utlåtande (Kalles kyrkliga kommentarer 11.2.10)
Insändare: Kyrkan läcker torr (Kalles kyrkliga kommentarer 23.11.10)
Pastorala anvisningar för fritt utformad bön med och för personer som registrerat sitt partnerskap (Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland biskopsmöte 9.2.11)
Finska biskopar: Bön för samkönade par får inte likna vigsel (Dagen 17.2.11)

Just a thought...

Every woman deserves a man to look at her every day like it's the first time he saw her.

from QuoteFame.com

Ny luthersk kyrka har bildats i USA

I spåren av den allt större inklusivitet och människokärlek som vår systerkyrka Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) visar, har naturligtvis en motreaktion kommit. De som hellre håller fast vid ordet som bläck än vid Ordet som kött har grundat eget. Den 27 augusti 2010 grundade nämligen traditionalistiska lutheraner i organisationen Lutheran CORE en ny kyrka som fick namnet North American Lutheran Church (NALC) och som valde Paull Spring till biskop.
Det är ju inte frågan om någon stor kyrka, precis. Det finns enligt uppgift 10.239 församlingar (med 4,5 miljoner medlemmar) i ELCA. Av dem har 199 lämnat ELCA, medan 136 har processen på hälft. När NALC grundades, bestod den av 18 församlingar. Alla församlingar som lämnar ELCA kommer knappast att gå med i NALC, men en del gör väl det. Vi får se hur det ser ut när situationen stabiliseras.

Jag var lite fundersam angående varför den nya kyrkan skulle behövas, för det finns ju (åtminstone) en konservativ luthersk kyrka i Nordamerika, den s.k. Lutheran Church - Missouri Synod (LCMS), men efter att ha surfat lite på den nya kyrkans hemsida gick det upp för mig. NALC har nämligen präster av kvinnligt kön - rent av i ledande positioner - vilket LCMS inte skulle godkänna. NALC intar alltså en mellanposition mellan ELCA och LCMS.
Men på skalan mellan reaktionärt och progressivt finns det förstås grupperingar ytterom de två sistnämnda också.

USA: Homofober grundar ny luthersk kyrka (Kalles kyrkliga kommentarer 21.12.09)
Ny luthersk kyrka bildas i USA (Budbäraren 24.8.10)
Ny luthersk kyrka bildas i USA (Dagen 24.8.10)
Wed. Watercooler: Lesbian Lutherans and Lohan back in love (365 Gay 25.8.10)
New Lutheran group likely to rise from gay discord (AP / 365 Gay 26.8.10)
New church body formed for North American Lutherans (Lutheran CORE 27.8.10)
Lutherans split over gay pastors, Bible beliefs (AP / 365Gay 31.8.10)

That's bad!

Other than that, Mrs. Lincoln, how was the play?

Thanks to Wounded Bird!

Denmark: No same-sex marriage, blessing only

The discussion about the churches' role in same-sex marriages or registrations of partnership is rampant in Denmark, as in so many other countries.
The Government minister for ecclesiastical affairs created a board of experts, that was to look into the matter. The experts in question are pastors, bishops and others that are active in the Church of Denmark.
According to the church newspaper Kristeligt Dagblad, the board has not been able to agree on much; same-sex relationships cannot be called ”marriages”, but a ceremony for the blessing of registered partnerships must be developed in future.
The political opposition is disappointed that the board doesn't suggest a proper marriage ceremony. So am I.

Forslag om kirkeritual skuffer politikere (Kristeligt Dagblad 16.9.10)
Inga äktenskap för danska homosexuella (Kyrkans Tidning 16.9.10)

Previously published on Karl's comments.

Hávamál 36

Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.

Hávamál - Den höges sång
Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan

Somalia: Anab Ghelle Hassan

Ghelle Hassan Aded har inte sett sin femtonåriga dotter, Anab Ghelle Hassan, sedan februari 2010, då några extremister från organisationen al Shabab (arabiska för "ungdomen") kidnappade henne. Al Shabab är en grupp militanta islamister som bestämt sig för att straffa dem som lämnar islam.
Familjen var en del av en växande underjordisk kristen rörelse i staden Dhusa Mareb i centrala Somalia. Aded och hans familj hade blivit kristna 2001 medan de bodde i Ugandas huvudstad Kampala. Under 2008 återvände familjen till Somalia och bosatte sig i Dhusa Mareb där andra medlemmar av deras stam bor. I Somalia träffas de kristna i små grupper i hemlighet och rekommenderas att inte förvara biblar eller annan kristen litteratur hemma utan gömmer i stället ofta sådana böcker.
Upprorsmakarna från al Shabab, som är i konflikt med regeringen, började snart bevaka familjen. De observerade bl.a. att familjen inte gick till moskén. Vid flera tillfällen blev Aded utfrågad av män från al Shabab eller av andra muslimer.
Den 15 februari 2010 skickade Aded och hans fru iväg den unga Hassan till marknaden för att köpa mat. Släktingar till familjen berättade senare för dem att de hade sett några män från al Shabab kidnappa Hassan vid tiotiden samma dag medan hon var vid marknaden. Aded visste då att al Shabab snart skulle komma efter resten av hans familj också och flydde därför omedelbart till utbrytarrepubliken Puntland med sin fru, 11-åriga dotter och 10-årige son.
Kidnappningen har gjort familjen förkrossad. Adeds fru gråter ofta över att ha förlorat sin dotter. Samtidigt känner de hopp om att få återse Hassan igen.
"Vi är rädda för att upptäckas av extremisterna och skulle vilja åka tillbaka till Kampala så snart som möjligt", sade Aded. "Efter att ha studerat oss i månader var extremisterna säkra på att vi var praktiserande kristna trots deras förbud mot alla andra religioner än islam i Somalia."
Rebellerna från al Shabab var en av flera utbrytargrupper som dök upp efter att etiopiska trupper gjort en grupp shariadomstolar i Somalia maktlösa år 2006. Al Shabab, som sägs ha kopplingar till al Qaida, har förklarats som en terroristorganisation av flera västerländska regeringar.
Övergångsregeringen i Mogadishu som kämpar för att återfå kontrollen över landet är inte mycket bättre än al Shabab vad det gäller hur de behandlar de kristna. Trots att president Sharif Sheikh Ahmed säger sig vara bra att ha att göra med så har han tillåtit en version av sharia som gör det möjligt att straffa dem som lämnar islam med döden.

Compass Direct / Open Doors 12.10.10

Stop Farting!

This is a story about a couple who had been happily married for years. The only friction in their marriage was the husband's habit of farting loudly every morning when he awoke. The noise would wake his wife and the smell would make her eyes water and make her gasp for air. Every morning she would plead with him to stop ripping them off because it was making her sick. He told her he couldn't stop and that it was perfectly natural. She told him to see a doctor. She was concerned that one day he would blow his guts out.
The years went by and he continued to rip them out! Then one Thanksgiving morning as she was preparing the turkey for dinner and he was upstairs sound asleep, she looked at the bowl where she had put the turkey innards and neck, gizzard, liver and all the spare parts and a malicious thought came to her. She took the bowl and went upstairs where her husband was sound asleep and, gently pulling back the bed covers, she pulled back the elastic waistband of his underpants and emptied the bowl of turkey guts into his shorts.
Some time later she heard her husband waken with his usual trumpeting which was followed by a blood curdling scream and the sound of frantic footsteps as he ran into the bathroom. The wife could hardly control herself as she rolled on the floor laughing, tears in her eyes! After years of torture she reckoned she had got him back pretty good.
About twenty minutes later, her husband came downstairs in his bloodstained underpants with a look of horror on his face.
She bit her lip as she asked him what was the matter. He said, "Honey, you were right. All these years you have warned me and I didn't listen to you."
"What do you mean?" asked his wife.
"Well, you always told me that one day I would end up farting my guts out, and today it finally happened. But by the grace of God, some Vaseline, and these two fingers, I think I got most of them back in."

Stolen from the Gay Christian Fellowship

Veckans anekdot: Jojit!

När vi sommaren 2007 hade flyttat till Kaplansgården var barnen förstås ivriga att utforska huset och gården. Joakim var då nästan sex år och Antonia två och ett halvt.
Vi har några äppelträd och en massa bärbuskar, men gräset är ju alltid grönare och frukten godare på andra sidan, så de smet förstås under stängslet till grannens äppelträd, fastän det var förbjudet.

En dag gick jag i trädgården och pratade med kollegan Matte på telefonen, då jag plötsligt insåg att ungarna var försvunna. Efter lite spanande förstod jag att de inte var på vår sida, så de måste vara på grannens. Mycket riktigt, där hittade jag dem. Jag bad Matte vänta lite och kommenderade ungarna tillbaka till rätt sida av staketet. Joakim var lite skamsen över att ha brutit mot förbudet (och särskilt över att ha blivit fast, antar jag), men när Antonia hade krupit över till vår sida, sade hon högt och glatt: "Det var jojit (roligt)!"
Matte, som hörde henne, höll på att skratta på sig... 

Ramel: Kleptoman

News on Churches and LGBT

Dominican Republic’s Cardinal rails gays (Dominican Today 30.9.10)
Santo Domingo - Dominican Republic’s Catholic cardinal affirmed Wednesday that he’ll oppose “until death” same sex marriages, gays in the military and abortion, comparing them with the crime and drug trafficking he said are challenges society must face.
“We disagree with homosexuals in the Armed Forces. Once a colonel starts flirting with a general the line of command is finished," said Nicolas de Jesus Lopez Rodriguez. [...]
The Santo Domingo Archbishop also called the international organizations “good for nothing comedians” who “scheme” a macabre plan to exterminate humanity.
“God forbid that what’s being plotted in the world, through congresses and parliaments by nongovernment institutions, which is a perverse, macabre and insolent plan, God forbid its materialization, because the intention is to end with, to erase all of what’s the Judea-Christian tradition from the map, because what they seek is to pervert, damage and corrupt everything,” the Cardinal said.
***
Colonels and generals flirting, indeed! That risk is the same with heterosexuals where women can become soldiers and has nothing to do with homosexuality as such. The Cardinal only erected a straw man, didn't he?

Rwanda: Anglican Archbishop-Elect Vows to Fight Gay Marriage (allAfrica.com 30.9.10)
Kigali - Archbishop elect, Onesphore Rwaje, who is set to succeed Anglican Archbishop Emmanuel Kolini in January, 2011, has vowed to follow in his predecessor's footsteps by taking a firm stand against homosexuality. [...]
Rwaje said homosexuality was a practice introduced by individuals who wanted to secularize theology. [...]
Archbishop Kolini is one of the African church leaders who took a strong stance against gay marriage, which resulted in Rwanda Anglican church province joining a splinter group.
Kolini has in the past referred to homosexuality as "moral Genocide" among Christians, and a new form of "cultural imperialism".
***
MadPriest comments on this piece of news.

Washington DC Methodist Church approves same-sex marriages (PinkNews 8.10.10)
Worshippers at Washington DC's Foundry United Methodist Church voted 367 to 8 [...] to allow same-sex marriages to take place at the church and to allow its clergy to perform said ceremonies.
[...] the progressive church has long been a champion of LGBT inclusion and in making this move, has put itself in conflict with United Methodist Church rules which do not allow ceremonies that "celebrate homosexual unions".
John R. Schol, bishop of the United Methodist's Baltimore-Washington region, wrote to the church's congregation saying [...] "As a bishop of the church I am responsible for upholding our Book of Discipline and will process and follow through with any complaint or charge against a United Methodist clergyperson of the Baltimore-Washington Conference who performs a same gender wedding or holy union."

Curie on fear and understanding

Nothing in life is to be feared, it is only to be understood. Now is the time to understand more, so that we may fear less.

Marie Curie

Om äktenskapets historia

Riksdagen i Sverige har röstat ja till förslaget om könsneutrala äktenskap. Här i Finland diskuterar riksdagen samma fråga. Kyrkorna i båda länderna funderar kring vilka följderna skulle bli för deras del.
Centralt i diskussionen är begreppet äktenskap. Historiskt sett handlar det om ett förbund, slutet mellan släkter för att i första hand föra vidare makt och egendom, konstaterar journalisten och författaren Tomas Blom i artikeln Ett omdebatterat kärlekskontrakt (Populär Historia 1.4.09). Han skriver bl.a. följande:

I det förkristna Norden, på vikingatiden, tycks äktenskapet huvudsakligen ha varit en angelägenhet för familj och släkt, i varje fall bland samhällets besuttna. Vi vet inte om det fanns några i vår mening religiösa riter eller övertoner i samband med det fornnordiska äktenskapet. Möjligen kan fruktbarhetsguden Frej och hans syster Freja ha varit inblandade, men huvudsakligen handlade det nog om en juridisk-ekonomisk uppgörelse mellan två släkter som genom giftermålet blev allierade och förpliktade att stödja varandra. Sedan skadade det säkert inte om själva huvudpersonerna råkade vara förälskade. Men det var ingen nödvändighet.
Skilsmässor förekom, på både mannens och kvinnans initiativ, och var inte särskilt komplicerade affärer, annat än möjligen i ekonomiskt avseende. Den kvinna som krävde skilsmässa hade rätt att få tillbaka den egendom hon fört med sig i boet. Om skilsmässan var mannens fel fick hon också behålla den brudgåva hon fått.

Kristendomen innebar en helt ny syn på äktenskapet. Det var ju ett av den katolska kyrkans sju sakrament, en helig handling som fordrade kvinnans medgivande. Visserligen fortsatte mäktiga män att gifta bort sina barn med varandra, men nu fanns det ändå en kraft i samhället som hävdade kvinnans rätt att säga nej. Kyrkan krävde också att mannen skulle hålla sig till en kvinna livet ut. Bihustrur och skilsmässa var i princip omöjliga. Alltså var det bäddat för konflikter med de gamla sederna.
Under medeltidens gång blev kyrkan också alltmer sexualfientlig. Celibatet var i princip att föredra och äktenskapet sågs som ett nödvändigt ont. Samtidigt var det märkligt nog möjligt för en man och en kvinna att bli giltigt gifta i hemlighet, utan vittnen. Allt de behövde göra var att ge varandra äktenskapslöften inför Gud, något som antagligen i vissa fall kunde sätta käppar i hjulet för släktens giftermålsstrategier. Det dröjde ganska länge innan kyrkan lyckades genomdriva sina krav på att ett brudpar skulle vigas. Inte förrän omkring år 1300 stadgas detta i Östgötalagen – och det skulle dröja ytter­ligare flera hundra år innan det blev allmän lag.
Under den katolska tiden betraktades mycket av det som hade med sex att göra som ett hinder för människan att komma närmare Gud. Att leva som munk eller nunna var idealet. Präster skulle i princip inte gifta sig, vilket inte hindrade att många av dem skaffade sig ”hushållerskor” som också kunde dela säng med husbonden.
Paradoxalt nog såg inte kyrkan utomäktenskapligt sex som något som medförde evig fördömelse. Bikt, ånger och botgöring kunde räcka som kompensation, kanske i kombination med en gåva till församlingen. Tilläggas bör dock att otrohet medförde svåra straff enligt flera av landskapslagarna.

Annat blev det efter reformationen. Dess upphovsman, Martin Luther, upphöjde äktenskapet till den enda godtagbara livsformen, även för präster. Att leva i celibat var meningslöst, ja till och med syndigt. Äktenskapet var inte längre ett sakrament, utan nu började kyrkan betrakta det som framförallt en sexuell relation mellan man och kvinna, som enligt Bibelns ord skulle förenas i ”ett kött”. Det betydde i sin tur att sex utanför äktenskapet blev strikt förbjudet. I princip gällde dödsstraff för hor, blodskam och tidelag (det vill säga otrohet, incest och samlag med djur), även om straffen ofta mildrades till böter eller kroppsstraff som att spöas med ris.
Efter förhandlingar om framförallt hemgiftens storlek kunde trolovningen, eller fästningen, äga rum. Ända in på 1700-talet betraktades denna ceremoni som viktigare än vigseln. Det viktigaste momentet var handslaget i vittnens närvaro mellan man och kvinna, ett handslag som bekräftade den ömsesidiga avsikten att bli man och hustru och som fortfarande lever kvar i talesättet ”ge någon handen”.
När trolovningen var avklarad och ringar växlats, var det i princip fritt fram för sex. 1686 års kyrkolag slår fast att fästning följd av samlag skulle gälla som äktenskap – även utan vigsel. Inte förrän i 1734 års lag blev vigseln ett absolut krav. Men folkliga sedvänjor (och vanlig, mänsklig åtrå) är seglivade ting, och det var långt ifrån någon ovanlighet att se gravida kvinnor stå brud, även om det betydde att brudparet ända in på 1800-talet var tvunget att betala böter till kyrkan.
Under senare delen av 1700-talet förändrades själva förut­sättningarna för äktenskapet – på flera sätt. Befolk­ningen ökade och på landsbygden växte antalet obesuttna som inte ägde någon jord: torpare, backstugusittare, bruksarbetare, pigor och drängar. För dem hade äktenskapet mindre betydelse eftersom de inte var tvungna att bilda par för att ha en arbetskamrat att driva ett ärvt jordbruk med. De hade heller ingen egendom att förvalta genom strategiska giftermål.
Äktenskapet började övergå till att mer och mer bli en fråga om individens fria val. Det var upp till den som kunde försörja sig själv att gifta sig, eller låta bli. Antalet äktenskap sjönk också gradvis under denna period och nu började män och kvinnor av enkelt ursprung som fattat tycke för varandra att helt sonika flytta ihop.
Samtidigt växte det fram en helt ny syn på den känslomässiga grunden för äktenskapet. Kärleken började för förs­ta gången göra sig gällande på allvar. Under åtskilliga hundra år betraktades kärlek som ganska sekundärt vid val av äktenskapspartner, i bästa fall infann den sig med tiden. Men på 1700-talet började upplysningens idéer slå igenom. Det kungliga enväldet ifrågasattes, liksom det rimliga i husbönders makt att gifta bort sina barn utan att ta hänsyn till de närmast inblandades känslor.

En kort period i början av 1800-talet verkade det som att synen på äktenskapet höll på att genomgå en stor förändring under inflytande av de nya tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som kom till ett så påtagligt uttryck i Frankrike under revolutionen. Där, och i några andra länder, blev skilsmässa under en tid möjlig. Men det dröjde inte länge innan det växte fram ett nytt synsätt på mäns och kvinnors roller och uppgifter inom äktenskapet, ett synsätt som fyllde ungefär samma funktion. Nu skapades bilden av kvinnan som ”det svaga könet”.
Under 1800-talet förändrades äktenskapet, med början hos den växande borgarklassen, från att vara en producerande arbetsgemenskap till att bli en konsumerande relation grundad på romantisk kärlek. Det skedde samtidigt som hushållet, som ju kunde omfatta långt fler personer än själva familjen, förvandlades till ett hem för mamma, pappa och barn.
Det tidiga 1900-talets kvinnorörelse som kämpade för att ge kvinnan medborgerliga rättigheter fick naturligtvis också betydelse för hur synen på äktenskapet förändrades. Ett av rörelsens krav handlade om att ge kvinnan en möjlighet att lämna sin man. Att skiljas hade i teorin varit möjligt, men krångligt och ovanligt.
En bit in på det nya seklet hade kvinnan börjat komma ut på arbetsmarknaden, och under 1920-talet formades ett nytt kvinnoideal som bröt radikalt med det pryda, påbyltade 1800-talet. Modet föreskrev korta kjolar och shinglat hår. Sexuell attraktion blev allt mer öppet erkänd som en viktig grundval för det goda eller till och med ”Det fulländade äktenskapet”, som titeln lyder på en av samtidens handböcker i sexuell samlevnad.
Men efter smekmånadens kärleksrus vidtog äktenskapets vardag, och den rullade länge på i ungefär samma banor som på 1800-talet. Könsuppdelningen bibehölls; normen var att maken gick till jobbet med hemlagad lunch i sin unicabox medan frun stannade hemma och skötte hem och snöt barn som aldrig hade hört talas om dagis.

Så såg det ut, i princip, ända till 1950-talet. Äktenskapet hade inte förändrats så värst mycket på hundra år, mer än i det avseendet att sammanboende blivit en sällsynthet. I början av 1970-talet avskaffades i Sverige lagen om sambeskattning, något som definitivt gjorde hemmafruns existens svår att rättfärdiga med ekonomiska argument.
Nu har trenden angående vigslar vänt, med besked. Att gifta sig är helt okej, och bröllopet kan gärna vara påkostat på gränsen till det spektakulära. Själva äktenskapen kan förstås se olika ut, beroende på individernas grad av jämställdhet – och kanske också inom en snar framtid beroende på deras kön. 

RF: Keeper of the Zoo

Att "bota" homon är kvacksalveri

The American Psychological Association (som inte kan rå för sin förkortning, APA), publicerade i augusti 2009 en grundlig rapport som visar att försök att "bota" homosexuella genom att ändra deras sexuella läggning inte lyckas. Tvärtom leder sådana misslyckade försök till att situationen förvärras. Depression och självmordstendenser nämns som möjliga följder.
Om det finns homosexuella inom konservativa trosinriktningar som vill ha terapi för sin läggning, bör sådan terapi gå ut på att hjälpa klienten att acceptera sin läggning. Sedan kan han eller hon antingen gå in för att leva i celibat, såsom den konservativa tron föreskriver, eller hitta sig ett annat trossamfund som accepterar homosexuella, menar APA.
Men att "bota" eller "hela" homosexuella är inte möjligt, och de försök som görs på det området är närmast kvacksalveri.

Också i vårt land finns det organisationer (t.ex. Aslan) och personer som förespråkar "helande". Detta är ansvarslöst och borde upphöra. Om de verkligen vill hjälpa homosexuella, finns det bättre metoder.

Psychologists repudiate gay-to-straight therapy (AP genom 365 Gay 11.8.09)
Anti-gay group NARTH makes a complete fool of itself (Pam's House Blend 15.8.09)

Romero on social sin

Social sin is the crystallization ... of individuals’ sins into permanent structures that keeps sin in being and makes its force to be felt by the majority of people.

- Oscar Romero
Salvadoran archbishop, assassinated in 1980
as quoted on God's Politics