Till skillnad från en riksdagsledamot får inte en stadsfullmäktig någon lön för sitt politiska arbete. Däremot får vi arvode för varje möte. Motiveringen för detta är att de förtroendevalda sätter ner en hel del arbete på att förbereda sig för mötena - läsa föredragningar, diskutera med tjänstemän och med andra förtroendevalda, forska i bakgrunden till föredragningen, skriva beslutsförslag m.m. Allt detta arbete tar en hel del tid och energi, och det kan anses skäligt att man får ersättning för det. Särskilt skäligt är det i de fall då den förtroendevalda inte har särskilt höga inkomster annars; att då satsa på att jobba för samhällets bästa trots att man själv får dra åt svångremmen är knappast rättvist.
Arvodena är skattepliktig inkomst. Dessutom betalar de flesta en andel av arvodet till sina respektive partier för att deras verksamhet skall kunna finansieras.
Olika organ har olika stort arvode; i Borgå varierar de mellan stadsfullmäktiges 82€ per möte till skoldirektionernas 41€. Det finns en del specialfall, med detta är huvudtaxan, fastställd av fullmäktige 17.12.2008.
Dessutom får de förtroendevalda kilometerersättning enligt gängse taxa för de resor som de gör till mötena. Någon bor precis bredvid stadshuset och får ingen reseersättning alls; någon annan bor 40-50 km bort och lyfter ansenliga summor. Man bör dock minnas att detta är ersättningar för utgifter som den förtroendevalda har haft för att kunna sköta sin uppgift, precis på samma sätt som i arbetslivet.
Nu har fullmäktige Jarmo Grönman (saml) lämnat in en motion om att alla arvoden och reseersättningar skall dras in för åren 2009-10. Han motiverar detta med att de förtroendevalda då tar del i spartalkot som staden nu måste gå igenom. Se Bbl 2.4.09.
Det är onekligen frågan om avsevärda summor; år 2008 betalade staden ut 372.000€ i mötesarvoden. Förslaget är dock undermåligt på flera punkter.
För det första sätter det de förtroendevalda i mycket olika situation. En av Borgås rikaste företagare (läs: Grönman) kan avstå från några hundra euro utan att det känns någonstans. En låginkomsttagare, persionär, studerande eller arbetslös kan det inte.
För det andra tänker Grönman inte på glesbygden. Han (och jag, för den delen) som bor alldeles invid centrum kan utan kval avstå från kilometerersättningen, eftersom den ändå är obefintlig. För någon som bor i, säg, Andersböle eller Pellinge blir det frågan om stora summor som man måste sätta ut ur egen ficka. Men det är klart att man (läs: Grönman) gärna ser att de politiska motståndarna sätter pengar på allt utom valkampanjer...
För det tredje har förhandlingar mellan partierna pågått just om denna fråga redan en längre tid, vilket Grönman naturligtvis är fullt medveten om. Nu då förhandlingarna börjar bära frukt, kommer Grönman och "tömmer pajazzon" med sitt populistiska förslag. Och att retoriken går hem syns på kommentarerna till nyheten på YLE:s hemsida.
Att bidra till spartalkona är i sig ingen dålig idé. Det måste bara ske på ett rättvist och genomtänkt sätt.
De pengar som blir kvar av arvodena efter skatt och partibidrag har jag personligen tänkt använda för att finansiera kommande politiska kampanjer. Nu senast använde jag som bekant 5,50€ till kommunalvalskampanjen. För denna furstliga summa köpte jag en namnskylt att ha på rockbröstet, så folk skulle veta vem de talar med.
Grönman satsade förresten 5.455,38€. Han fick enligt egen utsago understöd från en privatperson och sex firmor. Alla mina pengar var mina egna, politiskt obundna och ideologiskt neutrala slantar. Jag ville bara nämna det.
En tanke slår mig: Tänk om vi politiker skulle bidra till stadens kassa genom att avstå från arvoden för samma summa som vi satsade på våra valkampanjer? Den som har tillgång till mest pengar satsar också mest - skulle inte det vara rättvist?
Uppdatering 6.4.09: Svenska folkpartiets stadsstyrelsegrupp i Borgå föreslår "att förtroendemannaarvoden inte utbetalas under en månad år 2009. Förslagsvis kunde september vara den månad då de förtroendevalda bidrar till stadens spartalko."
Uppdatering 7.4.09: Jarmo Grönman tar tillbaka sitt förslag vad gäller kilometerersättningarna och erkänner att det var en dålig idé.
