Missionsprovinsen i Sverige uppkom då konservativa krafter fick en afrikansk luthersk biskop, kenyanen Walter Obare, övertalad (jag vill inte säga lurad) att komma till Sverige för att viga biskopar och präster. Missionsprovinsen försöker äta kakan och ha den kvar genom att låtsas att den fortfarande är en del av Svenska kyrkan. Jag bloggade om detta för en tid sedan.
Samma situation har uppkommit inom den episkopala kyrkan i USA, med undantaget att the Convocation of Anglicans in North America (CANA), som står under den nigerianska ärkebiskopen Peter Akinola, inser att den inte längre kan höra till den episkopala kyrkan. Denna splittring är alltså s.a.s. ”ärlig”.
I båda fallen handlar det om att konservativa krafter reagerar på de förändringar som deras respektive kyrkor genomgår. I Sverige gällde det kvinnoprästfrågan och kvinnoprästmotståndarnas allt trängre situation. I USA är det frågan om de homosexuellas ställning som har varit vattendelaren - har de rätt att vigas till präster och biskopar och har de rätt att få sina parförhållanden välsignade av kyrkan. CANA svarar ”nej”, och ett antal församlingar har därför lämnat den episkopala kyrkan, och några hela stift hotar följa efter. Det senaste är två (relativt sett) stora församlingar i Virginia som har beslutat hoppa av.
I båda fallen handlar det också om att konservativa (“traditionella”, om man så vill) afrikanska kyrkoledare har ingripit i den västerländska dekadansen på ett sätt som inte kan ses som helt renhårigt. Det handlar till en del om yttre inblandning i självständiga kyrkors inre angelägenheter. Inte bra.
En elak tanke som slår mig är den lilla undran hur mycket det påverkar beslutet att vissa herrar blir utsedda till biskopar om de ställer sig i spetsen för avhopp av detta slag (det skedde med både Lars Artman i Sverige och Martyn Minns i USA). Hur mycket är alltså längtan efter biskopsämbetet en faktor? Jag tror ju inte att det är den främsta bevekelsegrunden, men kanske det spelar in i alla fall? Det är mänskligt, förstås…
Samma situation har uppkommit inom den episkopala kyrkan i USA, med undantaget att the Convocation of Anglicans in North America (CANA), som står under den nigerianska ärkebiskopen Peter Akinola, inser att den inte längre kan höra till den episkopala kyrkan. Denna splittring är alltså s.a.s. ”ärlig”.
I båda fallen handlar det om att konservativa krafter reagerar på de förändringar som deras respektive kyrkor genomgår. I Sverige gällde det kvinnoprästfrågan och kvinnoprästmotståndarnas allt trängre situation. I USA är det frågan om de homosexuellas ställning som har varit vattendelaren - har de rätt att vigas till präster och biskopar och har de rätt att få sina parförhållanden välsignade av kyrkan. CANA svarar ”nej”, och ett antal församlingar har därför lämnat den episkopala kyrkan, och några hela stift hotar följa efter. Det senaste är två (relativt sett) stora församlingar i Virginia som har beslutat hoppa av.
I båda fallen handlar det också om att konservativa (“traditionella”, om man så vill) afrikanska kyrkoledare har ingripit i den västerländska dekadansen på ett sätt som inte kan ses som helt renhårigt. Det handlar till en del om yttre inblandning i självständiga kyrkors inre angelägenheter. Inte bra.
En elak tanke som slår mig är den lilla undran hur mycket det påverkar beslutet att vissa herrar blir utsedda till biskopar om de ställer sig i spetsen för avhopp av detta slag (det skedde med både Lars Artman i Sverige och Martyn Minns i USA). Hur mycket är alltså längtan efter biskopsämbetet en faktor? Jag tror ju inte att det är den främsta bevekelsegrunden, men kanske det spelar in i alla fall? Det är mänskligt, förstås…
På nätet:
Ett uttalande av biskop Peter Lee av Virginia.
Nyheten på 365gay och på PinkNews.
Kommentar av Per Westberg.
Inlägg på Pam's House Blend.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar