Atle Dyregrov: Katastrofipsykologian perusteet (2. p., Vastapaino 1995). 294 s. Norsk originaltitel: Katastrofepsykologi (1993)I mitt arbete stöter jag ofta på sorg och död och någon enstaka gång på våld och katastrofer. I samband med McDonalds-skjutningen i Borgå för några år sedan, där tre personer mördades, var jag med om att ta hand om de anställda genast då på natten. Efter skolskjutningen i Tusby något tidigare, vandrade jag och en av församlingens ungdomsarbetsledare i ett högstadium i två hela dagar och pratade med elever och personal.
I sådana sammanhang kommer Dyregrovs bok väl till pass. Tack och lov är katastrofer inte så vanliga. När de inträffar bör man vara förberedd, men det sker ju inte varje vecka.
Men Dyregrovs bok innehåller också stoff som jag kan ta till mig för mer vardagliga arbetsuppgifter.
Ett exempel är frågan om barns sorg. Allt som oftast hör jag frågan om små barn ska få komma med på sina far- eller morföräldrars jordfästningar. Jag lämnar naturligtvis det slutliga avgörandet till föräldrarna, men rekommenderar ändå att så görs. Av två orsaker: För det första är det viktigt också för barnen att få ta avsked, att inse att döden är slutgiltig, men också att se konkret vad som har hänt. Då får de stoff för sitt eget sorgearbete, men kan också undvika fantasifulla inbillningar om vad som hände både med farfar och vid hans jordfästning. För det andra kan det vara viktigt för de vuxna att se att det kommer en ny generation, att livet går vidare.
Dyregrov behandlar ingående hur barnens sorgearbete kan understödas av de vuxna, men också hur barnen kan fastna i sin sorg och sina traumor om de inte får den hjälp de behöver. Hans genomgång är intressant och informativ, och jag kommer säkert att återvända till den i framtiden.
Jag vet inte om det beror på Dyregrov eller på att jag läste boken i finsk översättning (eftersom det var den varianten jag hittade i församlingens bokhylla), men denna bok är helt klart mer koncis och saklig än den ”pratiga” bok som jag läste senast. Kontrasten var slående. Inte för att En bro över mörka vatten heller var dålig, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar