Bokreflektion: En bro över mörka vatten

Stig Jonsson och Annika Hagström: En bro över mörka vatten. Om människorna bakom rubrikerna (Cordia 1990). 290 s.

Jag läste ”En bro över mörka vatten” under pastoralutbildningen för en tio femton år sedan. Det var intressant att återknyta bekantskapen. Boken är ju rätt gammal, men väl värd att läsa. Vissa delar, särskilt case om lidande och död, hade jag optiskt svårt att läsa, eftersom ögonen tårades där jag satt. Givande var den dock, om än något ”svensk” i sin pratighet.
En (av många) saker jag reflekterade över vid läsningen var jordfästningens betydelse för sorgearbetet. Jordfästningar är ju en viktig del av mitt arbete som församlingspräst, så det föll sig väl naturligt.

Ibland hör man nedsättande kommentarer om jordfästningar (och andra förrättningar) som ”bara ceremonier”. Kolleger tycker att de reduceras till ”ceremonimästare”. Men det är nog lite korttänkt. Jordfästningarna är inte ”bara” ceremonier, utan en viktig del av sorgeprocessen för de anhöriga. Genom jordfästningen får de en chans att ta avsked av en för dem viktig person och en sista möjlighet att hedra den personen.
Dessutom konkretiseras avskedet och personens död genom de praktiska handlingar som hör till jordfästningen – kistläggning, blomsterhyllningar, gravläggning osv. – och prästens och kantorns roll vid jordfästningen hjälper dem att uttrycka sin sorg i ord och ton. Vaktmästarens roll i det praktiska skall inte heller glömmas! ”Ceremonimästare” kanske vi är, men den rollen är mycket viktig.

Tyvärr finns det ibland en viss tendens att lägga lock på det ack så viktiga sorgearbetet. Det kan ske genom en välmenad (men ofta missriktad) medikalisering från sjukvårdspersonalens sida, genom att ta sig en ”styrketår” för att bättre klara av det tunga eller genom att (särskilt i fråga om män) kapsla in sin sorg för att inte visa sig svaga. Allt detta är naturligtvis skadligt på lite längre sikt.
Genom att på dessa eller andra sätt lägga lock på sorgen, skjuter man bara upp det som måste ske för att den sörjande skall kunna leva vidare. Innan en känslourladdning på sätt eller annat kommer, ligger en sordin över ens existens, och kommer inte urladdningen före eller vid jordfästningen, kan det dröja länge innan den gör det, om den överhuvudtaget kommer. Och det leder i förlängningen till psykiska problem som ofta kunde ha undvikits. Om man så först efter en lång tid söker hjälp för problemen, kan det hända att deras grundorsak aldrig framkommer, och då är det naturligtvis svårt att råda bot på problemen.
Nej, fastän jordfästningar kan vara tunga, särskilt om dödsfallet på något sätt är tragiskt, är det viktigt att inte bedöva sig, utan uppleva dem på nyktert huvud.

Ytterligare en orsak till detta är förresten att det kan uppkomma ett handlingsmönster: den som en gång har mött en tung situation genom att ta sin tillflykt till alkohol, mediciner eller i värsta fall båda, har lättare att mäta nästa tunga situation på samma sätt. Och det leder bara till att svårigheterna förmeras och de tunga situationerna kommer oftare. I slutändan leder det sedan till ytterligare en jordfästning i förtid.