Lehdistä poimittua

Vastaaja oli omien sanojensa mukaan turhaan yrittänyt myydä bernhardinkoiraa. Saksanpaimenkoira oli puolestaan hänen poikansa.

- Savon Sanomat

Emerson on words and deeds

What you do speaks so loud that I cannot hear what you say.

- Ralph Waldo Emerson
as quoted on God's Politics

Wrong extension!

A man joined a big Multi National Company as a trainee.
On his first day, he dialed the kitchen and shouted into the phone: "Get me a cup of coffee, quickly!"
The voice from the other side responded: "You fool, you've dialed the wrong extension! Do you know whom you're talking to?"
"No" replied the trainee.
"It's the Managing Director of the company, you idiot!"
The trainee shouted back: "And do you know whom YOU are talking to, you IDIOT?"
"No!" replied the Managing Director angrily.
"Thank God....!!" replied the trainee and put down the phone. 

Thanks to MadPriest!

Kyrkoherde electus

I dagens notis från domkapitlet står det bl.a.:

Fullmakt på kyrkoherdetjänsten i Lovisa svenska församling har utfärdats åt tf kyrkoherden i samma församling Karl af Hällström från 1.12.2012.

Detta innebär att jag inte längre (egentligen) är "tf kyrkoherde", utan "kyrkoherde electus". Ordinarie kyrkoherde blir jag alltså från början av december.
Kyrkoherdeinstallationen planeras till den 13 januari 2013 kl 12 i Lovisa kyrka, med påföljande samkväm på högstadiet. Tjugondag Knut kör julen ut - och Kalle in!

Tjänsten är ju förknippad med boendeplikt i Lovisa prästgård, men jag har anhållit om personlig dispens för att kunna fortsätta bo i vårt hus i Borgå. Domkapitlet torde skicka en anmodan till församlingsrådet och gemensamma kyrkofullmäktige att uttala sig i frågan, innan domkapitlet sedan fattar beslut. Jag utgår från att beslutet blir positivt (men man skall aldrig säga aldrig).

Bokreflektion: Katastrofipsykologian perusteet (Katastrofepsykologi)

Atle Dyregrov: Katastrofipsykologian perusteet (2. p., Vastapaino 1995). 294 s. Norsk originaltitel: Katastrofepsykologi (1993)

I mitt arbete stöter jag ofta på sorg och död och någon enstaka gång på våld och katastrofer. I samband med McDonalds-skjutningen i Borgå för några år sedan, där tre personer mördades, var jag med om att ta hand om de anställda genast då på natten. Efter skolskjutningen i Tusby något tidigare, vandrade jag och en av församlingens ungdomsarbetsledare i ett högstadium i två hela dagar och pratade med elever och personal.
I sådana sammanhang kommer Dyregrovs bok väl till pass. Tack och lov är katastrofer inte så vanliga. När de inträffar bör man vara förberedd, men det sker ju inte varje vecka.

Men Dyregrovs bok innehåller också stoff som jag kan ta till mig för mer vardagliga arbetsuppgifter.
Ett exempel är frågan om barns sorg. Allt som oftast hör jag frågan om små barn ska få komma med på sina far- eller morföräldrars jordfästningar. Jag lämnar naturligtvis det slutliga avgörandet till föräldrarna, men rekommenderar ändå att så görs. Av två orsaker: För det första är det viktigt också för barnen att få ta avsked, att inse att döden är slutgiltig, men också att se konkret vad som har hänt. Då får de stoff för sitt eget sorgearbete, men kan också undvika fantasifulla inbillningar om vad som hände både med farfar och vid hans jordfästning. För det andra kan det vara viktigt för de vuxna att se att det kommer en ny generation, att livet går vidare.
Dyregrov behandlar ingående hur barnens sorgearbete kan understödas av de vuxna, men också hur barnen kan fastna i sin sorg och sina traumor om de inte får den hjälp de behöver. Hans genomgång är intressant och informativ, och jag kommer säkert att återvända till den i framtiden.

Jag vet inte om det beror på Dyregrov eller på att jag läste boken i finsk översättning (eftersom det var den varianten jag hittade i församlingens bokhylla), men denna bok är helt klart mer koncis och saklig än den ”pratiga” bok som jag läste senast. Kontrasten var slående. Inte för att En bro över mörka vatten heller var dålig, förstås.

Danmark: Den tredje kvinnliga biskopen

Kyrkans Tidning från Sverige berättar 5.11.12 att Den Danske Folkekirke har valt en tredje kvinna till biskop.
Det är Tine Lindhardt (55) som har blivit installerad som biskop i Fyens stift. Hon har de senaste två åren jobbat som församlingspräst i stiftsstaden Odense. Innan dess var hon generalsekreterare för danska Bibelsällskapet. Hennes röst är också bekant för många danskar efter åren som programledare för radioprogrammet Mennesker og tro.
Biskopsvalet har en egen hemsida här.

I en intervju på danska Bibelsällskapets hemsida säger Tine Lindhardt att i en tid av tilltagande sekularisering behöver kyrkan bli mer offensiv och göra sig uppmärksammad. Men så snart kyrkan gör det är den samtidigt med och bekräftar att den inte längre är självklar, fortsätter Tine Lindhardt:
"Att hålla fast vid självklarheten och att ge goda anledningar till att komma till kyrkan, söndag förmiddag och många andra gånger – och samtidigt vara mer offensiv och tydlig i vad kristendom är och betyder för oss som människor och samfund - det är kyrkans stora uppgift just nu", säger Tine Lindhardt.

Sämre programförklaringar har jag hört!

Ur den citerade intevjun framgår också att hon är "gift med biskop emeritus Jan Lindhardt, som hun har to voksne sønner med". Det tycker jag är lite speciellt - att två präster är gifta med varandra har man ju vant sig vid, men två biskopar...

Jag önskar all välsignelse åt biskop Tine och hennes stift!

Jos haluat kulkea...

Jos haluat kulkea nopeasti, kulje yksin.
Jos haluat kulkea pitkälle, kulje yhdessä.

- Afrikkalainen sananlasku
löydetty naamakirjasta

Bokreflektion: En bro över mörka vatten

Stig Jonsson och Annika Hagström: En bro över mörka vatten. Om människorna bakom rubrikerna (Cordia 1990). 290 s.

Jag läste ”En bro över mörka vatten” under pastoralutbildningen för en tio femton år sedan. Det var intressant att återknyta bekantskapen. Boken är ju rätt gammal, men väl värd att läsa. Vissa delar, särskilt case om lidande och död, hade jag optiskt svårt att läsa, eftersom ögonen tårades där jag satt. Givande var den dock, om än något ”svensk” i sin pratighet.
En (av många) saker jag reflekterade över vid läsningen var jordfästningens betydelse för sorgearbetet. Jordfästningar är ju en viktig del av mitt arbete som församlingspräst, så det föll sig väl naturligt.

Ibland hör man nedsättande kommentarer om jordfästningar (och andra förrättningar) som ”bara ceremonier”. Kolleger tycker att de reduceras till ”ceremonimästare”. Men det är nog lite korttänkt. Jordfästningarna är inte ”bara” ceremonier, utan en viktig del av sorgeprocessen för de anhöriga. Genom jordfästningen får de en chans att ta avsked av en för dem viktig person och en sista möjlighet att hedra den personen.
Dessutom konkretiseras avskedet och personens död genom de praktiska handlingar som hör till jordfästningen – kistläggning, blomsterhyllningar, gravläggning osv. – och prästens och kantorns roll vid jordfästningen hjälper dem att uttrycka sin sorg i ord och ton. Vaktmästarens roll i det praktiska skall inte heller glömmas! ”Ceremonimästare” kanske vi är, men den rollen är mycket viktig.

Tyvärr finns det ibland en viss tendens att lägga lock på det ack så viktiga sorgearbetet. Det kan ske genom en välmenad (men ofta missriktad) medikalisering från sjukvårdspersonalens sida, genom att ta sig en ”styrketår” för att bättre klara av det tunga eller genom att (särskilt i fråga om män) kapsla in sin sorg för att inte visa sig svaga. Allt detta är naturligtvis skadligt på lite längre sikt.
Genom att på dessa eller andra sätt lägga lock på sorgen, skjuter man bara upp det som måste ske för att den sörjande skall kunna leva vidare. Innan en känslourladdning på sätt eller annat kommer, ligger en sordin över ens existens, och kommer inte urladdningen före eller vid jordfästningen, kan det dröja länge innan den gör det, om den överhuvudtaget kommer. Och det leder i förlängningen till psykiska problem som ofta kunde ha undvikits. Om man så först efter en lång tid söker hjälp för problemen, kan det hända att deras grundorsak aldrig framkommer, och då är det naturligtvis svårt att råda bot på problemen.
Nej, fastän jordfästningar kan vara tunga, särskilt om dödsfallet på något sätt är tragiskt, är det viktigt att inte bedöva sig, utan uppleva dem på nyktert huvud.

Ytterligare en orsak till detta är förresten att det kan uppkomma ett handlingsmönster: den som en gång har mött en tung situation genom att ta sin tillflykt till alkohol, mediciner eller i värsta fall båda, har lättare att mäta nästa tunga situation på samma sätt. Och det leder bara till att svårigheterna förmeras och de tunga situationerna kommer oftare. I slutändan leder det sedan till ytterligare en jordfästning i förtid.