Lovisa kyrka renoverades år 2011. Resultatet är ljust och vackert. Välkommen på ett besök - när i kör in i stan västerifrån kan ni inte missa kyrkan. Inte med mer än en hårsmån, alltså.
En detalj i renoveringen har diskuterats länge, nämligen målningen av bänkarna. De målades med linoljefärg, som tyvärr inte fick torka tillräckligt länge. Det ledde till att de som besökte en konsert i november 2011 lämnade bestående avtryck efter sig. En del fick också kläderna förstörda på kontaktytan mellan kroppen och bänkarna.
Eftersom kombinationen kyrka och rumpa tydligen är så komisk, blev detta en världsnyhet. Den finska lokaltidningens nyhet om saken lär ha spridit sig ända till Sydafrika, och jag som kyrkoherde har också intervjuats flera gånger, bl.a. i TV-nyheterna.
Farsen har fortsatt sedan dess. Det var många turer i långdansen när ansvarsfrågan utreddes för att få reda på vem som skulle stå för notan. Efter många om och men har gemensamma kyrkofullmäktige beslutat att alla bänkar skall målas (med en annan färgsort), och kyrkan är stängd fr.o.m. denna vecka ett par månader framåt.
Men det räcker ju inte, förstås. Redan då gkfge fattade sitt beslut fanns det en minoritet som tyckte att en bänk med rumpavtryck borde bevaras för eftervärlden som ett slags nutidshistoria. Nu finns det dessutom en adress på nätet med f.n. 149 underskrifter av sådana som vill bevara en bänk. Den svenska lokaltidningen har också en webbfråga om saken.
Personligen är det mig i det närmaste egalt om alla bänkar målas eller om en bevaras, huvudsaken är att vi skulle få slut på den här farsen. Rumpmärkena syns egentligen bara i motljus och har inte stört mig.
Ändå undrar jag lite vad vi skulle skapa ett minnesmärke över om vi lämnar en del bänkar omålade. Ett dåligt gjort hantverk? Vår bråda tid, där inte ens färgen får torka i fred? Eller vad?
Men att kyrkbänkarna engagerar kan också tolkas positivt. Det visar nämligen att det inte finns större och allvarligare problem att ta ställning till. I dagarna kom det fram att en annan kyrka i Finland har haft pedofiliproblem - sådant har vi i Lovisa ändå sluppit (ta i trä!).
En detalj i renoveringen har diskuterats länge, nämligen målningen av bänkarna. De målades med linoljefärg, som tyvärr inte fick torka tillräckligt länge. Det ledde till att de som besökte en konsert i november 2011 lämnade bestående avtryck efter sig. En del fick också kläderna förstörda på kontaktytan mellan kroppen och bänkarna.
Eftersom kombinationen kyrka och rumpa tydligen är så komisk, blev detta en världsnyhet. Den finska lokaltidningens nyhet om saken lär ha spridit sig ända till Sydafrika, och jag som kyrkoherde har också intervjuats flera gånger, bl.a. i TV-nyheterna.
Farsen har fortsatt sedan dess. Det var många turer i långdansen när ansvarsfrågan utreddes för att få reda på vem som skulle stå för notan. Efter många om och men har gemensamma kyrkofullmäktige beslutat att alla bänkar skall målas (med en annan färgsort), och kyrkan är stängd fr.o.m. denna vecka ett par månader framåt.
Men det räcker ju inte, förstås. Redan då gkfge fattade sitt beslut fanns det en minoritet som tyckte att en bänk med rumpavtryck borde bevaras för eftervärlden som ett slags nutidshistoria. Nu finns det dessutom en adress på nätet med f.n. 149 underskrifter av sådana som vill bevara en bänk. Den svenska lokaltidningen har också en webbfråga om saken.
Personligen är det mig i det närmaste egalt om alla bänkar målas eller om en bevaras, huvudsaken är att vi skulle få slut på den här farsen. Rumpmärkena syns egentligen bara i motljus och har inte stört mig.
Ändå undrar jag lite vad vi skulle skapa ett minnesmärke över om vi lämnar en del bänkar omålade. Ett dåligt gjort hantverk? Vår bråda tid, där inte ens färgen får torka i fred? Eller vad?
Men att kyrkbänkarna engagerar kan också tolkas positivt. Det visar nämligen att det inte finns större och allvarligare problem att ta ställning till. I dagarna kom det fram att en annan kyrka i Finland har haft pedofiliproblem - sådant har vi i Lovisa ändå sluppit (ta i trä!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar