Rybax

Lovisa kyrka renoverades år 2011. Resultatet är ljust och vackert. Välkommen på ett besök - när i kör in i stan västerifrån kan ni inte missa kyrkan. Inte med mer än en hårsmån, alltså.

En detalj i renoveringen har diskuterats länge, nämligen målningen av bänkarna. De målades med linoljefärg, som tyvärr inte fick torka tillräckligt länge. Det ledde till att de som besökte en konsert i november 2011 lämnade bestående avtryck efter sig. En del fick också kläderna förstörda på kontaktytan mellan kroppen och bänkarna.
Eftersom kombinationen kyrka och rumpa tydligen är så komisk, blev detta en världsnyhet. Den finska lokaltidningens nyhet om saken lär ha spridit sig ända till Sydafrika, och jag som kyrkoherde har också intervjuats flera gånger, bl.a. i TV-nyheterna.

Farsen har fortsatt sedan dess. Det var många turer i långdansen när ansvarsfrågan utreddes för att få reda på vem som skulle stå för notan. Efter många om och men har gemensamma kyrkofullmäktige beslutat att alla bänkar skall målas (med en annan färgsort), och kyrkan är stängd fr.o.m. denna vecka ett par månader framåt.
Men det räcker ju inte, förstås. Redan då gkfge fattade sitt beslut fanns det en minoritet som tyckte att en bänk med rumpavtryck borde bevaras för eftervärlden som ett slags nutidshistoria. Nu finns det dessutom en adress på nätet med f.n. 149 underskrifter av sådana som vill bevara en bänk. Den svenska lokaltidningen har också en webbfråga om saken.

Personligen är det mig i det närmaste egalt om alla bänkar målas eller om en bevaras, huvudsaken är att vi skulle få slut på den här farsen. Rumpmärkena syns egentligen bara i motljus och har inte stört mig.
Ändå undrar jag lite vad vi skulle skapa ett minnesmärke över om vi lämnar en del bänkar omålade. Ett dåligt gjort hantverk? Vår bråda tid, där inte ens färgen får torka i fred? Eller vad?

Men att kyrkbänkarna engagerar kan också tolkas positivt. Det visar nämligen att det inte finns större och allvarligare problem att ta ställning till. I dagarna kom det fram att en annan kyrka i Finland har haft pedofiliproblem - sådant har vi i Lovisa ändå sluppit (ta i trä!).

Illman i blåsväder

År 2007 rasade debatten het på och runt denna blogg. Jag fick både positiv och negativ feedback. Jag blev anmäld för domkapitlet för irrlära och invektiven var ofta mycket kränkande.
En som ivrigt gav sig in i debatten var läraren Thomas Illman från Vasa. Han startade rent av en egen blogg för att nagelfara mina blogginlägg. Det kändes hedrande att han gav dem så mycket vikt. Han betedde sig dock sakligt - han lät saken slåss, men inte personerna. Och så ska man ju göra. Tidigare inlägg om honom hittar du här.

Nu är han i hetluften igen. Han skrev nyligen ett brev till föräldrarna till sin skolas elever, där han bl.a. sade att han p.g.a. disciplinproblemen i skolan alltid bär en skottsäker väst. Föräldrarna tog illa vid sig, och nu har han blivit uppsagd, rapporterar Hufvudstadsbladet och Vasabladet.

Jag önskar Illman inget ont, tvärtom önskar jag honom krafter och välsignelse i denna tunga situation. Detta alltså helt utan att ta ställning i själva sakfrågan.


Mitt svar på Regnbågsankans fråga

Regnbågsankan r.f. ställer på sin hemsida en fråga:

Stöder du medborgarinitiativet Ja2013 eller hör du till de kritiska rösterna? Hur förhåller du dig till homoäktenskap som troende, och ser du detta som en religös fråga?

Vi är flera som har svarat, både för och emot. Mitt svar lyder:

Enligt luthersk syn är äktenskapet en samhällsfråga. Riksdagen har rätt att stifta hurdana äktenskapslagar den vill utan att kyrkorna skall blanda sig i (synpunkter kan man väl få komma med, förstås). Äktenskapet är alltså inte i sig en religiös fråga.
Man kan ändå komma med religiösa argument också, och bör göra det när nästa steg är att fundera på hur kyrkan skall handla.
Skapelseberättelsen bör läsas så att människan är skapad till tvåsamhet, oberoende av könskombination. Därför är det följdriktigt att också enkönade äktenskap blir tillåtna (och ja, jag skrev på medborgarinitiativet så fort det var möjligt). Kyrkorna bör ha möjlighet att självständigt besluta om sitt förhållningssätt, men själv skulle jag vara fullt beredd att viga enkönade par.
Jag förstår dock att många kolleger har samvetsbetänkligheter, så de som har blivit prästvigda innan denna lag träder i kraft bör ha frihet att låta bli att ställa upp (bara det sker snyggt). De som prästvigs senare vet vad de ger sig in på, och ska inte ha denna frihet.

Frågespalten LXXVI: Kyrkans vigselrätt i framtiden

I anslutning till debatten om könsneutrala äktenskap kom en fråga på Facebook:

Finns det verkligen en risk för att vår lutherska kyrka ska ge upp vigselrätten? Det gör ju frågan mycket mer komplicerad tycker jag. Jag skulle gärna vilja att mina barn kunde få bli vigda i kyrkan även om de inte är homosexuella ... Vad tror du att kommer att hända?

Jag tror inte att vi ger upp vigselrätten. Lagstiftaren tycks ju vara inställd på en samvetsklausul för kyrkan och prästerna.
Men även om vigselrätten skulle försvinna, skulle väl situationen vara samma som t.ex. i Frankrike, att den juridiska vigseln sker i magistraten och följs av en religiös ceremoni i kyrkan. Väldigt radikala förändringar blir det nog inte i praktiken ur gemene mans synvinkel.

Se också biskop Björn Vikströms kommentar till saken. 

Frågespalten LXXV: Sexuell läggning vs handlingsmönster

Den sista frågan i frågeklustret (Frågespalten LXII-LXIV) löd:

Hur svarar man dem som hävdar att homosexualitet handlar om handling och inte om läggning, utan att vi alla är skapta heterosexuella? Vad säger jag till dem som hävdar att jag kan be till Gud att Gud tar bort min bisexualitet?

Att det inte skulle vara frågan om läggning när det gäller homosexualitet är en föråldrad syn, medicinskt sätt. Det är som att påstå att lunginflammation inte beror på bakterier, utan på att man har andats kall luft, eller att mentala sjukdomar beror på onda andar och skall botas med förbön och aga.
De fall där homosexuella har ”botats” handlar bl.a. om att de inte egentligen var homo- utan bisexuella och därför kunde styra sin åtrå till personer av det andra könet, precis som heterosexuella kan styra bort sin åtrå från sådana som är t.ex. gifta. Läggningen ändrade alltså inte, utan bara handlingsmönstret.
Det kan också handla om att gå in i en livslögn (”in i garderoben”), ofta också inför sig själv. I många fall sker ”återfall”, där sådana som har haft ett homosexuellt beteende, men gifter sig med en av motsatt kön och t.o.m. får barn, sedan inser att hen trots allt är homosexuell. Detta leder till stor tragik i familjen, oberoende av hur situationen löses.

Om någon anser att din bisexualitet är en förvridning av din personlighet (eller hur de nu uttrycker saken), så finns det förstås alltid möjlighet att be till Gud. Men att Gud skulle ändra en persons sexuella läggning (inte bara handlingsmönster) är lika sannolikt som att Han låter ett amputerat ben växa ut igen. Jag säger inte att det skulle vara omöjligt, för ingenting är omöjligt för Gud, men jag har aldrig någonsin varken hört eller sett något sådant.
Och fast det inte är omöjligt, är det åtminstone onödigt, anser jag.

Frågespalten LXXIV: Kristen och polyamorös

Frågeklustret (se Frågespalten LXXII-LXXIII) går vidare:

Sen har jag en fråga till. Kan man vara både kristen och polyamorös (alltså att tro på att man kan ha flera djupa förhållanden samtidigt på ärligt, kärleksfullt och inkluderande vis)? Nu vet jag visserligen redan att det finns polyamorösa kristna men jag undrar om du har några tankar kring det?

Tack för dina nätsidor!

Jag ställer mig mycket tvekande till polyamorösa förhållanden. Där är det ju ingalunda frågan om läggning, utan om val. Att ha djupa förhållanden med flera på en gång kan i princip vara möjligt för någon, antar jag, men för att förhållandet ska vara jämlikt, borde alla som är i förhållandet öppet och ärligt vara av samma åsikt och ha samma möjligheter. Och i sådana förhållanden är svartsjuka lätt att förneka verbalt, förstås, men hur enkelt är det att göra sig kvitt den i praktiken? Framför allt: går det att reellt garantera att ingen i förhållandet tar skada av egen eller annans svartsjuka eller av något annat liknande?

Jag tror att det kan vara övermäktigt, och därför är polyamorösa förhållanden ingenting som jag rekommenderar.