Läst: Dynamisk psykiatri

Johan Cullberg: Dynamisk psykiatri
Sjunde utgåvan, Natur och Kultur 2003 
Bokreflektion inför Lång kurs i själavård, del II

Förhållandet mellan själavård och psykiatri är inte utan problem.
Själavården är ett slags själens friskvård, där friska personer med problem kommer till någon som kan hjälpa dem att bearbeta problemen och att finna en möjlig lösning. Psykiatrin (liksom psykoterapier av olika slag) är däremot sjukvård, där man strävar efter att finna en diagnos på patientens sjukdom och sedan bota den sjukdom han lider av.
Båda inriktningarna – den psykologisk-psykiatriska och den pastorala – behövs och de kompletterar varandra. En god psykolog eller psykiater borde känna till en del om själavård och en god själavårdare å sin sida om psykologi och psykiatri. Inte så att dessa skall idka det andra yrket, men så att de kan känna igen när de borde hänvisa patienten/klienten vidare till den andra sidan av staketet.
Jag misstänker, utan att ha kunskap i saken, att den psykologiska och psykiatriska utbildningen inte just tar upp pastoralpsykologi. I så fall är det tråkigt. Däremot är det bra att vi själavårdare får en insikt i psykologi och psykiatri. Det är viktigt att vi skall kunna känna igen symtomen på olika mentalsjukdomar, så att vi kan inse när våra egna resurser tar slut, alltså när problemen som klienten tar upp inte är sådana som vi kan hjälpa honom att lösa, utan där det behövs medicinsk hjälp av något slag.
Därför är kursavsnittet om psykiatri viktigt, och därför är det viktigt att vi studerar t.ex. just Cullbergs bok.
När jag läste den, fäste jag mig vid beskrivningarna av olika åkommor och reflekterade att det inte alltid är lätt att dra någon skarp gräns mellan de båda disciplinerna. När är en person modfälld för att den har mött motgångar som själavårdaren kan hjälpa honom att bearbeta, och när är det frågan om depression som borde behandlas med terapi eller medicinering? För att nu bara nämna ett exempel.
Lösningen är väl att (i gränsfall) försöka hjälpa så gott det går, men bibehålla den ödmjuka insikten om att det inte alltid är vi själva som kan ge dem bästa hjälpen. Ibland måste vi hänvisa klienterna vidare, fastän det kan störa det egna egot.
Jag antar att det samma gäller på psykiatrins planhalva.