Om kyrkans webbarbete

Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA, uttal "kusessa"), som är en del av Kyrkostyrelsen, har haft ett treårigt projekt med andligt arbete på webben. Nu gör KCSA nedskärningar, och projektet hotas av nedläggning i förtid.
Bloggaren Daniel Jakobsson, till vardags ungdomsarbetsledare i Matteus församling i Helsingfors, skrev i går ett inlägg med rubriken Välkommen till webbdebatten!, där han argumenterar för att prioriteringen är felaktig.
Jag håller med, även om jag inte kan säga vad man i stället borde skära ner på. I en kommentar till Jakobssons inlägg skrev jag så här:

En av folkkyrkotankens grundpelare är väl att kyrkan bör finnas där människorna finns. Därför är det viktigt att också de som finns i de sociala medierna har tillgång till kyrkan.
När jag ställde upp i senaste kommunalval var jag aktiv i SoMe. En äldre, erfaren kandidat undrade varför jag ids, för där finns väl inga röster att hämta; det är arbetet i traditionella media och ansikte mot ansikte som är viktigt. Jag fortsatte ändå, och blev invald. Han blev det inte.
Med det vill jag säga att visst är det viktigt att träffa människor ansikte mot ansikte, det som med SoMe-slang kallas IRL (in real life). De kontakterna blir ändå i vår hektiska tid av nödtvång färre, för folk hinner inte ta sig till möten i församlingshemmet eller gudstjänster i kyrkan i samma mån som tidigare. Därför är det bra att ha en möjlighet till ens en fem minuters kontakt med kyrkan på nätet, när man själv har möjlighet.
Ur folkkyrkans synvinkel är det alltså viktigt att kyrkan har webbarbete. Det är så vi kan nå våra medlemmar i vuxen, aktiv ålder.
Utan att ringakta övrigt arbete alltså. Men om prioriteringar skall ske, är det inte det som har den största genomslagskraften som först borde nedskäras.

Få se vad det blir av det hela. Jag befarar det värsta.
Som ett PS kan jag konstatera att länken från Kyrkostyrelsens sida till KCSA inte fungerar. Symptomatiskt?