Les Pharisiens de l’Église Évangelique Luthérienne de la Finlande (EELF) protestont contre les positions plus durs contre les opponents des femmes-pasteurs proposés par un committé sous le présidence de l’évêque d’Espoo, Mikko Heikka. Les Pharisiens ont lancés un site sur le réseau Internet nommé ”Rakentavia ratkaisuja” (c.-à-d. ”Solutions constructives”; au-dessous ”RR”). L’un des Pharisiens les plus importants (ou, en tout cas, plus visibles) du diocèse de Porvoo, le curé Henrik Perret (candidat pour l’épiscopat), d’en parle dans son blog en le comparant avec le mouvement ”Tulkaa kaikki” (”Venez tous”; ”TK”). Perret dit que RR a eu beaucoup plus de signatures dans beaucoup moins de temps que TK, et que le premier donc serai mieux que l’autre. Or, c’est un argument trop facile et superficiel. Les deux listes ne sont pas du même caractère. RR collectionne des signatures pour influencer les évêques, et TK veut éssayer d’activer les fidèles dans les élections paroissiales de l’automne prochain. En plus, on peut dire que TK parle pour une partie de l’église qui a déjà été éxilé par l’influence des Pharisiens – divorcés, concubins, homosexuels, tous ceux qui ne sont pas parfaits aux yeux de la Pouvoir Pharisienne. Donc, si on les a éxilé, il ne sont plus là pour signer rien… Mais qu’est-ce que RR dit en soi-même? Il y a dissension dans l’EELF en ce qui concerne la question des femmes-pasteurs. On dit qu’il n’y a pas question d’égalité, mais des interpretations bibliques. Je ne suis pas d’accord. Les questions bibliques étaient réglés déjà en 1986, et ce qui reste est la question d’égalité. La Loi d’Égalité (Tasa-arvolaki) donne aux églises la liberté de regler ces questions internalement, parce que c’est un question de la liberté de la réligion. Bon. Mais c’est un question de la liberté de la réligion des églises, pas des individus! Les individus ont la liberté de choisir s’ils veut ou pas appartenir à une certaine église, mais en tant que membres de l’église, ils devraient suivre les régles de l’église – ou bien se rétirer! L’idée d’avoir des ordinations spéciaux en dehors de la cathédrale (que propose RR) est, de mon avis, absurde. Traiter tous également est le seul moyen de garder l’unité du diocèse et de l’église. Les forces derrière RR veulent préserver l’unité de l’EELF. Je croix qu’il vont obtenir l’inverse: Un unité formel, soit, mais une discorde internale de plus en plus grave, qui ne va pas finir dans la division de l’église, mais dans son explosion. Quittez l’EELF maintenant et formez votre propre Église Phariséique Luthérienne de la Finlande, avant qu’il est trop tard pour rien sauver!
Simson in memoriam
Simson 11.5.1997-20.4.2006
Vi hade en fransk bulldogg i nästan nio år. Han hette Calbros Calmonte Jean de Danceny, men kallades för Simson - han var en stark liten racka.
Vi var tvugna att låta avliva honom i torsdags.
Så länge vi bodde i Kvarnbäcken i Helsingfors gick vi, särskilt Christel, långa promenader med honom, ibland två timmar per dag. Genom Simson lärde vi känna våra grannar och många andra Kvarnbäcksbor, bl.a. hans bästa kompis Trolle, en engelsk bulldogg, som var ett halvt år yngre än han.
Så föddes Joakim 2001 och vi flyttade till Borgå 2002, och livet förändrades för Simson. Vi flyttade från ett höghus med balkong till ett radhus med egen trädgård, och det var ju bra gör honom. Å andra sidan hade vi inte lika mycket tid för honom längre, eftersom barnen krävde sitt, särskilt efter att Antonia också kom 2004.
Antonias och Simsons förhållande var det en glädje att se på. Hon lutade sitt huvud mot honom eller satt på honom och krafsade honom i pälsen. Han lät henne göra nästan vad som helst och nafsade henne kärvänligt i fingrarna ibland, om hon satte dem i munnen på honom.
För ett par år sedan började ryggen krångla på honom. Drifterna gjorde att han var alltför aktiv med sin sjuka rygg, så han kastrerades ifjol. Efter det blev han gammal och passiv. Lat hade han alltid varit (my kind of dog!), men nu låg han mest på sin plats och var ytterst ovillig att gå ut. Han iddes inte ens lyfta på benet, utan lät det rinna där han gick. Dock inte inomhus.
Till slut fick han lunginflammation, och då var det dags att säga adjö. Det gjorde vi under många tårar. Han fick lugnt somna in tillsammans med sina människor - en vacker död.
Vi begravde honom hos mommo och mofa i Paipis.
Det är i de små vardagssituationerna som jag saknar honom mest...
Vi hade en fransk bulldogg i nästan nio år. Han hette Calbros Calmonte Jean de Danceny, men kallades för Simson - han var en stark liten racka.
Vi var tvugna att låta avliva honom i torsdags.
Så länge vi bodde i Kvarnbäcken i Helsingfors gick vi, särskilt Christel, långa promenader med honom, ibland två timmar per dag. Genom Simson lärde vi känna våra grannar och många andra Kvarnbäcksbor, bl.a. hans bästa kompis Trolle, en engelsk bulldogg, som var ett halvt år yngre än han.
Så föddes Joakim 2001 och vi flyttade till Borgå 2002, och livet förändrades för Simson. Vi flyttade från ett höghus med balkong till ett radhus med egen trädgård, och det var ju bra gör honom. Å andra sidan hade vi inte lika mycket tid för honom längre, eftersom barnen krävde sitt, särskilt efter att Antonia också kom 2004.
Antonias och Simsons förhållande var det en glädje att se på. Hon lutade sitt huvud mot honom eller satt på honom och krafsade honom i pälsen. Han lät henne göra nästan vad som helst och nafsade henne kärvänligt i fingrarna ibland, om hon satte dem i munnen på honom.
För ett par år sedan började ryggen krångla på honom. Drifterna gjorde att han var alltför aktiv med sin sjuka rygg, så han kastrerades ifjol. Efter det blev han gammal och passiv. Lat hade han alltid varit (my kind of dog!), men nu låg han mest på sin plats och var ytterst ovillig att gå ut. Han iddes inte ens lyfta på benet, utan lät det rinna där han gick. Dock inte inomhus.
Till slut fick han lunginflammation, och då var det dags att säga adjö. Det gjorde vi under många tårar. Han fick lugnt somna in tillsammans med sina människor - en vacker död.
Vi begravde honom hos mommo och mofa i Paipis.
Det är i de små vardagssituationerna som jag saknar honom mest...
Tankar på långfredagen
Jesu motståndare kan indelas i fyra huvudgrupper. Tillsammans verkade de för att få honom korsfäst, även om de annars kunde vara bittra fiender sinsemellan. Också idag har de sina motsvarigheter. Fariseerna var fromma män som strävade efter att enligt bästa förmåga följa alla Guds bud. Därför utarbetade de ett intrikat regelsystem för att kunna följa buden också i situationer som de inte var tänkta för. Jesus kritiserar dem för att vilja följa buden på bekostnad av tanken bakom buden, nämligen kärleken till Gud och till medmänniskan. De gillade inte att kallas hycklare, och Jesus blev korsfäst. Saddukeerna var sin tids kyrkofurstar. De var eliten i templet och därmed också i samhället. De hade inte mycket till övers för folkfromhet, utan ville vara de som styrde och ställde. Jesus kritiserar dem för maktmissbruk, vilket de inte gillade. Jesus blev korsfäst. Seloterna var ett politiskt parti som ville befria landet från främmande överhöghet. De använde utomparlamentariska metoder (lönnmord m.m.) eftersom det inte fanns något parlament på den tiden. De väntade sig att Jesus skulle ta makten och skapa en ny ordning i landet. Eftersom Jesus vägrade gå in i den rollen blev de besvikna. I stället för Barabbas blev Jesus korsfäst. Romarna hade inte stort intresse av vad judarna gjorde sinsemellan, så länge deras gräl inte hotade ordningen eller den romerska makten. I så fall grep de in med kraft. Jesus talar egentligen inte emot romarna, men de är mer intresserade av makt än av rätt. De bidrog därmed till att Jesus blev korsfäst. Jesus själv var mer intresserad av de svaga i samhället, dem som visste att allt inte stod rätt till med dem, dem som makthavarna hade glömt. Vem talar för dem, nu när Jesus blev korsfäst?
Könskamp och förolämpningar
Jag har skickat ut förfrågningar till en mängd olika personer för att höra om de vore intresserade att stöda Helene i biskopsvalet. De flesta svaren var sakliga, oberende om de var jakande eller nekande. Många lät helt bli att svara.
Så fanns det också en kategori mindre sakliga svar. Exempelvis följande, som jag fick 7.4.06.
”Bästa Karl,
Tack för Ditt meil genom vilket jag kunde identifiera Dig. Tyvärr kan jag inte stöda Helene Liljeström. Orsaken är sådan att Du kunde också fundera på den. Den har absolut ingenting att göra med kvinnliga präster utan har en mycket djupare orsak. Själv jobbar jag i ett yrke som håller nästan helt att övertas av kvinnor. Av fem kirurger på min enhet är jag nuförtiden den enda. I medicinska fakulteten är den absoluta majoriteten kvinnor. Det gäller troligen också andra fakulteter, möjligen också den teologiska (bråket om kvinnliga präster kommer troligen att få en naturlig lösning på detta sätt). Om hos oss en kvinnlig och manlig läkare söker en tjänst med i stor sett samma meriter, måste man välja kvinnan, ty hon klagar annars på könsdiskriminering och vinner besväret. Juridiska fakulteten varifrån dom mest inflytelserika människorna kommer är överfolkad av kvinnor. Domstolarna kommer att överfolkas av kvinnliga domare, gissa om män får rättvisa i till exempel vårdnads- eller våldtäktstvister. Ministerierna får allt mera kvinnliga högre tjänstemän, som naturligtvis hårt håller på kvinnor.
Pojkarna klarar sig så pass dåligt i vårt skolsystem och invalssystem till universiteten att Väestöliitto-Befolkningsförbundet torde ha en arbetsgrupp med arbetsnamnet "rädda den finska mannen".
Summa summarum, om Du är man, tänk över allt detta.
Naturligtvis förstår jag att Du försöker plocka poäng i offentligheten med att stöda en kvinna och Du kommer troligen att bli en pressens och radions gunstling. Jag behöver inte mera dessa poäng, så jag har fortfarande mod att hålla på mitt eget kön!
Hälsningar
[underskrift]”
"Jag har ingenting emot kvinnliga präster, bara de inte får ledande ställning," alltså? Det är inte svårt att se vem han kommer att rösta på i biskopsvalet!
Samma dag svarade jag som följer. Jag är lite stolt över att jag lyckades hålla tillbaka min irritation över de minst sagt svinaktiga insinuationerna i slutet. Medvetet förolämpande, skulle jag rent av vilja påstå.
”Hej!
Tack för svaret, även om det inte var det som jag hoppades på.
Jag är inte intresserad av personers kön, så länge ingen blir åsidosatt bara av den orsaken. Männens problem är reella, liksom kvinnornas, och vi bör anstränga oss för att lösa dem. Det har dock inte med biskopsvalet att skaffa, utan här söker åtminstone jag den bästa kandidaten. Denna gång råkar det vara en kvinna.
Poängplockning är irrelevant i sammanhanget. Om en handling ger pluspoäng i någons bok, ger den minuspoäng i någon annans. Det jämnar nog ut sig.
Må bästa person bli biskop!
Ha en välsignad påsk och en skön vår!
Kalle af”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)