Jag vill börja med att slå fast följande: Att anse att kvinnor inte skall få bli präster är en åsikt som kan motiveras med både traditionen och Bibeln. Själva åsikten är alltså inte direkt fel ur teologisk synvinkel, utan en av flera möjliga tolkningar. Men också andra tolkningar är alltså möjliga.
Inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fattade kyrkomötet år 1986 ett beslut om att öppna prästämbetet också för kvinnor. Tidigare hade kvinnor fått bli lektorer, en halvmesyr som knappast tillfredsställde någon. De första kvinnorna prästvigdes år 1988.
När beslutet fattades för 28 år sedan, tillkom även en kläm, ett hastverk som ville garantera att de som hade vad som kallas en "traditionell ämbetssyn" också i fortsättningen skulle ha hemortsrätt i kyrkan. Här gjorde man misstaget att inte tidsbegränsa klämmens giltighetstid. Sakligt hade varit att de som prästvigdes efter beslutet - eller t.o.m. de som inledde sina studier efter beslutet - skulle vara bundna av 1986 års beslut, medan de som kom in i rullorna tidigare kunde ha tillåtits att hålla fast vid det tidigare systemet. Men detta skedde alltså inte.
Domkapitlet i Borgå stift har i processen att utse en ny kyrkoherde i Karleby svenska församling, den nordligaste i stiftet, för första gången infört kriteriet att den nya kyrkoherden skall kunna samarbeta med alla präster i kyrkan, oberoende av deras kön. Detta har varit ett stridsäpple just i Karleby under många år. Detta kriterium ledde till att av de tre sökande till tjänsten förklarades endast en (Per Stenberg) som behörig. Tuisku Winter drog tillbaka sin ansökan (varför, kan vi bara gissa), medan Jan Nygård, kaplan i församlingen, förklarades vara icke behörig till kyrkoherdetjänsten.
Vissa medlemmar av församlingsrådet ondgjorde sig över detta med motiveringen att församlingen själv borde få välja sin herde. Invändningen håller dock inte. Till systemet hör att det är domkapitlet som granskar de sökandes behörighet, vilket ett församlingsråd inte har kompetens att göra, och att församlingen sedan får välja mellan de sökande som verkligen är behöriga. På så sätt kan man undvika att välja någon som saknar t.ex. den utbildning eller de psykologiska förutsättningar som krävs för att man framgångsrikt skall kunna sköta tjänsten, och på så sätt i förlängningen undvika eventuella stora problem som kunde drabba församlingen. Det nya här är att ett nytt kriterium har tillkommit: kravet att kunna samarbeta.
Om vi ser på detta med bakgrund av klämmen från år 1986, kan vi konstatera att detta färska förfarande inte är frågan om diskriminering av reaktionärer, utan tvärtom om att garantera undvikande av diskriminering av sådana präster som en minoritet inom kyrkan inte godkänner som präster. Alla präster inom Karleby svenska församling är fortfarande män, och ingen förändring är i sikte på den punkten. Det blir högst frågan om enstaka gästpredikanter, och sådana har förekommit redan tidigare, om än med en demonstrativ frånvaro från de lokala prästernas sida.
Ingen håller heller på att avsätta t.ex. Nygård från hans kaplanstjänst. Han har full rätt att verka inom församlingen och inom kyrkan som helhet, precis som hittills. Att han i jämställdhetens namn inte anses vara behörig att bli kyrkoherde kan inte ses som förföljelse av en minoritet, utan som en logisk följd av 1986 års beslut. Klämbeslutets anda kan inte heller anses strida mot den nya princip som nu flera decennier senare har uppkommit.
Personligen välkomnar jag domkapitlets nya, sakliga linje.
P.S. Jag använde ordet "reaktionärer" ovan för att beskriva de s.k. kvinnoprästmotståndarna. Ofta använder de själva beteckningen "konservativa". Om man ser på ordens betydelse är detta dock fel. En konservativ är per definition en som vill bevara det nuvarande systemet (eller på sin höjd reformera det försiktigt), medan en reaktionär är en som vill återvända till ett tidigare system. Den som motsätter sig prästvigning av kvinnor var alltså konservativ före 1986, men är numera en reaktionär. Åtminstone på denna punkt.
Inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fattade kyrkomötet år 1986 ett beslut om att öppna prästämbetet också för kvinnor. Tidigare hade kvinnor fått bli lektorer, en halvmesyr som knappast tillfredsställde någon. De första kvinnorna prästvigdes år 1988.
När beslutet fattades för 28 år sedan, tillkom även en kläm, ett hastverk som ville garantera att de som hade vad som kallas en "traditionell ämbetssyn" också i fortsättningen skulle ha hemortsrätt i kyrkan. Här gjorde man misstaget att inte tidsbegränsa klämmens giltighetstid. Sakligt hade varit att de som prästvigdes efter beslutet - eller t.o.m. de som inledde sina studier efter beslutet - skulle vara bundna av 1986 års beslut, medan de som kom in i rullorna tidigare kunde ha tillåtits att hålla fast vid det tidigare systemet. Men detta skedde alltså inte.
Domkapitlet i Borgå stift har i processen att utse en ny kyrkoherde i Karleby svenska församling, den nordligaste i stiftet, för första gången infört kriteriet att den nya kyrkoherden skall kunna samarbeta med alla präster i kyrkan, oberoende av deras kön. Detta har varit ett stridsäpple just i Karleby under många år. Detta kriterium ledde till att av de tre sökande till tjänsten förklarades endast en (Per Stenberg) som behörig. Tuisku Winter drog tillbaka sin ansökan (varför, kan vi bara gissa), medan Jan Nygård, kaplan i församlingen, förklarades vara icke behörig till kyrkoherdetjänsten.
Vissa medlemmar av församlingsrådet ondgjorde sig över detta med motiveringen att församlingen själv borde få välja sin herde. Invändningen håller dock inte. Till systemet hör att det är domkapitlet som granskar de sökandes behörighet, vilket ett församlingsråd inte har kompetens att göra, och att församlingen sedan får välja mellan de sökande som verkligen är behöriga. På så sätt kan man undvika att välja någon som saknar t.ex. den utbildning eller de psykologiska förutsättningar som krävs för att man framgångsrikt skall kunna sköta tjänsten, och på så sätt i förlängningen undvika eventuella stora problem som kunde drabba församlingen. Det nya här är att ett nytt kriterium har tillkommit: kravet att kunna samarbeta.
Om vi ser på detta med bakgrund av klämmen från år 1986, kan vi konstatera att detta färska förfarande inte är frågan om diskriminering av reaktionärer, utan tvärtom om att garantera undvikande av diskriminering av sådana präster som en minoritet inom kyrkan inte godkänner som präster. Alla präster inom Karleby svenska församling är fortfarande män, och ingen förändring är i sikte på den punkten. Det blir högst frågan om enstaka gästpredikanter, och sådana har förekommit redan tidigare, om än med en demonstrativ frånvaro från de lokala prästernas sida.
Ingen håller heller på att avsätta t.ex. Nygård från hans kaplanstjänst. Han har full rätt att verka inom församlingen och inom kyrkan som helhet, precis som hittills. Att han i jämställdhetens namn inte anses vara behörig att bli kyrkoherde kan inte ses som förföljelse av en minoritet, utan som en logisk följd av 1986 års beslut. Klämbeslutets anda kan inte heller anses strida mot den nya princip som nu flera decennier senare har uppkommit.
Personligen välkomnar jag domkapitlets nya, sakliga linje.
P.S. Jag använde ordet "reaktionärer" ovan för att beskriva de s.k. kvinnoprästmotståndarna. Ofta använder de själva beteckningen "konservativa". Om man ser på ordens betydelse är detta dock fel. En konservativ är per definition en som vill bevara det nuvarande systemet (eller på sin höjd reformera det försiktigt), medan en reaktionär är en som vill återvända till ett tidigare system. Den som motsätter sig prästvigning av kvinnor var alltså konservativ före 1986, men är numera en reaktionär. Åtminstone på denna punkt.
