Insändare: Vad är en familj?

Biskop Erik Vikström skriver i Bbl 28.12.2013 en betraktelse med rubriken "Den heliga familjen". Eftersom det är jag som ansvarar för att rekrytera författarna till Bbl:s betraktelser, tar jag på mig att peka på några skevheter i det som den gode biskopen skriver.

"Den heliga familjen" är ett uttryck som syftar uttryckligen på Jesus, Maria och Josef. Biskopen utvidgar begreppet till att omfatta alla kärnfamiljer inom äktenskapet, men det är ingalunda problemfritt.

"Den lilla kärnfamilj som enligt evangelietexten hos Lukas stod där i templet med sitt gossebarn bestod av äkta man, äkta hustru och ett litet barn," skriver biskopen. Detta stämmer inte. Maria och Josef var ännu inte gifta då Jesus föddes, utan trolovade. Vidare var Jesus enligt kristen tro Marias men inte Josefs son. Den aktuella "kärnfamiljen" var alltså ett ogift par med ett utomäktenskapligt barn, som dessutom var mannens bonusbarn, för att använda en nutida term.

Äktenskapet är till för människosläktets välsignelse och en entydigt positiv sak, precis som biskopen antyder. Att han som familj inte godkänner "vilken hushållsgemenskap som helst" må vara hänt, men definitionen han kommer med, kärnfamiljen, är nog för snäv.

Kärnfamiljen är ett relativt modernt begrepp som uppkom efter industrialiseringen. Tidigare bestod familjen ofta av fler generationer än bara två, och kanske rent av av flera kärnfamiljer med mor-, far- och svärföräldrar som alla brukade jorden tillsammans.

Ett enpersonshushåll är knappast en familj, för visst måste man väl vara flera för att vara det. Men i vår värld ser vi många slags familjer. Det finns många ensamstående mödrar eller fäder med barn. Är inte de familjer? Måste föräldrar verkligen vara av olika kön för att älska sina barn och ta väl hand om dem? Och hur är det med ofrivilligt barnlösa äkta par? Bara för att ta upp några situationer som inte ryms med i biskopens definition.

Gränsdragningar är alltid besvärliga. Jag tycker ändå att det är bättre att låta familjerna själva definiera om de är familjer eller inte, hellre än att dra upp alltför snäva gränser som i onödan utesluter och sårar.

Karl af Hällström
kyrkoherde

Publicerad i Borgåbladet 10.1.14

Betraktelse i Östra Nyland

Karl af Hällström:
Individ eller person?

Jag tycker om språk. Samma ord kan betyda olika saker på olika språk, eller olika ord samma sak. Det är fascinerande!

Ta ordet ”individ” som exempel. Det kommer från latinets ”individus”, som betyder odelad. Samma betydelse har grekiskans ”atomos”, från vilket vårt ord ”atom” härstammar. En atom är alltså den minsta möjliga beståndsdelen i naturen.
Bara att den inte är det. Också atomen består av mindre partiklar – protoner, elektroner och neutroner – och också atomen kan numera delas, så att ett grundämne kan bli ett annat. Det samma gäller också individer. Inte heller vi är odelade, utan tvärtom kan vi vara mycket splittrade. Vi har gott i oss, men också ont. Vi kan vara aktiva på vissa områden, men samtidigt passiva på andra. Vi kan älska, men också hata och avsky. Att kalla oss människor för individer är alltså knappast helt korrekt.

Här får vi hellre använda ett annat ord av grekiskt ursprung, nämligen ”person”. En ”persona” är på grekiska den mask som skådespelarna bar i de antika dramerna. Och detta stämmer in på oss människor på flera sätt. Också vi spelar olika roller inför olika människor och i olika tider av livet – son eller dotter, far eller mor, arbetstagare, kollega, chef osv. Det handlar inte om att vi skulle förställa oss, utan det är en naturlig del av livet.
Men framför allt stämmer ”persona” in på oss genom att vi blir en person först när någon annan ser oss, precis som dramat blir ett verkligt drama först när det har publik. Om vi går igenom livet osedda, är vi ingen person, utan endast en karg och kal existens – en individ, om ni så vill. Men genom den andras blick blir vi de vi verkligen är. Vårt ”jag” kräver ett ”du” för att finnas till.

Därför är det naturligtvis viktigt att vi ser varandra, inte bara glider förbi. Men viktigast är att det finns en som alltid ser oss, vår Herre, som genom att se vårt innersta också skapar vår person och vår personlighet. Han är det Du som skapar vårt Jag. Han är den som räddar oss från individualismens kyla till personlighetens värme. Han är den som gör oss splittrade människor till en helhet som är större än de delar som den består av – en helhet med möjlighet till kärlek, frid och glädje.

Jag gläds över att Gud tar vår ofullkomlighet och gör den till fullkomlighet genom sin kärleksfulla blick! Gläd dig du också!