Bloggpaus!

Jag tror att det är bäst att av förekommen anledning ta en liten bloggpaus och vila en tid.
Tjänare till senare!

Jag tycker inte om den jag blir

På Kyrkpressens bloggportal har jag upprätthållit en blogg. Jag var en av dem som i vintras blev ombedd att vara med i initialskedet, vilket naturligtvis hedrade mig. I början speglades Kalles kyrkliga kommentarer dit direkt.
Problemet blev att det nästan genast började komma hätska kommentarer. Det har jag bloggat om tidigare - jag blev kallad både det ena och det andra. Det senaste var att jag för ett par dagar sedan antyddes vara ateist.
Jag märkte med mig själv att jag började gå till motangrepp med personliga påhopp också jag - och sådant gillar jag inte! De som har hoppat på mig har alltså lyckats att få mig att bli som de - och jag tycker inte om den jag då blir!
För att skydda mig började jag redan tidigare idka självcensur, och nu får det vara helt och hållet. I stället för att blogga om olika aktuella och intressanta saker på Kp, speglar jag hädanefter Predikantbloggen dit. Och det får räcka.
Tack för mig - ni vinner!

Pearly Gates 12

Act 1, Scene 1. The bedroom.
A man storms into his bedroom and finds his scantily clad wife on the bed. His suspicions of her infidelity are strengthened, and he roars: "Where is he? I know you have a man here! Where is he?"
As he searches the flat for his wife's lover, he happens to look out the window, where he sees a man buttoning his shirt while running across the street. The husband grabs the first thing at hand, which happens to be the refrigerator, and throws it at the running man. The excersion is too much for him, however, and he has a fatal heart attack.
Act 1, Scene 2. The Pearly Gates.
Three men stand before the Pearly Gates, where S:t Peter greets them, asking about the manner of their demise.
The first man answers: "I saw my wife's lover running over the street, so I threw a fridge at him. This caused me to have a heart attack, and I died."
"Extraordinary!", Peter says as he turns to the second man to hear his story.
"Well", the second man says, "I was going to work, but was running a bit late. Not wanting to miss my bus I finished dressing as I ran to the bus stop across the street. All of a sudden I was hit by a fridge and killed."
"Amazing!", Peter says. Then he asks the third man: "What about you?"
He answers: "You see, I was sitting in a fridge..."

Tänkvärt profetord

Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Mika 6:8

Hbt-bibeln: Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27)

Det dubbla kärleksbudet lyder i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.
Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I Matt 22:34-40 och Mark 12:28-34 ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk 10:25-28 får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan ”Vem är min nästa?”
Detta bud sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Genom det dubbla kärleksbudet sammanfattar Jesus lagen och profeterna. Allt som strider mot kärleksbudet är förkastligt och allt som inte strider mot det blir exempel på hur det kan följas. Så är fallet med de tio budorden - första tavlan (bud 1-3) visar hur vi kan älska Gud, medan andra tavlan (bud 4-10) ger exempel på hur vi kan älska vår nästa.
När Jesus på korset uppfyllde lagen (Mt 5:17) öppnade han vägen för oss till Gud. Vi går inte den vägen genom att hålla buden, utan genom att tro på honom. Vi skall alltså inte älska Gud genom att hålla andra bud än det dubbla kärleksbudet, utan vi skall älska honom genom att älska honom! Allt i Bibeln - och inom det kristna livet som helhet - allt måste underkastas den kärlek som Gud visar oss i Kristus, och som Jesus själv sammanfattar i det dubbla kärleksbudet.
Också Paulus (vars förment homofoba uttalanden - Rom 1:26f, 1Kor 6:9f och 1Tim 1:10 - ofta citeras i sammanhanget) talar med samma röst som Jesus när han skriver: Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet (Rom 13:8-10).
Det finns inga lagbrott, utom det som är kärlekslöst.
Det finns ingen synd, utom det som skadar någon.
Men redan detta är förstås för mycket för oss människor.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.
Jag har också behandlat det dubbla kärleksbudet i en predikan 15.10.06.

Questions for Heterosexuals

  1. What do you think caused your heterosexuality?
  2. When and how did you first decide you were a heterosexual?
  3. Is it possible your heterosexuality is just a phase you may grow out of?
  4. Is is possible your heterosexuality stems from a neurotic fear of others of the same sex?
  5. Isn't it possible that all you need is a good Gay lover?
  6. Heterosexuals have histories of failures in Gay relationships. Do you think you may have turned to heterosexuality out of fear of rejection?
  7. If you've never slept with a person of the same sex, how do you know you wouldn't prefer that?
  8. If heterosexuality is normal, why are a disproportionate number of mental patients heterosexual?
  9. To whom have you disclosed your heterosexual tendencies? How did they react?
  10. Your heterosexuality doesn't offend me as long as you don't try to force it on me. Why do you people feel compelled to seduce others into your sexual orientation?
  11. If you choose to nurture children, would you want them to be heterosexual, knowing the problems they would face?
  12. The great majority of child molesters are heterosexuals. Do you really consider it safe to expose your children to heterosexual teachers?
  13. Why do you insist on being so obvious, and making a public spectacle of your heterosexuality? Can't you just be what you are and keep it quiet?
  14. How can you ever hope to become a whole person if you limit yourself to a compulsive, exclusive heterosexual object choice and remain unwilling to explore and develop your normal, natural, healthy, God-given homosexual potential?
  15. Heterosexuals are noted for assigning themselves and each other to narrowly restricted, stereotyped sex-roles. Why do you cling to such unhealthy role-playing?
  16. Why do heterosexuals place so much emphasis on sex?
  17. With all the societal support marriage receives, the divorce rate is spiraling. Why are there so few stable relationships among heterosexuals?
  18. How could the human race survive if everyone were heterosexual, considering the menace of overpopulation?
  19. There seem to be very few happy heterosexuals. Techniques have been developed with which you might be able to change if you really want to. Have you considered aversion therapy?
  20. Do heterosexuals hate and/or distrust others of their own sex? Is that what makes them heterosexual?
Developed by Martin Rochlin, Ph.D
Source: Christiangays.com

Veckans anekdot: Fotbollsskolan

Under min barndoms somrar i Lappfjärd - som jag tidigare har nämnt om - tyckte pappa ibland att vi inte bara skulle hänga och busa för oss själva, kusinerna, min syster och jag. Vi var av annan åsikt, men det hjälpte inte; han hittade på program åt oss i alla fall.
En sommar - jag var kanske åtta-nio år - var det LappBK:s fotbollsskola som gällde. Sportplanen var bara ett par hundra meter från farmors gård och vägen var inte alltför hårt trafikerad, så vi ungar kunde bra gå dit för oss själva. Pappa skickade således iväg oss ... men en inte alltför lång stund senare såg han sin son komma gående hemåt längs vägen, arg som ett bi. När jag kom fram väste jag mellan hopbitna tänder: "Int' talar dom svenska, och int' talar dom finska, o' int' vet ja' va' dom talar!"
Det var mitt första riktigt handgripliga möte med de österbottniska dialekterna ...

Läst: Riddarna på Rhodos

Bo Giertz: Riddarna på Rhodos. Roman. Församlingsförlaget (1972) 2003. Pocket, 282 s.
Biskop Bo Giertz berättar historien om hur Rhodos år 1522 gick förlorat för kristenheten, då den unge sultanen Soliman (som Giertz kallar honom) belägrar och besegrar johanniterriddarna, som har sitt högkvarter på ön. Det är tydligt att författaren har gjort omfattande historisk forskning om sitt ämne, för detaljerna är, vad jag kan bedöma, korrekta. Han har dock lyckats blåsa liv i arkivens döda namn och ger en skildring av hjältemod och förräderi, sjukdom, lidande och död, men också ett hopp och en tro som bär genom döden.
Giertz är som skönlitterär författare säkert mest känd för sin utmärkta roman Stengrunden. I Riddarna på Rhodos når han inte riktigt upp till samma nivå. Detta hindrar dock inte att också denna bok är underhållande och tankeväckande.

Jag vet att jag inget vet

I kommentarerna till ett tidigare inlägg fick jag frågan om det inte är möjligt att jag kan ta fel - i det fallet specifikt i "homofrågan". Och svaret blev naturligtvis att det är klart att jag kan ha orätt. Det är klart att jag har orätt på en del punkter, och om jag överbevisas om vilka punkter det gäller, ändrar jag mig. Men liksom andra lärare har jag ansvar för att undervisa sanningen, och då måste jag följa min övertygelse, mitt samvete och mitt förstånd, annars är jag verkligen värd fördömelse.
Och konsekvenserna måste jag naturligtvis bära.
Varje gång jag eller någon annan människa gör ett påstående eller har en åsikt är det implicit att personen i fråga kan missta sig. Det är därmed klart att min bibeltolkning - liksom andras - kan vara felaktig. Däremot måste jag - liksom andra - utgå från att det jag har kommit fram till under bibelstudium och bön är korrekt, annars vore det meningslöst att överhuvudtaget föra någon diskussion, komma med någon undervisning.
Den fullständiga kunskapen är ouppnåelig i denna värld. Till den hör också kunskapen om vilka punkter man har misstagit sig på. Om det är min plikt att säga att jag eventuellt har orätt på en punkt, är det det också på alla andra punkter. Och det är i praktiken omöjligt - eller åtminstone opraktiskt.
Men ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju större kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan och vet. Jag vet att min befriare lever (Job 19:25) - men där tar det nästan slut...

Church Bulletin Bloopers 23

This being Easter Sunday, we will ask Mr. Vassilas to come forward and lay an egg on the altar.

Nattvarden ekumeniskt

Lärosamtalen mellan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Finlands svenska metodistkyrka och Suomen metodistikirkko bär frukt, berättar Kyrkpressen i artikeln Lutheraner och metodister överväger nattvardsgemenskap. Förslaget går ut på gemensam nattvard och ett ömsesidigt erkännande av präst-, biskops- och diakontjänster. Vi får ju hoppas att det går igenom.
Jag har tidigare (20.7.06) bloggat om att metodisterna har kommit med i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, som katoliker och lutheraner ingick 1999.
Den tidigare generalsekreteraren för Ekumeniska rådet i Finland, Jan Edström, bloggar om det initiativ om predikstolsutbyte, som jag skrev för ett par år sedan och som behandlades i en arbetsgrupp tillsatt av biskopsmötet. Arbetsgruppen, ledd av biskop Simo Peura (Lappo), har nu kommit med sin utredning. Den finns här i pdf-format på finska. Bara jag hinner granska den, kommer jag säkert med någon kommentar.

Intervjuer på pod.fi

Patricia Högnabba intervjuade Halvar Sandell och mig i fredags om "nattvardsbråket", som det tycks kallas. Idag publicerades intervjuerna på pod.fi. Intervjun med Sandell har fått rubriken Kyrkans nattvardspraxis är en fars, och den med mig Storm kring nattvardsbordet.
Fler mediareaktioner på nattvardsbråket finns samlade här.

Barn skriver till Gud 6

Kära Gud, min pappa säger att jag borde lära mig de tio budorden. Men jag tror inte jag vill det för vi har redan en väldig massa regler hemma. (Joakim, 10 år)

Kyrkotukt

Bloggaren och kollegan Kristian Norrback kommer med följande kommentar till flera inlägg på kyrkpressen.fi:
Upphetsningen på grund av Pastor Sandells skötsel av sin tjänst beror inte på något "utestängande" i sig från Nattvarden. Det handlar om kyrkotukt (onekligen låter det mycket bättre att som Katolska kyrkans katekes använda termen helande för denna funktion i kyrkans liv).
Det påstås ibland slarvigt att kyrkotukt "inte finns" i vår moderna, tidsenliga kyrka. Det är fel. Kyrkoordningens kap. 4 har ordet kyrkotukt i rubriken. I kap 4 § 2 anges tre förhållanden som fordrar kyrkotukt:
1) orsaka förargelse genom levernet,
2) försumma sina plikter som medlem,
3) lära mot kyrkans bekännelse.
I de två första fallen skall en präst "vägleda", i det tredje fallet skall kyrkoherden "tillrättavisa". Kyrkmedlemmens plikter är sedan att delta i gudstjänsten, använda nådemedlen, leva kristligt och "ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt".
För hundra år sedan var det självklart att kyrkotukten, som märk väl ännu finns med!, hade med deltagandet i Nattvarden att göra. VAD HÄNDE SEDAN? Om det skulle den här diskussionen handla! Finns det teologiska skäl att ändra kyrkans tradition på den här punkten?
Pastor Sandell tar de här frågorna på fullt allvar. Som präst kan jag intyga att det är absolut bekvämast att vifta bort frågorna, knipa ihop ögonen och intala sig att frågorna inte finns.
Det är helt sant att det stadgas om kyrkotukt i KO 4:2. Det är den enda paragraf i kyrkolagstiftningen som behandlar frågan, och enda gången som själva ordet förekommer är i den rubrik som Norrback hänvisar till. Men hans referat är alltså i sig korrekt.
När han talar om kyrkomedlemmens plikter citerar han KO 1:5 utan att nämna paragrafen, vilket härmed vare gjort. Kyrkomedlemmens rättigheter nämns i korthet i föregående paragraf (KO 1:4): "... att bli delaktig av kyrkans heliga handlingar och de övriga förmåner som församlingen erbjuder ...".
Men kyrkotukten i det aktuella fallet, alltså. Jag har aldrig anklagats för att genom mitt leverne förorsaka förargelse och försumma mina plikter som kyrkans medlem (KO 4:2,1). Om så vore fallet kunde och borde Sandell som präst vägleda mig "att iaktta en kristlig livsföring", men det är alltså inte aktuellt här.
Återstår då andra momentet: "Kyrkoherden skall tillrättavisa de medlemmar av kyrkan som undervisar mot kyrkans bekännelse." Jag håller inte med om att jag skulle undervisa mot kyrkans bekännelse, och domkapitlet har inte heller fällt mig för detta, men det tycks ju inte störa enskilda kolleger. Oberoende bör vi läsa momentets första ord och konstatera att där står "kyrkoherden", inte "en präst" som i första momentet.
Märk väl:
Halvar Sandell är inte kyrkoherde, och kan därför inte hänvisa till KO 4:2,2.
Halvar Sandell är inte kyrkoherde i min församling, och har därför ingen övervakningsskyldighet mot mig som församlingsmedlem.
Halvar Sandell är inte min förman, och har därför ingen övervakningsskyldighet mot mig som tjänsteinnehavare.
Halvar Sandell är inte biskop, och har därför ingen övervakningsskyldighet mot mig som präst.
Norrback hävdar att kyrkotukten för hundra år sedan hade med deltagandet i nattvarden att skaffa, alltså att ett möjligt straff eller påtryckningsmedel som stod till buds var avstängning från nattvardsbordet. Jag är ingen expert på kyrkotuktens historia, men det han säger passar nog in med min uppfattning om hur det var.
När detta ändrade kan jag inte säga, men i den citerade paragrafen talas det om vägledning och tillrättavisning. Tidigare epokers straff - spöstraff, skamstraff och utestängning från nattvardsgemenskapen, för att nämna några exempel - står inte längre till buds i kyrkotuktsfall.
Slutsatsen är att det inte föreligger någon juridisk grund för kyrkotukt i det föreliggande fallet. Det har Sandell mig veterligen aldrig heller påstått, utan det är Norrback som rörde ner den ingrediensen i soppan.

Repentance

Biblically speaking, to repent doesn't mean to feel sorry about, to regret. It means to turn, to turn around 180 degrees. It means to undergo a complete change of mind, heart, direction. Turn away from madness, cruelty, shallowness, blindness. Turn toward the tolerance, compassion, sanity, hope, justice that we all have in us at our best.
- Frederick Buechner
as quoted on God's Politics

Sibbofrågan ur församlingsperspektiv

Det är inte bara kommunerna som skulle påverkas ifall Helsingfors tar över en del av Sibbo. I inlägget Kyrkoherdarna hoppas på back i Sibbofrågan på pod.fi intervjuar Patricia Högnabba kyrkoherdarna Helene Liljeström (Sibbo svenska församling) och Henrik Andersén (Matteus församling), som berättar vilka följderna skulle vara för församlingarna.
Att Sibbo svenska församling påverkas av att Helsingfors (eventuellt) kapar sydvästra Sibbo säger sig självt. Matteus församling påverkas genom att det är den församlingen i östra Helsingfors som skulle få ta emot den svenskspråkiga delen av de nya helsingforsarna.

Bible Knowledge 10

These statements about the Bible were written by children
and have not been retouched or corrected
(i.e., bad spelling has been left in).
The first commandment was when Eve told Adam to eat the apple.

Nådemedel - ett såll eller en famn?

Nedanstående insändare har modern till min gudson skickat in till Hufvudstadsbladet. Detta med anledning av att jag i en del insändare har anklagats för att ha varit provokativ när jag gick till nattvarden 2.9 och dessutom valde att gå just till Halvar Sandell trots att ett annat alternativ stod till buds. Husis publicerade den idag (15.9.07) i förkortad form. Hon använder signatur för att skydda sin son, inte sig själv.
Karl af Hällström, gudfar till mitt barn och närvarande vid samma altarring som jag och min familj, har verkligen inte på flit utmanat prästerna som delade ut nattvard i Markus församling söndagen den 2.9. Han var som gudfar inbjuden. Och han kom och vek inte från vår sida. Men det faddern gjorde konsekvent och med omsorg och med hjärtat på rätt ställe, var att dela nattvardsmåltid med gudbarnets familj och släktingar. Fadderskapet väger för Karl af Hällström uppenbarligen mera än den skit som han nu får på sig. Han tog en risk, för fadderfamiljens skull. Och varför gjorde han det, var det provokation? Eller var det den fullkomligt självklara följden av ett fadderskap och av att en altarring inte är helgad i olika sektioner för bättre folk och bastarder. Nu blir faddern hårt kritiserad för att ha utmanat, när det han gjorde var att dela den andliga gemenskap som finns mellan faddrar och fadderbarn, vid det gemensamma matbordet. Och han var kroppsligen närvarande där det annars hade känts farligt som vid giljotinen. Jag mår verkligen pyton av den art av kritik som han nu får ta emot på sin blogg, i Kyrkpressen och i Hufvudstadsbladet. Få tycks reflektera över verkliga mänskliga omständigheter, utan uppehåller sig enbart vid teologiska överbyggnader.
Här finns faktiskt en familj och en konfirmand, som hela sommaren fått fundera över hur det kan kännas att bli bortskuffad ur en gemenskap. Eller vad som händer sen, om ens egna mamma eller gudfar blir uteslutna. Hur ska en tonåring bearbeta något sådant? Så det här börjar likna en våldsspiral som trappas upp alltid då en kyrklig rit de passage närmar sig. Åtminstone är det så för mig och min familj. Även om det finns sympati, trevliga församlingsläger och både hjärteplats och stjärteplats, i tiderna däremellan. Men det är snarare det som av fredspedagoger brukar kallas för “smekmånaden” - en dimridå mellan det svåra - där det egentligen förekommer fysiskt, ekonomiskt, ideologiskt eller andligt våld.
Men i upptrappningsskedet är det väldigt plågsamt. Vad ska jag säga? Hur går jag till eller ned från ett matbord som kan svika min hunger och utsätta mig för svält? Ska jag bara sopa det under mattan, som så ofta är fallet med det som mest av allt borde få existera i det öppna? Förstår inte prästen sitt överläge? Orkar jag diskutera sakligt med prästen, väga för och emot som om det bara skulle vara frågan om teorier? Nej, det går inte. För inför nattvard och annat som så totalt lovar inkludering, är både sårbarheten och barheten i akutläge. Ni som kan diskutera Guds bröd & vin som om det vore en livlös lära, en känslolös tillställning, eller en scen för intellektuell tävlan mellan stridande parter, ser ni inte utsattheten hos dem som kommer fram till matbordet? Var är nåden som inte liknar någon annan nåd?
I en sådan situation orkar åtminstone inte jag som mamma ställas till svars eller ifrågasättas av en präst. Varken vid nattvardsbordet, före nattvarden eller efter den! Nu råkade Karl af Hällström i förtätad form ut för det, som annars kanske hade drabbat mig som fritänkande mamma. Och i förlängning således också min familj. Faddern blev en tydlig måltavla. Men vi är alla delaktiga, föräldrar och barn. Vi gick alla upp till nattvarden och delade den med varandra. Och med Jesus som faktiskt “låg till bords med syndare, tullindrivare, horkarlar och prostituerade”. Och vad gjorde Jesus? Jo, han åt! Och vad fick han för det? Jo, kritik av fariséerna. Så månne inte Jesus tål även mig, mina barn, min man och de personer som vi valt att lita på så mycket att vi välkomnat dem som faddrar.
Skulle vi som familj, den dagen av glädjefest börja fundera vilken sida av nattvardsbordet vi blir bemötta på och på vilken sida vi kan tänkas bli avvisade? Skulle vi som familj gå med på att i kamratlig anda samtala om nattvardssyn med församlingsprästen, som ändå är en auktoritet och bakom vars vänlighet det finns ett strängt och kritiserande sinne? Visst går det att prata och visst går det att debattera. Men då maktförhållandena är ojämna, som det är mellan en mamma och en tvärsäker präst, då behövs det stöd av t.ex. en fadder. Faddern Karl af Hällström var en buffert och ett skydd i en situation där en familj mot alla odds, ändå upplevde en rimlig gudstjänstsöndag, med ingredienser av glädje och familjehögtid. Och med familj menar jag nu inklusivt min familj som del av Guds familj. Men det verkar som om präster kan ha en orealistisk uppfattning om dynamiken mellan anställda och medlemmar. Faktum är att prästen har övertaget. Inte i kraft av personlighet i första hand, även om det också kan vara ett maktmedel. Men i kraft av den dystra tradition av överhöghet som prästrollen förmörkas av. Den makten ska inte missbrukas. Den ska inte ens brukas, tycker jag. Vad tycker du?

Mamman med björninnehjärta

Om kyrkliga bloggare

Kyrkans Tidning i Sverige publicerade 13.9.07 artikeln Även inom Svenska kyrkan finns flitiga tyckare, där bloggarna Per Westberg och Karin Långström Vinge får säga sitt. Karin medverkar också på Predikantbloggen.
Jag har gjort upp en lista på de kyrkligt anställda inom Borgå stift som bloggar. Den kunde i princip omfatta alla kyrkligt aktiva bloggare - men i praktiken vore det en övermäktig uppgift. Redan detta format är lite besvärligt, för det är ju tråkigt om jag missar någon.
Meddela alltså gärna om felaktigheter, så korrigerar jag! Tack på förhand!

Se domkyrkan live!

Borgåbladet har satt upp en webbkamera vid domkyrkan. På den kan man se om någon tuttar på igen, förstås, men viktigare är den kanske som dokumentation av hur arbetet framskrider.
Kameran visar domkyrkan från söder. Den gavel av domkyrkan som syns är följaktligen den östra, d.v.s. den där altaret står (på insidan, förstås). Till höger i bilden syns Lilla kyrkan (den röda byggnaden) med klockstapeln bakom.
Kameran visar inte bara nuläget, utan man kan välja olika kollage med bildsekvenser från en längre tidsperiod. Rätt lustigt, faktiskt.

Veckans anekdot: Brandalarm

På Karijärvi kursgård här i Borgå utlöstes brandalarmet plötsligt mitt under pågående skribaläger för några år sedan. Till min förvåning och glädje betedde sig konfirmander och hjälpledare precis som man skall; de gick lugnt och tyst till samlingsplatsen utanför och ställde upp sig gruppvis för att kolla att alla var där. Stolthet hos skribaprästen! ... fast jag kan förstås inte ta åt mig äran.
Vi andra sökte efter brandhärden och upptäckte att det var ugnen som rykte väldeliga. Vi hade gjort kors av en sorts modellera (Cernit tror jag den heter) som blir hård när man gräddar den i ugnen. Den ansvariga ledaren hade helt enkelt använt för hög temperatur, och när vi förde ut ugnsplåten fick vi slut på oljudet. Jag ringde till brandkåren och uppmanade dem att stänga av sirenen.
Konfirmandflickorna väntade med spänning på att brandmännen skulle komma - unga, muskulösa, stiliga! - men blev gruvligt besvikna när det var gamla seniga gubbar från FBK som kom! Det var rent av lustigt att se deras miner.

FMS-missionärers bloggar samlade

Flera av Finska Missionssällskapets (FMS) medarbetare skriver bloggar eller har egna hemsidor på nätet. Länkar till dessa finns nu samlade på en av FMS webbsidor.
Bara som info.

Läst: De homosexuella som kyrklig spelbricka

Gustav Strömsholm: De homosexuella som kyrklig spelbricka. En analys av aktörerna, aktionerna och debatten i Finland år 1993. Diss. Åbo akademis förlag 1997. Häftad, 378 s.
Gustav Strömsholms doktorsavhandling är intressant läsning. Medan domkapitelsprocessen mot mig pågick, träffade jag av en händelse ärkebiskop em. John Vikström, som också hade dragits inför domkapitlet för sina uttalanden om homosexualitet och de homosexuella. Han rekommenderade att jag skulle läsa just denna bok, och sedan dess har jag försökt hitta den. Då jag sedan för några veckor sedan träffade Strömsholm i Vasa, fick jag ett exemplar av honom. Tack!
År 1993 sade den dåvarande ärkebiskopen John Vikström i en radiointervju angående de homosexuella att:
Jag anser att i dagens samhälle bör vi inte för mycket blanda oss i enskilda människors privatliv. Det som den enskilda människan uppfattar som rätt om hon handlar enligt sitt samvete, då bör hon göra så. Om vi inte godkänner eller förstår detta, så följer inte av det att vi får gå ut och döma det.
Detta var, som en nykter granskning ger vid handen, inget ställningstagande för homosexualiteten, utan ett erkännande av pluralismen i samhället och av att kyrkan inte längre kan försöka styra och ställa så som den har gjort under tidigare århundraden.
De konservativa som redan från tidigare hade ett horn i sidan till ärkebiskopen vägrade dock se detta. Efter att de år 1986 förlorade kvinnoprästdebatten hade de väntat på ett tillfälle att ta upp kampen på nytt, och nu använde de denna intervju som svepskäl. De skrev insändare, organiserade namninsamlingar mot ärkebiskopen och anmälde honom till alla instanser de kunde tänka sig - till hans eget domkapitel för irrlära, till polisen för "uppvigling till skörlevnad" (en brottsrubricering som senare har slopats) och t.o.m. till riksdagens justitieombudsman då inget annat hjälpte. Ingen av dessa instanser ansåg att Vikström hade handlat orätt.
Detta bara som en mycket kort sammanfattning; händelseförloppet var naturligtvis mycket mer mångfasetterat än så.
Strömsholm går igenom alla aspekter av händelseförloppet och analyserar bokstavligen allt som i Finland år 1993 skrevs i offentligheten kring detta tema. Han målar upp en bild av en maktkamp inom kyrkan som använder frågor om t.ex. renlärighet som svepskäl och tillhyggen. De homosexuella själva kommer inte egentligen till tals i debatten, utan de används, som avhandlingens rubrik också konstaterar, som spelbrickor i denna maktkamp. Denna bild är förstås bedrövlig i sin realism. Samtidigt är den ändå hoppingivande, eftersom reaktionärerna aldrig egentligen har en chans till annat än att föra oljud och ställa till med förtret. Den stora majoriteten av kyrkfolket står bakom sin ärkebiskop och de upplysta och varmhjärtade värderingar han representerar.
Situationen för fjorton år sedan kan lätt upprepas - och gör det emellanåt - om än i lite andra sammanhang. Delvis är samma spelare fortfarande kvar på planen. Och grundfrågan är fortfarande den samma: Vem har tolkningsföreträde inom kyrkan - de som är utsedda att vara kyrkans ansikte utåt eller de som alltid har rätt, också när de har orätt?
Strömsholms analys är lärorik. Läs denna bok, om du får tag i den!

Pearly Gates 11

A rich man knew he would die soon, but he hated to leave his hard-earned riches behind. So he had all his assets converted to gold bars, put them in a big bag on his bed, draped his body over the bag of gold, and breathed his last.
Next we see him at the gate of Heaven. St. Peter says (very surprised), "Wow! You managed to get here with something from earth! Let's see what you brought."
He opened the bag, looked inside, then looked quizzically at the man.
"You brought ... pavement?!"

Abl och religionen, del 2

I nr 28/07 (9-15.8.07; s.3) svarade Arbetarbladet på mitt inlägg Abl och religionen från 7.8.07. Eftersom jag inte brukar läsa tidningen i fråga, märkte jag inte detta förrän nu; beklagar. Efter att ha citerat delar av det jag skrev, fortsätter tidningen:
Abl måste väl först konstatera att tidningen inte har någon fastslagen linje i religiösa frågor. Artiklar som återger någons åsikter behöver varken vara tidningens eller artikelförfattarens åsikter.
Men det är uppenbarligen vårt val av tematik som irriterar Hällström; varför skall religiös tro plockas fram på detta sätt, frågar han.
Religiös tro måste plockas fram också på detta sätt. Av omsorg om inte minst just religionsutövningen. En rörelse som vägrar att ta emot synpunkter som kommer från utomstående betraktare – eller stämplar dem som bisarra – har troligen ingen god framtid. Isolering mot yttre impulser brukar vara det bästa sättet att förtrycka en levande inre diskussion. Detta gäller såväl kyrkor som politiska partier.
Hällström menar att Dawkins’ (en världsberömd vetenskapsman) åsikter har mindre tyngd för att han är naturvetare. Det är synd. Man har inom kyrkan har en lång tradition att bedöma åsikter efter vems de är (för att ta till en ordlek; teologin tar ofta teleologin till hjälp), men det borde man komma ifrån. Varje argumentation måste bedömas utifrån sitt innehåll, inte utifrån vems de är och i vilket syfte de har förts fram.
Vi fortsätter gärna diskussionen. Hällström är välkommen i Arbetarbladets spalter för det är väl ändå mera intressant att föra fram sina synpunkter i det medium som startade debatten än på nätet. På så vis når man ju dem som ursprungligen "drabbades" av de kritiserade artiklarna.
Jag får väl återkomma bara jag hinner och orkar. Under den senaste tiden har särskilt det senare varit lite begränsat.
Ett litet påpekande vill jag göra så här på rak arm: Hällström är ett fint namn som jag skulle bära med stolthet om det vore mitt. Men jag heter af Hällström, och önskar att mitt namn inte skall förvanskas i fortsättningen...

Om nattvarden

Nattvarden är en av de mest centrala kristna händelserna. I den lutherska kyrkan är den ett av våra två sakrament (det andra är dopet). Det samma torde vara fallet i varje kyrka som överhuvudtaget räknar med begreppet sakrament, och också i ”friare” rörelser är nattvarden viktig.
Vid nattvarden får den kristne möta Kristus själv. Åsikterna om hur detta sker varierar något mellan olika kyrkor.
Exempel: Den katolska kyrkan talar om ”transsubstantiation”, alltså att bröd och vin bokstavligen förvandlas till Kristi kropp och blod – trots att de fortfarande ser ut som bröd och vin, alltså.
I reformert (kalvinistisk) teologi anser man nattvarden vara en minnesmåltid, då de som deltar vid nattvarden (kommunikanterna) får minnas det som Kristus gjorde för oss.
Luthersk teologi går här, liksom så ofta, en medelväg. Vi använder begreppet ”realpresens” för att beteckna det att fastän brödet förblir bröd och vinet vin, är Kristus reellt närvarande i bröd och vin (nattvardselementen) och därmed i nattvardsgemenskapen.
Detta beskriver dock inte uttömmande alla de många synvinklar som man kan se nattvarden ur, och som ingalunda behöver vara sinsemellan uteslutande. Det vore kanske värt att ta upp det en annan gång.
Eftersom Kristus är den förenande länken mellan oss kristna – den enda förenande länken! – kan man därför se nattvarden som en enhetens måltid. Inte så, alltså, att vi som kommer till nattvarden är eniga i allt, för det blir vi människor aldrig, utan så att vi kommer till nattvarden för att få del av enheten i Kristus och för att förkunna denna enhet för dem som ser oss.
I grunden är det dopet som är inkörsporten till nattvarden. För oss som praktiserar barndop har konfirmationen blivit ett slags ”myndighetsrit”, efter vilken den konfirmerade har rätt att självständigt avgöra om, var och när han vill ta del av nattvarden. Redan före konfirmationen finns dock möjlighet för kyrkans döpta medlemmar att ta del av nattvarden, men då under sina föräldrars eller andra ansvariga vuxnas överinseende. Se mer om detta här.
Innan man tar del av nattvarden är det skäl att pröva sig.
Har jag rätt att ta emot nattvarden enligt den kyrkas regler som jag besöker? Katoliker och ortodoxa vill inte att andra kyrkors medlemmar deltar i deras nattvard, missionsförbundare och metodister har inget emot det, medan den lutherska kyrkan önskar dop (och konfirmation) av dem som kommer till nattvardsbordet.
Är jag värdig att ta emot nattvarden? Har jag levt så som en kristen borde? Det ärliga svaret på den frågan är väl i allmänhet ”nej”. Men så följer en annan: Har jag tagit emot den förlåtelse som Kristus har berett för mig på korset? Den som har gjort detta är värdig att möta Kristus – inte för att man är värdig i sig själv, utan för att Kristus har gjort en värdig. Det är för att kommunikanterna skall ha möjlighet till detta som vi inleder mässan med bikt (alltså syndabekännelse och avlösning).
Orsaken till denna prövning är förstås att ovärdigt och respektlöst beteende inför det heliga, inför Kristus, inte leder till något gott. När Paulus i 1Kor 11 skriver om nattvarden, säger han (vv 28f): Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Allvarliga saker, alltså. Att skåla med särkalkarna eller att ropa efter mera vin, som jag har sett någon gång, är alltså inte bara barnsligt och tölpaktigt beteende, utan det finns också djupare aspekter.
De formella kraven på dop och konfirmation har vi för att den som kommer till nattvarden skall känna till vad nattvarden innebär och därför bete sig på ett korrekt sätt. En som är berusad eller annars beter sig olämpligt kan inte heller få delta i måltiden. Ordningsfrågor av detta slag är prästen satt att övervaka. Men den som längtar efter Kristus, den som tror på honom och vill ha gemenskap med honom, och som dessutom uppfyller de formella kraven, ser jag absolut ingen orsak att förvägra gemenskapen med Kristus.

Turkmenistan: Vjatjeslav Kalatajevskij

Nach einem Bericht der christlichen Menschenrechtsorganisation „Forum 18“ (Oslo) war der turkmenische Baptist Vyacheslav Kalataevsky in der zentralasiatischen Republik Turkmenistan vor sechs Jahren wegen „religiöser Umtriebe“ des Landes verwiesen worden. Er hatte Treffen und Gebetsrunden für Baptisten organisiert. Später reiste er wieder in das Land und wurde erneut verhaftet. Der 49-jährige Vater von sieben Kindern war am 14. Mai zu drei Jahren Arbeitslager verurteilt worden. Angehörige des Baptisten sind überzeugt, dass das Gericht Vorgaben des Ministeriums für Staatssicherheit ausführte.
In Turkmenistan ist jegliche religiöse Aktivität staatlich nicht registrierter Gruppen verboten. Der Rat der Baptistischen Kirchen hatte sich geweigert, seine Geistlichen registrieren zu lassen, um eine ständige Überwachung durch die Geheimpolizei zu vermeiden.
Von den 4,9 Millionen Einwohnern sind 92 Prozent Moslems, drei Prozent Christen und fünf Prozent Nichtreligiöse.
Während des Gerichtsverfahrens gegen Kalataevsky besuchte die Hochkommissarin der Vereinten Nationen für Menschenrechte, Louise Arbour (Genf), das Land. Präsident Gurbanguly Berdymukhammedov sicherte ihr die Einhaltung aller Menschenrechtsabkommen zu. Turkmenistan hat den Internationalen Pakt über bürgerliche und politische Rechte mit Garantie der Religionsfreiheit ratifiziert.
***
Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats”, någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.
Juni månads fånge var pastor Vjatjeslav Kalatajevskij (49). Han är verksam i sitt hemland, den centralasiatiska republiken Turkmenistan, där all religiös verksamhet som inte är registrerad hos staten är förbjuden. Baptistsamfundet i landet har inte registrerat sig, eftersom de inte vill underkasta sig ständig statlig övervakning och kontroll. Av den orsaken blev baptisten Kalatajevskij landsförvisad för sex år, och då han trots detta återvände till landet blev han 14.5.07 dömd till tre års arbetsläger.

Church Bulletin Bloopers 22

Thursday at 5PM there will be a meeting of the Little Mothers Club. All wishing to become Little Mothers, please see the minister in his private study.

Omskrivning, inte utskrivning

Det är rätt många som har hört av sig till mig med åsikten att de p.g.a. stridigheterna mellan oss präster inte längre vill höra till den församling där de bor. Eftersom man inte kan höra till någon annan församling inom vår kyrka än den där man bor, ser de ingen annan möjlighet än att skriva ut sig ur kyrkan helt och hållet.
Men det finns faktiskt ett alternativ till att skriva ut sig ur kyrkan om man inte vill höra till t.ex. en viss svensk församling, nämligen att skriva in sig i den finska församlingen i stället. Man bor ju också på dess område. Man kan gå upp till deras kansli och fylla i ett papper, så är det gjort. Eller ring dem - det går säkert att sköta per post också.
Detta fungerar förstås endast på tvåspråkiga orter.
Detta skall inte tolkas som att jag uppmanar någon att göra så här, utan jag vill informera om den här möjligheten för att minska antalet "onödiga" utskrivningar ur kyrkan.

In whatever work ...

... that you do, you should say to yourself at every moment: "If God looks at me, what does [God] see?" Then see how you answer yourself. If you condemn yourself, leave immediately. Stop the work that you were doing and take up something else in order to be sure to reach your destination. For it is necessary that the traveler be always ready to continue on the journey.

- Sayings of the Desert Fathers and Mothers
as quoted on God's Politics

Resultatet av augusti månads enkät

I början av augusti lade jag in en enkät här på bloggen. Man kunde rösta mellan följande alternativ:
1. Bibeln är klar - homosexualitet kan inte tolereras! Den som talar för det riskerar helvetet.
2. Äktenskapet handlar om man och kvinna. Vad homosarna gör är deras sak, men samhället och kyrkan kan inte erkänna eller välsigna det. Den präst som talar för det borde avsättas.
3. Samhället kan tillåta homosexualitet, men inom kyrkan kan den inte accepteras.
4. Registrerat partnerskap är OK, och kyrkan kan välsigna det, men ingenting som liknar vigsel eller äktenskap, tack!
5. Gud är kärlek. Äktenskapet handlar om kärlek. Kyrkan bör därför viga också samkönade par.
173 röster avgavs, och de fördelade sig enligt följande:
Alternativ 5 – 53 % (92 röster)
Alternativ 1 – 14 % (25 röster)
Alternativ 4 – 12% (20 röster)
Alternativ 3 – 11 % (19 röster)
Alternativ 2 – 10 % (17 röster)
Den överlägsna segraren är alltså förslaget att också homosexuella bör få kyrklig vigsel.
Detta måste vi dock ta med en nypa salt. Denna enkät är ju långt ifrån vetenskapligt uppbyggd. De som läser min blogg är knappast ett representativt sampel av befolkningen när det gäller denna fråga. Också mina frågeställningar kunde säkert ha formulerats proffsigare.
Ändå vill jag hävda att vi kan läsa ut vissa saker ur detta resultat.
Alternativ 3 är det som vi lever med för tillfället här i Finland. Homosexuella partnerskap kan registreras samhälleligt, men kyrkan befattar sig inte med sådana. Det stöddes av 11 % av röstarna, vilket tyder på att den nuvarande situationen är otillfredsställande för många.
Alternativ 2 är det som rådde innan partnerskapslagen trädde i kraft – och det verkar vara ännu mindre tillfredsställande, eftersom det blev sist i enkätresultatet.
Alternativen 4 och 5 är de som önskar en utveckling av situationen – alternativ 4 vill ta ett steg framåt, medan 5 vill ta två. Därför kan vi konstatera att dessa sammanlagt 65 % vill ge homosexuella par utvidgade rättigheter också inom kyrkan.
Alternativ 1 är så det klarast reaktionära alternativet. Här vill man inte bara tillbaka till tiden före partnerskapslagen, utan till tiden före avkriminaliseringen av homosexualitet 1971. Att det fick nästmest röster är förstås lite oroande. Ändå blir de 14 procenten så marginella och skillnaden till de andra icke-vinnarna så liten att man kanske inte behöver oroa sig alltför mycket.
Jag påstår inte att dessa funderingar motsvarar en ingående statistisk analys av enkätresultatet, utan de är just funderingar. Ta dem för vad de är.

Veckans anekdot: Överdrivna språkkunskaper

Min far var modersmålslärare. I början av sin karriär jobbade han en tid i Tyska skolan i Helsingfors; det bör ha varit mot slutet av 1960-talet. När han skulle börja där, hade han noggrant övat in en tysk hälsningsfras, som han ville använda när han kom in i lärarrummet.
När han steg in sade han alltså: "Guten Tag! Ich bin Jakob af Hällström, der neue Lehrer des schwedischen Mutterspraches" - och om det var något språkfel i detta, är det mitt fel, inte hans.
Effekten av detta blev dock större än vad pappa hade räknat med. Alla i lärarrummet sken upp och konstaterade: "Ach! Sie sprechen ja Deutsch!" och utsatte pappa för en veritabel störtflod av snabb tyska, som han inte hade en chans att hänga med i...

Barn skriver till Gud 5

Kära Gud, jag tror att det skulle komma mycket mer folk till din kyrka om du flyttade den till Disneyland. (Lena, 9 år)

Frågespalten XVIII: Barn och nattvarden

Helena frågar i en kommentar:
På tal om nattvard: Kan du berätta nåt om nattvard till barn? Jag får ofta frågan och ibland ofrågad sätter jag stopp, men mina barn 7, 9 och 10 år erbjuds ofta brödet när de kommer upp och förväntar sig att få välsignelse.
För det första vill jag principiellt hänvisa till det som står på kyrkans hemsidor (som lägger ut det som stadgas i KO 2:11, om lagparagrafen intresserar):
Alla kyrkans medlemmar som är konfirmerade kan delta i nattvarden. Också barn kan ta emot nattvarden i sällskap med en vuxen om man på ett lämpligt sätt har förklarat nattvardens innebörd för barnet. Barn kan också komma fram till nattvardsbordet för att bli välsignade. Den präst som delar ut brödet lägger sin hand på barnets huvud och välsignar till exempel med orden ”Jesu Kristi nåd, Gud Faders kärlek och den heliga Andens delaktighet vare med dig.”
Ett barn kan alltså inte självständigt gå till nattvarden, men när det förstår nattvardens innebörd (så gott den ålderns barn förstår) kan det nog delta tillsammans med en ansvarig vuxen.
Om ett barn kommer upp till nattvardsbordet tillsammans med t.ex. sina föräldrar eller faddrar, kan det också få välsignelse med handpåläggning, såsom beskrivs ovan. Då bör jag som präst kontrollera med den vuxna vilketdera alternativet som önskas - nattvard eller välsignelse. Prästen kan fråga och den vuxna kan visa ett tecken eller säga något, men om kommunikation saknas är det förstås svårt att veta vad man skall göra. Visa alltså tydligt vad ni önskar! Om barnet kommer med en särkalk i handen är det förstås också ett tecken på att det skall få nattvarden - men jag brukar ändå för säkerhets skull kolla saken.
De vuxna tycker ibland inte att barnet skall få vin utan bara bröd, men då uteblir nog en viktig del av helheten, tycker jag. Om man inte vill att barnet skall dricka vinet, finns det en möjlighet som används i allt högre grad. Det är s.k. intinktion, alltså att man doppar brödet i kalken.
Om dina barn mot din vilja gång på gång erbjuds bröd vid nattvardsbordet, kan det vara skäl att ta upp frågan med prästerna i församlingen. Öppen kommunikation hjälper säkert också här.

Absurd "Veckans fråga"

När jag nu är på Kyrkpressens hemsida (se föregående inlägg) märker jag veckans fråga, som lyder:
Anser du att alla konfirmerade medlemmar i vår kyrka har rätt att erhålla nattvard?
Om listan till förmån för dem som hotas utvisas till sin död är bra, är denna fråga däremot rent nonsens. Kyrkoordningen stadgar nämligen entydigt:
Berättigad att delta i nattvarden är varje konfirmerad medlem av kyrkan (KO 2:11, 1 mom).
Frågan har naturligtvis samband med den pågående tvisten mellan Halvar Sandell och mig, men den är ändå absurd, eftersom våra åsikter inte ändrar på det faktum att det enda möjliga svaret på frågan är jakande.
Om frågan löd t.ex.
Anser du att alla konfirmerade medlemmar i vår kyrka borde ha rätt att erhålla nattvard?
skulle det var någon idé med den - men inte i nuvarande form.

Lista för Naze Aghai

På Kyrkpressens hemsida kan man skriva på en lista som säger följande:
Vi protesterar mot Utlänningsverkets inhumana sätt att behandla Naze Aghai och andra i liknande situation.
Jag rekommenderar!
En lite lustig observation: De två första underskrivarna är anställda på Kyrkpressen. Den tredje är Halvar Sandell och den fjärde är jag. Vi tycks alltså ha gemensamma åsikter åtminstone ibland... Bra så.
Uppdatering: En kommentar (som tyvärr är anonym och som därför inte publiceras, om inte kommentatorn uppger namn eller signatur) hänvisar till en annan namninsamling här och till bloggaren Juantorena, som skriver om saken.

Bible Knowledge 9

These statements about the Bible were written by children
and have not been retouched or corrected
(i.e., bad spelling has been left in).

The Egyptians were all drowned in the dessert*. Afterwards, Moses went up on Mount Cyanide** to get the ten ammendments***.
* desert
** Sinai
*** commandments

Kyrkorna och homosexualiteten

Sammandrag av ett anförande hållet vid Vasa Setas 35-årsjubileum i Vasa 25.8.2007.
Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom Jesus befaller oss i det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27).
När jag då med denna utgångspunkt granskar Bibeln för att se vad den säger om homosexuell kärlek, kommer jag till slutsatsen att kärlek är kärlek. Den homosexuella kärleken är en återspegling av Guds kärlek lika mycket som den heterosexuella kärleken är det. Detaljerna i min bibelanalys har debatterats livligt under de par senaste åren, så jag tänker inte upprepa mig här; den som är intresserad kan läsa mina bloggar.
Olika kyrkor och samfund har olika förhållningssätt till homosexualiteten och de homosexuella. Därför vill jag här komma med en snabb överblick, även om den naturligtvis blir begränsad.
Det finns kyrkor som är inklusiva till naturen, såsom United Church of Christ, och sådana som rent av är uppbyggda kring inklusivitetstanken, såsom Metropolitan Community Churches. Dessa samfund är dock globalt sett små; de flesta kyrkor är åtminstone i någon mån exklusiva. Men det menar jag att de inte i ord och handling säger "kom som du är", utan "kom, så definierar vi dig såsom vi själva vill".
De romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna är till stor del värdekonservativa. Därför fördöms i regel homosexualitet från officiellt håll. Det finns många dissidenter på denna punkt, men officiellt är situationen samma som alltid.
Den anglikanska kyrkogemenskapen står inför en splittring. Det synligaste (men knappast enda) orsaken är inställningen till de homosexuella inom kyrkan. Då den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 valdes till biskop i USA, blev det för mycket för kyrkoprovinserna i Afrika. Under ledning av den nigerianske ärkebiskopen Peter Akinola gör de nu revolt mot ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Akinola har grundat en konkurrerande kyrka i USA och hotar att göra det också i England, och detta är emot överenskomna principer inom den anglikanska gemenskapen.
Vart tionde år (nästa gång 2008) samlas världens anglikanska biskopar till s.k. Lambeth-konferens. Det verkar dock som om många, för att inte säga de flesta, av de afrikanska biskoparna kommer att utebli - vilket i så fall är något av en dödsstöt för gemenskapen.
De lutherska kyrkorna har ingen gemensam linje. Särskilt i Afrika men också i t.ex. Lettland är kyrkorna konservativa i den här frågan (liksom i andra). Svenska kyrkan är väl den som har gått längst i reformerna; sedan svenska staten år 1995 införde registrering av partnerskap, införde Svenska kyrkan 2005 välsignelse av partnerskap. Nu håller staten dock på att gå vidare och införa könsneutrala äktenskap, så processen måste fortsätta på sätt eller annat också inom kyrkan.
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) har en regel om att präster antingen skall vara heterosexuellt gifta eller leva i celibat. Homosexuella präster godkänns alltså, men de får inte ha partners. När pastor Bradley Schmeling i Atlanta inledde ett förhållande med en annan man blev han därför avkragad tidigare i år. Hans församling accepterar dock inte detta och hotar att lämna ELCA för att kunna behålla Schmeling som kyrkoherde. ELCA:s kyrkomöte diskuterade nyligen frågan om de homosexuellas ställning inom kyrkan, men skickade den till en kommitté för beredning till nästa kyrkomöte om två år.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har betett sig på samma vis som ELCA. Eftersom frågan upprepade gånger har kommit upp, remitterade kyrkomötet den till biskopsmötet, som i sin tur tillsatte en arbetsgrupp för att utreda frågan. Arbetsgruppen gör ett grundligt arbete; den ordnar två seminarier i år, och på basen av expertutlåtandena där kommer den med sitt utlåtande som sedan skall behandlas i de beslutande organen - kanske år 2009. Min egen bedömning är att vi antingen fortsätter med nuvarande system eller slår in på Svenska kyrkans väg, vilket jag hoppas. Att gå bakåt mot en striktare attityd gentemot sexuella minoriteter är knappast möjligt.
Karl af Hällström
Denna text publicerades i Borgåbladet 4.9.07.

Media om nattvardstvisten

Jag skrev 3.9.07 om tvisten mellan Halvar Sandell och mig. Vid inlägget finns gott om kommentarer för och emot.
Sedan dess har det kommit en hel del reaktioner också i media och på bloggar. De jag känner till samlar jag nu i detta inlägg.
Vecka 36
3.9: Kyrkpressen har nappat på och rapporterar under rubriken Sandell och af Hällström i nattvardstvist. Och det inflyter kommentarer också där...
Sandell menar att jag citerar honom orätt; att han skulle ha talat om "sakral" i st.f. "sakramental" gemenskap. Det är möjligt att jag har hört eller minns fel, och jag beklagar i så fall. Skillnaden är dock en nyans, och ändrar inget i sak.
4.9: Bloggaren Annette Kronholm-Cederberg, kallad Netti, skriver om saken både på bloggen.fi och på Kyrkpress-bloggen.
Bloggaren Björn Heselius skriver under rubriken Kristi kropp för dig utgiven.
Bloggaren Linus Stråhlman rubricerar sitt inlägg Kyrkan.
5.9: Bloggaren Kajsa Kronlund tangerar tvisten i inlägget Onsdag.
6.9: Hufvudstadsbladet rapporterar om Nattvardsbråk mellan prästerna i Borgå stift, och Radio Vega Östnyland tog upp saken på nyhetsplats (om jag låter nymorgnad är det för att de ringde och väckte mig).
Den ovannämnda Kp-artikeln publicerades också i pappersupplagan (nr 36/07).
Aktuellt 17 (i Radio Vega) har ett långt inslag om saken (9'50"-15'56"), och Netti bloggar igen: "Plocka åt sig" oblat och vin (finns också på bloggen.fi).
Bloggaren Hans Ahlskog uttrycker sin åsikt i inlägget Öppen vs. sluten kommunion.
7.9: I Hbl skriver Björn Månsson ledarsticket Halverad nattvard, där han bl.a. uppmanar mig att anmäla Sandell för domkapitlet.
Helsingin Sanomat rubricerar Ehtoollisesta syttyi riita Markuksen seurakunnassa (i papperstidningen 8.9.07, s. A19). Här diskuteras det också.
Bloggaren Christoffer Skuthälla bloggar om Nattvardsbråket.
8.9: Bloggaren Tomas von Martens skriver att det är Dags för kyrkan att visa vad man står för, och uppmanar också han till en dk-anmälan.
Sandell kommer med en komplicerad teknisk argumentation när han i Hbl svarar Månsson, som i sin tur ironiskt prisar Sandell för hans "lättfattliga" utläggning (s.29). Också en annan insändare berör tvisten.
9.9: Den för läsarna av denna blogg inte helt obekante Henrik Perret kommenterar härvan på sin blogg. Jag har varit lite förvånad över att det sker först nu, men han ger en förklaring på detta.
Bloggaren Vesa Ollikainen hejar på Perret.
Vecka 37
11.9 skriver Gitta Dahlberg - stadsfullmäktig (sfp) i Helsingfors - en insändare i Hbl med rubriken Nattvarden inte Sandells privata fest. Rubriken säger väl allt.
Programmet Radiohuset på Radio Vega ställde en nätfråga om saken. Responsen hittar du här.
12.9 kommenterade biskop Gustav Björkstrand tvisten i Aktuellt på Radio Vega (7'30"-9'25" av bandet) och i TV-nytt på FST5 (8'20"-10'35"). Han är (naturligtvis) på min linje.
Kotimaa rapporterar från biskopsmötet och nämner nattvardsproblematiken.
13.9 tar Jakobstads Tidning upp saken under den sedvanliga rubriken Nattvardsbråk i Borgå stift, och Vasabladet publicerar samma artikel. Och sura kommentarer kommer.
Kp uppdaterar å sin sida: Kyrkans image lider av grälen. Och genast minst ett dussin kommentarer...
Dan-Anders Ventus bloggar med den berättigade frågan Hur orkar Sandell?
Nå, han tycks dock åtminstone orka uttala sig i radio. Aktuellt behandlar frågan (0'33"-2'17"). Sandell: Biskopen har fel, rubricerar Yle den skrivna nyheten.
14.9: Bengt Rönnback skriver en ledare i JT under rubriken En märklig incident.
Svenska folkpartiets partistyrelse (!) har behandlat frågan, berättar Yle; inslaget i Aktuellt 17 finns här (9'45"-12'11"). Bloggen Motkulturfonden kommenterar detta.
Biskop Mikko Heikka i Esbo kommenterar i allmänna ordalag i blogginlägget Avoin ehtoollispöytä.
15.9: Signaturen Mamman med björninnehjärta skriver en insändare i Hbl under rubriken Nådemedlen - ett såll eller en famn? Bakom signaturen döljer sig modern till min gudson; hon använder signatur för att skydda sin son, inte sig själv. Hbl förkortade hennes insändare; den oförkortade versionen hittar du här.
16.9: Bloggaren och kollegan Catharina Englund funderar kring vem som är Värdig nattvardgäst? (också på Kp-bloggen).
Vecka 38
17.9: Hbl publicerar insändaren Respektera prästerna som håller på Guds ord, skriven av Pirkko Anttinen.
Helsingfors kyrkliga samfällighets medlemstidning Kirkko ja Kaupunki skriver under rubriken Voiko ehtoollista käyttää vallan välineenä?
Perret skriver ett nytt blogginlägg. Filosofiprofessorn Lars Hertzberg bloggar om saken. Detsamma gör jag.
18.9 publiceras en intervju med Halvar Sandell (Kyrkans nattvardspraxis är en fars) och en med mig (Storm kring nattvardsbordet) på pod.fi. Intervjuare är Patricia Högnabba.
I Hbl publiceras två insändare: familjerådgivaren Anita Björkestam menar (med hänvisning till mig) att det är Bra med rakryggade personer, medan teol.dr. Sven-Olav Back anser att Herden skall leda fåren och kritiserar Dahlberg (11.9) och "Mamman" (15.9).
19.9 har nyheten spridit sig utanför landets gränser. QX.se tar upp frågan i artikeln Finländare allt mer positiva till homosexuella.
20.9 ingår tre insändare i Hbl. Gitta Dahlberg och Siv Fagerlund svarar S-O Back (18.9), medan Christian Schönberg anser att Sandell måste anmälas för domkapitlet, om inte av mig, så av någon annan.
Stig Kankkonen skriver en artikel i Kp med rubriken Reflektioner vid nattvardsbordet. När jag för ovanlighetens skull gillar vad han skriver, skriker de konservativa högt.
I Kp 38/07 (s. 5) ingår också flera insändare som anknyter till tvisten. Trettioen personer undertecknar insändaren Vad kan kyrkan bejaka? Jan-Erik Back är den förste av dem och Halvar Sandell återfinns på sin alfabetiska plats. Asta Eriksson skriver Till Halvar Sandell. Nils Östmans insändare Hur bilägga tvister när folk är osams hör väl också med i skaran.
Kerstin Lindén bloggar om Ett enda bröd och Pappa Peter3 om Nattvarden och Odjuret (20.9.07 kl. 08:53:11).
21.9 anknyter Jan-Erik Andelin till nattvardsbråket i Borgåbladets ledare Låga trösklar eller andligt slipstvång?
Bengt Lund skickar en SMS-insändare till Hbl: Dags för lista?
I aktualitetsprogrammet Obs. på FST5 intervjuar Anna Bäck (4'49"-13'42") biskop Gustav och teol.mag. Linda Lawast-Slotte, tidigare medlem av kyrkomötet. På programmets hemsida kan man rösta om och skriva respons på frågan Inom kyrkan finns olika åsikter om kvinnliga präster, välsignelse av homosexuella par och vem som har rätt till nattvarden. Kan det leda till splittring inom kyrkan? Responsen hittar du här.
Vecka 39
25.9 intervjuas Sandell i programmet Svar på talRadio Vega av Patrik Schauman.
26.9 ingår två insändare i Hbl. Teol.dr. Jürgen Römer kritiserar Månsson (7.9) och mig och stöder Sandell i Kyrkan liknar inte en kristen kyrka. S-O Back (18.9) får svar av Lotta Wilenius i SMS-insändaren Kärleken lyser med sin frånvaro.
27.9: Kp 39/07 publicerar två insändare kring temat på s. 5. I den ena, Inblick i nattvarden, rekommenderar John Lasén (en av de 31 underskrivarna 20.9) ett visst bibelstudium om nattvardsproblematiken. I den andra, Irrlära exkluderar från nattvarden, träder Joakim Förars åter fram. Han kritiserar Kankkonens utläggning (20.9) och min dåliga smak, "otroliga motivering" och vägran att ta emot förlåtelse för min "acceptans av den sodomitiska synden".
29.9: Fyra insändare i Hbl. Monika Pensar-Granroth, aktiv i Gemenskapsrörelsen, svarar Römer (26.9): För oss har förlåten rämnat. Ulf Wikström vill bort från en massa obegripliga tekniska termer och uppmanar: Skriv så att man förstår! I SMS-insändare menar Carita Wörlund att Guds ord, inte prästers homofobi, är grunden för tron, medan Eva Hisinger-Jägerskiöld (min klasskamrat, förresten) har fått nog av käbblandet och inåtvändheten och (tyvärr) skrivit ut sig ur kyrkan.
30.9 publicerar "Folkets Dagblads" tecknare Leif Sjöström en skämtteckning i Vbl. Den jämför "aktuella religiösa demonstrationer": buddhistmunken som kämpar för mänskliga rättigheter i Burma, den fanatiska islamisten som kräver död åt dem som skymfar islam - och så i Borgå stift en präst som säger "Jag skall väl inte behöva ge nattvard åt kaplan af Hällström om jag inte vill" ...
Vecka 40
4.10: Debatten fortsätter i Kp 40/07 (s. 5). Biskop Gustav besvarar J-E Back et consortes (20.9) i insändaren Vad kyrkan bejakar; hans svar går ut på att vi skall se först så får vi se sen. Kankkonens artikel (likaså 20.9) kritiseras i två insändare, Fler reflektioner av Kristian Norrback och Kring nattvardsbordet av Roger Pettersson. Dan Fellman stöder "de präster som vågar säga sanningen i vår tid" i insändaren Bara ett evangelium.
I Bbl skriver Monika Holmström en insändare med rubriken Diskriminering i kyrkan, där hon kommenterar Andelins ledare (21.9). Två citat: "I Svenskfinland tycks det vara vanligt att allt som någon kan uppfatta som uppstudsighet betraktas med avsky, avståndstagande och skräck. Karl af Hällström har därför fått kritik som enbart tycks basera sig på den på finlandssvenskt håll vanliga fegheten. Men frågeställningen är värd att kämpa för [...]". "Attityden hos Halvar Sandell [...] visar på ett grovt diskriminerande förhållningssätt som många är oroade över [...] Här undrar man varför kyrkans ledning vägrar ta sitt ansvar och diskutera frågan [...]".
Vecka 41
10.10: I en SMS-insändare i Hbl skriver Gunilla Lagerspetz att hon har gjort samma som Hisinger-Jägerskiöld (29.9) och av samma orsak.
11.10 skriver biskop Gustav en kolumn i Kp 41/07 (s. 4) under rubriken Nattvardens gåva. Citat: "Alla försök att i vår tid återinföra Lilla bannet, dvs. möjligheten att utestänga någon från nattvarden, måste bestämt avvisas. Ingen enskild präst har för övrigt haft den rätten, utan den har tillkommit hela församlingen." I samma tidning (s. 5) ingår insändaren Hets mot folkgrupp? där Ulf Särs kommenterar en detalj i det öppna brevet till biskopen (20.9), nämligen uttrycket "den s.k. hbt-ideologin", som "är skrämmande likt talet om zionistiska konspirationer på 30-talet."
Vecka 42
18.10: Nu tycks debatten närmast gå vidare i Kp. I nr 42/07 (s. 5) ingår några insändare. Schönberg (se 20.9) skriver Domkapitlet, gör något! med vilket han menar att Borgå stift skall befrias från "Sandell och hans gelikar". I var sin insändare tar Regina Kreander (Vad kyrkan bejakar) och Stig-Olof Fernström (Det frågtes blott ...) ställningen till biskopens svar 4.10. Ingendera är nöjd. Fernström (en av de 31 underskrivarna 20.9) tycker inte att frågan besvarades med varken ja eller nej, och Kreander anför en mängd bibelställen för att få fram samma slutsats.
Vecka 43
25.10 skriver Sandell en debattartikel i spalten Teologi och kyrka i Kp 43/07 (s. 13). Rubriken är Nattvarden är Herrens Nattvard. Udden är riktad mot biskopens kolumn 11.10, eftersom Sandell anser att biskopen inte tillräckligt hänvisade till bekännelseskrifterna. I slutet får också jag mig en släng av sleven. Mer här.
Vecka 44
1.11 ingår i Kp 44/07 flera saker som anknyter till nattvardstvisten. Den intressantaste nyheten (s. 7) är att Sandell har blivit anmäld för dk. Mer om detta här. Också på insändarsidan (s. 5) finns ett par grejer: Förars hävdar att Björkstrand vilseleder om prästens plikter och kommer med "snudd på förtal" mot Sandell. Biskopen själv skriver om Halvar Sandells artikel om nattvarden, med budskapet att han i sin kolumn 11.10 "hade ett av redaktionen starkt begränsat utrymme till förfogande", att han inte kan besvara Sandells argumentering p.g.a. klagan mot denne, och att varje konfirmerad medlem har rätt till nattvard.
Vecka 48
26.11 rapporterar Kp (29.11 på s. 7 i papperstidningen 48/07) att den klagan som har kommit in angående Sandell inte leder till disciplinära åtgärder, utan dk flyttade över ärendet till biskopens bord.
29.11 tilldelar så biskopen Sandell en skriftlig anmärkning. Detta berättar KT, Kp, Vbl/JT och Internytt. Själv kommenterar jag här.
30.11 berättar Hbl (s. 4) och Bbl om anmärkningen.
Netti bloggar på bloggen.fi och kyrkpressen.fi: "Sakligt och snyggt gjort, biskop Gustav."
Vecka 49
5.12 kommenterar Sandell biskopens anmärkning på s. 7 i Kp 49/07. Intressant nog har själva anmärkningen inte kommit fram i pappersupplagan av Kp, endast på nätportalen (se 29.11). Sandells kommentar har rubriken Kristen tro väcker alltid anstöt. Jag kommenterar kommentaren med att konstatera att Sandell är obotfärdig.
Vecka 50
13.12 ingår en relevant insändare i Kp 50/07, s. 5. Den är skriven av Fernström och Perret och är rubricerad Anmärkning eller uppmuntran? Skribenterna uttrycker sin besvikelse över anmärkningen och över biskopens motiveringar. De undrar om biskopen inte borde vägleda de präster som "efter bästa förmåga försöker förkunna omvändelsens nödvändighet" i st.f. att ge dem offentliga anmärkningar.
Vecka 51
20.12 besvarar biskopen i Kp 51-52/07 (s. 5) prostarnas kritik från veckan innan. Han skriver att de "antyder mot bättre vetande att Sandell skulle ha fått anmärkningen för sin predikan vid konfirmationen." Tvärtom fick Sandell den för sitt handlande som bryter mot kyrkolag och -ordning. "Det är en självklarhet att en präst skall följa såväl kyrklig som samhällelig lagstiftning," skriver biskopen, som lovar återkomma med "en längre artikel efter helgerna".

Ingen sakramental gemenskap?

För något år sedan deltog biskop Eero Huovinen av Helsingfors i en nattvardsgudstjänst ordnad av Luther-stiftelsen. Före gudstjänstens början kallades han till sakristian, där pastorerna bad honom utebli från nattvarden. Eftersom Huovinen är kvinnoprästförespråkare och pastorerna minst sagt inte är det, ansåg de att det inte fanns någon grund till sakramental gemenskap. Huovinen var ju en öppen och obotfärdig syndare. Huovinen ville inte driva saken till spets, utan stannade i bänken.
För detta sitt tilltag avstängdes pastorerna från prästtjänstens utövande för några månader.
Senaste veckoslut (1-2.9.07) deltog jag i min gudsons konfirmation i Malms kyrka i Helsingfors. Det var en tudelad tillställning, så att själva konfirmationen gick av stapeln på lördag kväll och konfirmanderna begick sin första självständiga nattvardsgång i högmässan på söndag. Markus församlings kaplan Halvar Sandell var konfirmator, assisterad av församlingens t.f. kyrkoherde Allan Franzén, och på söndag också av två andra prästbröder.
Under det senaste året har Sandell i olika bloggkommentarer hävdat att jag p.g.a. min inställning till homosexualiteten inte är kristen, utan tvärtom har "ond proveniens". Vi är inte på helt samma linje, kan man kanske säga.
Efter konfirmationen samtalade jag med Sandell i kyrkans vapenhus - eller kanske man i detta fall borde säga aula - och följande meningsutbyte utspelade sig:
HS: Vi har ju varit på ganska olika linjer i bloggskriverier.
KafH håller med.
HS: Det är säkert bäst att konstatera att ingen sakramental gemenskap föreligger.
KafH: Nej, det håller jag inte med om.
HS: Men du håller väl med om att det är Gud som är det högsta som vi skall lyda?
KafH: Visst. Men i vårt fall har vi också exempelvis kyrkolagen över oss, vi hör till samma kyrka och samma stift.
HS: Men om ingen sakramental gemenskap föreligger, kan väl en administrativ gemenskap inte rädda situationen? Se på den preussiska unionen, där administrativ gemenskap rådde, men olika delar av unionen ändå inte hade sakramental gemenskap sinsemellan.
KafH: Det är möjligt, men i det fallet fanns en överenskommelse om saken. Så är det inte i vårt fall.
Sedan ställde jag en fråga om konfirmationen, som hade varit lite speciell, och samtalet blev mindre hotfullt.
Summan av det hela är hur som helst, att Sandell uppmanade mig att utebli från nattvarden, det eviga livets måltid, där jag skulle få möta min Frälsare i fysisk form. Detta uppskattade jag inte, för att uttrycka det milt. Också min gudsons mor, en feministteolog, hade fått antydningar åt det hållet, men ingenting så direkt som jag fick.
På söndag deltog jag så i högmässan i samma kyrka. Den kunde också kommenteras, men det är ovidkommande i det här sammanhanget.
När nattvarden inleddes, gick jag tillsammans med gudsonens familj till nattvardsbordet. Sandell tvekade lite innan han gav brödet åt gudsonens mor, men det är inte värt att göra något nummer av det.
När Sandell kom till mig, sade han: "Kristi kropp", räckte brödet åt mig och fortsatte med att säga: "Vänd om!" Jag missförstod först och trodde att Sandell uppmanade mig att lämna nattvardsbordet, och skakade därför på huvudet. Så insåg jag att Sandell hade uppmanat mig till omvändelse från mina "irrläror". Jag hade velat säga åt Sandell att jag dagligen vänder om från synden och vänder mig till Gud, men det var det förstås inte tillfälle till i situationen.
Assistenten gav vinet åt mig, och därefter lämnade jag nattvardsbordet och återvände till min plats i bänken.
Kontentan av allt detta är att Sandell på ett fullständigt osakligt sätt använde nattvarden som ett maktmedel. Han ville utestänga sådana som han bedömde som ovärdiga från den heliga måltiden. Att jag är ovärdig Frälsarens nåd och kärlek kan jag hålla med om, men jag är inte mer ovärdig än den övriga församlingen! Dessutom gäller frågan här mina åsikter - de åsikter som jag har blivit anmäld till domkapitlet för och frikänd. Sandell sätter sig alltså också upp mot domkapitlet i detta.
Vidare är hans konstaterande om avsaknad av sakramental gemenskap helt enkelt sekteristiskt. Om han anser att hans ämbetsbröder inte passerar nålsögat, sätter han sig därmed över kyrkans ordning - och utanför den! Borde han inte dra slutsatser därav?
Detta slag av maktmissbruk med det heliga som insats får inte förekomma! Jag vill dock i detta skede vara mild. Jag har naturligtvis informerat biskopen om vad som försiggår i hans stift, men jag kommer inte (åtminstone ännu) att anmäla Sandell för domkapitlet. Jag har inga tvivel om att hans öde där skulle vara motsvarande som det Luther-stiftelsens pastorer fick - men däremot tvivlar jag på att det skulle hjälpa ...
Uppdatering: Jag har samlat media-kommentarer till detta här.

Seminarieinledningar - ekumenik del 1

Den första delen av seminariet Kirkon seminaarit rekisteröidyistä parisuhteista 2007 (Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007) hölls 15-17.1.07 och den andra hålls i november i år.
På onsdag 17.1.07 behandlades seminariets tema ur ett ekumeniskt perspektiv. Pastor Antti Saarelma, sekreterare för partnerskapslagsarbetsgruppen (vilket ord!) höll en omfattande inledning med rubriken Kirkot ja homoseksuaalisuus (Kyrkorna och homosexualiteten) i vilket han särskilt granskade den katolska kyrkan och de anglikanska och lutherska kyrkorna.
I dokumentet "Careful Selection" från år 1961 skriver Vatikanen att sådana som har onda tendenser (evil tendencies) till homosexualitet eller pederasti bör uteslutas från att bli präster eller munkar.
Dokumentet Persona humana VIII (1975) uppdelar homosexualiteten i sådan som kan och sådan som inte kan botas. Individen skall stödas och behandlas med pastoral förståelse, men objektivt sett är homosexuella relationer och handlingar tecken på skada (intrinsically disordered) och bör fördömas.
Homosexualitatis problema (1986) varnar för en alltför välvillig inställning till den homosexuella läggningen, som måste ses som en objektiv funktionsstörning (objective disorder).
Den katolska kyrkans katekes från 1994 (2357-2359, 2396) fördömer handlingarna och ser läggningen som en funktionsstörning, men menar att kyskhet, vänskap, bön och sakramenten kan ge en inre frihet och kristen perfektion. År 2005 uteslöts åter aktiva homosexuella från att bli prästvigda.
Kardinal Basil Hume OSB i England skrev 1997 att en människa inte kan definieras enbart utgående från sin sexuella läggning, utan är en Guds skapelse och av nåd hans barn och arvinge av det eviga livet. Homosexuella handlingar är intrinsically disordered, men den störda läggningen är inte syndig, och hela personen skall inte ses som störd. Hume talar varmt för vänskapen som en form av asexuell kärlek.
Det brittiska katolska dokumentet Cherishing Life (2004) är på samma linjer vad gäller läggning och handlingar, men fördömer skarpt alla former av diskrimination och våld mot homosexuella.

Senaste Lambeth-konferens (1998) inom den anglikanska gemenskapen efterlyste djup och objektiv forskning i homosexualitet. Konferensen deklarerade att alla döpta, troende och trogna människor oberoende av sexuell läggning är fullvärdiga medlemmar av Kristi kropp, men eftersom homosexuella handlingar ansågs vara oförenliga med den heliga Skrift, kunde man inte godkänna att samkönade förhållanden legitimeras eller välsignas eller att sådana som lever i dem blir prästvigda.
Saarelma refererar fallen Gene Robinson och Jeffrey John. Den senare valdes till Suffragan Bishop (hjälpbiskop), men efter påtryckningar från kyrkans konservativa flygel på ärkebiskop Rowan Williams, avsade sig John ämbetet.
Krisen inom den anglikanska gemenskapen fortsätter dock.

Lutheran Church - Missouri Synod (LCMS) i USA deklarerar (senast 2001) att homofilt (sic!) beteende är intrinsically sinful.
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) tillsatte 2001 en "Task Force for Studies on Sexuality" som hittills har kommit med tre rapporter av bakgrundskaraktär och en med rekommendationer, men som fortsätter sitt arbete med ett brett spektrum.
Motsvarande arbete i den kanadensiska kyrkan ELCIC ledde 2005 till att kyrkomötet i en rätt jämn omröstning förkastade välsignandet av partnerskap och bibehöll den "traditionella" inställningen till homopräster.

Den danska partnerskapslagen 1993 gav upphov till ett initiativ om kyrklig välsignelse, som efter arbete i biskopsmötet och i olika arbetsgrupper ledde till att biskoparna år 2005 med rösterna 6-4 förklarade sig vara för ett gemensamt formulär för välsignelse.

Det norska kyrkomötet intog en strikt hållning 1995, men beordrade en vidare diskussion. År 2006 utkom Norske kirkens lærenemnd med utlåtandet Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken, som ligger till grund för ytterligare behandling i kyrkomötet.

I Sverige stiftade riksdagen 1995 en lag om registrering av partnerskap, och kyrkomötet beslöt om välsignelse av partnerskapen tio år senare. Nu är dock redan en könsneutral äktenskapslag under beredning.

When Jesus commanded us ...

... to love our neighbors as ourselves, it was not just for our neighbors' sakes that he commanded it, but for our own sakes as well. Not to help find some way to feed the children who are starving to death is to have some precious part of who we are starve to death with them. Not to give ourselves to the human beings we know who may be starving not for food but for what we have in our hearts to nourish them with is to be, ourselves, diminished and crippled as human beings.
- Frederick Buechner
from Secrets in the Dark: A Life in Sermons
as quoted on God's Politics