Gott nytt år!

Som nyårshälsning vill jag hänvisa er till en annan sådan, nämligen den som Jerry S. Maneker kommer med på sin blogg med det korta och koncisa namnet A Christian Voice for Lesbian, Gay, Bisexual, and Transgender Rights. Eller kanske det inte var så kort i alla fall...
Inte heller hans text är helt kort. Däremot är den läsvärd, även om jag inte håller med om precis varje detalj.
I hopp om att rättvisa, jämlikhet och kärlek ska öka i framtiden,
önskar jag alla mina läsare
GOTT OCH VÄLSIGNAT NYTT ÅR 2007!

Äktenskapsbegreppet

Vad är ett äktenskap?
Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Saddam är hängd

Jaha, nu har de då hängt Saddam Hussein. Om någon förtjänar dödsstraff, är det förstås diktatorer och massmördare av hans kaliber.
Det är bara det att ingen förtjänar dödsstraff. Inte ens Saddam. Hans hängning var inte ett straff, utan en hämnd. Förståelig, men förkastlig.
Eftersom han nu är död, kommer dessutom alla de brott som han inte hann dömas för att förbli ouppklarade, eller åtminstone ofullständigt uppklarade. Så återstår det också att se vilka följder avrättningen får för säkerhetssituationen i Irak och arabvärlden i stort.
Att amerikanerna bidrog till dödsdomen är inte att förvåna, med tanke på deras presidents inhumana beteende som guvernör i Texas. Och europeernas (t.ex. Tuomiojas) protester klingade förstås för döva öron. Vi är väl allierade bara när vi gör som jänkarna vill.
Det nya året bådar inte gott...
Uppdatering: Andra bloggare som har kommenterat saken är Tor Billgren, Karin Långström Vinge, Pam Spaulding, Juhani Westman ...

Stjärntecknen och korsets tecken

I våra dagar stöter vi på horoskop och astrologi i en massa olika sammanhang. En del av horoskopen har ett klart underhållningssyfte och är inte ens menade att tas på allvar, medan andra är betydligt mer seriösa, åtminstone till sina pretentioner. Det som är gemensamt för dem är naturligtvis ändå att de i grunden är ren gallimatias som baserar sig på föräldrade och felaktiga bilder av verkligheten. Det har nämligen absolut ingen inverkan på oss vilket s.k. stjärntecken vi råkar vara födda i.
Om astrologin bara vore harmlös och innehållslös underhållning och tidsfördriv, kunde jag gott och väl ta upp andra ämnen. Nu är det ju ändå tyvärr så, att det finns allt fler i vårt samhälle som tar horoskopen på blodigt allvar – och dessutom inte bara i samhället i stort, utan också inom kyrkan. Naturligtvis ger oss religionsfrihetslagen rätt att tro på vad vi vill, men vi måste vara medvetna om vad som är kristet och vad som inte är det, och om att vissa trosföreställningar kan vara skadliga för oss antingen här i tiden eller i evigheten. Astrologin hör i båda fallen till den senare kategorin. Den är inte kristen och den är skadlig för vårt eviga väl.
Det finns många ställen i Bibeln som på sätt eller annat talar om astrologin. Ett exempel är följande. När Gud skapade himlakropparna på den fjärde skapelsedagen – enligt berättelsen i 1Mos 1 – sade han: På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden (vv. 14f). Det sägs alltså ingenting om att stjärnor, planeter eller andra himlakroppar skulle påverka våra liv på andra sätt än som ljuskällor eller tidsmätare.
Astrologin är alltså obiblisk och därmed icke-kristen. Den påverkar kanske inte direkt vårt eviga väl – enligt stilen att den som råkar läsa sitt horoskop i en kvällstidning automatiskt och obönhörligen hamnar i helvetet – men den påverkar oss nog indirekt.
Den som förlitar sig på astrologi och sysslar med stjärntydning, förlitar sig ju därmed inte fullt ut på Gud och hans Ord. Man grundar sitt liv inte på Skaparen utan på skapelsen och förfuskar därmed det evighetsarv som vi har fått genom Jesus Kristus och hans död på korset.
Det som är viktigt för oss är inte att veta under vilket stjärntecken vi är födda, utan att veta att det är under korsets tecken vi lever. Korsets tecken tecknades på vårt ansikte och vårt bröst den dag vi döptes och blev Kristi syskon och medarvingar. Det tomma korsets tecken, symbolen för uppståndelsen, kommer att stå på vår grav en gång för att visa vilket hopp vi har byggt vårt liv på. Korsets tecken gör prästen flera gånger i varje gudstjänst. Korsets tecken får vi på lutherskt vis välsigna oss med morgon och kväll. Korsets tecken får vi hälsa på vår Herre med då vi träder in i hans hus eller då vi deltar i hans nattvard.
Korsets tecken är en fysisk trosbekännelse. Vi bekänner för vår omvärld och påminner oss själva om vad Kristi kors betyder för oss personligen.
Vi lutheraner har varit alltför blyga att använda korstecknet, men till all lycka håller seden på att sprida sig på nytt. Den dag vi ser korsets tecken användas i vårt samhälle lika mycket som stjärntecknen, har vi kommit en bit på väg mot en värld där Gud och inte stjärnorna får råda.
Och det är helt klart att det är Gud som är den som är oss närmast av dessa båda alternativ.

Oetiskt att lova ”bota” homon

Jakobstads Tidning publicerade 27.12.06 en intervju med Jan-Erik Nyberg, terapeut och präst vid Pedersöre prosteris familjerådgivning. Intervjuare var Bengt Rönnback. Tyvärr finns intervjun inte på nätet – tack till Frank som skickade urklippet! Här följer ett par utdrag.
Det är oetiskt att lova att man kan ”bota” homosexualitet, säger [Nyberg. Han] tycker inte det är speciellt kristet att be Gud om att frälsa oss från vår personlighet. Så vitt han vet finns det i dag ingen medicinsk kunskap som bekräftar att det skulle gå att förändra människans sexuella läggning.
- Det finns visserligen människor som sägs ha blivit botade från homo- till heterosexualitet. Men här handlar det i de fall jag känner till inte om att ha blivit helad, utan snarare har den som genomgått behandlingen blivit avsexualiserad, det vill säga upphört att vara sexuellt aktiv i relationer. Och det är ett alternativ som en del människor, både homo- och heterosexuella väljer av egen fri vilja, eller av omständigheternas tvång.
Enligt Jan-Erik Nyberg är det ändå viktigt att människan lär sig acceptera sin sexuella läggning. Att i grunden bli godkänd som människa är en gåva, inte något vi förtjänar genom att utveckla en viss sorts personlighet. Som människor är vi i grunden accepterade av Gud trots att vi till och med kan vara giriga, dominanta eller så att säga ha ”fel” sexuell läggning.
Själva jämförelsen visar i sig att tanken på att homosexualitet skulle vara en synd är absurd, då homosexuella handlingar inte skadar någon annan. Men däremot kan girighet och maktbegär orsaka mycket ont för medmänniskan.
- Det är alltid lätt att peka ut en egenskap hos en grupp som vi ställer oss utanför. På så vis kan vi normalisera oss själva och fästa uppmärksamhet på en egenskap som vi inte själva råkar ha.
[…]
För Finlands evangelisk-lutherska kyrka [sic!] är frågan om inställningen till homosexualitet mycket aktuell. Kyrkomötet har beviljat medel för en stor utredning, som kommer att utgöra grunden för de beslut som skall fattas. Enligt Nyberg är det bra att många är med, diskuterar och fattar beslut i den här frågan. Det är inte bra om en liten elit kommer fram till något som inte har någon förankring på fältet.
Ett kort steg som har en bra förankring är bättre än ett långt som inte har det när vi på sikt vill förändra samhället.
- Ett argument mot parrelationer mellan människor av samma kön är att barn i dessa förhållanden skulle må sämre än andra barn. Men det finns inget som stöder ett sådant påstående, säger han. Tvärtom […] finns det undersökningar som visar att dessa barn mår lika bra som andra barn. Viktiga faktorer som hotar barns trygghet är den vanvård som är resultatet av till exempel alkoholmissbruk, familjevåld, föräldrarnas mentala problem.
Tack, Nanne, käre kollega, för dina tänkvärda tankar!

Veckans anekdot: Chockerande julhälsning

Hur skulle du reagera om du fick ett SMS av detta slag av någon som kan ha nyheter som förändrar din karriär? Detta kom på julaftonen av en tjänsteman på domkapitlet.
Ring inte till mig efter det jag berättar nu. Det är inget jag vill prata om över telefonen. / Vi kan prata om det senare. Men jag ville vara den första att berätta det för dig. Jag vill / nämligen inte att du ska höra det från andra. Jag vet att du blir ledsen, men jag är säker / på att vi kan prata ut om detta senare.... Bara lova mig att inte bli jättearg. / DET FINNS INGEN JULTOMTE men God Jul i alla fall.
Att läsa det här en ruta i taget på telefonen och vid varje / få en ruta till, gjorde spänningen närmast olidlig. Jag måste medge att fastän det var lustigt var uppladdningen så hård att klumpen i magen inte försvann på flera timmar...

I swore ...

... never to be silent whenever and wherever human beings endure suffering and humiliation. We must always take sides. Neutrality helps the oppressor, never the victim. Silence encourages the tormentor, never the tormented.

- Elie Wiesel
as quoted on God's Politics

Bärare av ljuset


Vill du, att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan.
Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker,
tänd rättens ljus i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus i dödens mörker.

Bo Setterlind
Vill du vara en bärare av ljuset, tag med dig bilden till din sida. Vidarepassat från Karin Långström Vinge.

"Homoseksuelle vielser" i KD

Den danska tidningen Kristeligt Dagblad har under årens lopp rapporterat och refererat debatter om folkkyrkans inställning till de homosexuella och till välsignelser av partnerskap. Nu har tidningen på sin hemsida samlat de artiklar som den har publicerat i ämnet. Sedan 8.8.2001 är det hela 53 stycken. Jag har ingalunda ännu läst dem alla, men de kan vara värda en genomgång. Jag återkommer eventuellt.
Och så får man ju öva sin danska på köpet…

Gudstjänsten: Välsignelsen

Höjdpunkten i gudstjänstens sista, avslutande del är att prästen välsignar församlingen (om biskopen har medverkat i gudstjänsten är det han som välsignar). I Borgå använder vi den äldre översättningen av den aronitiska välsignelsen (4Mos 6:24-26): Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Vid nämnandet av Treenigheten gör prästen korstecknet över församlingen som då själv kan korsa sig, och som till sist svarar med ett sjunget Amen.
I Bibeln beskrivs Herrens välsignelse ofta som en direkt gåva av honom själv. I GT innebär den en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn. Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Ändå kan den förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster eller profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran. Det är en sådan vi har exempel på i den aronitiska välsignelsen. I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner.
Skillnaden mellan indikativ och konjunktiv i detta sammanhang är just denna: I indikativ (”Herren välsignar dig…”) fungerar den aronitiska välsignelsen som ”maktord”, alltså ett konstaterande att Herren verkligen välsignar dig. I konjunktiv (”Herren välsigne dig…”), som alltså är den äldre och allmännare formen, blir det frågan om en önskan eller bön om välsignelse - vilket förstås inte heller är illa. Men eftersom olika modus inte förekommer i hebreiskan, utan allt så att säga är indikativ, är den språkligt korrektaste översättningen nog den som finns i våra nya biblar. Vad man föredrar att använda i böne- och gudstjänstlivet är sedan en annan sak.
Förmedlingen av välsignelse och kraft markeras ofta i Bibeln med en yttre gest: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud. Denna gest åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas. Handpåläggning av det här slaget förekommer både i alla delar av Bibeln. Sammanhanget kan variera – ibland handlar det om ren välsignelse, ibland om botande och helande, om dop eller om invigning till tjänst i den kristna kyrkan. Alla dessa förekommer fortfarande också i vår kyrka; handpåläggning används t.ex. vid dop, konfirmationer och prästvigningar. Den liturgiska gesten med upplyfta händer och framåtvända handflator är en variant av handpåläggningen – i en gudstjänstsituation blir det i praktiken besvärligt för prästen att lägga sina händer på femtio eller femhundra huvuden, åtminstone samtidigt, och därför gör han det s.a.s. på distans. Men innebörden är den samma.
Jag har behandlat detta ytterligare i en predikan på nyårsdagen 2004.

Gudstjänsten: Korstecknet

Korset är den viktigaste (om än inte den äldsta) kristna symbolen. Det symboliserar den frälsning - syndernas förlåtelse och hoppet om uppståndelse och evigt liv - som vi har fått genom Kristi död på korset. Därför sammanfattas den kristna läran av korset som symbol.
Förutom fysiska kors på kyrktak och väggar, på textilier och som smycken, på gravar och i dödsannonser, används korstecknet också som en liturgisk gest. Prästen gör korstecknet över församingen när han eller hon välsignar den, vid dopet gör prästen korstecken över den som skall döpas, och den enskilda kristna kan göra korsets tecken över sig själv vid lämpliga tillfällen. Sådana är exempelvis när Treenigheten nämns, som avslutning på en bön, som "hälsning" när man går in i eller ut ur en kyrka eller kommer till eller går från nattvardsbordet.
Korstecknet kan ses som en fysisk trosbekännelse - den som gör korsets tecken över sig bekänner ju därmed att korset betyder något för den. "Också jag hör till Kristus, den korsfäste!" Med korstecknet påminner man både sig själv och sin omgivning om detta faktum.
Korset är också en välsignelse - man nedkallar Kristus över den, dem eller det som man gör korstecket över.
Hur gör man då korstecknet?
Den västliga traditionen är att man korsar sig själv genom att vidröra pannan, bröstet, vänster axel och höger axel, alltså föra handen uppifrån och ner och från vänster till höger. Om man gör tvärtom, alltså höger till vänster, bildas också ett kors, men detta är den östliga traditionen. Det är inget fel på den heller, men genom att göra korset på det sättet sänder man ut en signal till dem som ser en att man är ortodox - helt OK i sig, men onödigt om man de facto inte är det.
Handens fingrar kan man hålla så att tumme, pekfinger och långfinger är ihop, medan ringfingret och lillfingret är vikta in mot handflatan. Symboliken är att de tre fingrarna påminner oss om den heliga Treenigheten, medan de två fingrarna påminner oss om Kristi två naturer, alltså att han var helt och fullt människa och helt och fullt Gud.
Man kan göra korstecknet över någon annan genom att på samma sätt föra handen uppifrån och ner och från vänster till höger (man spegelvänder alltså inte korset), antingen med fingrarna på samma sätt som ovan, fast då utåt, eller med kanten av handen. Ibland ser man att liturger "ritar" ett kors i luften (uppifrån ner, till mitten, till höger, till mitten, till vänster och till mitten igen), men det är nog att komplicera det hela i onödan.
Det går också att "slå" ett kors (som om man hade deg framför sig) genom att med handkanten pressa först stammen och sedan tvärslån i degen. Detta använder jag själv vid dop och vid nattvardens instiftelse.
Och så kan man med tummen rita ett kors i pannan på någon som man välsignar med handpåläggning. Sätten är många. Som tumregel kan sägas, att bara det känns naturligt och enkelt, är det knappast fel.
Under studietiden stötte jag förresten på en förunderlig inställning hos några av mina studiekompisar, nämligen att det skulle vara "olutherskt" att göra korstecken. Och det är sant att denna sed låg i glömska i några hundra år, troligen med början på den lutherska ortodoxins tid på 1600-talet när allt "katolskt" skulle röjas undan och man blev mer luthersk än Luther själv.
Ändå praktiserade Luther korstecknet och undervisade om det. Ett exempel är när han i Lilla katekesen skriver att man skall inleda morgon- och aftonbönen med ett korstecken. Detta kunde förstås de "renläriga" lutheranerna inte tåla, så i en finsk översättning av Lilla katekesen skrev man "risti kätesi" (knäpp händerna) i st.f. "risti itsesi" (korsa dig, gör korstecken). Urkundsförfalskning, alltså ...

Darf eine Pastorin lesbisch leben?

Neumünster (Evangelische Nachrichtenagentur idea 09.12.2006) – Darf eine Pastorin lesbisch leben? Über diese Frage wird in der Nordelbischen Evangelisch-Lutherischen Kirche gestritten. Der Grund: Die seit September in der Vicelin-Kirchengemeinde in Neumünster tätige Pastorin Silke Wierk (39) ist mit ihrer Partnerin ins Pfarrhaus eingezogen. Im Gemeindebrief hatte sie angekündigt, dass ihr Weg sie nach Vicelin führe „gemeinsam mit meiner Frau und zwei Katzen“. [...]
Scharfe Kritik am Verhalten der Kirchenleitung übte Pastor Dieter Müller (Kiel) vom Vorstand der Kirchlichen Sammlung um Bibel und Bekenntnis in der Nordelbischen Kirche. Die Kirchenleitung erkläre zum Menschen- und Christenrecht, was die Heilige Schrift Sünde nenne, sagte der Theologe gegenüber idea. [...] Müller bezweifelt, dass Pastorin Wierk in der Lage ist, das kirchliche Leitbild Ehe aufrecht zu erhalten. Durch ihren Lebensstil und die Bezeichnung ihrer Partnerin als „meine Frau“ würden eine heterosexuelle Ehe und eine gleichgeschlechtliche Partnerschaft auf eine Ebene gehoben.
Die Betroffene ist erschrocken über die Kritik. Sie wünsche sich, dass sich ihre Kritiker ähnlich verhalten wie der Vorsitzende der Kirchenleitung, Bischof Hans Christian Knuth (Schleswig). Als sie 2002 ihre Lebenspartnerschaft eintragen ließ, habe er ihr mit den Worten gratuliert: „Ich bin theologisch anderer Ansicht, wünsche aber Ihnen und Ihrer Partnerin Gottes Segen.“

Frågespalten XI: Fetischism

En ny fråga till frågespalten:
Jag har läst din blogg en hel del, och nu är det så att jag har en fråga till dej. Frågan är lite udda och jag ber om ursäkt om jag korsar en gräns här som jag inte borde.
Jag har aldrig tvivlat på Guds existens och jag tror av hela mitt hjärta att Jesus är Guds son och vår frälsare, så det är inte en sviktande tro jag brottas med, men jag är i ett stadium där jag ifrågasätter allt om vad som är en synd i Guds ögon och vad som är ok.
Jag har en "fetisch" för damstövlar.
När man hör ordet "fetisch" så tänker man ju genast på sex, men för mej är det mera än så. Visst hör det sexuella ihop med allt men för mej är känslan djupare än så, det är mera som en längtan... att stövlarna representerar kvinnan jag ännu inte hittat i mitt liv men på nåt sätt redan älskar genom stövlarna.
Jag vet det låter tokigt och jag har försökt få ordning på känslorna även med andras hjälp.
Jag vet att bibeln säger att en man skall inte ha kvinnokläder... men jag har ju inte på mej stövlarna... jag är inte transvestit... men dom finns ju i min ägo och som objekt för dom med sig starka känslor hos mej vilka är till en del sexuella och sen nånting mycket mycket djupare.
Är detta en synd i Guds ögon.... jag har frågat både sexologer och bibelsajter och alla tycks säga att det är okej men ändå tvivlar jag. Visst läser jag bibeln men jag kan den inte pärm till pärm och mycket är svårtolkad, så jag tänkte att jag skall fråga dej.
Du behöver inte oroa dej för mina känslor för jag söker inte ett blint godkännande, men vad jag söker är någon som kan säga om mina känslor är fel... eller känslorna kan man ju inte nånting åt men allt man känner skall man ju inte ge efter för.
Vore tacksam för svar.
Jag beklagar att det tog några dagar för mig att besvara ditt mejl. Jag behövde lite betänketid, eftersom jag inte har stött på den frågan tidigare.
Fetischism nämns inte i Bibeln. Budet mot transvestism är ju irrelevant i detta sammanhang, som du konstaterar – och kan dessutom knappast längre ses som giltigt.
Detta betyder att vi får ge oss in på den allmänna etikens område för att kolla om det är OK eller inte. Bryter man alltså mot det dubbla kärleksbudet om man har en fetisch? Jag skulle påstå att man inte gör det, så länge fixering och handlingar inte går till överdrift. Så länge du varken skadar ditt gudsförhållande, dig själv eller andra, är det alltså OK.
Var gränsen för skada kommer in är väl en psykologisk fråga, inte teologisk, och då är jag inte behörig att besvara den. Om sexologerna säger att det är OK har jag alltså inga invändningar.
Herrens frid vare med dig!

Midnight Prayer

Save me, O God, from the temptation to be less than fully human, less than the child of God You created me to be.
Save me, O God, from the temptation to view my sexuality as a curse, rather than as a precious Gift with which You have blessed me.
Save me, O God, from those who seek to heal what does not need healing, who seek to further wound me by making me think I am a mistake, rather than made in Your image.
Save me, O God, from easy and simplistic theology, which seems to offer security but really offers shackles and blinds the soul from knowing You in all Your complexity, beauty, and wonder.
Save me, O God, from everything and everyone that would distract me or dissuade me from living into Your calling on my life.
Amen.

- Darrell Grizzle
as quoted on A Christian voice for LGBT rights

Let no one be discouraged ...

... by the belief there is nothing one man or one woman can do against the enormous array of the world's ills, against misery and ignorance, injustice and violence. ... Few will have the greatness to bend history itself, but each of us can work to change a small portion of events, and in the total of all those acts will be written the history of our generation.

- Robert F. Kennedy
as quoted on God's Politics

Argument mot välsignelseakt

Många olika argument har framförts mot en välsignelse av homosexuella partnerskap. Detta är ett av de (ofrivilligt) mest komiska. Och samtidigt mest oroande, förstås.

Julbön i tält och radio

Julafton 24.12 kl. 17 firar Borgå svenska domkyrkoförsamling julbön i Lilla kyrkan. Den direktsänds på Radio Vega.
Liturg är Karl af Hällström och biskop Gustav Björkstrand predikar. Ingmar Hokkanen är organist och Eric-Olof Söderström leder Borgå kammarkör. Benita Ahlnäs och Päivi Fagerudd är kyrkvärdar. Psalmer: 34, 29 och 32. Kollekten tillfaller Finska Missionssällskapet.
Utanför Lilla kyrkan finns ett tält med ljudåtergivning, där de som inte får plats i kyrkan ändå kan delta i gudstjänsterna under julen.
Hjärtligt välkommen - och god jul till alla!

Joulun sanoma on kadonnut markkinahumuun

Teksti: Marianne Falck
Kuva: Jari Laukkanen
Suomenmaa 22.12.06
Pappi Karl af Hällströmin mielestä joulu sekä sen odotus ja kaupallisuus ovat saaneet liian suuret mittasuhteet.
Kaupallinen joulu on ajanut täysin adventtiajan paaston yli, Porvoon ruotsinkielisen seurakunnan pastori Karl af Hällström toteaa. Tätä kuvastaa esimerkiksi se, että ennen adventtikalenterit ovat nykyään joulukalentereita.
Adventin paastoaikana on tarkoitus miettiä omaa elämäänsä ja valmistautua ottamaan Jeesus vastaan omassa elämässään. Paasto voi af Hällströmin mukaan olla sitä, että eletään hieman yksinkertaisemmin ja eikä mässäillä. Nurinkurista joulunodotuksessa ovatkin glögit ja pikkujoulujuhlat.
Joulun kaupallisuus istuu af Hällströmin mielestä huonosti joulun alkuperäiseen luonteeseen.
– Kristus, universumin luoja ja valtias, tulee ihmiseksi tallissa, seimessä keskellä pientä kyläpahasta maaseudulla eikä palatsissa. Joulu on yksinkertaisuuden ja köyhyyden juhla, joka osoittaa suuren ihmisarvon.
– Annetaan isolla rahalla ostettuja lahjoja toisillemme. Lahjojen antaminen sinänsä on hyvä asia, mutta kaikkia joulun oheistuotteita voi kritisoida.
Monet vanhemmat ostavat hyvän oman tunnon lapsilleen ostamillaan kalliilla joululahjoilla, kun kiireessä ei ole ollut aikaa perheelle. af Hällström ei halua syyllistää yksittäisiä vanhempia, vaan hänestä työelämässä on kokonaisuudessaan vikaa, kun vanhemmilla ei ole enää aikaa lapsilleen tai parisuhteelle.
Perheiden ongelmat tulevat näkyviin jouluna ja muina loma-aikoina. Eroja laitetaan tuolloin eniten vireille.
af Hällströmin mielestä jouluun ei pitäisi ladata liian suuria odotuksia. Suuret odotukset aiheuttavat ongelmia sillä ne eivät koskaan täyty.
– Jotta joulu, juhla ja lomat olisivat hyviä, on arjen oltava hyvä. Elämä on tässä ja nyt, arjen keskellä. Juhlat ja lomat eivät ole elämä, vaan elämä on kokonaisuus.
Pastori af Hällström muistuttaa, että pääsiäisen pitäisi olla joulua suurempi juhla kristityille.
Joulu on juhlana alisteinen pääsiäiselle, sillä pääsiäinen antaa joululle ja Jeesuksen syntymälle merkityksen, af Hällström huomauttaa. Pääsiäisenä Jeesus täytti tehtävänsä: kuoli syntiemme puolesta, nousi kuolleista ja kuolemalla kuoleman voitti.
Pääsiäinen on joulua syvällisempi ja vakavampi juhla. Pääsiäistä ei useinkaan haluta viettää sen vakavuuden vuoksi vaan ennemmin suunnataan laskettelurinteeseen, af Hällström toteaa.
– Joulun keskeinen asema yhteiskunnassamme ilman joulun merkityksen halventamista on yhteiskunnan pinnallistumisen oire. Pääsiäisen esille tuomaa syvällistä puolta, kuten pelastusta ja kuolemaa, ei haluta tuoda esille.
– Joulu tuo Jeesuksen syntymän kautta toivon kipinän ja rauhan kun ruhtinas syntyy. Ja pieni lapsi on söpö, mutta ristillä roikkuva verinen ruumis ei ole. Se on huomattavasti vaikeampi markkinoida.
Joulussa on paljon myös hyvää. Joulu on valon ja ilon sekä lasten ja perheen juhla keskellä pimeää talvea. Hiljentymishetkenä joulu on af Hällströmin mukaan hyvä.
Porvoon tuomiokirkon palon myötä jumalanpalvelukset on Porvoossa jouduttu siirtämään viereiseen pikkukirkkoon ja kaupungin muihin kirkkoihin. Tämä af Hällströmin mukaan osoittaa, että joulu ei ole muuttumaton ja immuuni maailman muutoksille.
Perinteisiinkin voi tehdä muutoksia, hän jatkaa. Joulunviettotapaa voisi af Hällströmin mielestä olla toisenlainen. Joulua voitaisiin viettää enemmän uskontokeskeisesti perheen kesken ja kutsua joulupöytään myös joku yksinäinen joulunviettäjä sekä antaa vähemmän lahjoja ja juoda vähemmän alkoholia, af Hällström pohtii.
Vähempikin määrä lahjoja riittää, sillä ajatus on tärkein. Joululahjat ovat Jeesuksen syntymäpäivälahjoja, af Hällström muistuttaa.
Lahjojen ei välttämättä tarvitse olla tavaroita. Esimerkiksi Kirkon ulkomaanavun lahjoilla voi lahjan saajan nimissä lahjoittaa vaikka vuohia tai jopa kokonaisen kyläkoulun kehitysmaiden köyhille.
Erikoisin af Hällströmin kuulema jouluun liittyvä kommentti oli: "On se merkillistä, että nykyään joka paikkaan sotketaan kristinusko, jopa jouluun." Kuitenkin jopa joulupukki on alunperin kristillinen hahmo. Sen taustalla on Pyhä Nikolaus, joka harjoitti aikoinaan hyväntekeväisyyttä antamalla lahjoja köyhille.
Sittemmin joulupukki on saanut vaikutteita eri puolilta, niin pohjoismaisesta kansanuskosta kuin markkinamiehiltä. Coca-Cola antoi 1930-luvulla joulupukille punaisen nutun, jolloin pukki valjastettiin mainonnan välineeksi.
Joulupukkiperinne on af Hällströmistä kiva sinänsä. Kristillisen rakkauden lähde on Jeesus ja joulupukki vain sen väline. Ongelmallinen pukista tulee silloin, kun lapsen joulupukkiusko nivotaan Jeesukseen.
– Kun joulupukkikupla rikkoutuu, on riski, että myös usko Jeesukseen saa tällin.
Lapselle tulisikin pitkin vuotta kertoa Jeesuksesta, lukea lasten raamattua ja iltarukous, af Hällström opastaa.
– Silloin Jeesus ja joulupukki eivät nivoudu yhteen. Joulupukki on jotain hauskaa extraa, joka tulee jouluna, mutta Jeesus on arkipäivässä läsnä.
Sen sijaan uskonnon ei pitäisi olla jotain extraa, joka otetaan esiin muutamina pyhinä ja juhlina, vaan osa arkipäivää, af Hällström korostaa.

Veckans anekdot: Bibelundervisning åt pastorn

I fjol, när Joakim var fyra, höll min kollega Hanna julandakten i den öppna dagklubben här i Vårberga, där också Joakim brukar vara med. När hon efteråt kom till kansliet och såg mig där, var hennes första ord: "Vet du vad din son sade?"
"Jaha," tänkte jag, "nu är det dags igen."
Det som hade hänt var följande: Hanna hade talat om händelserna den första julnatten - hur änglarna visade sig för herdarna, hur herdarna gick till stallet för att se Jesusbarnet och allt det här - och så frågade hon barnen om de trodde att herdarna tog fåren med sig. Alla barnen var rörande eniga om att också fåren fick komma med till stallet.
Utom förstås unge herr J. af Hällström, som informerade pastorn: "Nej! För så står det inte i mammas bibel!"

Prislöshetsutdelning

För ett par dagar sedan utlyste jag en tävling utan priser. Det rätta svaret är att språket är transpiranto, och texten (Mi myst most in flatans pampas, pres de plurr’ habitué) betyder: ”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo” – Ulf Lundells kända sång, alltså. Transpiranto är ett språk som används i seriösa tidningar som Grönköpings veckoblad.
Det var flera personer som kom med rätt svar. Grattis – ni blir utan pris!
Orsaken till att jag kom med denna tävling är att Kim Lück, en av mina äldsta vänner (han är tre år äldre än jag), som julhälsning skickade en skiva där Akademen sjunger kända sånger just på transpiranto. Musikaliskt håller den hög kvalitet, men när man läser texterna ligger man och vrider sig. Av skratt, alltså, om någon trodde något annat. Tack, Kim, den är uppskattad!
Petter Ö citerade ”Vårt land”: Va paj, va paj, va farsipaj, falsette glossan klar! Som kontring kommer här ”Du gamla, du fria”:
Senila, liberia, pinuppans Polar,
tu hyschans, tu lajbans, extrafina!
Hej svejzo, tu toppschyssta wischa de hektar,
ta' sunlight, ta' rabatti evergreena.
Goda helger tillönskas alla prislösa vinnare och dito förlorare!

Splittring och utrökning

Jag fick anonyma frågor angående mitt inlägg om kyrkosplittring. Jag kommer inte att besvara dem direkt, eftersom de alltså är anonyma. Däremot visar de på ett så bakvänt tänkesätt att jag tyckte det var viktigt att bemöta det i alla fall.
Tanken i dem var ungefär: ”Är det inte bra att andra kyrkor reagerar om de anser att t.ex. Svenska kyrkan blir dekadent?” Visst får man reagera. Helt klart. Det har många kyrkor gjort, och därför förs de diskussioner inom Borgågemenskapen som jag nämnde tidigare. Men att gå därifrån till att utomlandsifrån etablera en konkurrerande organisation är nog inte schysst. Egna inomkyrkliga föreningar eller väckelserörelser må vara hänt, men en egen kyrka med egna biskopar, präster, församlingar etc. går för långt.
Den anonyma kommentatorn antydde att jag vill röka ut dem som är med i Missionsprovinsens verksamhet ur den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Men det vill jag nog inte. Den som vill engagera sig inom en kristen kyrka och delta i dess gudstjänster och annan verksamhet får förstås göra det. Gränsen kommer emot om man skriver in sig som medlem i ett annat religiöst samfund, för då kan man inte kvarstå som medlem i vår kyrka.
Det finns färska exempel på detta. För att bara nämna ett, känner jag en man som hörde till vår kyrka men var aktiv medlem också i en frikyrka. Så länge sagda frikyrkas lokalförsamlingar var organiserade som föreningar var det inget juridiskt problem med detta ”dubbelmedlemskap”. Nu har frikyrkan i fråga organiserat sig som ett religiöst samfund, och mannen skrev in sig som medlem där. Han blev chockad när detta fick som följd att han automatiskt skrevs ut ur den lutherska församlingen, vilket han inte hade räknat med. Men sådant är vårt system.
A propos: På 365gay finns en intervju med Katharine Jefferts Schori angående den episkopala splittringen.

Kyrkosplittringen är ett faktum

Missionsprovinsen i Sverige uppkom då konservativa krafter fick en afrikansk luthersk biskop, kenyanen Walter Obare, övertalad (jag vill inte säga lurad) att komma till Sverige för att viga biskopar och präster. Missionsprovinsen försöker äta kakan och ha den kvar genom att låtsas att den fortfarande är en del av Svenska kyrkan. Jag bloggade om detta för en tid sedan.
Samma situation har uppkommit inom den episkopala kyrkan i USA, med undantaget att the Convocation of Anglicans in North America (CANA), som står under den nigerianska ärkebiskopen Peter Akinola, inser att den inte längre kan höra till den episkopala kyrkan. Denna splittring är alltså s.a.s. ”ärlig”.
I båda fallen handlar det om att konservativa krafter reagerar på de förändringar som deras respektive kyrkor genomgår. I Sverige gällde det kvinnoprästfrågan och kvinnoprästmotståndarnas allt trängre situation. I USA är det frågan om de homosexuellas ställning som har varit vattendelaren - har de rätt att vigas till präster och biskopar och har de rätt att få sina parförhållanden välsignade av kyrkan. CANA svarar ”nej”, och ett antal församlingar har därför lämnat den episkopala kyrkan, och några hela stift hotar följa efter. Det senaste är två (relativt sett) stora församlingar i Virginia som har beslutat hoppa av.
I båda fallen handlar det också om att konservativa (“traditionella”, om man så vill) afrikanska kyrkoledare har ingripit i den västerländska dekadansen på ett sätt som inte kan ses som helt renhårigt. Det handlar till en del om yttre inblandning i självständiga kyrkors inre angelägenheter. Inte bra.
En elak tanke som slår mig är den lilla undran hur mycket det påverkar beslutet att vissa herrar blir utsedda till biskopar om de ställer sig i spetsen för avhopp av detta slag (det skedde med både Lars Artman i Sverige och Martyn Minns i USA). Hur mycket är alltså längtan efter biskopsämbetet en faktor? Jag tror ju inte att det är den främsta bevekelsegrunden, men kanske det spelar in i alla fall? Det är mänskligt, förstås…
På nätet:
Ett uttalande av biskop Peter Lee av Virginia.
Nyheten på 365gay och på PinkNews.
Kommentar av Per Westberg.
Inlägg på Pam's House Blend.

Tävling utan priser

Vad är följande för språk och vad betyder det?
Mi myst most in flatans pampas,
pres de plurr’ habitué.
Som pris utlovas att jag inte skickar någonting till er, för ni dignar säkert redan under julkort och dito -klappar.
Rätt svar publiceras imorgon, då jag också berättar vad som inspirerade mig till denna lilla tävling.

Kränkningar kränker alla!

HBT-personer kränks på arbetsplatser, skriver Per Westberg på sin blogg. Det är tänkvärt. Det handlar inte alltid om medvetna kränkningar, utan bara om tanklöshet, som baserar sig på det outtalade antagandet om att alla är heterosexuella. ”Heteronormen”, kallar Westberg det. Och han har rätt. Läs hans exempel.

En annan blogg som ofta har intressanta kommentarer om saker och ting är Pam’s House Blend. Idag publicerade hon ett inlägg som behandlade orsakerna till att heterosexuella engagerar sig för homosexuellas rättigheter. Också jag har fått heteronormativa oförstående kommentarer här på bloggen, som utgår från att jag måste vara homo, eftersom jag talar om hbt-rättigheter - ett typiskt tänkesätt för en som inte ser på annat än sin egen navel i denna egocentricitetens själviska tidsålder. Men Pam citerar kolumnisten Leonard Pitts Jr.:
The most concise answer I can give is cribbed from what a white kid said 40 or so years ago, as white college students were risking their lives to travel South and register black people to vote. Somebody asked why. He said he acted from an understanding that his freedom was bound up with the freedom of every other man.
Han har en poäng, minsann.

Pastor or bastard?

A day before the New Jersey legislature votes on a civil unions bill the state Senate has told a pastor he is no longer welcome in the chamber after he delivered a scathing attack on same-sex couples.
The Reverend Vincent Fields made the attack during the invocation that starts the Senate session. (365gay 13.12.06)
I can understand (even if I don’t agree) that some fellow pastors see homosexuality as a sin, and that they therefore speak out against it. But doing so in this way shows a lack of judgement that I find sad. It will not further the cause of anti-gayness, but it will provide very bad publicity for Christianity and for Christ. I blogged about that the other day.
Even if you want to tell someone some choice truths, do you have to do that in such an appalling way? Rev. Fields is quoted to have said in his prayer: “We curse the spirit that would come to bring about same-sex marriage. We ask you to just look over this place today, cause them to be shaken in their very heart in uprightness.”
Maybe he confused the words “pastor” and “bastard”. They do sound rather alike, don’t they?
See also commentary on Pam's House Blend.

Bil-Fias hjulvisa

Och nu är det hjul på min älskade bil.
Är det hjul på din cykel också?
Och ljusen har brunnit i tiotals mil;
till sist slocknar ljusen ändå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den buse som krockat min trognaste vän.
Och motorn har slocknat i lastbilens korg.
O, vem har ett hjärta för bilförarns sorg?

K. af Hällström, efter Z. Topelius

Borgågemenskapen diskuterar partnerskap

Med anledning av att Svenska kyrkan fattade sitt efterlängtade beslut om att införa en välsignelseakt också för homosexuella par, kommer representanter för Borgågemenskapens kyrkor att samlas i Sigtuna i början av nästa vecka. Det är inte frågan om regelrätta förhandlingar, utan konsultationer, där kyrkorna lyssnar till varandra, men inte kommer med gemensamma uttalanden, fördrag el.dyl. Detta rapporterar Kyrkans Tidning.
Diskussioner är väl alltid bra, antar jag…
Artikeln innehåller också en faktaruta om Borgågemenskapen, och det skadar kanske inte att citera den här.
Borgågemenskapen
En kyrkogemenskap av lutherska kyrkor främst i Norden och Baltikum samt anglikanska kyrkor på de brittiska öarna. Gemenskapen har antagit Borgåöverenskommelsen som innebär att man välkomnar varandras präster och medlemmar som sina egna. Den som tillhör någon av medlemskyrkorna och efterfrågar en kyrklig handling skall behandlas på samma sätt som de egna medlemmarna.
Överenskommelsen bär namn efter staden Borgå i södra Finland där den undertecknades.
Medlemmar:
Evangelisk-lutherska kyrkan i Estland,
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland,
Evangelisk-lutherska kyrkan i Litauen,
Isländska folkkyrkan,
Norska kyrkan,
Svenska kyrkan,
Engelska kyrkan,
Irländska kyrkan,
Skottlands episkopala kyrka,
Walesiska kyrkan,
Portugals lusitanska kyrka
och
Spanska episkopala reformerade kyrkan.
Danska folkkyrkan och den Evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland innehar observatörsstatus.

Suokonautio igen

I förrgår skrev jag om Markku Suokonautio och hans öden och äventyr som t.f. khde i Uurainen.
Nu har Kotimaa publicerat en uppföljningsartikel, enligt vilken Lappo domkapitel låter Suokonautio behålla sitt prästämbete.
Det skulle nu bara fattas annat! Domkapitlet konstaterar att han inte har begått något brott och att sådana som är så skickliga på att möta människor som han är behövs i kyrkan.
Däremot är domkapitlet skeptiskt till användningen av formeln ”Elävän Jumalan, Luojan, Lunastajan ja Pyhittäjän nimeen” (“I den levande Gudens, Skaparens, Återlösarens och Helgarens, namn”), särskilt i samband med dop. Därför kommer de att utreda om de dop, som Suokonautio förrättade med dessa ord, är giltiga.
Give me a break!
Om de är osäkra, är det bra att saken utreds, men jag förstår inte att man kan vara osäker på dopets giltighet för en sådan här liten avvikelses skull! Barnet döps ju i den treenige Gudens namn, precis som det är meningen! Att handbokens formulering inte används kan eventuellt vara värt en anmärkning, men att dopet inte skulle vara giltigt - nej, hör nu!
Och vad om man kommer fram till att det inte är giltigt? Skall barnet då döpas om?
Domkapitlet erbjöd Suokonautio jobb som församlingspastor, men han tackade nej och anhöll om överföring till Kuopio stift, vilket beviljades.
Jag förstår honom. Kuopio-biskopen Wille Riekkinen är en human person, som knappast skulle ha låtit en sådan här situation uppkomma.

Färöarna korrigerade situationen

Jag bloggade 29.10.06 om homofobi på Färöarna. De hade ingen lag som skulle skydda homosexuella från diskriminering, och jag uppmanade mina läsare att skriva på en protestlista.
Nu rapporterar Kyrkans Tidning att situationen har korrigerats. En diskrimineringslag godkändes 13.12.06, om än med mycket knapp majoritet.
Kyrkor och frikyrkor protesterade naturligtvis, tyvärr.

Veckans anekdot: Pastor Pers predikan

Pingstvänner kan vara roliga också, inte bara lustiga. :-)
Härom året deltog jag i en gudstjänst i Filadelfiakyrkan här i Borgå. Pastor Per Hall predikade. I sin predikan sade han: "Jag har inte trott på reinkarnationen sedan jag blev pånyttfödd!"
En härlig ordlek!! Jag skrattade gott. Ändå verkade det inte riktigt gå hem hos tanterna i bänkarna...

What the hell happened to Christianity?

On CNN’s home page, Jay Bakker and Marc Brown ask an interesting question: What the hell happened to Christianity?
Jay Bakker, son of former Praise The Lord leaders Jim Bakker and Tammy Faye Messner, is minister of Revolution Church. Marc Brown is a Revolution staff member. They wonder about the fact that Christianity (especially in the U.S.) has became increasingly identified with right-wing political agendas. This leads to a serious threat to Christianity itself.
While the current state of Christianity might seem normal and business-as-usual to some, most see through the judgment and hypocrisy that has permeated the church for so long. People witness this and say to themselves, "Why would I want to be a part of that?" They are turned off by Christians and eventually, to Christianity altogether. We can't even count the number of times someone has given us a weird stare or completely brushed us off when they discover we work for a church.
The young men are right, of course. The one thing standing between most people and Christ are the Christians. We Christians have failed miserably in living what we preach: love, forgiveness, peace, and grace. Since we too often live out (and sometimes preach) hatred, condemnation, and violence, good people everywhere disassociate themselves from us - alas, with good reason.
I can only humbly ask those that I have hurt to forgive me, and to ask them not to judge Christ by those claiming to be his followers!
Jerry Maneker has some comments.

"Otrohet och skilsmässor!"

I. 66% av de män som lever i förhållanden har sex med någon annan än sin partner inom det första året, och 90 % har sex utanför förhållandet om det varade fem år.
II. Otrohetsratio för gifta män ligger i närheten av 100 procent.
III. Män med fasta partners har i genomsnitt sex med åtta andra partners per år. Fasta förhållanden – som inte ens är monogama – varar i genomsnitt i 1,5 år.
IV. Endast 15% av männen och 17,3% av kvinnorna har någonsin haft ett förhållande som har varat i mer än tre år.
V. Bland män är långvariga monogama förhållanden nästan helt okänt.
Ungefär så här påstår en undersökning. Ska man tro på siffror av detta slag? Knappast! Undersökningen baserar sig på undermålig metodik, begränsat material och önsketänkande från undersökarnas sida - och det är uppenbart redan p.g.a. de absurda resultat som den kommer fram till, inte sant.
Men eftersom undersökningen inte behandlar heterosexuella utan homosexuella män, blir den genast trovärdig i vissa kretsar (jag ändrade lite i påståendena ovan; se de ursprungliga hos Antigayretorik, som också kritiserar the Family Research Councils undersökning). Önsketänkande, alltså. Det vore löjligt om det inte var så tragiskt.
När jag nu hänvisar till Tor Billgrens blogg Antigayretorik, så ska jag ta upp ett annat inlägg (Desinformation om svenska äktenskap/partnerskap i USA) där han tar upp en myt som sprider sig på andra sidan Atlanten. Den går ut på
”att äktenskapet håller på att dö i Skandinavien. Orsak: homosexuella partnerskap. Partnerskapen skall ha devalverat äktenskapet till den milda grad, att äktenskapet som institution är hotad. Och samma utveckling är att vänta i USA, skriver skribenterna hotfullt…
Antigaydebattörerna skyr inga som helst medel. Det är fantastiskt att man kan påstå något som är så oerhört enkelt att motbevisa med enkel statistik.
Partnerskapet klubbades igenom 1994 och började gälla 1995. Fram till idag kan ingen ökning av skilsmässor, eller minskning av antal äktenskap påvisas. Antalet ingångna äktenskap har både ökat i absoluta tal, och per hundratusen invånare. Antalet skilsmässor är i en minskande trend efter en topp kring 1994-95, såväl i absoluta tal, som i jämförelse.”

The chain reaction of evil

Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that. Hate multiplies hate, violence multiplies violence, and toughness multiplies toughness in a descending spiral of destruction....
The chain reaction of evil - hate begetting hate, wars producing more wars - must be broken, or we shall be plunged into the dark abyss of annihilation.
- Martin Luther King Jr.
as quoted on God's Politics.

Homofob brottslighet

Homosexuella kan råka ut för brott av olika slag. Det finns naturligtvis de brott som vem som helst kan bli offer för, men dessutom finns det en alldeles speciell brottslighet som drabbar hbt-folket. Exemplen nedan är slumpmässiga färska nyheter från nätet.
Man kan mot sin vilja bli "outad". Det innebär att man kommer "ut ur skåpet", alltså att det blir känt att man är homosexuell. I sig är det bra med öppenhet, men var och en borde själv få välja när, var, hur och för vem man berättar om sin läggning. I en idealvärld skulle det inte spela någon roll, men tyvärr är vi inte där (än).
Exempel: Charlene Nguon från Kalifornien relegerades för att ha kysst sin flickvän i skolan, och på så sätt fick hennes familj reda på hennes läggning.
Man kan bli överfallen, misshandlad, våldtagen eller dödad p.g.a. sin sexuella läggning. Det finns naturligtvis en skillnad mellan att ha homofoba åsikter och att begå homofoba våldsbrott. Ändå är homofobin den samma, och skillnaden är endast en nyansskillnad, inte en väsensskillnad.
Exempel: Urban i Malmö blev rånmördad p.g.a. sin läggning.
Exempel: Sara Kaspereit från Oklahoma fick ordet "lesbo" inskuret i armen.
Homosexuella är naturligtvis inte den enda gruppen av människor som råkar ut för brott p.g.a. någonting som de är. Judar, negrer, finlandssvenskar, ja vem som helst som avviker från det "normala" kan drabbas. Men hbt-människor är en utsatt grupp, och om de inte är de enda, gör det inte saken bättre, utan värre.

Grönblom avgår!

Stiftsdekan Gunnar Grönblom, allmänt kallad GG, avgår vid nyår, meddelar domkapitlet idag. Han är född 1943, så det har spekulerats en del om när han tänker gå i pension. Själv antydde han i något skede att han avgår samtidigt som biskop Erik, och det tycks ju hålla streck i stora drag - biskopsbytet skedde ju nu vid månadsskiftet.
Ändå kommer detta rätt plötsligt. Det är ju bara ett par veckor kvar till nyår. Det innebär förstås att dk inte hinner välja någon efterträdare åt GG innan han går, men han kommer att fortsätta att sköta dekanens uppgifter på 63% (hur man nu har kommit till det talet) tills den nya tillträder.
Få se vem det blir. Stiftsdekanen kunde beskrivas som dk:s andreman efter biskopen (stiftets andreman är domprosten). Behörighetskravet för denna tjänst är högre pastoralexamen, vilket betyder att det är rätt få inom stiftet som är behöriga.
Bland dem finns veterligen ingen kvinna. Det är klart att utomstående sökande kan uppenbara sig - men stora chanser att bli valda skulle de i praktiken knappast ha. Gissar jag.
GG har arbetat vid domkapitlet sedan medlet av 1970-talet, först som notarie och som dekan från år 2004, då denna tjänst inrättades. Han har delvis varit en mycket kontroversiell person, som i vissa kretsar har setts som en grå eminens som har innehaft den verkliga makten i stiftet. Det ingen kan förneka är hans arbetskapacitet och passion för stiftets bästa, även om man kan diskutera hans metoder.
Personligen har jag aldrig haft något otalt med GG, utan han har tvärtom stött och hjälpt mig efter bästa förmåga. När jag var tf khde i Pernå för ett par år sedan var det bara för mig att lyfta luren och ringa GG om det var något jag funderade över. Å andra sidan har jag sett hur det har gått med sådana som satte sig upp mot honom, så jag var noga med att inte ta ihop med honom i onödan. Och det har heller aldrig visat sig nödvändigt.
Oberoende vad man anser om GG, är det en era som nu går i graven, när två av stiftets toppar går i pension nästan samtidigt, biskop Erik efter 24 år och GG efter drygt 30 år i stiftets oförtrutna tjänst. Ni är värda ett stort tack för er trofasthet!

Kyrkoherden avgår - vilken är bakgrunden?

Uurainen är en kommun som ligger i Mellersta Finland, 35 km nordväst om Jyväskylä, och som har 3153 invånare. Församlingen, med ca 2500 medlemmar, hör till Lappo stift.
Efter att den förre kyrkoherden gick i pension, har Markku Suokonautio fungerat som tf khde i församlingen. Nu har hans förordnande avslutats i förtid på hans egen begäran. Antagligen hade domkapitlet tagit initiativ till samma åtgärd om Suokonautio inte själv hade hunnit först. Detta skedde trots en namninsamling till Suokonautios försvar - en namninsamling som fick ihop 1300 namn, alltså över hälften av församlingsmedlemmarna!
Officiella orsaker har varit att Suokonautio har misskött administrationen och avvikit från gudstjänstordningen och från kyrkans bekännelse.
Han har haft ekonomichefen att sköta en del av de uppgifter som ankommer kyrkoherden, heter det. Han har varit rätt fri i gudstjänstlivet, såsom han har varit van från sin långa tid som präst i Kanadas lutherska kyrka - t.ex. använt den alternativa trinitariska hälsningen “I Skaparens och Befriarens och Livgivarens namn” och ibland utelämnat synda- och trosbekännelserna för att spara tid. Att detta skulle betyda en avvikelse från kyrkans bekännelse förnekar han dock.
Han har diskuterat detta med biskop Simo Peura och lovat att i fortsättningen hålla sig till handboken. Det hjälpte dock inte.
Källor: Kotimaa, Ilta-Sanomat, YLE Radio Keski-Suomi och YLE Elävät arkistot.
Vad kan det röra sig om i ett sådant här fall? Det är ju inte frågan om stora läromässiga avvikelser, och också de påstådda administrativa felaktigheterna kan korrigeras. Det räcker inte för att ge foten åt en person som helt tydligt har vunnit den vanliga församlingsbons hjärta.
Det som antyds i nyheterna är att arbetsklimatet i församlingen skulle vara inflammerat, och att det skulle ha varit det i flera decennier redan. Det är ingalunda otroligt att det är så. Arbetsklimatet i alltför många församlingar är faktiskt inflammerat (det är frågan om en rätt liten minoritet, men för många är det hur som helst).
Det finns många faktorer i sådana situationer. En maktmänniska kan (formellt eller informellt) ha tagit över ledarskapet. Andra medarbetare viker undan för att “hålla fred så långt det kommer an på dem” (jfr Rom 12:18), vilket ju låter fromt, men de facto kan bli destruktivt när det leder till att man inte står upp mot ondskan. Också arbetsplatsmobbning är en faktor och ett symptom. Se min uppsats Disciplinärt förfarande i församlingen.
I Mellersta Finland torde pietismen och nypietismen vara starka. Vilken roll har väckelserörelserna i allt detta? Jag vet ingenting, jag bara undrar. Ibland händer det att de blir en församling inom församlingen, och en utifrån kommande, internationellt erfaren och personlig kyrkoherde kan upplevas som ett hot av sådana som upplever att de har en ställning att försvara.
Det var en person med väckelsebakgrund som konstaterade att utvecklingen är som följer: väckelse - väckelserörelse - rörelse. Om man har kommit till ”rörelse”-skedet, kan allt nytt faktiskt upplevas som ett hot.
Med detta vill jag alltså inte anklaga väckelsefolket för att vara sämre människor än andra - utan bara människor. ”Det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej och hå!” som vi sjunger i den gamla kära psalmen om jungman Jansson.
Suokonautio torde vara på väg tillbaka till Kanada, dit han torde vara mer än välkommen. Har vi faktiskt råd att släppa iväg personer av hans kaliber? Skulle vi inte behöva dem här hemma? Suokonautio är ju långt ifrån det enda exemplet…
Uppdatering: Jag har bloggat mer om saken här.

Peace can only last ...

... where human rights are respected, where people are fed, and where individuals and nations are free.

- Dalai Lama
as quoted on the Hunger Site.

Mera homofobt hyckleri

Det räckte tydligen inte med en.
För några veckor sedan kom det fram att Ted Haggard, som predikade mot homosexualitet, själv är homosexuell. Han var tvungen att avgå från sina betydelsefulla poster inom den amerikanska evangelikala rörelsen. Jag bloggade om saken här, där du hittar länkar till fler inlägg.
Nu har samma sak upprepats. Paul Barnes är liksom Haggard en pastor med ett starkt drag av homofobi, men också han har nu ”outats” som homosexuell.
Det är tragiskt. Inte att de är homon, alltså, utan att de är så djupt inne i ”skåpet” att de dessutom ser sig tvungna att börja förfölja sina gelikar. Det är frågan om bedrägeri, självbedrägeri och hyckleri av stora mått.
Skall detta verkligen kallas kristendom? Usch och fy!
Källor: 365gay och Pam Spauldings blogg.

Prelaters (o)skicklighet

I en undersökning, som Kotimaa refererar, framgår det att de flesta finländare är nöjda med prästernas beteende och den service som de har gett.

Det är ju trevligt så här ur prästerlig synvinkel.

Men stämmer det? Håller mina läsare med om detta? Vad har ni för erfarenhet av mina prästkollegers verksamhet (och min med, förstås)? Vad är bra, vad borde förbättras?

Undvik gärna svordomar...

Splittring?

Frågan om kyrkan ska vara exklusiv eller inklusiv, följa Bibeln eller Gud, älska sina medmänniskor ovillkorligt eller sätta upp villkor för kärleken … ja, ni vet, homofrågan alltså … den hotar att bli allvarligt kyrkodelande. Detta gäller också våra lutherska kyrkor här i Norden, men speciellt akut är situationen i den anglikanska kyrkogemenskapen.
I USA är det de konservativa som visar tecken på att dra sig ur (365gay), medan det i England är de liberala (PinkNews). Afrikas ledare håller hårt fast vid sina åsikter (Beliefnet, 365gay) - med ett enda glädjande undantag, nämligen Sydafrika (365gay).
Som jag har skrivit tidigare, är en skilsmässa tragisk, men en delning i all vänskaplighet, innan situationen blir alltför inflammerad, kan kanske vara hälsosam. Men också den har naturligtvis negativa sidor.

Stiftets årsbok tar upp homofrågan

Borgå stifts årsbok trillade in i postlådan idag. I år bär den rubriken “Dyrbar”. Som vanligt är dess upplägg att den börjar med tio artiklar kring värde, värden, värderingar och liknande, så följer en åttio sidors stiftskrönika, där huvudvikten ligger på namnlistor och adressuppgifter till församlingarna och deras anställda samt till kyrkliga organisationer av olika slag. Det är dessa listor som gör att åtminstone jag har årsboken till hands längs med året. Sist kommer sponsorerna till tals i en femton sidors annonsbilaga.
Artiklarna är förstås det innehållsmässigt intressanta i boken. Biskop Erik skriver en avskedskria, minister Ulla-May Wideroos skriver under rubriken “Har värdena någon makt i politiken”, Harry Månsus behandlar miljöfrågor och Anita Höglund blir intervjuad om livet som handikappad. Bara för att nämna några.
Den artikel som (inte särskilt överraskande) intresserade mig mest var skriven av prosten Liisa Tuovinen, som är ordförande för Gemenskapsrörelsen. Att hon i stiftets halvofficiella årsbok får komma till tals under rubriken “De homosexuellas värde och plats i kyrkan” var lite förvånande och mycket glädjande. Redaktörerna Pia Kummel-Myrskog, Jan-Erik Nyberg och Pian Wistbacka ska ha stort tack för detta!
I och för sig är hennes artikel inte särdeles radikal, utan närmast en mild påminnelse om realiteterna: Den kristna kyrkan har varit och är skyldig till diskriminering av personer med annan sexuell läggning än heterosexualitet. Biskopsmötets senaste ställningstagande (från år 1984, om jag minns rätt) är en självmotsägelse: Det är tillåtet att vara homosexuell, men inte att leva ut sin homosexualitet. På vilket sätt är det då tillåtet, frågar man sig.
I slutet av sin skrift citerar hon ett uttalande från Gemenskapsrörelsen:
Vi är djupt bekymrade över att till sexuella minoriteter hörande anställda, förtroendevalda och övriga ansvarstagande i församlingar i allmänhet inte har någon annan möjlighet är att antingen tiga om sin sexuella inriktning eller lämna sin uppgift och tom. kyrkans gemenskap.
Homosexuella kyrkligt anställda som lever i ett stadgat och trofast parförhållande ger de kristna kyrkorna och samfunden en möjlighet att erbjuda positiva förebilder åt de medlemmar i kyrkan som hör till sexuella minoriteter. Det skulle bekräfta allas rätt till sakramenten, själavården och den kristna gemenskapen.
Uppdatering: På begäran har jag gett mitt tillstånd till att detta inlägg publiceras i nästa nummer av tidskriften Ad Lucem.

Biskopen dementerar

För ett par dagar sedan bloggade jag under rubriken Skulle då biskopen ha sagt...? om ett hbt-positivt uttalande av biskop Gustav som publicerades i Elevbladet. Redan då ställde jag mig skeptisk till sanningshalten i citatet. Därför skickade jag följande mail till biskopen:
Ärade herr biskop!
Välkommen till stiftets ledning! Jag hoppas att vi i domkyrkoförsamlingen skall ha ett gott samarbete också med er, liksom vi hade med biskop Erik.
Ni och jag kommer att ha att göra med varann i julbönen, om alla planer håller. Det är dock inte det som är mitt ärende denna gång.
Jag har nämligen fått höra något som ur min synvinkel är en god nyhet, nämligen att ni i en intervju i Elevbladet har uttalat er positivt om homosexuellas rätt till äktenskap. Jag blev glad när jag läste detta, men samtidigt något överraskad, eftersom jag tycker mig ha uppfattat andra signaler från er under valkampanjens gång.
Därför närmar jag mig nu er för att få bekräftelse på att ni faktiskt har sagt så som jag citerar på min blogg.
Dessutom kunde det också annars vara trevligt med ett klargörande om var ni står i hbt-frågor, såsom välsignelse av partnerskap, rätt till adoption etc.
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning och önskan om en välsignad adventstid
Karl af Hällström
Jag fick ett föredömligt snabbt svar på min fråga:
Bäste Karl
Tack för att du kontaktade mig. Det som står i Elevbladet överenstämmer inte med min uppfattning. Tidningen har medvetet eller omedvetet tolkat mig fel. Jag sade tvärtom att jag inte i nuläget inte är för homosexuellas rätt till äktenskap. Jag vill bevara benämningen "äktenskap" för relationen mellan man och kvinna och ser inte att något väsentligt nytt skulle vinnas med att kalla registrerat parterskap för "äktenskap". När det gäller välsignelse av dessa parterskap kommer vår kyrka ju att hålla utförliga seminarier kring frågan under år 2007. Under dessa hoppas jag att situationen skall klarna. I nuläget är jag inte för välsignelse av partnerskap. Jag tror inte heller att vår kyrka kan uppbåda den majoritet i kyrkomötet som krävs under en överskådlig framitd. Det har jag också sagt till Kyrkpressen i en kommentar till Sveriges kyrkas beslut.
Så - jag har inte ändrat åsikt utan står fast vi det jag sagt tidigare. Beklagar att din glädje blev så kortvarig
Hoppas att du beaktar detta i din blogg.
Med vänlig hälsning
Gustav Björkstrand
Klart och entydigt besked, alltså. Å ena sidan är jag förstås besviken. Å den andra är jag ganska nöjd i alla fall. Det är nämligen betydligt bättre att ha en biskop som man vet var han står, än en som haltar från sida till sida utan att man vet var man har honom. En biskop med Björkstrands åsikt är betydligt bättre än en sådan kappvändare som Elevbladet ville göra honom till.
Vilket inte betyder att man måste slå fast alla sina åsikter för evig tid, utan bara att man inte skall ändra dem lättvindigt eller populistiskt.
Få se vad de seminarier, som biskopen nämnde, kommer fram till.

Välkommen, Moni!

Min goda vän och kollega Monica Heikel-Nyberg har kommit med i bloggosfären.
Hon börjar bra med ett par intressanta inlägg. Ett handlar om självständighetsdagen, och det andra, Svenska kyrkan tog steget - men fastnade halvvägs!, behandlar Svenska kyrkans beslut att välsigna partnerskap, vilket jag bloggade om för en liten tid sedan.
Välkommen, Moni! Det ska bli intressant att se vad du kommer att skriva om!

Äktenskapet i Bibeln

Tor Billgrens blogg finns ett intressant litet inslag med rubriken Vad Bibeln lär om äktenskap. Läs och begrunda! Se också hans länk och diskussionen där.

Edwards inför rätta igen

För en månad sedan bloggade jag om Janet Edwards. Hon är en presbyteriansk pastor i Pittsburgh, som drogs inför en kyrklig domstol för att hon hade vigt ett lesbiskt par (mer om detta här). Domstolen frikände henne p.g.a. en teknikalitet.
Nu kommer hon antagligen att på nytt hamna inför rätta. En av hennes kolleger har vänligt nog samlat ihop namn för att åstadkomma detta. Så rapporterar Pittsburgh Post-Gazette idag.
Bloggaren Jerry S. Maneker är mycket upprörd över detta.
It's time to flee these toxic institutions! Just because they call themselves "churches" doesn't necessarily make them God's instruments of grace in this world! […]
"Grace" means unmerited favor! It means being a vehicle for comfort and teaching that keeps God on the front burner of people's lives. The fight for LGBT equality has brought out the true nature of most of these institutions and those who feel comfortable within their structures, and it isn't pretty! So I advise people to flee these oppressive structures that are frequently soul-destroying, and act as agents of reactionary politicos and forces in society and, abominably, do so in the name of God, our God of grace!
Jag vet inte om jag vill gå så långt som han i detta, men jag kan förstå hans känslor.

Veckans skörd i Kyrkpressen

I denna veckas nummer av Kyrkpressen (49/06) var det mesta på Kp:s normala nivå, men det fanns ett par undantag.
1. Veckans vits, som också i allmänhet är helt lustig, var särskilt roande idag, tyckte jag. Det finns ju på baksidan på tvären i inre marginalen, om det är någon som inte har upptäckt den. Denna vecka löd den:
“En äldre dam tog sig upp för kyrkans trappor, och fick hjälp av vaktmästaren, som frågade var hon ville sitta under gudstjänsten.
- På främsta raden tack, svarade hon.
- Det tror jag inte ni vill, prästen är verkligen tråkig, sa vaktmästaren.
- Råkar ni veta vem jag är? frågade damen.
- Nej, svarade vaktmästaren.
- Jag är prästens mor, sa hon.
- Vet ni vem jag är? frågade han.
- Nej, svarade damen.
- Bra, svarade vaktmästaren.”
2. En insändare av en Birgit Schaffar från Åbo, som under rubriken “Beklagligt toleransförsök” kritiserar programmet SALT 26.11 (som jag bloggade om), gör det s.a.s. inifrån, vilket är en fräsch omväxling.
Schaffar lyfter på hatten för att Carola Sarén hade mod att ställa upp i programmet, men konstaterar:
“Mest beklagligt är det att det fortfarande behövs mod i detta avseende.”
Själva programmets upplägg kritiserar hon ändå för att det utmynnade i en sorts likgiltig tolerans utan att tränga in i problemen på allvar.
“Några exempel: En vanlig undran är om det överlag går ihop att vara homosexuell och kristen. Frågan avslöjar hela falskheten. Man borde ha frågat om [heterosexism] går ihop med att vara kristen. Jag har lärt mig att Gud är kärleken och att vi inte får göra oss en bild av honom. Men det är just de konservativa som försöker pressa in Guds oändliga kärlek i vissa former och vägrar att glädjas över Guds närvaro mellan människor av samma kön. Som homosexuell kan jag ana Hans storhet och gränslöshet eftersom jag har hittat Honom där jag inte alls förväntade mig det. Synden består inte i att jag bejakar och ger liv åt min kärlek; synden är min svaghet att ändå så ofta förneka mitt förhållande och därmed Guds nåd som gav mig ett hjärta som kan älska och gåvan att bli älskad tillbaka. Vidare kan det kristna budskapet att förlåta och älska sina fiender hjälpa de homosexuella att hantera de kyrkligas angrepp som i Kristi namn (!) riktas mot dem. Det går alltså mycket bra att vara kristen och homosexuell! Vissa heterosexuella verkar ha problem med det kristna budskapet.
Schaffars slutkläm är att
“SALT har slösat bort en chans att på allvar fråga sig varför heterosexuella känner sig obekväma med “oss”, samtidigt som man i pseudo-tolerant kristen “du skall älska sin nästa och du skall inte döma”-anda har vidareodlat just det som man försökte motarbeta.”
Det är ju tråkigt om det verkligen är så. Jag upplevde att programmakarna gjorde ett ärligt försök att komma åt problematiken. I ett halvtimmesprogram blir det dock av nöden bara lite skrap på ytan. Nu får arbetet fortsätta.
Jag hoppas att Birgit Schaffar och andra intresserade skall kunna ge råd åt oss andra, som har den goda viljan men som kanske saknar de insikter som kunde behövas.

Skulle då biskopen ha sagt ...?

Jag fick mig tillsänt ett citat av den nya biskopen Gustav Björkstrand:
"Kyrkan, och så även jag, vill poängtera vikten av ett äktenskap och familj... Nej, det spelar ingen roll om det är ett äktenskap mellan heterosexuella eller homosexuella. Det viktigaste är trots allt kärleken". (Elevbladet 6/06, www.skolungdom.fi)
Jag har bara svårt att tro att det är sant. Det går mot sådant som han har sagt tidigare. Skulle han nu ha slagit om och börjat stöda kärleken i st.f. heteronormativiteten? Det låter för bra för att vara sant! Tyvärr finns inte just detta nummer av Ebl på nätet.
Uppdatering: På begäran fick jag stycket fullständigt citerat:
Malin Nyqvist: HBT (Homo-Bi-Trans): Hur ser du på sexuella minoriteter?
Gustav Björkstrand: Kyrkan, och så även jag, vill poängtera vikten av ett äktenskap eller en familj. Men i takt med att samhället förändras, ändras även bilden på hur en "normal" (nej usch, inte normal för då skulle ju motsatsen vara onormal) familj vara uppbyggd. Nej det spelar ingen roll om det är ett äktenskap mellan heterosexuella eller homosexuella. Det viktigaste är trots allt kärleken. På samma grunder är t.ex. en bisexuell precis lika välkommen i min församling som en heterosexuell.
Detta är ännu mer överraskande, eftersom han inte bara talar om kärlek utan uttryckligen äktenskap! Är en linjeändring trots allt att vänta i stiftsledningen? Hoppas kan man ju alltid.
Uppdatering 2: Det var som jag anade - det var frågan om en nyhetsanka. Se inlägget Biskopen dementerar.

Gudstjänsten: Bibeltexterna

För varje söndag ger Evangelieboken tre bibeltexter att läsas i gudstjänsten. Dessa fungerar också som underlag för predikan.
Första läsningen är ett avsnitt ur Gamla testamentet.
Andra läsningen är hämtad från Nya testamentet exklusive evangelierna.
Evangelietexten är hämtat från något av de fyra evangelierna i Nya testamentet.
Det finns tre s.k. årgångar, var och en bestående av tre texter. Det betyder att vi nu under kyrkoåret 2006-07 läser första årgångens texter, nästa år andra årgången och sedan tredje, tills vi därpå följande år börjar med första årgången igen. Detta sker naturligtvis för att få större variation och bredd i läsningarna och i predikan.
Dessutom finns det en psalm från Psaltaren angiven för varje söndag. Där finns dock inga årgångar. Psaltarpsalmen används ibland som introitus. Den kan också användas i inledningsorden, men så brukar inte ske i Borgå.
Vissa mindre viktiga helgdagar har färre texter än dessa tio. Andra högtider kan förutom de tio läsetexterna ha ett antal alternativa predikotexter att välja mellan. Om predikanten väljer att utgå från en sådan, läser han den i allmänhet från predikstolen som inledning på sin predikan.
Liturgen kan välja att läsa första årgångens evangelium också under andra eller tredje året. Då använder predikanten ändå den rätta årgångens text som predikotext.
I Borgå läser ofta kyrkvärdarna (som är lekmän) de två första läsningarna, medan liturgen alltid läser evangeliet.
De två första läsningarna åhör församlingen sittande. Läsaren avslutar med att säga: “Så lyder Herrens ord,” varpå församlingen svarar: “Gud, vi tackar dig.”
Evangeliet lyssnar vi däremot till stående. Under vissa tider av kyrkoåret inleds evangelieläsningen med att församlingen sjunger “Halleluja.” När liturgen har läst evangeliet, avslutar han med att säga: “Så lyder det heliga evangeliet.” Församlingen svarar med att säga eller sjunga “Kristus, vi lovar dig” och eventuellt ännu ett “Halleluja.”

Veckans anekdot: Hosianna

När Joakim var lite drygt två år, var han med om adventsgudstjänsten i Borgå domkyrka. Han hade svårt att sitta stilla, och hans föräldrar hade svårt att följa med vad som hände.
Men någonting tycktes ändå ha fastnat i hans minne. När vi kom hem, sjöng han nämligen: "Hosianna, hosianna, är lustiga att se!"

Inte bara i Amerika

Evangelisten och ”profeten” Harri Veijonen (Villmanstrand) upprätthåller en hemsida vid namn Seurakuntalainen (Församlingsbon, -medlemmen). På denna sida, som lär ge uppfattningen att den drivs av den ev.-luth. kyrkan, har Veijonen kallat en namngiven pastor för ”homopräst”. Tingsrätten ansåg att detta skedde i förolämpande uppsåt och dömde därför Veijonen till 30 dagsböter, alltså i Veijonens fall 180 €. Dessutom skall han betala 1000 € i skadestånd och 2700 € i rättegångskostnader.
Veijonen meddelar (enligt Kotimaa) på hemsidan att han kommer att överklaga domen och har inte tagit bort de länkar som domen förutsätter. Exempelvis profeterar han att biskop Juha Pihkalas karriär tar slut nästa år, att de troendes uppryckning också sker då och att Tammerfors tingsrätts domare och nämndemän kommer att möta en snar död.
Man tror ju att sådant bara finns i Amerika…

Svenska kyrkan fick ordning för välsignelse av registrerat partnerskap

I mars i år gick ett förslag till ordning för välsignelse av registrerat partnerskap ut på remissrunda inom Svenska kyrkan. Jag bloggade om saken i juli.
Nu har den svenska kyrkostyrelsen fastslagit formuläret, berättar Kyrkans Tidning (6.12.06).
Anders Wejryd, ärkebiskop, gläds över beslutet:
– Människor som vill leva i en trofast kärleksrelation kan nu erbjudas välsignelse över sin relation i en offentlig gudstjänst. Det är ett viktigt beslut!
– Gudstjänstordningar måste vara slitstarka och bibliska, personliga och allmängiltiga. Det är svårt. Jag tror att vi har hittat fram nu, säger Anders Wejryd.
Den nya välsignelseordningen liknar den som gäller för borg[er]liga äktenskap. Det ingår bön över ringarna, men inte ringväxling, samt bekräftelse av de löften som paret tidigare gett.”
Uppdatering: Också 365gay och Kotimaa skriver om detta.
I bloggosfären finns också några kommentarer. Exempel: Granskning Svenska kyrkan skriver med rubriken Stolt att vara en del av Svenska kyrkan, Karin Långström Vinge säger Äntligen! och Monica Heikel-Nyberg menar att Svenska kyrkan tog steget - men fastnade halvvägs!

Konservativa homorabbiner tillåts

Judendomen - eller de mosaiskt troende, om man föredrar den termen - är delad i olika grenar. Här vill jag nämna ortodoxa judar, konservativa judar och reformjudar. De båda yttre rörelserna lever och mår bra, men den konservativa judendomen har under senare år ständigt mist medlemmar till de båda andra.
Det finns många skillnader mellan grenarna (och jag påstår ingalunda att jag är någon expert), men en är frågan om vem som får bli rabbin. Låter det bekant på något sätt?
Ortodoxa judar anser att endast heterosexuella män kan fungera som rabbiner. Reformjudarna tillåter lämpliga personer oberoende av kön eller sexuell läggning att göra det. De konservativa har gått en mellanväg - de tillåter rabbiner av båda könen, men endast heterosexuella personer duger.
Tills nu, alltså. Nu har en grupp ledande konservativa rabbiner beslutat att homosexualitet visserligen är orätt, men öppet homosexuella rabbiner och samkönade vigslar ändå skall tillåtas inom rörelsen. Det låter som en lite konstig kompromiss, men det är väl deras problem…
Nyheter och kommentarer: The Washington Post 1.12.06; Jerry S. Maneker; 365gay 6.12.06; The Jewish Theological Seminary.
Detta påverkar på inget sätt situationen inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, men är ändå en intressant illustration om att vi inte är de enda som måste ta oss en funderare på vad vi gör och inte gör.

Perret vill inte vara med och leka längre

I pappersupplagan av dagens Borgåbladet intervjuas Henrik Perret om varför han (som den enda av biskopskandidaterna) inte var med vid biskopsinstallationen i Pernå i söndags. Han är bitter och besviken.
“När människor som jag vigt och vars barn jag har döpt, plötsligt står i tv och säger en massa ledsamma saker om mig, känns det inte bra, säger Perret. Samma förakt och hat har funnits överallt i medierna, i insändare och på bloggar.”
Det sistnämnda torde vara en hänvisning till åtminstone denna blogg.
Jag förstår bra att Perret känner sig ledsen. Han är en bra karl på många sätt. Han är verbalt begåvad, administrativt och kyrkopolitiskt erfaren och djupt engagerad i humana frågor. Allt detta är egenskaper som bra kunde peka på en biskopsstol. Men så har vi den “mindre viktiga frågan” om kvinnliga präster.
Och det är sant att media och den allmänna opinionen mycket långt fastnade vid bilden av kvinnoprästmotståndaren Henrik Perret, så att hans andra sidor inte fick någon egentlig chans att komma fram - och att man blir bitter över sådant är förståeligt. Men just eftersom frågan om kvinnliga präster är avgjord och därmed mindre viktig, vore det omöjligt att ha en biskop med vilken det ständigt skulle bli problem med just denna “mindre viktiga fråga,” när det finns många viktigare frågor att ta i med.
Och att det skulle ha blivit problem visar också Perrets utsagor i Bbl:s intervju:
“Henrik Perret uppfattar inte de kvinnliga prästernas roll vid biskopsvigningen i Pernå som alldeles neutral. Prosten Juanita Fagerholm-Urch och kyrkoherde Helene Liljeström bar den nya biskopens skrud till altaret och assisterade också vid nattvarden.”
Vilka centrala roller de fick, alltså - kåpbärare och assistenter! Ingendera fick ens säga ett ord som hördes ut i TV! Det är alldeles sant att deras roll inte var neutral - de kunde gärna ha fått mer framträdande uppgifter!
“Vidare är [Perret] direkt upprörd över att den assisterande biskopen Christina Odenberg från Lund var där. Julen 2001 välsignade hon två lesbiska teologers partnerskap i Uppsala domkyrka, den ena av dem den förre ärkebiskopens syster Anna-Karin Hammar.
- Så jag upplevde att jag inte hade nånting vid det altaret att göra, säger Perret.”
Jaha. Nå, han har dragit sina slutsatser, och må det vara så. Den som inte vill vara med och leka i sandlådan, reagerar just på det viset.
Och Hencka, innan du tycker att jag nu har varit väldigt elak, vill jag hävda att jag ändå har tolkat allt till det bästa!
Uppdatering: Texten ovan skrev jag på basen av det jag läste i Bbl; slutsatserna är mina egna. Perret kommer med tillrättalägganden både i kommentarerna till detta inlägg och på sin blogg. Han ville inte länka till den här på min blogg, men jag har naturligtvis ingenting att förlora på att sakliga korrigeringar kommer fram.

Apelsinsaft => gay

En reklam för apelsinsaft anklagas i USA för att försöka förleda barn till homosexualitet. Comedy Central har gjort en video som finns på YouTube. Jag hittade den på Jerry S. Manekers blogg.
Roande - och oroande...

Låt de döda begrava sina döda

Bibeln är som känt Guds eviga och oföränderliga Ord. Vi får inte tolka det, utan skall läsa som det står och sedan göra som det står. Och det är vi dåliga på. Jag har t.ex. inte sett någon stenas på länge.
Det finns ett par bibelställen som den avfälliga och ogudaktiga Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bryter mot ständigt och jämt. I både Matt 8:22 och Luk 9:60 kommer Jesus med samma klara budskap: Låt de döda begrava sina döda. Detta är ett av de många bud som vi inte följer, utan i stället tolkar och bortförklarar.
Bibeln är, som vi ser, helt klar på denna punkt: Jesu efterföljare, alltså de som är verkligt kristna, får inte syssla med begravningar och jordfästningar. Den som begraver sina döda är själv död. Begravningar är alltså en stor synd som för evigt skiljer oss från Jesus. Därför är alla lutherska präster och många frikyrkopastorer förtappade och dömda till den eviga elden som väntar djävulen och hans anhang.
Det är inte ens värt att uppmana dem att göra bättring, för synd är synd, och syndens lön är döden. Vänd åter till djävulen, er fader!

Missionsprovinsen till Finland?

I Sverige har den s.k. Missionsprovinsen blivit ett eget samfund, en egen kyrka. Den skulle vilja vara en del av Svenska kyrkan, men eftersom den inte erkänner Svenska kyrkans ordning, har det visat sig vara omöjligt.
Det intressanta är att situationen enligt Missionsprovinsen verkar vara endast Svenska kyrkans fel. Svenska kyrkan viger kvinnor till präster och vägrar prästviga sådana som skulle diskriminera kvinnliga präster. Därför känner sig de konservativa krafterna åsidosatta, underkänner Svenska kyrkans biskopars rätt att viga präster och har vigt egna biskopar och präster åt sig. Svenska kyrkan tolkar detta som att de har grundat eget, medan Missionsprovinsen gärna skulle vilja äta kakan och ha den kvar. Och vem vill inte det.
Att Svenska kyrkan inte är helt oförmögen till sakligt samarbete visas av den gemenskap som den har kommit överens om med Svenska Missionskyrkan. Se t.ex. Kyrkans tidning 29.11.06.
Ett par finländare har också blivit prästvigda av Missionsprovinsens biskopar. Dessa präster verkar nu inom Luther-stiftelsen, som kom till allmänhetens kännedom för några år sedan då biskop Eero Huovinen (Helsingfors stift) förvägrades nattvarden i en mässa som stiftelsen ordnade. Biskop Eero ansågs (om jag minns rätt) vara en avfälling eftersom han prästviger kvinnor.
Nu har Kotimaa (4.12.06) i artikeln Missionsprovinsen "Ruotsissa ja Suomessa" citerat en broschyr skriven av en av Missionsprovinsens biskopar, Arne Olsson, och översatt av pastor Petri Hiltunen. Det svenska originalet har jag inte tillgängligt, men efter att ha sett Missionsprovinsens svenska hemsida har jag svårt att tänka mig att den skulle vara så intresserad av situationen i Finland att den skulle utvidga sig hit. Den finska översättningen verkar däremot antyda sådana planer.
I och för sig kunde det ju klargöra situationen. Vi har redan nu en handfull lutherska frikyrkor i vårt land, men ingen av dem omfattar mer än något hundratal medlemmar - ja, de flesta ligger väl kring ett tiotal. Om Missionsprovinsen och Luther-stiftelsen anser det vara nödvändigt att isolera sig från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, så är det väl deras problem mer än vårt.

Adventskalendrar, tack!

Idag är det Första söndagen i advent - början på mycket nytt.
Som alltid, infaller idag det kyrkliga nyåret, eftersom ett nytt kyrkoår börjar idag. Gott nytt år, alltså!
Biskop Gustav installerades idag i sitt ämbete, och en ny era i Borgå stift inleddes.
Adventstiden, förberedelsetiden inför julen, började också idag.
Men det är alltså uttryckligen adventstiden, inte julen, som har börjat - fast man på en del håll firar “lillajul” nu, och emellanåt gör bort sig grundligt. Men om man tycker att det är roligt att trampa i klaveret, så är det ju ens eget problem förstås, så länge det inte går ut över andra…
Adventstiden blir allt mer satt på undantag. Ett symptom på detta är att vi allt mer sällan hör talas om adventskalendrar - det som barnen öppnar luckor i kallar i allt högre grad för “julkalendrar”. Det verkar som om den allmänna tidsandan (“Jag vill ha allt, genast!”) skulle ha färgat av sig också på detta. Bort med förberedelsetiden - vi börjar med julen genast! Hit med klapparna!
Men ändå tror jag att det är viktigt att fira adventstiden. Den blir ofta reducerad till Första söndagen i advent - “Hosianna; nu går vi och julshoppar!” - men det är inte korrekt. Adventstiden är en fastetid, en tid för att varva ner, inte upp; en tid för enkelhet, inte slöseri; en tid för avhållsamhet, inte otukt, dryckenskap och frosseri på s.k. lillajulsfester.
Att förbereda julen med en konsumtionsfest är avigt. Kristus, universums Herre, kom till jorden inte i ett palats, utan i ett stall; inte med pukor och fanfarer, utan med bräkanden och råmanden. I all enkelhet.
Eller kanske tänker vi som förriga killen som sade: “Nog är det underligt att man ska blanda in religion i allt nuförtiden - till och med i julen!”