Jawohl, jawohl, ich liebe Alkohol

Tämän päivän uutisissa on käynyt ilmi, että tuomiokirkon tuhopolttajat ovat nuoria aikuisia, jotka eivät ole pystyneet kertomaan mitään motiivia teolleen. Luultavasti he ovat vain saaneet päähänpiston alkoholin vaikutuksen alaisina. Selvin päin he käsittivät mitä tuli tehtyä ja ilmoittautuivat vapaaehtoisesti poliisille. Hyvä tietenkin sekin. Muistakaamme heitä rukouksissamme.
Nyt heidän elämänsä on kuitenkin pilalla. Teosta voi kuulemma törkeänä saada jopa kymmenen vuotta vankeutta, mikä lienee mahdollista, palon aiheuttaman suuren vaaran takia. Vaikka heitä ei tuomittaisikaan koko rangaistukseen, he ovat kuitenkin korvausvelvollisia aiheuttamistaan vahingoista - jotka liikkuvat monessa miljoonassa eurossa. Kirkko oli tietenkin vakuutettu, mutta vakuutusyhtiö vaatinee rahojaan takaisin. Ja sellaisia summia ei tavallinen ihminen elämänsä aikana pysty haalimaan kokoon.
Kännin takia elämä pilalle.
Ei valitettavasti mikään epätavallinen toteamus. Useimmiten ei näin näyttävää töppäystä tule edes kännissä tehtyä, mutta töppäyksiä kuitenkin. Joku ajaa juopuneena toisen hengiltä, joku yrittää päihtyneenä lentää ja jää halvaantuneeksi, joku saa vihanpuuskan viinan takia ja puukottaa toista, jonkun elämäntoveri saa epävarmuudesta tarpeekseen ja jättää kännikalan…
On se viina varmaan hyvää!
Olen jopa kuullut niin naurettavan surkuhupaisan väitteen kuin: “Ei se minun vikani ollut, en minä sille mitään voinut, minähän olin kännissä!” Voi pyhä yksinkertaisuus! Jollei pysty vastaamaan teoistaan koska on juovuksissa, on vastuussa siitä ettei tule juovuksiin! Vastuuta emme pysty pakenemaan.
Viini ja viina ruokakauppoihin vaan! Toimiihan se oluenkin valvonta niin hyvin!
Inhottaa ja surettaa…

Kan Kyrkan brinna?

Ordet ”kyrka” har egentligen tre olika betydelser.
I grunden kommer det från grekiskan, där kyriaké betyder ”det som tillhör Herren” (Kyrios). Och alla kyrkor, oberoende av ordets innebörd, tillhör Herren, men alla är inte likadana.

  1. ”Kyrka” kan beteckna en byggnad. Borgå domkyrka är en sådan. En byggnad kan skadas, rivas eller, som i detta fall, brinna. Sorgen och chocken är stor, men det är ändå ”bara” en byggnad.
  2. ”Kyrka” kan beteckna en organisation. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en sådan. En organisation kan byggas upp och rivas ner, delas och sammanslås, ja, allmänt förändras med tiden. Organisationer är inte oviktiga, men orsaken till varför organisationen finns måste vara viktigare än att bevara organisationens existens för dess egen skull.
  3. ”Kyrka” kan beteckna det som vi bekänner i trosbekännelsen: ”en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap”. Den är en osynlig sammanslutning av alla som tror på Jesus – nu, tidigare och i framtiden. Denna Kyrka (som jag gärna stavar med stort K) beror inte på oss människor och vår föränderlighet, utan endast på Herren Jesus.

Av detta ser vi att byggnader och organisationer är (åtminstone delvis) världsliga och mänskliga. Vad som händer med dem kan (och får!) beröra oss djupt, men det är inte de som är det djupaste i tillvaron.
Oberoende av vad som händer med kyrkorna, står Kyrkan alltid kvar.Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Tack, Herre, för din stora nåd!

Skapelse och (inte eller) evolution

I Dagens nyheter 29.5.06 recenserar Lars Linder två böcker med anknytning till frågan om evolutionsteori eller ”Intelligent Design” (tack, Börje, för tipset!). Den kommer med många intressanta och tänkvärda synpunkter. Läs den gärna!
Det som jag själv inte riktigt har förstått är varför man måste tillspetsa denna diskussion till att vara “antingen eller”. För mig är det givet att Gud har skapat världen. Metoderna får vetenskapsmännen forska i. Om evolutionsteorin är sann (och jag är inte kompetent att ta ställning till det) så förlorar jag nog ingen nattsömn.
Jag brukar säga åt mina konfirmander (och snart är det dags igen): “Skapelseberättelserna svarar på frågorna vem och varför. Hur får vetenskapen svara på.”

Borgå domkyrka har brunnit!


Telefonen väckte mig i morse. Det var svärmor som meddelade att domkyrkan brinner.
Jag trodde knappt mina öron - men det var ju sant! Det tjärade trätaket brann som fnöske. Lite över två i natt alarmerades brandkåren, men när den var på plats var taket redan övertänt.
Vilken tragedi!
Ändå kunde det förstås ha varit mycket värre. Brandkåren lät yttertaket brinna i stället för att spruta vatten på det - för vattnet skulle ha sugits in i den isolerande bergullen, som genom sin tyngd hade fått innertakets kupoler att kollapsa. Som det nu är, blev det bara lite rök- och vattenskador inne i kyrkan.
Vidare var rådde ett relativt lugnt väder i natt. Om det hade stormat som det gjorde förra veckan, hade antagligen hela Gamla stan med alla sina trähus brunnit ner.
Dessutom skedde detta på natten (vilket säkert hade sina orsaker), vilket betydde att kyrkan var tom. Om kyrkan hade varit full, som under en konfirmation, julbön eller konsert, hade 750 personer varit i farozonen och skadorna hade kunnat bli omfattande.
Tur i oturen, alltså.
Ändå finns det en hel del tragik med i spelet. Kyrkans vaktmästare var gråtfärdiga, och vi andra anställda var också tagna. Församlingsbor och andra med band till Borgå tog det också hårt.
Vi vet inte hur vi skall ordna fortsättningen, för återuppbyggnaden beräknas ta ett och ett halvt till två år. Sommarens ca 200 vigslar, kanske 30 konfirmationer och alla övriga gudstjänster måste flyttas annanstans, men vi vet inte ännu vart. Det värsta är enligt min mening att biskopsinstallationen den 3 december är i farozonen. Det skulle vara så FEL att ha den annanstans än i stiftets domkyrka
Det mest tragiska är ändå att det verkar vara frågan om mordbrand, enligt polisen. Vem gör sådant? Borgå har under de senaste åren hemsökts av en pyroman, men han är inspärrad. Stackars människa, som måste göra sådant!
Borgå domkyrka har stort symbolvärde också för andra än för församlingarna och stiftet. Domkyrkan är en nationalhelgedom. Där hölls delar av Borgå lantdag 1809, då tsar Alexander I, storfurste av Finland, stadfäste Gustaf III:s grundlag, och därmed “upphöjde Finland bland nationernas antal”. Borgå domkyrka står också fadder för Borgådeklarationen och Borgågemenskapen, vars logo är en bild av domkyrkans västra gavel - som tack och lov ännu står kvar!
Och det är ju inte första gången kyrkan, vars äldsta delar är från 1200-talet, eldhärjas. Tidigare har det ändå alltid varit i krigstider. Danskarna brände den i början av 1500-talet, och ryssarna i slutet av 1500-talet (i två repriser), under Stora ofreden på 1700-talet och under fortsättningskriget 1941, då en bomb föll genom kyrktaket. Det tak som brann idag härstammar alltså från efterkrigstiden.
Det känns bedrövligt just nu, men livet går vidare.
Helene Liljeström har en fin kommentar på sin blogg. Tack för perspektivet och värmen!

Baptiser des étrangers

L'Église Évangelique Luthérienne de la Finlande (EELF) est toujours basée sur l'idée que chaque membre devrait être citoyen finlandais ou, en tout cas, résident de la Finlande. Historiquement, cette idée etait née du fait que l'Église était une Église d'état, le roi étant son chef. Être citoyen, c'était être luthérien. Même les êtrangers étaient obligés de devenir luthériens s'ils voudraient résider en Suède (dont, à l'époque, la Finlande faisait une partie integrale).
La loi ecclésiastique de l'an 1869 (quand la Finlande était déjà une partie autonome de l'empire russe) a changé tout ça. Dans une Église d’état, c’est l’État qui décide ; l’Église est une branche de l’administration de l’État, comme en Danemark, par éxemple. En 1869, l’Église d’état finlandaise est devenue une soi-disant Église de peuple, où la grande majorité de la population était membres, mais qui était quand même autonome. En 1994, avec encore une nouvelle loi ecclésiastique, les liens entre l’EELF et l’État sont devenues encore moins strictes. L’Église et l’État ont toujours des interêts communs, mais ses rélations sont plutôt des rélations de partenariat que de pouvoir.
Ce qui veut dire que ceux qui crient que les liens entre “l’Église de l’état” et l’État soi-même devraient être coupés (comme aujourd‘hui-même les Verts), ne savont pas ce qu’il disont.
Cela dit, il y a quelques points qu’on devrait étudier plus prochement. La connection entre adhésion et citoyenneté est l’un d’eux.
Si quelqu’un, par la grace de Dieu, est devenu croyant et veut être baptisé, c’est le devoir d’une église chrétienne de baptiser cette personne, après instruction dans la foi chrétienne. En cela, nous suivrons le commandement de Jésus-Christ soi-même: “… de tout nations faites des disciples, les baptisant au nom du Père et du Fils et du Saint Esprit, leur apprenant à garder tout ce que je vous ai prescrit” (Mt 28,19-20).
La citoyenneté, elle figure où dans tout cela ?
Normalement, il n’y a pas des problêmes pratiques avec ça, mais il y a des cas où ce principe crée beaucoup de douleur. En particulier, c'est le cas avec les demandeurs d’asile. Non seulement ils sont maltraités dans leur propre pays et forcés d’attendre un temps inhumaine en Finlande pour avoir un decision d’asile (qui normalement, en plus, est negatif) - l’Église aggrave la situation par son refus d’aider ces gens de tous ses moyens. Les cultes, la prière, la consolation … c’est bon, tout ça, mais si on devrait refuser la baptême à ces pauvres gens et leurs enfants, ça ne suffit pas !
Jésus dit: “… chaque fois que vous ne l’avez fait à l’un de ces plus petits, à moi non plus vous ne l’avez pas fait“ (Mt 25,45). Malheur à nous !

News: Bible supports homosexual partnerships, says CofE Bishop

One of England’s most senior bishops has reignited the Church of England row over homosexuality by claiming that same-sex partnerships are supported by the Bible. He was interviewed by The Telegraph, since he retires this week. This is an extract of the article.
The Rt Rev Richard Harries, the Bishop of Oxford, said that traditionalists in the Church needed to be "converted" to see that homosexual unions are confirmed by the scriptures.
His remarks have angered traditionalists and are set to rekindle the debate on homosexual "marriages" that has left the Church's House of Bishops deeply divided following the introduction of the Civil Partnerships Act last year.
Bishop Harries said: "It's difficult to have gay partnerships fully accepted by the Church, a Church in which evangelicals are a valued part, if they are so strongly opposed to it. There has to be a conversion to a new way to see that gay partnerships are not contrary to biblical truth. They are congruous with the deepest biblical truths, about faithfulness and stability."
The House of Bishops last year issued pastoral advice on the Civil Partnerships Act, allowing clergy to enter into relationships on the condition that they assured their bishop that they would abstain from sex.
Gay clergy have already defied the bishops' statement by saying that they will not give assurances that they will be celibate. A number have registered their partnerships and had the relationship blessed in Church despite guidelines recommending that they not be offered formal services.
Reform, an influential evangelical group that represents more than 1,000 parishes, has written to bishops urging them to reconsider the guidelines.
Its chairman, the Rev David Banting, expressed dismay at Bishop Harries's comments, arguing that the bishop was wrong to want them to be "converted" to his position.
"Same-sex partnerships are not congruous with the Bible," he said, adding: "Sexual relations outside of heterosexual marriage are not blessed by God.
"We need to be pastorally supportive of those who struggle in this area, but we shouldn't be trying to change the teaching of the Church. No amount of calling black white will make black white."
As the House of Bishops prepares to discuss the Anglican homosexual crisis at its meeting next week, liberals in the Church will be encouraged by the comments from so respected a figure.
The Rev Dr Giles Fraser, the chairman of Inclusive Church, a liberal group, said: "His comments will be received with joy by the majority of ordinary churchgoers. It is absolutely clear that the Church needs to have a more welcoming and loving attitude to gays."
The article is quoted by Canon Kendall Harmon (and dismally commented on by his readers) on titusonenine.

Veckans anekdot: Tolkningsproblem

En gång på 1980-talet var en anglikansk karismatisk biskop på besök i Helsingfors och talade vid en mötesserie, där också jag lyssnade. Han talade bl.a. om hur kristendomen enligt Apostlagärningarna spreds som ringar på vattnet. Han använde det engelska uttrycket ”ripples on the water”, och blev mäkta förvånad när församlingen började gapskratta. Tolken hade nämligen i hastigheten översatt det med ”skrynklor på vattnet”…

Bonhoeffer on the authority of bishops

“Every cult of personality that emphasizes the distinguished qualities, virtues, and talents of another person, even though these be of an altogether spiritual nature, is worldly and has no place in the Christian community; indeed, it poisons the Christian community. The desire we so often hear expressed today for ‘episcopal figures,’ ‘priestly men,’ ‘authoritative personalities,’ springs frequently enough from a spiritually sick need for the admiration of men, for the establishment of visible human authority, because the genuine authority of service appears to be so unimpressive. There is nothing that so sharply contradicts such a desire as the New Testament itself in its description of a bishop (1 Tim 3:1ff). One finds there nothing whatsoever with respect to worldly charm and the brilliant attributes of a spiritual personality. The bishop is the simple, faithful man, sound in faith and life, who rightly discharges his duties to the Church. His authority lies in the exercise of his ministry. In the man himself there is nothing to admire.”
Dietrich Bonhoeffer, Life Together
quoted by Canon Kendall Harmon on titusonenine.

(Sär)vigning?

Jag var med om en prästvigning i dag, på Kristi himmelsfärds dag. Stiftet ordnar sådana en fyra fem gånger om året; oftast finns det någon att prästviga, men ibland inte. Denna gång var det (bara) en person, Tomi Tornberg, som prästvigdes och förordnades till t.f. khde i Ålands södra skärgårdsförsamling. Lycka till! Herren med dig!
Imorgon flyttar han till Föglö med sin familj. Resten av släkten förblir i Uleåborgstrakten.
Det som var lite intressant var att biskopen, de fyra assistenterna och jag som liturg, vi var alla män. Liksom Tomi, förstås. Eftersom jag uppfattade att Tomi har laestadianska rötter började vissa varningsklockor ringa.
Biskoparna beslöt för några år sedan att inte ordna särvigningar för kvinnoprästmotståndare, alltså tillfällen då alla medverkande skulle vara män, bara för att också de mest rabiata kvinnoprästmotståndarna skulle ha möjlighet att bli prästvigda (utan att besudlas av kvinnliga prästers närvaro, alltså).
Nu råkade alltså ett sådant tillfälle ordnas. Sammanträffande? Jag frågade stiftsdekanen (domkapitlets andreman), och han menade att det just var en slump. Kanske det.
Å andra sidan, om könsfördelningen inte skall spela någon roll, så borde det inte vara ett problem att alla råkar vara av samma kön heller. Och alla herrarnas närvaro hade goda motiveringar, så det verkar inte ha varit något underligt i görningen...
Kanske jag är alltför misstänksam.

Nyhet: Domprostvalets domstolsutslag i media

Domprost Lars Schmidt gick i pension i fjol.
Tjänsten lediganslogs och fick fyra sökanden, som domkapitlet ställde upp på valförslag: Lars Junell i första, Allan Franzén i andra och Bror Träskbacka i tredje förslagsrum.
Mats Lindgård konstaterades vara behörig för tjänsten.

I praktiken innebär detta att den av de tre förstnämnda som får mest röster blir vald. Om någon skall bli vald utanför de tre förslagsrummen, bör han få minst hälften av de avgivna rösterna och minst 10 % av det totala antalet röster i församlingen.
Det i sin tur betyder att valdeltagandet bör vara minst 20 %, vilket är ovanligt i kyrkliga val.

Franzén är kvinnoprästmotståndare.
På den grunden besvärade sig Lindgård till först domkapitlet och sedan Helsingfors förvaltningsdomstol, eftersom det finns flera kvinnliga präster i församlingen och många i stiftet, som domprosten måste ha att göra med i sin tjänst.
Efter ett drygt år gav förvaltningsdomstolen honom rätt.

Borgåbladet kommenterar saken 4.5.06:

En kvinnoprästmotståndare kan inte bli domprost. Det anser Helsingfors förvaltningsdomstol som därmed underkänner Borgå domkapitels beslut att nominera Allan Franzén som kandidat i valet.”
”Domkapitlet i Borgå gjorde fel i att lyfta upp en person som sagt att han på grund av sin övertygelse inte kan delta i en huvudgudstjänst där en kvinnlig präst predikar. Det anser Helsingfors förvaltningsdomstol som därmed ger Borgåprästen Mats Lindgård rätt. Lindgård besvärade sig efter att domkapitlet nominerat kyrkoherden Allan Franzén som en av tre kandidater för posten som domprost i Borgå. Som motiveringar anförde han just Franzéns åsikter om kvinnopräster. De är i och för sig inte är helt kända eftersom domkapitlet hemligstämplat de intervjuer där de tre kandidaterna uttalar sig i frågan.”
”Bland annat hänvisar [förvaltningsdomstolen] till att tjänsten som domprost är av en sådan art att innehavaren måste kunna leda församlingen jämlikt. Domprosten, som också agerar vikarierande biskop, har dessutom en så central roll att det är av högsta betydelse för allas trivsel och välmående att hans åsikter inte försätter anställda i olika position på grund av deras kön. Dessutom, påpekar förvaltningsdomstolen, har evangelisk-lutherska kyrkan godkänt kvinnopräster år 1986. Och enligt jämställdhetslagen är präster likställda oberoende av kön.”

Se också ledaren Stiftet skidar på bakhala skidor i Bbl 17.2.06.

Både Hufvudstadsbladet och Vasabladet rapporterade 5.5.06 om förvaltningsdomstolens utslag i domprostvalet. Därtill kommenterade Björn Månsson saken i ett ledarstick i Hbl samma dag. Han kopplar dessutom detta beslut till biskopsvalet.
“Någon juridiskt prejudicerande effekt på biskopsvalet i Borgå stift har beslutet inte. Biskopsval bygger inte på tjänsteansökningar på basis av vilka någon instans rangordnar de sökande. Det fattas inget sådant tjänstebeslut som kan överklagas.
Biskopskandidaterna nomineras av minst tio i valet röstberättigade, och en sådan nomineringsprocess kan inte överklagas.
Förvaltningsdomstolen sänder ändå en klar signal: om en som diskriminerar kvinnliga präster inte kan väljas till kyrkoherde, bör en sådan rimligen inte heller kunna väljas till kyrkoherdarnas herde.”
Så har också Henrik Perret åsikter om saken på sin blogg, i inläggen "Prejudicerande?" (4.5.06) och "Man vill inte besvära sig.." (8.5.06). Jag avstår i detta skede från kommentarer.

Henrik Othman skriver i Jakobstads Tidning 6.5.06 en mycket intressant ledare med rubriken Kyrkan och lagarna. Han refererar förvaltningsdomstolens beslut och konstaterar kopplingen till biskopsvalet. Så refererar han radions Aktuellt-sändning från föregående torsdag (4.5.06), där kyrkoherdarna Peter Kankkonen (Karleby) och Monica Heikel-Nyberg (Vanda) kom till tals. Othman konstaterar:
“Heikel-Nyberg och Kankkonen närmar sig problemet med liknande argument, men från varsitt håll och landar i motsatta positioner.
Båda talar för friheten till en åsikt och att leva efter den. Toleransen borde ge utrymme för alternativa synsätt. Problemet är bara att de Kankkonenska och Heikel-Nybergska åsiktsfriheterna inte är symmetriska. Monica Heikel-Nybergs predikstol står öppen för Kankkonen om han vill beträda den medan han inte vill öppna sin för henne. Kankkonen hänvisar till grundlagens 11. paragraf om religions- och samvetsfrihet som tillkommer alla.
Enligt Kankkonen åsidosätter domstolsbeslutet grundlagen. Åsidosättandet av representanterna för den traditionella ämbetssynen skulle då utgöra åsiktsdiskriminering. Verkligheten ter sig motsatt. Det är de som åberopar den traditionella ämbetssynen som stänger kyrkdörrar. Den ena åsiktsfriheten utesluter den andra. Assymmetrin är uppenbar. Förvaltningsdomstolens utslag måste bli riktgivande också vid valet av biskop.”

Ledaren avslutas med en intressant fråga. “Kan man alltså i dagens samhälle skapa lakuner där lagen inte gäller, med hänvisning till att något utgör en lärofråga?
Frågan om kvinnliga präster har givetvis teologiska dimensioner. Men genom det en gång tagna beslutet handlar det också om juridik och som samhällsinstans kan kyrkan inte stå utanför de lagar som stiftas.
Den evangelisk-lutherska kyrkan är inte det enda kyrkliga samfundet. Om vi som Kankkonen är beredda att bevilja kyrkan undantag från den världsliga lagens räckvidd måste samma rimligtvis gälla alla samfund. Ska alltså till exempel islamisk lag, förankrad i koranen, gå före finländsk när dessa står i konflikt med varandra?”
I Kyrkpressen 19/06 (11.5.06, s. 6) refererar Stig Kankkonen förvaltningsdomstolens beslut på ett grundligt sätt, mer grundligt är de andra tidningarna ovan. “Att ordna arbetsuppgifter på basis av kön är … enligt domstolen i och för sig diskriminerande åtgärder. Att Franzén har sagt att han inte kan delta i en församlings huvudgudstjänst om en kvinnlig präst förkunnar ordet innebär enligt domstolen i praktiken att arbetsturerna måste ordnas utgående från kön när det gäller gudstjänster där Franzén är med.”
Kankkonen nämner också de fyra domarna vid namn. Det kan verka överflödigt, tills man observerar att alla fyra är kvinnor. Detta var antagligen Kankkonens poäng, vilken han som så ofta för fram mellan raderna i stället för att öppet säga sin mening.
Biskop Erik Vikström intervjuas också under rubriken “Domkapitlet ville inte straffa Franzén”. Biskopen konstaterar att domkapitlet och domstolen gjorde olika bedömningar i frågan. Han säger också att beslut om ett eventuellt överklagande inte har fattats, men: “Eftersom jag inte kan omfatta Allan Franzéns agerande i själva sakfrågan skulle det för mig kännas mycket främmande att börja köra hans sak i högre instans.
(På sidan 5 i samma nummer ingår en insändare av Franzén, som meddelar att han inte kommer att besvära sig över utslaget.)
Så bereds också de tre övriga sökandena möjlighet att kommentera. Junell ställer sig tveksam till om det är rätt att statliga myndigheter avgör kyrkliga frågor. Lindgård menar att kyrkan som arbetsgivare är skyldig att följa jämställdhetslagstiftningen. Träskbacka kommer med en lång kommentar, men säger egentligen ingenting alls.
I Dagens lösning intervjuar Patricia Högnabba biskopen och Lindgård.
Enligt biskopen bedömde domkapitlet att Franzén skulle ha kunnat sköta domprostens uppgifter, trots sin syn på kvinnliga präster. Det var inte problemfritt, men domkapitlet ville inte bestraffa Franzén för hans åsikt. ”Detta var nog inte ett nederlag bara för Borgå domkapitel, utan nog i viss mån för hela vår kyrka. Vägen att få högre tjänster i vår kyrka blir ännu trängre för dem som har samvetsbetänkligheter.
Lindgård anser att präster, oberoende av kön, skall ha rätt till samma behandling av sin förman. Han är glad över beskedet att Helsingfors förvaltningsdomstol tycker lika. Han anser också att alla präster borde kunna samarbeta sinsemellan, oberoende av synsätt i denna fråga.
I Borgåbladet (17.5.06) skriver Jan-Erik Andelin en ledare om biskopens uttalande i frågan.
”Vi har … svårt att förstå att vår folkkyrka, till vilken alla finlandssvenskar utom drygt 30 000 hör, uttrycker sig på ett sätt som inte motsvarar det som en vanlig johansson har vant sig vid att betrakta som ett klart språk, rak logik och enkel bokföring.
Domkapitlet i Borgå fick nyligen en prick av Helsingfors förvaltningsdomstol. Under ledning av biskop Erik Vikström hade ämbetsverket nominerat en präst och teologie doktor för ett jobb i stiftet, trots att denne hade dubier om att ha kvinnor som kolleger.
I medierna säger Erik Vikström, att man inte ville ”bestraffa Allan Franzén (så hette prästen) i hans nöd”.
Vänt nu. Vi förstår varken ordet bestraffa eller nöd i det här sammanhanget.
I vårt allmänna rättsmedvetande har vi svårt att tycka att den som får goda poäng i ett anställningsprov blir ”belönad” eller att den som får dåliga blir ”bestraffad”.
Vi har också svårt att tycka att nån som med en akademisk doktorsexamen vill bryta mot sin eventuella nya arbetsgivares uttryckliga och vedertagna regler lider ”nöd”. Åtminstone inte på samma sätt som människorna i västra Sudan gör det.
”Sju personer står till förfogande för att bli valda till biskop för Borgå stift. Bland dem är det en stor utmaning att nu förklara först för sig själva och sedan för andra vad det innebär att vara nådig, mild och beslutsam samtidigt. Så behöver stiftet ett språk. Om de som nu vill bli ledare förlorar sig i internt kyrkligt abrakadabra går det inte bra.
I Bbl 20.5.06 besvarar biskop Erik Andelins ledare i en insändare med rubriken "Hur dum får man vara?" Han menar att Andelin citerar honom fel, inte vill förstå svenska, inte vill sätta sig in i andras position utan förfaller till simpel elakhet. Andelin besvarar insändaren med att dokumentera det uttalande som han citerar. (När ska biskopen lära sig mediavett? Hans bredsida i Andelins egen tidning var ju dömd att missa...)
I Kp 21/06 (24.5.06) ingår på sidan 5 en lång insändare av stiftsfullmäktigeledamoten Bengt Broo. I korthet menar han att stadgandet i KO 6:24 - att den "som uppenbart saknar förutsättningar för tjänstens skötsel" inte är behörig - gäller dokumenterad tidigare misskötsel utan tecken på bättring. Det skulle alltså inte gälla samvetskval eller kommande potentiell könsdiskriminering. Vidare tycker han att åsiktsförbud inte är en god väg att gå, utan fördragsamhet och smidighet behövs i båda lägren. "Sådana här lärostrider uppfattas av folk som futtiga och skadar kyrkans anseende."
Visst kan Broo ha rätt. Visst kan detta uppfattas som futtighet och skada vårt anseende. Men hur mycket skulle det skada vårt anseende om vi lät det vara? "Folk" förstår sig knappast på bibelargument, särskilt när jämlikhetsargument också står till buds. Om vi frångår både våra egna och samhällets regler och lagar - skadar inte det vårt anseende ännu mer?
När jag var liten och stred med syskon, kusiner eller kompisar, fick jag ibland höra att "den klokare ger efter". Men vart leder väl det om klokheten ständigt ger efter? Till en alltmer oklok och sjuk situation - inte sant? I petitesser kan den kloke ge efter, men
när det gäller viktiga frågor (som här om människovärde) bör den kloke stå på sig för att vinna över dårskapen!

Domkapitlet beslöt vid sitt sammanträde 24.5.06 att inte överklaga förvaltningsdomstolens beslut, rapporterar bl.a. Kyrklig tidningstjänst. Eftersom Franzén redan tidigare meddelade att inte heller han kommer att göra det, betyder det att beslutet får laga kraft, och domkyrkoförsamlingen i höst går tilll val med tre kandidater: Junell, Träskbacka och Lindgård. Valet torde gå av stapeln på farsdag, 15.11.06.

Så blev det nu inte. Träskbacka överklagade, och processen fortsätter. Se Ny tur i långdansen kring domprostvalet.

Uutinen: Ruotsalaiset homopapit naimisiin Kanadassa

Ruotsin kirkon pää-äänenkannattaja Kyrkans tidning kertoi kuukausi sitten (21.4.06) kahdesta göteborgilaisesta papista jotka ovat menneet naimisiin Kanadassa, koska se on ainoa maa jossa myös ulkomaalaiset samaa sukupuolta olevat parit voivat tehdä niin. Belgiassa, Alankomaissa ja Espanjassa ainoastaan maiden omat kansalaiset tai asukkaat voivat mennä naimisiin samaa sukupuolta olevan henkilön kanssa.
Lars Arnell ja Lars Gårdfeldt sanovat että Ruotsin lain mukaan ulkomailla solmitut avioliitot jotka ovat asianomaisen maan lakien mukaan päteviä ovat päteviä myös Ruotsissa. Siksi tämäkin avioliitto lienee pätevä, vaikka Ruotsissa samansukupuolisia avioliittoja ei voi solmia. Paperit on jätetty viranomaisille käsiteltäväksi.
Seuraava askel on siviilivihkimyksen kirkollinen siunaus - sekä hääjuhla!
Lars Arnellilla on muuten mielenkiintoinen kotisivu, jossa hän käy läpi eri homoseksuaalisuutta sivuavia raamatunkohtia ja raamatuntulkintoja.

Predikantbloggen

Jag har just startat en blogg för predikningar, bibelstudier och andakter, som jag kallar Predikantbloggen.
Jag tror inte att jag själv har alla svaren, utan hoppas att bloggen skall kunna vara ett samarbete med olika kolleger. Den som önskar få sina texter publicerade där, kan gärna ta kontakt med mig, så ordnar vi saken. Det finns olika tekniska lösningar.
Förhoppningsvis kan Predikantbloggen vara av intresse och till välsignelse!

Uutinen: Naimisissa oleva lesbopappi ongelmana Kanadassa

Kanadassa Ottawan anglikaaninen piispa Peter Coffin on hyväksynyt amerikkalaisen papin Linda Priviteran siirtymisen hiippakuntaansa. Tällaistahan sattuu tuon tuostakin, eikä sinänsä ole ihmeellistä. Ongelmaksi on muodostunut se että Privitera on lesbo ja naimisissa toisen naisen kanssa. Konservatiivit huutavat kurkku suorana.
Pohjois-Amerikassa on jo vuosia ollut seurakuntia jotka jättävät omat hiippakuntansa ja liittyvät johonkin konservatiivisempaan, esim. afrikkalaiseen, hiippakuntaan. Kiista Priviterasta on tuonut lisää tällaisia tapauksia.
Lue lisää tästä ja tästä.

Commentaire biblique : Job

Pendant ma lecture quotidienne de la Bible, je viens de finir le Livre de Job. Il y en a des points d’interêt, surtout la question de l‘énigme de la douleur.

L’ouvrage se divise nettement en cinq parties distinctes :

  1. Un prologue en prose, où le héros, Job, homme pieux et riche, est soudain frappé de calamités inexplicables, et cependant garde toute sa confiance dans le Seigneur.
  2. Un dialogue en vers, qui met aux prises Job, homme fier et révolté, et trois de ses amis - Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama - sages typiques de l’orient antique. Ce dialogue se poursuit de façon lente et sollennelle, au cours de trois séries de discours poétiques, encadrés par deux monologues du héros.
  3. Une série de discours en vers, qui représente l’intervention imprévue d’un quatrième ami ; Elihou, fils de Barakéel, le Bouzite.
  4. Un dialogue en vers, entre le Seigneur et Job.
  5. Un épilogue en prose, où le héros retrouve sa santé, sa richesse et sa réputation ainsi que des nouveaux enfants. Comme les patriarches, il meurt rassasié de jours.

Dans la deuxième partie, le poète jobien parle á l’humanité de tous les temps car non seulement il a affronté le scandale de l’existence et de la mort, mais il a encore dépeint l’homme de foi qui, dans son agonie, frôle le blasphème et recherche au même instant la présence d’un Dieu qui aime.
Les trois amis qui sont vénus pour lui consoler sont choqués : tout l’histoire de la théologie jusqu’au temps actuel était pleine de l’idée de la vengeance - un pêcheur sera puni, ou par l’homme, ou par Dieu. Si quelqu’un souffre, c’est à cause de ses transgressions ; si, par contre, quelqu’un ne souffre pas, il devrait être un homme juste. Je voudrais dire que les amis, Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama, sont des intégristes (ou, avec un terme anglisant, des fondamentalistes), qui veulent rester au seins des pensées théologiques de ses pères, même quand c’est évident que ces pensées ne fonctionnent pas dans un temps changeant.

Job affirme qu’il est innocent, et il parle les mots centrales pour nous, les Chrétiens (19.25-26) :

Je sais bien, moi, que mon rédempteur est vivant,
que le dernier, il surgira sur la poussière.
Et après qu’on aura détruit cette peau qui est la mienne,
c’est bien dans ma chair que je contemplerai Dieu.
C’est moi qui le contemplerai, oui, moi !
Mes yeux le verront, lui, et il ne sera pas étranger.
Mon coeur en brûle au fond de moi.

Skilsmässoteknik

Jag funderade vidare på temat i inlägget “Nyhet: Kyrkodelning?” (18.5.06)
Frömans modell med förlikning är säkert ett sätt att försöka komma vidare. Jag undrar om inte Huovinens linje ändå är bättre, mer realistisk. En skilsmässa är alltid ett misslyckande, men ibland kan den vara det minst smärtsamma och upprivande alternativet. Det kunde vara bättre att göra det i ordnade former med öppna ögon, så att det inte blir en sådan kyrkostrid som den som pågår i Sverige mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen.
Ett problem med nuvarande situation är att ingen egentligen vet vad “kyrkan” anser, eftersom nästan alla ryms in mellan de vida väggarna och det höga taket. Därför borde ett minimikrav vara att alla kan följa de gemensamt överenskomna reglerna, utan att utkräva sig några specialförmåner. Den beramade kyrkomötesklämmen från år 1986 kan nämnas som exempel på en sådan. En delning i all vänskaplighet kunde därför leda till en reningsprocess, där alla vet var var och en står.
Jag har kommenterat saken i ett par tidigare inlägg, “L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande” (24.4.06) och den nertonade ”Insändare om fariseismen” (5.5.06).
Hur skulle en delning gå till? Jag tror att det är de som är missnöjda med 1986 års beslut som måste maka på sig (vi som är nöjda har väl inget inre tvång till det, skulle man tro). Kanske de borde öppna eget, kanske Missionsprovinsen kunde få en finländsk filial. Förhoppningsvis får den i så fall ett mindre förolämpande namn än just “Missionsprovinsen”… Men ett nytt religiöst samfund bör grundas öppet, inte i smyg, som i Sverige.
Lokalförsamlingarna borde väl få tillfälle att välja vilketdera samfundet de vill höra till. Vi måste antagligen då också göra avkall på parokialprincipen, alltså regeln att var och en hör till den församling på vars område han bor. Sedan bör församlingsmedlemmarna få sig tillsänt ett brev som informerar om beslutet och ger dem tillfälle att välja om de vill stanna kvar i det samfund som församlingsrådet har valt eller om de vill höra till det andra. Det kan hända att många väljer att inte bli kvar i någotdera samfundet, men det har väl också en renande effekt.
Alternativet till detta förfarande vore en upprivande strid på kniven och ett (antagligen skamlöst) medlemsfiskande i de andras vatten. Det i sin tur leder till mycket inflammerade relationer, vilket gärna kunde undvikas i görligaste mån.
Henrik Perret är upprörd, vilket redan rubriken på hans blogginlägg visar: Alarmerande signaler!! Angående Tor Wiks insändare (Hbl 20.5.06), som Perret tycker är så "utmärkt", vill jag hänvisa till andra inlägg i denna blogg, t.ex. Insändare om fariseismen (5.5.06). Perret själv skriver om domkapitlets i S:t Michel utlåtande att arbetsgivaren kan kräva att en arbetstagare skall följa de gemensamma reglerna: Detta är förfärlig text. Mot detta måste varje kristen reagera!
Betyder det månne att han frånkänner mig rätten att kalla mig kristen, eftersom jag inte reagerar som han skulle önska? Eller är det domkapitelsmedlemmarna i S:t Michel, med biskop Voitto Huotari i spetsen, som inte är kristna? Vill Perret vinna respekt för sin biskopsvalskampanj, är sådana fadäser nog inte rätta vägen!

Veckans anekdot: Jesus modifierad

Vid installationen av församlingens nya diakonissa citerade vår kyrkoherde ett lämpligt Jesus-ord (Matt. 25:40), som tyvärr blev något reviderat: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa små, som är mina bröder, det har ni gjort mot dem.” Vilket otvivelaktigt är sant, men knappast var poängen …

Nyhet: Kyrkodelning?

Kyrkpressen 20/06 (18.5.06) rapporterar på sidan 6 från kyrkomötet att både biskoparna och andra är oroade för att kyrkan skall splittras över kvinnoprästfrågan. Det vore förstås i sig tråkigt. Biskop Eero Huovinen (Helsingfors) säger:
“Vi står i en återvändsgränd. Frågan är om vi inte redan har kommit så långt att vi borde se vilka möjligheter det finns att skiljas som vänner.
Kim Fröman, hovrättsråd och lekmannaombud från Borgå stift, talar för möjligheten till förlikning.
“En modell man enligt Kim Fröman nu borde kunna arbeta med går ut på att biskoparnas definitiva nej till särvigning luckras upp mot att de som får särvigning förbinder sig att som präster handla i enlighet med kyrkans ordning. För det fall att de senare anser detta vara omöjligt har de godkänt att bli “satta på hyllan”.”
En nyhet i anknytning till detta är att The Telegraph (19.5.06) berättar om ett förslag som ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har kastat fram. Det går ut på att den anglikanska kyrkan skulle gå vidare längs två spår. Den liberala falangen (i t.ex. USA) skulle ha rätt att göra de reformer som den vill i sina kyrkor, när det gäller exempelvis de homosexuellas ställning. Den konservativa falangen (Afrika och Asien) skulle däremot få bilda en inflytelserik inre cirkel, som tränger liberalerna ut mot kanten.
Ingendera falangen är fascinerad av förslaget som skall komma upp vid den anglikanska biskopskonferensen i Lambeth 2008. Liberalerna tycker att de blir utfrusna, medan de konservativa menar att man försöker köpa deras tystnad.
En mer nyanserad rapport om detta finns på The Living Church Foundations hemsida.

Uutinen: Etelä-Afrikan arkkipiispa hyväksyy amerikkalaisen homopiispan

Washington Post raportoi 13.5.06 seuraavaa:
Kapkaupungin arkkipiispa Desmond Tutu taisteli aikoinaan voitokkaasti maassaan vallinnutta apartheidiä vastaan. Nyt hänen seuraajansa, arkkipiispa Njongonkulu Ndungane taistelee kirkossaan vallitsevaa homoseksuaalien syrjimistä vastaan. Hän on muun muassa ainoita afrikkalaisia kirkonjohtajia joka on hyväksynyt avoimen homoseksuaalisen amerikkalaisen V. Gene Robinsonin valinnan piispaksi v. 2003.
Ndungane kutsuu homoseksuaalisuutta sielunhoidolliseksi, toisarvoiseksi ongelmaksi, kun pitäisi keskustella maailman elämän ja kuoleman kysymyksistä, esim. köyhyydestä, aidsista ja koulutuksen epätasa-arvosta.
Kuten eräs Ndunganen amerikkalaisista liittolaisista toteaa: “Meillä olisi tärkeämpääkin työtä tehtävänä kuin näiden samojen asioiden jauhaminen.”
Afrikassa homoseksuaalisuus on laitonta 29 maassa, ja Ndunganen näkemykset eivät kaikkia miellytä. Etelä-Afrikan korkein oikeus päätti viime joulukuussa että homoavioliittoja kieltävät lait sotivat perustuslakia vastaan.
18.5.06 iafrica.com kertoi että arkkipiispa Ndungane on jäämässä eläkkeelle v. 2008, jolloin hän on ehtinyt olla 12 vuotta virassaan.

Uutinen: Norjan kirkon homokeskustelussa kahtiajako

Naapurimme Norjan luterilaisen kirkon kotisivulta löytyy 20.01.06 päivätty uutinen "Oppilautakunta jakautunut homokysymyksessä" (alkuperäinen norjaksi Lærenemnda delt i homofilispørsmålet).
Norjan kirkon 20-jäseniseen oppilautakuntaan kuuluvat mm. kaikki 11 piispaa. Lautakunta on julkaissut mietinnön Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken eli suurin piirtein "Raamatunymmärrys ja -käyttö erityisesti homoseksuaalisuuteen nähden", ja on kuulemma täysin kahtiajakautunut (10-10) johtopäätöksissään.
Mietintöä lainataan uutisessa näin: ”Raamattu on aina avoin tulkinnoille. Siksi lautakunta haluaa alleviivata että raamatullisia tekstejä on aina ymmärrettävä niiden historiallisen merkityksensä valossa ja yhteydessä omaan aikaamme. Näkökulmat ja kysymykset jotka jokaisella on mukanaan lähestyessään tekstejä ovat mukana vaikuttamassa siihen mitä niissä nähdään ja painotetaan. Siksi raamatuntulkinta vaihtelee hiukan ajasta toiseen. Riippumatta siitä tiedostaako sen tai ei, tekstiä luetaan aina määrätyistä lähtökohdista, esim. kulttuurisista, sosiaalisista, tiedollisista tai elämänkuvauksellisista.”
Tästä lautakunnan jäsenet ovat yhteisymmärryksessä, myös homoseksuaalisuudesta puhuvien tekstien yhteydessä. Kun itse tulkintaan tullaan, jäsenet ovat kuitenkin niin eri mieltä näiden tekstien ja näkemiensä kaikenkattavien raamatullisten periaatteiden välisestä suhteesta, että he eivät ole pystyneet pääsemään yhteisymmärrykseen.
Toinen ryhmä ”painottaa että tärkeintä Raamatun ymmärtämisen ja käytön kannalta on väittämien ja asenteiden tarkistaminen suhteessa evankeliumiin Jeesuksesta Kristuksesta. He yrittävät vastata kysymykseen, mikä on sopiva ymmärrys Kristus-tapahtumasta kun kohtaa kysymyksen tämänpäiväisestä homoseksuaalisesta yhteiselosta. Tulkintaperiaatteenaan Kristus Raamatun keskuksena, he painottavat Jeesusta esikuvana ja esimerkkinä. Heistä tämä esimerkki vaatii kirkkoa kohtaamaan jokaista ihmistä lähimmäisenrakkaudella, laupeudella ja arvostuksella, jotta heidän arvokkuutensa vahvistettaisiin. Nämä kymmenen jäsentä vetävät siis johtopäätöksen, ettei kirkko voi jatkaa homoseksuaalisen yhteiselon kieltämistä.”
Toinen ryhmä taas ”painottaa, että homoseksuaalisista teoista puhuvat tekstit on nähtävä Raamatun kokonaisuuden keskeisten motiivien yhteydessä. Heidän mielestään mainitut raamatuntekstit perustuvat siihen, että Jumala on luonut ihmisen mieheksi ja naiseksi ja että sukupuoliero on merkki järjestyksestä luomakunnassa, jossa mies ja nainen ovat olemassa toisilleen ja jossa heillä on vastuu lajin jatkumisesta. He alleviivaavat että seksuaalielämä kuuluu tähän kehykseen. Nämä kymmenen jäsentä osoittavat myös että Paavalin kieltoa homoseksuaalisia tekoja kohtaan on ymmärrettävä hänen luomis- ja avioliittonäkemystensä valossa.”
Uutinen mainitsee vielä, että lautakunnassa on eri mielipiteitä myös siitä, onko Norjan kirkon mahdollista elää kahtiajakautuneena näkemyksissään homokysymyksessä. ”Kysytään mitä seurauksia sillä voi olla jumalanpalvelusyhteyteen ja ekumeenisiin yhteyksiin. Lautakunnan enemmistö pitää hankalana muttei mahdottomana” elää yhdessä kirkossa vaikka eri näkemyksiä esiintyy tässä kysymyksessä.
Lautakunnan mietinnöt eivät ole kirkkoa mihinkään suoraan velvoittavia, mutta ne toimivat keskustelunpohjina eri yhteyksissä. Tästä nimenomaisesta mietinnöstä tiedotetaan alustavasti kirkolliskokouksessa syksyllä 2006, mutta syvempi keskustelu, josta voi odottaa päätöksiäkin, jäänee marraskuulle 2007. Vuosina 1995 ja -97 kirkolliskokous päätti etteivät ”homoseksuaalisessa yhteiselämässä elävät” voi toimia vihkimystä vaativissa kirkon viroissa (eli esim. pappeina tai diakoneina). Tästä siis keskustellaan Norjassa tulevinakin vuosina, ja luultavasti kiivaasti.

Nyhet: Rysk-ortodoxa kyrkor återförenas?

Le Figaro (16.5.06) berättar att två rysk-ortodoxa kyrkor, den Moskva-trogna och den i exil i USA, kommer att återförenas, om allt går väl.
Efter den ryska revolutionen 1917 blev den ortodoxa kyrkan grymt förföljd av de bolsjevikiska myndigheterna. Det ledde till att metropolit Sergej tvingades ställa kyrkan under KGB:s direkta styre 1927, vilket förde med sig att den exilryska kyrkan avbröt alla kontakter med Moskva. När den västeuropeiska exilkyrkans metropolit 1931 ordnade bön för de som förföljdes av bolsjevikerna, blev han åthutad av Moskvakyrkan och ställde därför exilkyrkan under patriarkatet i Konstantinopel. Denna situation har fortsatt i 75 år nu.
Efter Berlinmurens fall började förhållandet mellan de två kyrkorna tina, och nu har förhandlingar om återförening kört igång på initiativ av president Putin själv.
Situationen är dock långt ifrån slutgiltigt klar. USA-kyrkan kritiserar Moskvakyrkan för alltför nära förbindelser med statsmakten, och kräver att den skall be om ursäkt för sitt beteende under kommunisttiden och dessutom lämna Kyrkornas världsråd. Moskvakyrkan är inte så villig till detta, och har sina egna anmärkningar att komma med.
Det skall bli intressant att se vad som sker. Hur månne detta påverkar den ortodoxa kyrkan i Finland och Rysslands övriga kristna kyrkor?

The Hunger Site

Olen jo pitkään käynyt (miltei) päivittäin sivustolla The Hunger Site. Netin käyttäjälle se on helppo tapa auttaa. Enemmänkin olisi tietenkin hyvä tehdä, mutta kaikki vähäkin on hyväksi.
Sivustolla on nappi jota klikkaamalla voi antaa ruokaa nälkäisille parin amerikkalaisen hyväntekeväisyysjärjestön kautta. Parasta tässä on se, ettei tämä maksa klikkaajalle itselleen mitään, vaan laskun maksavat sponsorit, joiden mainokset esiintyvät sivustolla. Tämä vapauttaa omat rahamme toisiin hyviin tarkoituksiin käytettäväksi…
Sivuston kautta pääsee myös helposti muiden vastaavien sivustojen nappia klikkaamaan. Breast Cancer Site, Child Health Site, Literacy Site, Rainforest Site ja Animal Rescue Site ovat kaikki yhteydessä Hunger Site’iin. Ole hyvä ja klikkaa!
Lopuksi lainaus sivustolta:
ABOUT THE HUNGER SITE
Your click on the "Give Free Food" button funds food for the hungry, paid for by site sponsors whose ads appear after you click and provided to people in need around the world through the efforts of Mercy Corps and America's Second Harvest.
HUNGER: DO YOU KNOW THE FACTS?
It is estimated that one billion people in the world suffer from hunger and malnutrition. That's roughly 100 times as many as those who actually die from these causes each year.
About 24,000 people die every day from hunger or hunger-related causes. This is down from 35,000 ten years ago, and 41,000 twenty years ago. Three-fourths of the deaths are children under the age of five.
Famine and wars cause about 10% of hunger deaths, although these tend to be the ones you hear about most often. The majority of hunger deaths are caused by chronic malnutrition. Families facing extreme poverty are simply unable to get enough food to eat.
In 1999, a year marked by good economic news, 31 million Americans were food insecure, meaning they were either hungry or unsure of where their next meal would come from. Of these Americans, 12 million were children. The Hunger Site began on June 1, 1999.
Please remember to click every day to give help and hope to those with nowhere to turn. Every click counts in the life of a hungry person.

Behörighetskraven för en svensk biskop

I Sverige går Lunds stift mot biskopsval ungefär en månad senare än vi i Borgå. På stiftets hemsida finns information om saken. Där plockade jag följande, eftersom det finns intressanta skillnader mellan Sverige och Finland.

"Vad är behörighetskraven för en biskopskandidat?

Kandidaten skall vara döpt och konfirmerad, tillhöra Svenska kyrkan och ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag i kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön.

För att bli vigd till biskop måste kandidaten först vara prästvigd. Detta innebär inte nödvändigtvis att kandidaten vid tiden för provvalet måste vara prästvigd. Däremot måste han eller hon ha den utbildning som krävs för prästvigning för att, om det blir aktuellt, kunna bli prästvigd mellan behörighetsförklaringen och biskopsvigningen. Behörigheten prövas av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar."

Veckans anekdot: Konfirmandteologi I

Konfirmander har det inte alltid så lätt när de skall lära sig t.ex. trosbekännelsen utantill. En av mina konfirmander i Matteus församling påstod att han ”tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre, vilken är avlad av Pontius Pilatus”, och som dessutom skall ”komma för att döma dödande och leva”!
En annan konfirmand, från Borgå den här gången, ansåg i slutprovet att treenigheten består av Jesus, Johannes döparen och Pontius Pilatus. Jag konstaterade att det ju var skönt att jag själv inte hade hållit just den lektionen …

Nyhet: Helene Liljeström är nominerad

Idag, den 12 maj 2006, lämnade Heidi Jäntti och jag in Helene Liljeströms valmansförenings stiftelseurkund till domkapitlet, där notarie Clas Abrahamsson tog emot den. Jag är valmansföreningens ombud, och Heidi är min suppleant.
Detta innebär att Helene Liljeström är officiellt nominerad som biskopskandidat.
Det som hela tiden har varit slående under nomineringsprocessen är den entusiasm som Helenes kandidatur har väckt. Elektorer från alla regioner i Borgå stift (Nyland, Åboland, Åland och Österbotten) har samlats kring hennes fana.
En del andra kandidater har varit rent lokala i sina valmansföreningar, och alla de övriga listorna har mellan 10 och 20 underskrifter. Vår lista har 38.
Naturligtvis bör man notera att det inte krävs mer än tio namn för nominering och att namnens regionala spridning inte har någon betydelse i detta skede. Det är på valdagen den 13 september som rösterna räknas.
Inte desto mindre är jag glad och hoppfull!
* * * * * * * * *
Helenes blogg finns en lista på valmansföreningens medlemmar.
I nyheterna har jag stött på följande rapporter om nomineringen:
  • Borgåbladet hade en notis 13.5.06. Tyvärr finns det inte på nätet.
  • Hufvudstadsbladets notis 14.5.06 finns också bara i pappersupplagan.
  • Kyrkpressen 20/06 (18.5.06) listar kandidaterna och medlemmarna i deras valmansföreningar på s. 7.

Die Johanniter

Ich bin Ehrenritter des Johanniterordens, der ein geistlicher Ritterorden ist. Die Geschichte des Ordens beginnt in Jerusalem im Jahre 1099, in die Zeit des Kreutzfahrers, und der Orden ist deshalb der älteste humanitäre Hilfsorganisation die heute funktioniert.
Die Grundlage der Existenz des Johanniterordens ist das Bekenntnis zu Jesus Christus.
Ohne die geistliche Dimension wäre der Orden in der wechselvollen Geschichte in Vergessenheit geraten.

Die stete Rückbesinnung auf den geistlichen Auftrag seiner Mitglieder hat dem Orden seine Ausstrahlungskraft erhalten.

Die Mitglieder verpflichten sich zu dem einen Doppelauftrag:

  1. Eintreten für den Glauben und
  2. Einsatz für den Kranken und Hilfsbedürftigen.

Sie folgen damit dem Doppelgebot der Liebe Jesu: "Du sollst Gott lieben von ganzem Herzen und Du sollst Deinen Nächsten lieben wie Dich selbst."

Daher formuliert die Ordensregel: "Der Johanniter lässt sich rufen, wo die Not des Nächsten auf seine tätige Liebe und der Unglaube der Angefochtenen auf das Zeugnis seines Glaubens warten."

Ich bin natürlich in der Finnische Genossenschaft des Ordens (Johanniter Ridderskapet i Finland) aktiv, und gar als seine Ordenskaplan. Die Arbeit ist sehr interessant und lohnend. Zum Beispiel könnte ich erwähnen den Johanniter-Hilfsstiftung in Estland (Sihtasutus Johanniitide Abi Eestis), in dessen Verwaltungsrat ich repräsentiere unsere Genossenschaft.

Unten finden sie eine Andacht, den ich der 11 Mai 2006 in unsere Rittertag gehalten habe.

Andakt på Johanniternas riddaredag 2006

Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 11 maj 2006
ordenskapellan Karl af Hällström
I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
Johanniternas symbol har sedan urminnes tider varit det åttaspetsiga korset.
Den viktigaste och vanligaste kristna symbolen, korset, som påminner oss om grunden för vår tillvaro, nämligen Kristi död och uppståndelse, kombineras med de åtta spetsarna, som kan stå för de åtta ridderliga dygderna eller för de åtta saligprisningar som Jesus kommer med i början av sin Bergspredikan i Matteusevangeliet.
Saligprisningarna är citerade i formuläret för dagens andakt, om ni behöver påminna er om hur de låter. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Idag ska vi se lite närmare på en av dessa saligprisningar.
Den fjärde saligprisningen lyder: Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.
Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna och som riddare bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.
Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?
Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.
"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.
Psalmisten skriver (145:15-16): Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet! Amen.

There is no Christian ethics

One of my favourite authors is the Swedish Pentecostal pastor Peter Halldorf. In his books, I have found much to strengthen and revive my faith. He has a historical point of view (not too common, I think, in Pentecostals), which I find refreshing and informative. His idea is to help is readers rediscover the common roots of Christianity, i.e. the early Church and the Church Fathers.
In his book ”Jungfrumark” (approx. ”Virgin Soil”, 3rd ed. 1996), Halldorf writes about the concept ”Christian Ethics” with the thesis that there is no such thing, just as there is no Christian politics, no Christian music etc. This might sound confusing and surprising, but bear with me. In the following I expound on Halldorf.

There is no Christian ethics, politics, or music – only a Christian life. And that life is born when a person meets Christ. It grows and is renewed through the mystery of faith. Its undercurrent is mercy.

And all the commandments that the Bible contains are not what is specifically Christian. The commandments are not good because God has given them to us – God has given them to us because they are good. They are not the basis of Christianity, but the fruit of humanity. ”Treat others as you would like to be treated” is a universal wisdom that existed before Jesus, and which he repeats in the Gospels not because it is Christian, but because it is valid, no matter where, no matter when.

Christianity is not about ethics, but about relationships. ”Love God more than anything, and your neighbour as yourself.” To this, every commandment or ethical maxim must be compared. Does avoiding murder or adultery fit in? I think so. Does avoiding pork or shellfish fit in? That would be irrelevant, I think. There is one valid set of ethics – the one where we treat others the way we’d like to be treated. Its validity stands, regardless of our faith in God or its absence.

And to confuse faith with ethics leads to moralism, phariseeism and many other tragedies.

Att mista tron

Medan jag gick i gymnasiet ordnade min församling, Södra svenska församlingen i Helsingfors, ett möte med en grupp som kallade sig Kyrkligt Forum. Jag visste att min kyrkoherde Helge Hildén, kaplan Halvar Sandell från Markus församling och flera andra präster skulle vara där, så också jag gick av nyfikenhet med på mötet.
Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.
Den känsliga tonåring som jag var blev imponerad av de talande herrarnas och de lyssnande damernas allvar, talarnas lärdom och de (som jag bedömde) oemotsägliga bibliska argumenten. Jag lät mig därför övertygas om att kvinnliga präster var en styggelse. Detta första steg på konservatismens hala sluttning mot fundamentalism gjorde att jag efter en tid hade tappat bort mig själv. Mina åsikter var huggna i sten. Varje ord i Bibeln var dikterat av Gud och motsättningarna mellan olika bibeltexter var endast synvillor som det gällde att förklara bort med så fantasifulla medel som nödvändigt. Samboende och sex före äktenskapet var en stor synd. Homosexuella borde omvändas till heterosexualitet genom förbön eller andra, gradvis grövre, metoder.
På ett intellektuellt plan var allt detta naturligtvis att göra det enkelt för sig. På ett emotionellt plan var det tvärtom: Jag var djupt olycklig över mycket som jag såg mig tvungen att anse och framföra.
Efter en tid började jag att studera teologi i Helsingfors, men mina studier framskred inte. Jag var helt enkelt rädd för att mista tron, vilket jag upprepade gånger hade blivit varnad för av mina åsiktsfränder – ibland med fåniga slagord som ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä”. Jag bara hängde med mina kompisar och vänner i en rätt håglös tillvaro under flera års tid, tills jag till slut fick stöd, mod och energi till att hugga i med studierna. Och då inträffade det som jag hade blivit varnad för: På en föreläsning i exegetik miste jag tron.
Det var det bästa som kunde ha skett mig, för den tro som jag miste, och som jag beskrev ovan, var avskyvärd. Jag tappade tron på min tro, så att säga, och fann (eller snarare återfann) tron på Gud. Jag kunde förtrösta på honom i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad jag ansåg vara de rätta åsikterna. Jag kunde lita på att Gud håller mig flytande trots att jag inte alltid är säker på vad som är rätt.
Och på den vägen är jag. Tron är för mig ett förhållande till den levande Guden, inte bara åsikter om hur Bibeln skall tolkas. Denna insikt förändrade mitt liv.
Tack, teologiska fakulteten!

Välkommen till min blogg!

Jag har redan en tid hållit på med en annan blogg, Deus Semper maior!, som jag skriver på Ranneliike. Där har jag en låg tröskel för vad jag skriver - det är personligt och kyrkligt, vitsigt och surt om vartannat.
På denna blogg tänker jag ha lite större eftertanke - en lite högre nivå, så att säga. Det mesta som kommer här har säkert redan varit på Ranneliike, men här är urvalet skarpare. Jag vill se "Deus semper maior!" som mina personliga funderingar, medan "Kalles kyrkliga kommentarer" är min "officiella" blogg.

På Ranneliike skriver jag på alla de fem språk som jag behärskar - svenska, förstås, som är mitt modersmål, men också finska, engelska, franska och tyska. Det kommer jag att fortsätta med här också, och den som vill kommentera får använda vilket av dessa språk den vill.

Insändare om fariseismen

Följande insändare ingick i Hufvudstadsbladet 5.5.06 och (i förkortad form) i Kyrkpressen 19/06. Den baserar sig långt på inlägget L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande (24.4.06) nedan.

* * * * * * * * *

Fariseerna kring Jesu tid var fromma män som ärligt ville följa Gud. Enligt deras sätt att se på saken skulle detta ske genom att till punkt och pricka följa de bud som Gud hade gett i Bibeln. Det kunde dock vara svårt att veta exakt vad som avsågs i vissa bud och hur de skulle tillämpas i en förändrad tid. Därför utarbetade fariseerna föreskrifter för tillämpningen av buden i den nya situation som rådde, allt för att kunna följa Guds vilja efter bästa förmåga.

I dagens språkbruk är ”farisé” synonymt med ”hycklare”. En hycklare är dock någon som medvetet säger ett och gör ett annat, vilket inte beskriver fariseerna. De var verkligen ärliga. Det var bara det att deras sätt att följa Bibelns ord ledde till att de glömde dess poäng, nämligen den som Jesus sammanfattar i det dubbla kärleksbudet – älska Gud mer än allt annat och din nästa som dig själv.

Också dagens fariseer är säkert ärliga i sitt uppsåt. De är inga medvetna hycklare. Ändå kommer de med de mest hårresande utsagor ibland, också i Kyrkpressen.

Fariseerna inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland protesterar nu mot de hårdare tag gentemot motståndare av kvinnliga präster som biskop Mikko Heikkas arbetsgrupp föreslår. På hemsidan "Rakentavia ratkaisuja" för fariseerna fram sitt budskap och samlar underskrifter för att påverka biskopsmötet i nämnda fråga. Som kontrast kan vi nämna att "Kom alla-rörelsen", som presenterar sig på en annan hemsida, däremot vill aktivera de troende i höstens församlingsval (inte i första hand samla namn, vilket påstås i en fariseisk blogg på Internet). Denna rörelse talar för den del av kyrkans medlemmar som har blivit stämplade och utrökta av den fariseiska rörelsen, nämligen frånskilda, sambor, homosexuella, alla som inte är perfekta i fariseernas ögon. Och har man en gång blivit stämplad eller undanknuffad, skriver man knappast på något alls.

Vad säger då ”Rakentavia ratkaisuja”:s programförklaring? Inom den evangelisk-lutherska kyrkan går åsikterna isär angående kvinnliga präster, och man hävdar att det inte är en jämlikhetsfråga, utan en bibeltolkningsfråga. Faktum är ändå att bibelfrågorna avgjordes redan år 1986, varför det i dagens läge är en jämlikhetsfråga. Jämställdhetslagen ger kyrkorna frihet att avgöra dessa frågor internt, eftersom det är religionsfrihetsfråga, säger man. Bra så. Men det är en religionsfrihetsfråga för kyrkorna, inte för individen! Individerna har frihet att välja vilken kyrka de vill tillhöra, men som medlem i kyrkan bör man följa dess regler – eller skriva ut sig.

Tanken på särskilda prästvigningar annanstans än i domkyrkan (såsom ”Rakentavia ratkaisuja” föreslår) är absurd. Att behandla alla lika är det enda sättet att bevara stiftets och kyrkans enhet. Krafterna bakom ”Rakentavia ratkaisuja” vill bevara den evangelisk-lutherska kyrkans enhet. Det som de i praktiken kommer att uppnå är det motsatta: en formell enighet, kanhända, men en allt svårare inre oenighet, som inte leder till en tudelning av kyrkan utan åstadkommer dess explosion!

Det beslut som fattades år 1986 bör därför respekteras. Det är en jämlikhetsfråga. De kvinnor som har blivit och kommer att bli prästvigda bör ha möjlighet att verka – utan efteråt författade regelsystem som för tankarna till fariseismen. I den världen lever vi inte längre, men nog i enlighet med den förgrundsgestalt som kritiserade det fariseiska systemet.

Karl af Hällström
Heidi Jäntti
kaplaner i östra Nyland